Meriter

4 Josephson, Ernst Abraham, brorson till J 1, J 2 o J 3, f 16 april 1851 i Sthlm, Mosaiska, d 22 nov 1906 där, ibid. Föräldrar: grosshandl Ferdinand Semy J o Gustafva Jacobsson. Elev vid FrKA:s principskola 67, vid FrKA 68—76, studieresa till Norge sommaren 72, till Paris via Khvn o Tyskland nov 73—hösten 74, elev till J L Gérôme vid École des Beaux-Arts i Paris 74, deltog i Leopold Loewenstams etsningskurs i Sthlm 75, studieresor till Khvn, Paris, Holland, Tyskland o Italien 76—sommaren 79, hade egen ateljé i Paris 79—88, resa till Spanien o Tanger hösten 81—82, till Khvn, Sverige o Norge 83—våren 86, sjukhusvistelse i Uppsala hösten 88—89, bosatt i Sthlm från 89. — Ogift.

Biografi

Ernst J växte upp i en till härstamning och trosbekännelse judisk familj, som emellertid redan i generationer levt i Sverige och var helt inlemmad i sv kulturliv. Hans uppväxt var till det yttre konfliktlös i ett Sthlm, som han omfattade med starka hemortskänslor under hela livet. Hans far skildras som vek och känslig, ambitiös som affärsman och med musikaliska intressen, hans mor som viljestark och präglad av allvarlig idealitet. Då J var tio år gick hans far bort. Det har ansetts, att han till en viss grad blev präglad av att han därigenom kom att växa upp bland idel kvinnor: mor, tre systrar, trotjänarinna och tidvis även guvernant och en älskad farmor. Hans senare ömtålighet och beroende av känslobindningar skulle därigenom ha förstärkts. Hur därmed än förhöll sig, så förefaller hans barndom ha varit en lycklig tid, då han fick utveckla intressen och talanger inom ramen för en begränsad men solid ekonomi, samtidigt som han bibragtes en allvarlig, men inte bigott, religiöst grundad moral. Då han valde att vid 16 års ålder lämna Nya förberedande elementarskolan för att helt inrikta sig på en konstnärlig utbildning i konstakademins principskola, fick detta tydligen ske utan motstånd från familjen.

J genomgick en helt traditionell utbildning vid konstakademin, med dess grundläggande, ganska mekaniska teckningsundervisning efter förlagor, gipser, slutligen efter levande modell, befordran till målarskolan och så småningom tävlan via prisämnen om medaljer och stipendier. Först 1874 lämnade han definitivt akademin och hade under tiden haft många och växlande lärare, av vilka Boklund och Malmström betytt mest. Jämte akademistudierna sökte J också på annat sätt utveckla sina anlag och erfarenheter, främst genom sommarresor till intressanta trakter, där man kunde göra landskaps- och figurstudier, och sällade sig till de många, som i sådant syfte for till Mariefred och Gripsholm. Därifrån har han gjort åtskilliga interiörstudier, som förråder en påtaglig talang, ibland med figurstaffage. Somrarna 1869—71 återfinns han på denna plats, men 1871 gör han också en sommarutflykt till Visby, ditlockad av sin bäste vän från skolåren i Nya elementar, musikern Jakob Hägg. I vänskapen till denne begåvade musiker vill man gärna se något signifikativt. Redan under dessa ungdomsår ger sig J:s påtagliga musikaliska begåvning till känna, även om det inte förefaller som han någonsin tvekat om vilken konstgren som skulle bli hans. På samma sätt söker sig hans skiftande sinnesstämningar spontant utlopp i dikt under akademiåren, något som blev karaktäristiskt för honom under hela livet.

