Per A L Hallström

Född:1866-09-29 – Klara församling, Stockholms län
Död:1960-02-18 – Nacka församling, Stockholms län

Författare


Band 18 (1969-1971), sida 53.

Meriter

Hallström, Per August Leonard, f 29 sept 1866 i Sthlm (Klara), d 18 febr 1960 i Nacka (Sth). Föräldrar: kassören Conrad Leonard H o Johanna Maria Andersson. Mogenhetsex vid Nya elementarlärov i Sthlm 19 maj 83, inskr vid Tekn högskolan 13 sept 83, civiling där 10 juni 86, kompletterade med kemisk teknologi 16 sept 86— vt 87, kemist i Sthlm 87—88, i Philadelphia, USA, 89—90, eo amanuens vid Telegrafstyr 91—97, teaterkritiker i DN 03—05. Författare. — LVVS 05, LSA 08 (led av Nobelkommittén 13, ordf där 22—46, ständig sekr 31—41), fil hedersdr vid Gbgs högskola 16 sept 16, De Nios stora pris 29, Övralidspriset 53.

G 17 maj 95 i Sthlm (Hedv El) m Helga Sofia Erika Åkerberg, f 1 maj 70 där (ibid), d 23 febr 49 i Nacka, dtr till handlanden Johan Erik Å o Sofia Charlotta Carolina Wallenstråle.

Biografi

Per H växte upp i en borgerlig miljö, hemmet var välsituerat men utan överflöd. Av fadern, som var kassör och allt i allo i en garverifirma på Kungsholmen, tycks H ha fått i arv den skarpa intelligensen, livligheten och berättarlusten men däremot inte hans praktiska handlingskraft. Från modern synes han ha ärvt det blyga, veka och eftersinnande i sitt väsen.

H har själv ypperligt tecknat sin barn-och ungdom och sin väg till författarbanan i En sparf i tranedans (i När vi började, 1902). Han var ovanligt tidigt utvecklad. Särskilt starkt framträder i hans andliga utrustning fantasin. Det fantastiska vävde sig in i hans tidigaste intryck och skapade om dem, så att det efteråt var svårt för honom att finna verklighetskärnan. Långt före skolåldern lärde han sig läsa, och böckernas värld blev genast den viktigaste för honom. Vid sex års ålder slukade han allt han kom över i läsväg, i synnerhet vers. Fritiofs saga var hans förtjusning och han grät över tragiken i Sven Duva. För hans fantasi betydde dock den grekiska mytologin mest. Han var mycket intresserad för språk och litteratur — redan under skoltiden började han t ex läsa spanska, på den tiden något högst ovanligt. Därför hade det varit naturligast, att han slagit in på humanistiska studier, och det ville han också. Sådana kunde dock inte då bedrivas i Sthlm, och hemmets ekonomi tillät inte att han sändes till Uppsala. 16 1/2 år gammal hade han tagit studenten på reallinjen och valde då på faderns önskan att studera vid Tekniska högskolan.

En söndagsförmiddag mot slutet av första läsåret där greps han av medvetandet att en dikt höll på att födas inom honom. Han hade upptäckt motsatsen mellan sig själv och världen och kände att de på något sätt måste förlikas. Redan nu ställde han sålunda det verklighetsproblem vars roll i hans tidigare novellistik Fredrik Böök fint belyst. Det kom att sysselsätta hans tanke och dikt hela livet igenom.

Närmast mötte honom verklighetens kölddrag i vardagsarbetet vid högskolan. Han trivdes inte med detta men förstod, att han måste fortsätta studierna för att få ett yrke att leva på, medan han ämnade lägga ned sin egentliga kraft i litteraturen. Han läste framför allt engelsk vers (bl a Keats och Shelley) och började själv vintern efteråt skriva »i sträck, mest en dikt var kväll». Den motsats mellan fantasilivet och verkligheten som den unge H så starkt kände, skärptes av tidsströmningarna. 1880-talet, naturalismens tid, hade föga till övers för fantasier och drömmerier. »Det var en pessimism utan ljusning», säger han.

Ännu svårare fick H det, när han trädde ut i livet. Han utexaminerades 1886 som ingenjör i mekanisk teknologi och kompletterade sedan sin examen med kemisk teknologi på ett år, vilket eljest brukade ta två. Ännu inte 21-årig fick han anställning som kemist i Sthlm. Säkerligen ligger det ingen överdrift i hans ord att ingen var »mindre förberedd att nappas med» det praktiska livet än han, ingen »såg med mindre illusion på det», ingen hade »tunnare hud att ta emot prövningarna».

