C Efraim (Eric) Hallström

Född:1893-11-22 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1946-06-17 – Södertälje församling, Stockholms län (enl db för Danderyd)

Målare


Band 18 (1969-1971), sida 50.

Meriter

Hallström, Cornelius Efraim (Eric), f 22 nov 1893 i Sthlm (Ad Fredr), d 17 juni 1946 i Södertälje (enl db för Danderyd, Sth). Föräldrar: konstnären Carl Axel Thure H o Erica Margareta Öberg. Studier vid Tekn skolan 09—10, vid Carl Wilhelmsons målarskola 12, en av stiftarna av Färg o form 32. Konstnär.

G 23 april 24 i Danderyd (Sth) m Märta Andrea Hanele Petersson, f 26 juli 99 i Malmö (S:t Pauli), d 28 nov 60 i Danderyd, dtr till snickaregesällen Martin P a Bengta Christina Christensdtr.

Biografi

Eric H:s far hade börjat som litograf i Norrköping och sedan flyttat till Sthlm, där han efter en tid lämnade litografyrket för att efter studier i Tyskland bli landskapsmålare. Han var en utpräglad stämningsmänniska och drev så småningom över i en sträng religiositet, som kom att betyda en rad stängsel mot yttervärlden för H och hans systrar. H hade döpts till Cornelius Efraim men ville som vuxen inte kännas vid de namnen. Ända fram till 1925 signerade han sina tavlor med E Hallström för att slutligen ta sig namnet Eric efter sin avgudade mor Erica.

Som konstnär var fadern en av sin samtid obeaktad äktnaiv målare, vilket kom att få betydelse för sonen. H målade till en början tillsammans med fadern och började sedan sina studier vid Tekniska skolan 1909 men stannade där endast ett år. 1912 var han en kort tid elev vid Carl Wilhelmsons målarskola i Sthlm. Redan 1913 målade han ett motiv från Solna kyrka med ett begravningsfölje. Med sin tafatta teknik men med betonande av känslan förebådade det naivismen. I Vårdkasar från 1914 kan en anknytning till Konstnärsförbundet och Karl Nordström skönjas. Under det första världskriget genomgick H en märklig utveckling. Det var länge okänt, att han under denna tid flitigt studerade kubismen. Ett par utställningar med verk av André Lhote låg till grund för dessa studier. Kubismen i den moderata Lhoteska tappningen kom att ge H:s senare måleri den stadga och reda, den balans med varje sak på sin plats som ligger bakom även hans mest spontana bildberättelser. Mycket stor betydelse för honom hade också Meier Graefes bok om Cézanne som utkom rikt illustrerad på svenska redan 1910. H avslöjade aldrig själv vilken skattgömma dess reproduktioner blev för honom.

När H gjorde sitt tidigaste ensamstående försök som naivist med Solnabilden 1913, hade han läst om den naivistiske tullnären Henri Rousseau, beundrade Ivar Arosenius och hade upptäckt olika varianter av äldre sv folkkonst. Men minnet av faderns romantiska fantasilandskap spelade också in. Efter en mellantid dominerad av försörjningsmåleri vid sidan av de kubistiska studierna försökte han åter att låta känslan dominera bilden. Han ville i motsats till Matisseelevernas överbetonade patos och abstrakta former måla endast med hjärtat och »släppa all skicklighet i nyporna». Hans naivism har indelats i två perioder, den lyriskt intima 1917—18 och den episka 1919. Särskilt i det första skedet spåras en medvetet naivis-tisk lek med Cézannes förmäla principer. Helt omedvetet blev hans måleri en parallell till Birger Sjöbergs Fridadiktning, som vid denna tid förelåg i manuskript. Det framstår särskilt klart i hans På ön 1917 (Norrköpings museum). Av vildmarksromantiken, sådan han uppfattat den hos Pelle Molin, gav han även en troskyldig bild fylld av naiv berättarglädje. Från Ramsele, På väg till fäbodvallen och Norrlandsby är prov härpå. Denna linje skulle långt senare på 30-talet leda till att H blev en av våra främsta norrlandsskildrare. Av betydelse för bilden av Sthlms-skildraren H är hans Nyårsafton på Skansen 1919 (Moderna museet), i vilken han omsmält intryck av O A Mankells och Hugo Petterssons (Hugo Birgers) litografi Julmarknad på Stortorget 1875. Som naivist debuterade H 1918 tillsammans med Gideon Börje.

