Meriter

Karlzén, John Elias, f 12 jan 1903 i Mönsterås, Kalm, d 9 dec 1960 (enl Lycksele db) i Lund. Föräldrar: lantbrukaren Johan Oskar K o Emilia (Milli) Maria Karlsson. Studentex som privatist i Sthlm ht 21, studier i Berlin 22, resor i Frankrike, England, Spanien o Portugal 23—24, bosatt i Argentina 24—31, inskr vid LU ht 31, FM 31 maj 34, extralär vid Lunds privata elementarskola 34—51, lektor i spanska vid LU 47— 48, extralär vid folkskolesem i Umeå 53— 54, vid gymnasiet o småskolesem i Lycksele ht 54—vt 60. — Förf.

G 13 juli 35 i Helsingborg m FM Elsa Gunhild Klintegård, f 7 jan 04 där, dtr till möbelhandl Lorenz Pettersson o Lydia Hörstedt.

Biografi

John K var vid sidan om sitt arbete som lärare litterärt verksam i nära tre decennier. Hans litterära produktion blev dock av personliga o konstnärliga skäl föga omfångsrik, o det tog tid, innan publik o kritik på allvar upptäckte detta författarskap, präglat av extrem kvalitetssträvan o djupt personlig bildningsproblematik.

Efter realskole- o gymnasiestudier i Oskarshamn, Kalmar o Sthlm avlade K hösten 21 studentexamen som privatist på real-linjen; vid vårens ordinarie examensomgång hade han försovit sig den dag provet i svenska skulle skrivas. Med hjälp av moderns aktiva stöd kunde han i juni 22 avresa till Berlin för universitetsstudier; där befann sig då redan den ett år yngre brodern Torsten, verksam som dekoratör vid en förortsteater. Mycket av organiserade studier blev det inte i valutaorons Berlin men desto mera av utvecklande privatupplevelser, bl a avgörande, intensiva kontakter med den klassiska tyska litteraturen. Om sin vistelse där skulle K senare berätta i den friska o vitala memoarvolymen Så gör man inte (42) med den milt avståndstagande undertiteln Blad ur en förspilld ungdom, en volym som även täcker K:s sejour i Paris 23— 24 o avslutas med hans plötsliga emigration till Argentina i aug 24.

K inledde sin Argentina-vistelse med tillfälliga anställningar som hembiträde o mekaniker, innan han fick tjänst som dräng vid ett litet mejeri ute på campen i provinsen Córdoba. Där blev han kvar över vintern, återvände sommaren 25 till huvudstaden Buenos Aires för att stanna där i sex år, anställd på ett mejeri (först som kemist, slutligen som kontorschef), bosatt på ett pensionat för skandinaviska invandrare. Först sommaren 31 kom han sig för att återvända till Sverige; där hade fadern dött 29, brodern Torsten avlidit 27 efter en vild o bohemisk tillvaro världen över — o där hade nu också fädernegården sålts ut ur släkten. K reste hem från Sydamerika som "obefaren jungman" o tog omedelbart itu med sina så länge uppskjutna akademiska studier, nästan tio år äldre än sina kurskamrater. Troligt är att både åldersskillnaden o de betydande olikheterna i livserfarenhet skärpte K:s kritiska observans inför den akademiska miljöns risker o hans ironiskt avvaktande c-genomskådande hållning inför det "svenska", som han ofta upplevde som småborgerlig strebermentalitet. Visserligen hade utlandsvistelserna lärt honom att genomskåda det s k bohemeri som enbart är slapphet o destruktivitet — men sin misstänksamhet inför den strikta o utslätade konventionalismen behöll han: vad fanns egentligen bakom den prydliga fasaden?

Sin distanserande ironi övade K under studieåren upp i Lundagård (en tid även som redaktionsmedlem), samtidigt som han målmedvetet förberedde sin litterära debut o samtidigt effektivt klarade av sina studier (med huvudvikten lagd vid romanska språk). Redan under åren i Argentina hade han påbörjat en novellsvit om sina upplevelser på Jensens emigrantpensionat men först nu, på betryggande distans, orkade han på allvar ta itu med stoffet.

Under sommaren 34 fullbordade K manuskriptet till romanen Vägen till paraplyet, som utkom samma höst, en självbiografiskt färgad, novellistiskt uppbyggd roman om en sv emigrant i Buenos Aires som genom ett avgörande kärleksförhållande tvingas ompröva sin livshållning, avlägsna sig från det alltför lössläppta o självdestruktiva o, om ock med många förbehåll, acceptera "vägen till paraplyet" — i detta fall symboliserad av studier o äktenskap. Att K vid denna tid var beredd att inleda sin lärar-bana o dessutom nyss förlovat sig med den studiekamrat som han året därpå skulle gifta sig med är värt att observera; K avlägsnade sig aldrig särskilt långt från sin privata erfarenhet, ens när han "fabulerade".