I nov 1888 for H till Amerika. Han gjorde det utan illusioner, »bara i begär att dock få se något av världen, att ränna mitt i gapet på utilismens odjur, hellre än att kittlas av dess svans». Han stannade där halvtannat år, mesta tiden i Philadelphia som kemist på en stor fabrik.

Amerikavistelsen kom att få avgörande betydelse för honom. Nästan allt han såg var honom djupt motbjudande, bl a den optimistiskt materialistiska andan, dogmatismen i livsåskådning, industrialismens förakt för människoliv, jäktet. Dessa mörka sidor i amerikanismen blev bestämmande för hans inställning hela livet. De kom till uttryck i hans skisser från Amerika och påverkade hans politiska uppfattning. Han hade en trist och hård tid. Sina kvällar och söndagar ägnade han åt att arbeta på sin bildning och producera. Han »började läsa och beundra Carlyle och ägna dyrkan åt Goethe». Åtskilligt av innehållet i hans första diktsamling tillkom nu och likaså hans första försök i prosaform.

Hemkommen till Sverige våren 1890 hade H klart för sig att han måste debutera som författare och fick i maj 1891 ut sin diktsamling Lyrik och fantasier. Den var heterogen och saknade personlig ton — med vilja hade H uteslutit det mest personliga. Formellt prövade han olika mönster. Han säger sig ha sökt inte att nå välljud utan »plastisk åskådlighet» men har väl knappast lyckats med detta. Boken råkade komma ut veckan efter Frödings Guitarr och drag-harmonika och sammanställdes i flera recensioner med denna, en jämförelse som utföll till H:s nackdel. Efteråt kan man konstatera, att debutboken röjer mycket som förebådar H:s senare författarskap: mångsidigheten i ämnen och form och den stora beläsenheten.

Den ringa uppmuntran diktsamlingen rönt gjorde länge H obenägen för fortsatta försök i versform. Visserligen skrev han fortfarande versberättelser, men de omarbetades i regel till prosa. Han blev också tvungen att alltjämt söka sitt livsuppehälle i det praktiska livet — 1891 hade han blivit eo amanuens i Telegrafstyrelsen.

Kanske var det dock en lycka för H, att det praktiska arbetet upptog hans mesta tid och inte tillät honom att gräva ner sig i bitter misströstan. Därtill kom att han tack vare sin tjänst fick se nya miljöer och människotyper. Höstvintern 1891 sändes han på linjearbete i Norrbotten, och under några somrar (1891—94) var han kemist vid en impregneringsanstalt för telegrafstolpar i östavall i Medelpad. Nu lär han känna Norrlands natur och folk, och han blir en av banbrytarna för den stora norrlandsskildringen. Under sina vandringar skymtar han de »bortkomna väsen på kant med tillvaron», vilkas öden han gestaltar i »små nyckfulla skisser». Några av dessa samlade han 1894 i sin första berättelsesamling under den välfunna titeln Vilsna fåglar.

Berättelserna är hämtade från verkligheten; utom Norrland har minnen från Amerika och från barndomen lämnat stoff. Livssynen är pessimistisk, men tonen är inte bitter som hos 80-talsförfattare utan raljant humoristisk eller satiriskt ironisk. Han hade med denna bok gjort sin avgörande debut, kommit in på det område som framför andra skulle bli hans och infört det slags människor som hans författarskap främst handlar om, de undanskuffade eller misslyckade.

Själv var H dock inte nöjd med verklighetsskisserna. »Jag omväxlade med flykter in i en vackrare värld, där jag andades ut friare», säger han. Så tillkom novellsamlingen Purpur (1895). Dess berättelser vittnar om det starka grepp som Schopenhauers filosofi hade om H vid denna tid och länge. Den skönhetsvärld som fantasin flyr till är lika grym som verkligheten. I det lilla dramat Miraklet hyllas i Schopenhauers anda medlidandet, som kom att bli ett huvudtema i H:s diktning.

Purpur är H:s mest 90-talistiska verk, såväl i sin skönhetslängtan och exotiska verklighetsflykt som i sin färgskimrande, rytmiserade stil, influerad av J P Jacobsens, men kan inte fritas från en viss överlastning. Åtminstone novellen Falken står dock i mästarklass. Samlingen mottogs tämligen kyligt men kom senare att få betydelse för tiotalisternas ungdomsdiktning: både Hjalmar Bergmans Solivro och Sigfrid Sivvertz Margot röjer påverkan från Purpur.