Så småningom sökte sig J längre bort, även om han fortfarande höll sig till trakter, som sedan länge varit resmål för artisterna. Han for sålunda 1872 till Norge och 1873 till Dalarna. Av dessa utflykter skulle den norska sätta betydelsefulla spår. Hans konstnärliga färdigheter tillät honom nu att i studieskissens form göra fullgångna konstverk. Från en fotvandring genom Numedalen, Sætesdalen och Telemarken, delvis företagen i sällskap med den norske akademikamraten Wilhelm Peters, finns åtskilliga studier bevarade i olja och blyerts efter allmogeinteriörer och folktyper. Viktigare var att han i Eggedal mötte ett forslandskap, som starkt stimulerade hans fantasi och som han tydligen redan vid detta första besök associerade med folktrons näckengestalt. Han skriver en dikt om forsen, näcken och den gosse, som var han själv, vilken av hans senare biograf Erik Blomberg betraktas som en nyckel vid tolkningen av de många näckengestalter, som skulle bilda en tyngdpunkt i hans mannaålders verk. Men än hade han uppenbarligen ingen avsikt att måla denna mytiska gestalt. Sina norska studier använder han efter återkomsten till Sthlm till att måla allmogegenre och har att döma av skissböckerna också försökt sig på kompositioner med fornnordiska sagomotiv. Efter hemkomsten från Dalarna begav han sig i nov 1873 på sin första utlandsresa i sällskap med Severin Nilsson. På vägen upplevde han Khvn, Lübeck, Berlin, Dresden, Köln, Düsseldorf, Bruxelles etc men målet var Paris. Där skrev han in sig på École des Beaux-Arts med Gérome som lärare, men mest tycks han ha studerat museer och utställningar. Han talar om Rembrandt, Tizian, Delacroix, Courbet, Corot, Daubigny, Decamps och många flera. Omtumlad av intryck återvände han för att tillbringa sommaren hos sin syster Hilma Marcus på Värmdön och återupptog på hösten sina akademistudier. På ett par porträtt, bl a av Jakob Hägg och systern Walfrida, kan man avläsa vad resan betytt i form av mognad och klarhet i den konstnärliga synen och också i fråga om teknisk skicklighet. På akademin gav han sig i kast med de stora uppgifter, som förväntades av de mest försigkomna eleverna, dvs figurrika historiekompositioner. Med Gustav Vasa anklagar Peder Sunnanväder tävlade han förgäves om guldmedaljen, men med nästa prisämne, Sten Sture d ä befriar danska drottningen Kristina ur hennes fängelse i Vadstena kloster, erövrade han den åtrådda utmärkelsen, som indirekt också betydde ett akademistipendium. Hans akademiår hade alltså krönts med framgång, och han hade dokumenterat sin begåvning och förmåga att genomföra en komplicerad uppgift. För en senare tids ögon är dock den samtidigt utförda lilla intima, färgskimrande Vid pianot, inspirerad av den populära visan Fjorton år tror jag visst att jag var, ett bättre bevis på hans färdiga konstnärskap.

Självfallet vände J sig nu åter till utlandet för fortsatt förkovran. Hösten 1876 tillbringade han i Holland, huvudsakligen i Amsterdam, där Rembrandt blev den stora upplevelsen. Han var ju ingen ny bekantskap, men det är det koncentrerade studiet av mästaren, bl a genom kopiering, som nu grundlade det lärjungeförhållande som skulle vara livet ut. Därmed avstängde han sig inte för lärdomar från andra, men med Rembrandt som färgkonstnär, tecknare och inte minst människa kände han en samhörighet som gjorde inspirationsflödet ständigt återkommande. J fick vid detta hollandsbesök inte endast tillfälle till fördjupat studium utan också till praktisk tillämpning i form av en porträttbeställning av en ung flicka, som skulle målas i 1600-talsdräkt. Hennes namn var Ketty Rindskopf. Resultatet av sittningarna blev inte endast ett lovordat porträtt utan också en djup förälskelse från J:s sida. Möjligen var böjelsen inte besvarad av den endast adertonåriga modellen; i varje fall avstod J från att söka ett verkligt närmande, som det har antagits på grund av en venerisk smitta, som han ådragit sig före avresan från" Sthlm. Förälskelsen och det av en eller annan orsak nödtvungna avståendet från den dyrkade satte emellertid under åratal spår i dikt och i förtroliga brev. Ångesten över hans hemlighållna, "skamliga" sjukdom, i hans egna ögon resultatet av ett moraliskt nederlag, förföljde honom hela livet.