Täckte debutromanen de sju åren i Argentina, gick K:s andra roman, med den självironiska titeln "Si, detta är nytt" (40), tillbaka på hans småländska barndom o hans eget "svek" mot familjetraditionerna. När hans alter ego, Joel, till slut lyckas förmå sin far att ge upp motståndet mot hans planer på att få studera för att därmed kunna bryta sig loss ur det alltför ombonade, trygga o instängda var detta, i tillspetsad form, en påminnelse om det sega motstånd K:s egen far en gång gjort mot de båda sönernas uppbrottsplaner. Romanen, som sysselsatt K sedan 35, är en lugn, bred berättelse, karaktäriserad som "vår första moderna bonderoman" o ett gott exempel på K:s säkra förmåga att teckna miljöer o karaktärer.

Romanens grundkonflikt, slitningen mellan samhörigheten med den egna miljön o det nödvändiga uppbrottet, återkom i flera av berättelserna i Blå noveller (51), K:s publika genombrottsbok, tillkommen under träget arbete under flera somrar (resten av året var han nästan helt upptagen av sitt arbete som lärare). I dessa finstämda, välbalanserade o ytterligt pregnanta studier av psykologiska konflikter försökte K nå fram till ett rimligt mellanläge mellan de båda ytterligheter som på en gång skrämde o lockade honom (han anade båda inom sig själv), en gyllene medelväg mellan "bohe-men" o "borgaren" som skulle medge både fri personlighetsutveckling o social hänsyn o gemenskap. Sin sarkasm inför den brackiga borgerligheten o den slappa konventionalismen formulerade han ofta med elegans o skärpa, inte minst i aforismsamlingen Insikter o färdigheter (57), o till drömmen om "det fulltonigt mänskliga" (en dröm för vilken Vilhelm Ekelund betytt mycket) återvände han i flera av de manuskript som tillkom efter flyttningen till Västerbotten, t ex i novellerna i den postuma Bokgranskaren (68). Hans privata svårigheter att helt förlika sig med den småstadsmiljö där han ofrivilligt hamnat ledde tidtals till litterär handlingsförlamning men skärpte samtidigt hans iakttagejseförmåga. Den ofullbordade romanen Råttan (61) är sålunda bitvis en mycket uppsluppen bok, fylld av tvära kast mellan isig misantropi o plötslig ömhet med drag av konfessionslös religiositet — o dessutom präglad av en ny stilistisk frihet, efter den strängt balanserade o ytterligt sparsmakade prosa K utarbetat för sin novellistik.

Den stilistiska o konstnärliga stränghet som utmärker K:s skönlitterära verk återkommer också  i hans essayistiska o kritiska verksamhet (det bästa ur den produktionen ingår i de båda volymerna Modernister o omoderna 52 o Memoarer från bokrummet 70). Han inledde sin kritikerverksamhet redan under 30-talet, bl a i tidskriften Litterär kritik 37—38, men det var under 40-talet som han gjorde sina mest betydande insatser som recensent i bl a Arbetet o Bonniers Litterära Magasin. Som kritiker kunde han, präglad av sin klassiska beläsenhet, vara omutligt sträng men också vital o entusiasmerande, när han stötte på författare som väckte hans intresse. Att han drogs till den litteratur som inte väjde för de ansträngande komplikationerna är uppenbart — men samtidigt kunde han visa fin lyhördhet för kvaliteterna hos "folkligare" o "enklare" författare. Att K svarade för den första seriösa essayn om Evert Taubes författarskap i Sv Litteraturtidskrift 49 kan vara värt att minnas — liksom att han 39 tecknade ett insiktsfullt porträtt av den proletäre Martin Koch o 41 skrev en lyhörd essay om Irja Browallius lantliga berättelser.

Det personliga/privata är påfallande både i K:s skönlitterära verk o i hans kritiska o essayistiska verksamhet. Han återkom ständigt till en serie fundamentala psykologiska o moraliska konflikter, som tydligt kan relateras till hans privata bakgrund o sociala situation, inte minst konflikterna bakom det tidiga uppbrottet ur den småländska jordbruksmiljön som, efter tio år av utlandsvistelser, förde honom in i den akademiska lundamiljön. Liksom han efter hemkomsten ständigt bevarade en undrande, halvt avvisande distans till det folkhems-Sverige han såg växa fram, intog han en liknande attityd till sin nya miljö. Han upplevde ofta sig själv som "a displaced person" — o typiskt är att han i mitten av 40-talet tillsammans med sin hustru hyste bestämda planer att på nytt emigrera, denna gång till Etiopien. K stannade dock i Sverige men förblev i hög grad den utomstående betraktaren, den ironiskt genomskådande iakttagaren, som lyhörd för de psykologiska komplikationerna studerade mönstret i det sociala samspelet.