20-talets nya saklighet blev för H en mellanperiod som han inte riktigt trivdes med, men han fördjupade under denna tid sitt tekniska kunnande. Hans utlandsresor bl a till Italien 1921, Österrike 1922—23, Madeira 1925—26 och som Ester Lindahl-stipendiat till Frankrike 1928—29 satte ej så djupa och omedelbara spår, men upplevelsen av Bonnard och Vuillard ledde senare till en målerisk frigörelse med få motstycken i nutida sv konst. H:s förmåga att uttrycka sig i färg stegrades än mer, när han började använda pastellen som medium. Han behandlade den med samma impulsiva kraft, bredd och yppighet som oljan. Inte sedan Gustaf Lundbergs dagar har någon sv konstnär målat med kritorna som han. De passade utmärkt hans strävan att ge spontana uttryck för en känsla på papperet. Han hade sina egna knep med fjädrar, penslar och vattenbehandling. Att fixera bilden på vanligt sätt avstod han från.

H:s trognaste modeller var hans nio barn, som han ville ge allt det som han under sin egen barndom fått försaka. Han tröttnade aldrig på att återge dem i lekens och vardagslivets skiften, men han blev aldrig ett ögonblick en hemskildrare av den känslosamma sorten. Han levde om sin egen ungdom med sina barn, han var mera grabb och lekkamrat än förmanande familjefader, och han njöt av att se de sina växa upp i obändig och ohämmad frihet. En väsentlig del av H:s måleri från 30- och 40-talet är en intim skildring av sv hemliv i förstadsmiljö, som har sitt motstycke endast hos Carl Larsson.

H, som mitt under kamratlig hjärtlighet kunde bli så förtegen, när det gällde de prövningar han mötte, lät dessa oförmärkt återspeglas i sin konst. Enligt hans biograf Lennart Seth är detta särskilt fallet i de många dolda självporträtten, av vilka han anser sex säkra. Dit hör Barnsjukhuset från 1918, som ger en bild av H:s isolerade ungdomsår, pastellen Rummet i Edsele 1942 och Minne från Lappland. De sista årens jäktade liv för att skaffa familjen nytt tak över huvudet, sedan villan i Långängen brunnit, återspeglas i Bildsköne Bengtsson, den ständigt jagade som drar sig undan människors blickar.

H hade en sällsynt förmåga att återge miljöer, situationer och rörelsemotiv ur minnet. Figurerna i hans förstadsmotiv är sällsynt levande hur små de än är. Han målade även extatiska scener från pingströrelsen sådana som Lewi Pethrus frälser i Dajkanvik, som kan erinra om den finländske konstnären Tyko Sallinens Hihuliter under gudstjänst. Men han hade själv aldrig varit närvarande vid ett pingstmöte. »Jag vet ändå hur det går till», sade han vid ett tillfälle.

Våren och sommaren 1945, när H bodde omväxlande i Norrköping och Rejmyra, fick han tillfälle att arbeta med färglitografier på Norrköpings Tidningar. Det var bristen på pastellkritor som drev honom till det nya materialet, och han tyckte också att det var spännande att pröva det i den stad där hans pappa börjat som litograf. Några av de femton planerade bladen blev fullbordade, bland dem Paris har befriats I och II, Sommarmorgon och Kaféet i Rejmyra.

En enda gång försökte sig H på att göra en monumentalmålning. När han inte fick pris för den i den tävling för en utsmyckning i Gbg, som han deltog i, skänkte han skissen till Österåsens sanatorium.

Författare

Nils Lindgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Minnesutställnrar på Färg o form 1947, av Riksförb för bildande konst 1947—48, i Norrköpings mus 1957 o av Sveriges allm konstfören 1965. Repr bl a i Nat:mus, Gbgs konstmus o Waldemarsudde.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: R Hoppe o L Seth, E H (1939); L Seth, E H (SAK:s publ 76, 1967); SKL o där anf litt; A Sköld, Otte. En bok om Otte Sköld (1960); Studiekamraten, årg 23, h 1 (1941), s 7—10. — Nekr:er i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Efraim (Eric) Hallström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12446, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindgren), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12446
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Efraim (Eric) Hallström, urn:sbl:12446, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindgren), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se