I febr 1877 fortsattes studieresan bl a via Kassel och München, där han såg nya bevis på Rembrandts mästerskap, till Italien. Han vistades framför allt i Florens och Rom men besökte också Venedig och andra konststäder. Målmedvetet studerade och kopierade han de stora renässansmästarna, och i de två kompositioner, som blev hans huvudsakliga, självständiga arbetsfrukter, Saul och David och Faun och nymf, ser man tydligt resultatet i form av en idealiserande hållning och en strävan mot den praktfulla, genomarbetade ytan. I Italien började han för första gången känna av ekonomiska svårigheter. Han hade förgäves hoppats på akademins största stipendium men fick nöja sig med det mindre Dahlgrenska, som dock gjorde den närmaste tiden bekymmerfri. 1878 gjorde han en resa till världsutställningen i Paris, och den förnyade kontakten med konstlivet där torde ha bidragit till hans beslut att från juni 1879 slå sig ner i Paris, där under dessa år en stor koloni sv konstnärer verkade och där artister av alla slag från hela världen sammanstrålade.

Under den fleråriga parisvistelse, som därmed inleddes, delade han till en början ateljé med akademikamraten Hugo Birger och blev medelpunkten i en interskandinavisk krets av glada och begåvade konstnärer. Det påtagliga resultatet blev en rad kamratporträtt, av Hugo Birger, målat redan 1879, Allan Österlind, Hugo Skånberg och finländaren Ville Vallgren, alla utförda våren 1880, de tre förstnämnda i anspråksfulla format. Också en sextonårig ung svenska, Anna Heyman, satt för ett porträtt, som blev en av höjdpunkterna i hans sammanlagda ceuvres. Under sommarvistelsen på Hasseludden fortsattes den nästan överdådiga raden av karaktärsfulla skildringar ur den närstående kretsen, då han i snabb takt målade en knäbild av sin mor, porträtten av systerns svärföräldrar Marcus, kallade Farfar och Farmor, och den fina lilla helfigursbilden i exteriör av systersonen Karl Marcus, kallad Gosse med skottkärra. Återkommen till Paris fortsätter han på den inslagna vägen och målar bl a det kända porträtt av journalisten Gottfrid Renholm, sittande med penna och anteckningsblock i full fart, med vilket han skulle vinna en anmärkningsvärd framgång på den parisiska Salongen. Till detta stora, årligen återkommande evenemang, av största betydelse för en artists världsliga framgång, insände han upprepade gånger sina arbeten och kunde 1879—84 glädja sig åt att få några nummer antagna, varefter följde ett par år av refuseringar. Sommaren 1881 gjorde han ett besök i Sverige, bl a på grund av moderns tilltagande sjuklighet. När hon i juli gick bort, var det för honom ett mycket hårt slag, då hans förhållande till henne varit sällsynt innerligt.

Hösten 1881 for han i sällskap med Zorn till Spanien. Efter korta besök i Madrid och Toledo slog de sig ner i Sevilla, dit så småningom också norrmannen Skredsvig och Hugo Birger kom. Upplevelsen av den spanska miljön måste ha varit mycket inspirerande för en målare med J:s temperament, liksom studiet av de gamla spanska mästarna, framför allt Velåzquez. Vistelsen resulterade i flera figurrika kompositioner med lokala motiv, den mest kända bland dem Spanska smeder, i två versioner. Innan han återvände till Paris, hann han också besöka Granada och Gibraltar och göra en turistisk avstickare till Tanger. Sedan han åter installerat sig i Paris, fortsatte han att arbeta med figurrika, genremässiga scener ur samtida vardagsliv men gjorde också ännu några kamratporträtt, bl a av Axel Borg och August Hagborg, som avbildades i sin detaljrika ateljéomgivning. Viktigare är att han på allvar börjar bearbeta Näcken-motivet, som länge lekt honom i hågen men som han. nu beslutar sig för att också gestalta i sitt måleri. Han gör 1882—83 flera mindre skisser i olja och två versioner i stort format, om vars inbördes kronologiska sammanhang hans biografer tvistar. Den drömbild han ville gestalta utgick naturligtvis främst från naturmyten med dess associationer till ödesbunden tragik, dess förening av musik, poesi och bildgestaltande, som var så naturlig för människan J. Biografiskt var motivet rotat i två starka upplevelser av forsfall, den första i Eggedal i Norge, den andra i Trollhättan. Han målade sina skilda versioner i Paris men talade om sitt behov att återvända till dessa platser för att förnya naturstudierna. Målningarna blev mörka längtansbilder, drömsyner. Men 1884 angrep han motivet på nytt. I juni for han till Eggedal, placerade en levande modell mitt i forsen och målade sitt naturväsen i solljus dag. Endast ansiktets svårmodiga uttryck och den gyllene fiolen talar om att det inte är en vanlig badande. Det är denna version, vanligen kallad Strömkarlen, nu på Waldemarsudde, som betecknar höjdpunkten av hans brottning med näckenmotivet. Men dessa målningar upptog inte hela hans tid. Året 1883 blev viktigt för honom också genom att han då knöt närmare kontakt med Pontus Fürstenberg i Gbg, som under några år skulle bli hans mecenat. Han målade båda makarnas porträtt och hjälpte till med deras privatgalleri. Han gjorde också sommarbesök hos systern på Dalarö, där han målade sitt berömda porträtt av Jeanette Rubenson. Han fortsatte också i Paris med sina kamratporträtt och målade Wahlberg och Salmson.