En skarp kontrast till det stiliserade i Purpur bildar den ljusa och lekfulla berättartonen i H:s första roman, En gammal historia (1895). Det är en pastisch — något i 90-talsdiktningen vanligt — vars handling utspelas i sv småstadsmiljö på 1820-talet. Under den glättiga ytan utspelas dock en för H typisk konflikt. En idyllisk kärlekssaga mellan två unga krossas obarmhärtigt av verkligheten, representerad av flickans farmor. I teckningen av henne har H gett sin kanske mest levande människoskildring. Med denna bok vann han den läsande allmänhetens hjärta.

En ljusare stämning möter också i novellsamlingen Briljantsmycket (1896), vilket tyder på att H är på väg att nå en försoning med tillvaron. Boken anknyter till norrlandsskildringen i Vilsna fåglar, men denna framträder här fördjupad i den mästerliga I blå skogen, som pekar framåt mot både diktsamlingen Skogslandet och novellen Det stumma i De fyra elementerna. I titelnovellen får ett briljantsmycke som en make skänker sin dödsdömda hustru visa illusionens makt och hoppet inför döden. Med sin veka stämning och fina psykologiska analys förebådar den såväl romanen Våren som de utomordentliga dödsskildringarna i Thanatos och De fyra elementerna. De tre avslutande berättelserna med grekiska motiv visar H:s starka inlevelse i antikens värld; de har en durklang och en enkel, klar stil olik H:s tidigare.

Liksom En gammal historia blev Briljantsmycket en publikframgång, och H vågade i början av 1897 lämna sin tjänst för att helt ägna sig åt författarkallet. Hans närmaste bok blev Våren (1898), där han sökte fånga tidsandan. Den ger skarpa psykologiska analyser och fina naturstämningar men är tung och saknar fasta konturer. På sin ålderdom ångrade han denna bok, som har bidragit till att ge honom rykte att vara tråkig. Mot slutet av 1897 företog H en resa till Italien med återkomst våren 1898. Han skrev då de noveller med italienska motiv som ingår i Reseboken (1898). Intrycken av det han sett och läst under denna och några senare Italien-vistelser befruktade hans författarskap under åren kring sekelskiftet. Det dystra skådespelet Bianca Gapello (1900), ett par av novellerna i Thanatos s å, det sprittande glada lustspelet En veneziansk komedi (1901), reseskildringen Italienska bref (s å), de finstämda novellerna Det stumma och Phocas (i De fyra elementerna, 1906) och den vackra inledningsdikten till Skogslandet (1904) är den litterära skörden av resorna. Dessa hade också en annan betydelse: de lättade det tryck H tidigare känt och gav honom luft under vingarna, vilket gjorde att han kunde skriva mera ohämmat. Nu tillkom dessutom sagodramat Grefven af Antwerpen (1899) och romanerna Döda fallet (1902) och Gustaf Sparfverts roman (1903).

H:s romaner — han utgav också En skälmroman (1906) — visar förtjänster i skildring av både miljö, t ex det norrländska älvlandskapet i Döda fallet och Stockholm i En skälmroman, och människor (i Döda fallet för ovanlighetens skull en handlingsmänniska och i En skälmroman fantasten och slarvern Tuve Blomdahl) men saknar den gestaltbildande kraft som romanen fordrar. Med sitt intellekts rörlighet och sin benägenhet för reflektion och stämningsmåleri hade H svårt att samla sig till stora verk med bredd och must, enkel och jämn linjeföring.

Dessa egenskaper hämmade honom också som dramatiker. Där tillkom också hans svårighet att skapa en naturlig dialog. Inalles skrev han elva dramer (frånsett Miraklet i Purpur och Laodamia i De fyra elementerna). Två var på sin tid stora succéer på teatern: En veneziansk komedi, som är en i H:s oeuvre ovanligt munter skapelse med en verkligt levande gestalt i Isotta, och Ero-tikon (1908). Det senares på sin tid beundrade kvickhet blev föråldrad i och med att stycket bidrog till att ta död på den erotiska jargong som det angrep. Kungadramerna Karl XI och Gustaf III (1918) och än mer samtidssatiren Nessusdräkten (1919) är trots goda enskildheter inte lyckade. Högst står Två legenddramer (1908) och Två sagodramer (1910). Särskilt legenddramat Alkestis, en den osjälviska kärlekens höga visa, och sagodramat Tusen och en natt om diktandets lust och kval har i sin språkkonst en betagande charm.

Den fullständiga nyöversättning av Shakespeares dramatik som upptog H:s mesta tid under ett decennium (1920—31), visar lysande partier framför allt i stil, vers och rytm men har inte slagit igenom på scenen.