Som kritiker var K extremt känslig för stilistiska dissonanser o andra former av språklig slapphet, en egenskap som han hade god nytta av, även när han åtog sig sina komplicerade översättningsuppdrag, t ex George Bernanos Herr Quine. Att inte nöja sig förrän han funnit "les mots propres" var för K ett absolut konstnärligt krav — vilket är en av förklaringarna till tätheten o den genomarbetade kvaliteten i de verk han lämnade ifrån sig o samtidigt en av förklaringarna till varför han hade så svårt att våga avsluta sina manuskript o till perioderna av litterär arbetsoförmåga. K vägrade att nöja sig med "det nästan sanna", vägrade att avstå från de nödvändiga komplikationerna för att stryka publiken medhårs, fullföljde med sturig envishet den moraldiskussion hela hans författarskap kretsar kring, frågan om hur man når fram till balans o överblick, till "det fulltonigt mänskliga". Det gör hans insats till en både litterärt o moraliskt betydande prestation, väl värd att överleva.

Författare

Lennart Frick

Arkivuppgifter

K:s efterlämnade papper i LUB. Brev från K bl a i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vägen till paraplyet. Sthlm 1934. 240 s. — "Si, detta är nytt". Sthlm 1940. 326 s. — Så gör man inte. (Blad ur en förspilld ungdom.) Sthlm 1942. 278 s.

— Och var glada / Stilleben [dikter] (Vox 2. Kalender utg. av Litterära studentklubben i Lund, Lund 1947, s 17 f). —¦ Blå noveller. Sthlm 1951. 258 s. 2. uppl så. [Ny uppl] Sthlm (tr Halmstad) 1969. 187 s. (Tema.) — Modernister och omoderna. Essayer och cau-serier. Sthlm 1952. 207 s. — Ur min dosa. Reflexioner. [Sthlm] 1952. 28 s. — Nils Fer-lin (FIB:s lyrikklubbs bibliotek nr 7: En bok om Nils Ferlin. Red av Stig Carlson o A Liffner, Sthlm 1954, s 13—32; 2. uppl 1955).

— Skorpsmulor (Om konsten att fylla sextio och annat. En bok tillägnad Fritiof Nilsson Piraten den 4 december 1955, Sthlm 1955, s 61—65). —¦ Insikter och färdigheter. Ur min dosa. [Sthlm] 1957. 95 s. —¦ Salamanca (Mitt Spanien. Red R Hentzel, Sthlm 1957, s 28— 39, 1 pl-bl). — En resa i det inre (Resan jag aldrig glömmer . . . Red R Hentzel, Sthlm

1958, s 101—111). ¦— Om det sanna och det sannolika (Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, utg av I Holm, Sthlm

1959, s 137—139). — Råttan. Roman. Utg.: Nils A. Bengtsson. Inledning av O Holmberg. [Sthlm, tr] Borås 1961. 2. uppl så. 247 s. — Bokgranskaren. Noveller och resor. Förord och kommentarer av L Frick. [Göteborg, tr] Uddevalla 1968. 157 s. ¦—¦ Memoarer från bokrummet. Kulturjournalistik i urval av L Frick. Göteborg (tr Uddevalla) 1970. 245 s.

— Vissa omtryck samt bidrag i tidningar o tidskrifter, se L Frick, Den vilsne moralisten. En essay om J K, Sthlm (tr Uddevalla) 1971, s 205—215. Redigerat: 1890 års män i ord och bild. 1890—1940. Malmö 1940. 4:o. 760 s. (Tills med Nils Olsson, G Gottschalk o K. G. Lindeström.) — Prosas castellanas. Sammanställda. Lund 1946. 157 s, 1 pl-bl.

översatt: Sun Yen Hwa, Halvblod, Lund 1935, 184 s; J Montigny, Sanningen om Frankrike, det politiska sammanbrottet och nyordningen, Malmö (tr Lund) 1941, 144 s (Vår nya värld, 8); [H H Munroe, pseud] Saki, Det fyrkantiga ägget och andra historier, Sthlm 1947, 2. uppl så, [förk utg:] Filantro-pen och den lyckliga katten och andra historier, Sthlm 1948, 254 s; H de Balzac, Testamentet, Sthlm 1949, 307 s (FIB:s världsbibliotek); G Bernano, Herr Quine, Sthlm 1951, 315 s (Panache-serien); P Clostermann, Det stora uppdraget, en fransk stridsflygares minnen, [Lund] 1951, 285 s, 6 pl-bl (tills med S Christensen); G Lamb, Essayer, Lund 1952, 207 s [övers av S Lindström, kompletterad o slutförd av J K], [Ny uppl] 1964, 159 .s (Tema); J W v Goethe, Ottilies dagbok, ur Die Wahlverwandschaften (En Goethebok, till Algot Werin, Lund (tr Malmö) 1958, s 182— 190).

Källor och litteratur

Källor o litt: L Frick, Den vilsne moralisten (1971); O Holmberg, J K död (DN 10 dec 1960); dens, Ur brev o minnen (inledn till Råttan 1961); Å Lundqvist, JK — mellan två samhällen (DN 24 april 1967); dens, J K som kritiker (DN 2 nov 1970); S Rinman, Den tunga leken (rec av L Frick, Den vilsne moralisten, GHT 7 aug 1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John E Karlzén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Frick), hämtad 2025-07-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12391
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John E Karlzén, urn:sbl:12391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Frick), hämtad 2025-07-28.