Emellertid fann han sig plötsligt i en annan roll än den begåvade artistens och sällskaplige kamratens. De unga sv konstnärerna i Paris, stödda av både hemmavarande kamrater och äldre kolleger, konkretiserade sin länge kända olust över konstförhållandena i Sverige och akademins roll som undervisningsanstalt i ett handlingsprogram och den temperamentsfulle, intellektuelle och idealistiskt motiverade J fick en som det förefaller självfallen ledarroll. Man ville aktivera akademin, reformera dess undervisning och på skilda sätt vitalisera kulturlivet genom att ställa krav på förändringar, och ville understryka tyngden i sina ord genom en egen utställning, som skulle visa vad deras utländska studier gett dem. Aktionen förebådades av två artiklar av J i DN i slutet av 1884, fullföljdes genom en petition till konstakademin i mars 1885, vari man framlade sitt reformprogram, och genom utställningen Från Seinens strand, som dokumenterade det nya, franskinfluerade friluftsmåleriet. Redan samma år på hösten ordnades ännu en utställning under namn av Opponenternas utställning, en beteckning, som redan i sitt namn konfirmerade dessa ungas uppfattning om sig själva och sin uppgift. En animerad debatt fördes i press och i berörda kretsar, och J, som varit medkommissarie för utställningarna, engagerade sig livligt och framgångsrikt. Detta förlopp har utförligt skildrats i del 1 av Sixten Strömboms Konstnärsförbundets historia.

Alla dessa insatser i kamratintressets tjänst tog givetvis tid från hans måleri, men han utförde dock 1885 några fina porträtt, bl a av systern Hilma Marcus och fru Ninnie af Geijerstam. I mars 1886 återvände han till Paris för att ta itu med en stor, av Furstenberg beställd komposition, En skandal i societeten. Han var emellertid plågad av den splittring, som uppstått i konstnärsleden, och kände sig delvis missförstådd och otacksamt behandlad. Under sommarvistelse med Allan Österlind i Bretagne nåddes han av underrättelsen, att man stiftat Konstnärsförbundet, den organiserade fortsättningen på opponentrörelsen, utan att han underrättats eller invalts i styrelsen, vilket djupt sårade honom. Han målade dock åtskilligt, bl a den flerfiguriga kompositionen Byskvaller. Med den stora beställningsduken för Fürstenberg gick det däremot trögt, och det blev allt mera besvärande att be mecenaten om förskott. De billiga levnadskostnaderna var därför ett av skälen till att han och Österlind med familj beslöt stanna borta från Paris över vintern. Hösten 1887 flyttade de ut till den lilla ön Bréhat. Praktiska svårigheter hopade sig, främst ekonomiska. J hade svårt att skaffa konstnärsmaterial och försökte slå mynt av sin litterära talang. En diksamling, Svarta rosor, utkom också 1888. Men då hade redan den avgörande vändningen i J:s öde inträtt, nämligen utbrottet av en sinnessjukdom under sommaren. Hans sista målningar som mentalt frisk, Spinnerskan och Livsglädje, den senare föreställande en gammal lam brevbärare, som skrattar gott i sin säng åt en skämttidning, är psykologiskt intressanta och i fråga om den senare också ett koloristiskt mästerverk av brutna rosa toner, men samtidigt spårar man en spänning och ett nervöst vibrato i penselföringen, som tycks peka mot vad som skall komma. Sjukdomen utlöstes möjligen av att de båda konstnärsvännerna ivrigt ägnade sig åt ockulta fenomen, borddans och annat, vilket var populärt vid denna tid. Bl a ansåg sig J tjänstgöra som medium åt avlidna storkonstnärer, vilket resulterade i några utomordentligt vackra teckningar, signerade Rafael, Rembrandt etc. J var mosaisk trosbekännare och kände därigenom Gamla testamentet väl, men hans tankar rörde sig också ofta kring Kristusgestalten och Nya testamentets berättelser. Den fortskridande sjukdomen yttrade sig bl a i alltmer förvirrade religiösa grubblerier, då han stundtals såg sig själv eller kamraten Österlind som en inkarnerad Kristus. Slutligen förstod Österlind, att J måste under läkarvård, och förde honom hem till Sverige i aug 1888.

Under ett akut skede följande vinter vårdades J på Uppsala hospital, men därefter fick sjukdomen ett lugnare förlopp. Han kunde bo inackorderad hos vänliga människor och umgås med gamla kamrater, och han kunde framförallt återuppta en konstnärlig verksamhet, som dock helt ändrat karaktär. De målningar och mycket stora antal teckningar han producerade bestod nästan uteslutande av figurer, men deras åtbörder var tafatta, deras anatomi felaktig. Däremot var deras uttrycksfullhet stegrad till en oerhörd intensitet och bladens mänskliga eller religiösa innehåll naket blottlagt. De gamla kamraterna, som varit vana att i honom se en aktiv ledare, försökte bistå praktiskt. På Richard Berghs initiativ togs några arbeten från tidigare år med i den sv kollektionen till världsutställningen i Paris 1889, vilket ledde till en silvermedalj. Vid ett motsvarande tillfälle i Berlin 1895 tilldelades han guldmedalj. 1893 ordnade Georg Pauli en separatutställning av hans verk i Sthlm, innefattande också några sjukdomsarbeten. Stimulerad av utställningens påtagliga framgång åstadkom J några av sina bästa sjukdomsarbeten detta år, framför allt det märkliga porträttet av farbrodern, regissör Ludvig J. Men under de sista åren tilltog J: s kroppsliga ohälsa med bl a reumatiska besvär, som hindrade honom att arbeta, och slutligen tillstötte sockersjuka, som orsakade hans död 1906.

Varken J: s person eller gärning kan fångas i några enkla formler. Alldeles frånsett sjukdomen, vars anlag han säkert länge burit, var han en mycket sammansatt person, romantisk och känslig, handlingskraftig i engagerade ögonblick, livslustig och sensuell, men med principiellt stränga etiska krav på sig själv, en stridens man men också en vänfast person, som satte det lojala kamratskapet högt. Som konstnär gick han sina egna vägar. Hans kamrater i opponentlägret ville förverkliga 80-talsprogrammet om luft och ljus i friluftsmåleriet, samtidsmänniskor och vardagsliv i motivvalet, direktstudium av verkligheten som fortbildningsprincip. J bejakade allt detta men ville dessutom hålla fast vid traditionen, kopierade de gamla mästarna i museerna och omsatte länge sina lärdomar i mörka dukar med bl a bibliska och mytologiska motiv, snarare traditionalistens än oppositionsmannens produkter. Sedan han slagit sig ner i Frankrike, närmade han sig mera kamraternas uppfattning, och då han ofta avbildade sina porträttmodeller i deras arbetsmiljö eller som i Göthilda Fürstenbergs fall i en detaljrikt återgiven interiör, är han helt "modern", men samtidigt betraktar han uppenbarligen återgivandet av näckenmyten, ett irreellt, tanke-och stämningsladdat motiv, som sin väsentligaste uppgift. I de första, mörka versionerna var ämne och utförande lika otidsenliga. I den slutliga, dagsljusa, detaljrika och realistiskt återgivna utformningen utgör Strömkarlen ett heroiskt försök att förena dagskravet på påtagligt realistisk utformning med hans eget krav att i måleriet lägga in en poetisk dimension med djupa personliga övertoner. Efter sjukdomsutbrottet återvänder han till motiv, som han tidigare bearbetat eller planerat använda, och hans tecknade blad befolkas av religiösa, historiska och symboliska gestalter. Erik Blomberg och Ingrid Mesterton har nedlagt stort arbete på att påvisa hur nästan hela sjukdomstidens produktion kan sättas i relation till upplevelser och tankar hos J under hans friska tid och därmed hjälper oss att förstå hans reaktioner och handlingssätt. Med de skilda tendenser han sökte tillämpa i sitt måleri är det inte förvånande att hans produktion, även som frisk, i sin yttre gestaltning företer en mycket oenhetlig anblick, ibland gammalmästerlig, ibland impressionistisk, ibland dekorativ, ibland till upplösning målerisk. Kanske var det därför publiken hade svårt att uppskatta honom. Beträffande sjukdomskonsten kunde endast ett par nära konstnärsvänner, främst Georg Pauli, se ett värde i den, och dock är det främst genom dess förexpressionism han fått en mycket stor betydelse för senare generationer sv konstnärer, främst under 10- och 20-talen men också alltjämt.

Som poet odlade J en naiv, folkviseaktig enkelhet med rötter hos Bellman och Almqvist, som ofta bär fram en stark stämning och där han finner fina uttryck för mänskliga relationer. Hans naturkärlek tar sig mycket klarare uttryck i dikten än i måleriet, där de rena landskapen är mycket få. I sitt förhållande till landskapet är han helt romantiker, och framför allt har han tolkat vattnet och havet som symboler för människolivet. Han gav sig också i kast med större litterära uppgifter som versdramat Peter Smed, som sysselsatte honom i Bretagne och kanske till dels var en ersättning för det måleri, som han av brist på medel till material inte kunde bedriva. Han utnyttjade också flitigt sin talang som tillfällighetspoet. Versifierade uppvaktningar och festtal flöt ymnigt ur hans penna. Hans ofta citerade karaktäristik av Paris som "nya konstens källa" kommer just från en dikt, skriven till en vernissagefest. Han var ofta den glada kamratkretsens medelpunkt med sina verser, med sin sång och sitt fiolspel, framför allt vid sammankomsterna i den av honom själv stiftade Jesu Syrachs orden, som sammanträdde på onsdagskvällarna på en restaurang med samma namn i Paris. Han spelade gärna och komponerade ibland melodier till sina texter och andra smärre musikstycken. Han berättas ha haft en mycket vacker sångröst och ett ytterst dramatiskt musikaliskt föredrag. I hans repertoar intog Bellman och folkvisorna hedersplatserna. Som sjuk tycks hans umgänge med vännerna främst ha gått i musikens tecken. Förutom den redan omtalade diktsamlingen utkom också Gula rosor 1896.

Författare

Gertrud Serner

Arkivuppgifter

J:s arkiv o en stor saml teckn :ar av honom i NM. Teckn :ar även i FrKA, Gbgs mus o Malmö mus. Brev från J bl a till J 3 i KB o till P Furstenberg o G af Geijerstam i GUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svarta rosor. Dikter. Sthlm 1888. 87 s. — Gula rosor. Dikter. Kristiania & Sthlm (tr Kristiania) 1896. 170 s, 1 portr. [Tills med föreg:] Svarta rosor och gula. Sthlm 1901. 286 s, 1 portr. [Ny uppl] 1915. 237 s. [Ny uppl:]... och gula. Dikter. 1927. 237 s. [Förk uppl:] Svarta rosor och gula. Dikter i urval av E Blomberg. Ill med författarens egna teckningar. Sthlm 1945. 127 s. — Artiklar i DN.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Blomberg, E J:s konst. Från Näcken till Gåslisa (1959); E Hermodsson, E J o den sociala konsten (dens, Kultur i botten, 1971); B Lindwall, Farbror Ludvig. Ett triangeldrama (Konsten 72, 1962); NM:s ut-ställn:kat nr 359. E J (1972); SKL o där anf arb.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst A Josephson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12215
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst A Josephson, urn:sbl:12215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2024-04-20.