H:s andra diktsamling, Skogslandet, är ett uttryck för 90-talets patriotism. Han har fint fångat stämningar från gammal sed och folktro i dikter som Herr Nils i Wierstad och En häxa, men högst når han i Flyttfåglarna, som med sann naturinlevelse tolkar fåglarnas snabba flykt och ångest inför färden och samtidigt uttrycker något av hans eget väsen. H:s huvudområde är novellen. Utom förut nämnda samlingar utgav han Nya noveller (1912), Ungdomsnoveller (1923), Händelser (1927) och Leonora (1928). I det lilla formatet kom hans rika andliga utrustning bäst till sin rätt: hans förmåga av inlevelse i skilda tidsåldrar, miljöer och människotyper, hans djupgående psykologiska analys, hans mångsidiga vetande, hans nyanserade stilkonst med dess förmåga att skifta efter ämne och stämning. Han kan räknas som nyskapare av novellens genre i sv litteratur. Bland senare novellister som lärt av H kan utom Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz nämnas finländaren Runar Schildt.

I all sin diktning kretsar H kring dödens mysterium och hyllar medlidandet som nödvändigt komplement till kärleken. Däremot skildrar han aldrig den sensuella, åt driftlivet vettande kärleken. — Med sin beläsenhet, kvickhet och estetiska känslighet var H framstående som essäist och kritiker. Han uppsökte helst den stora »levande» dikten och var särskilt hemmastadd i engelsk litteratur (Shakespeare, Keats, Carlyle, Thacke-ray). In i det sista läste han Nobelkandidaternas arbeten; ett urval av hans utlåtanden ingår i hans sista bok, essäsamlingen Ryssar, engelsmän och andra (1952). Inom akademins Nobelarbete var han länge den ledande — han hade huvudförtjänsten av några av valen (Tagore, Yeats, Pirandello). I de för akademins räkning skrivna minnesteckningarna över C V A Strandberg — Talis Qualis — (1912) och Carl Snoilsky (1933) visade sig H också vara en utmärkt litteraturforskare. Han var också en talangfull reseskildrare med fint sinne för det karakteristiska. Högst står skisserna i Italienska bref, men också några av intrycken från Holland och Belgien (i Skepnader och tankar, 1910) bevarar sin friskhet. Däremot är Våren till mötes (1925) med intryck från en Medelhavskryssning alltför mycket färgad av hans bittra mentalitet efter första världskriget.

H brukar räknas som den siste av 90-ta-listerna och hade mycket gemensamt med dem: inriktning på själsskildring mera än yttre handling, intresse för det provinsiella och senare det nationella. Men han hade också djupa rötter i 80-talet. Han kände idealistens harm över lögn och humbug och kunde med sin mörka pessimism och stränga ibsenska moralism inte anamma 90-talets livsglädje, esteticism och övermänniskokult — han drogs inte till Nietzsche utan till Tolstoj. Han var.en självständig natur, en oppositionsman som oftast gick emot strömmen.

Med sin nervöst livliga läggning tog han ofta lidelsefullt parti; så i debatten om Sv akademin under Nobelprisets första år och om unionsupplösningen 1905. Rättvisepatos låg bakom hans inställning mot Strindberg i den bekanta fejden — harmen över dennes angrepp på Geijerstam (eljest hade han tidigare än de flesta klar blick för Strindbergs storhet t ex i Ett drömspel). Detsamma kan sägas om hans politiska ställningstaganden. När det gällde kravet på allmän rösträtt, deltog han i demonstrationståget; den håll-ningslöshet som han tyckte sig finna hos de liberala vid unionsupplösningen förde honom till höger. Hans tyskvänliga inställning under första världskriget bottnade bl a i reaktion mot den enligt hans mening oredliga fraseologi som ville göra Frankrike till favoriten och Tyskland till »folkfienden». Versailles-freden fann han orättfärdig och hade därför förståelse för det starkare Tyskland som senare växte fram och som han trodde skulle bli en motvikt mot en världssovjetisering. Men han var ingen nazistsympatisör och ogillade bl a starkt övergreppen mot judarna.

H var en manligt fast karaktär, kunde stundom verka avmätt och kärv men var innerst inne en vek natur, storsint och ridderlig. För den grunda, åt komiken gränsande humorn hade han föga till övers men desto mer för den humor som »tankfullt ler» och den ironiskt maliciösa som »har satirens dolk någonstans i kläderna».

Ingen som lärde känna H kunde undgå att imponeras av hans skarpa rörliga intelligens och spelande kvickhet, hans utomordentliga minne och enorma beläsenhet. Kanske var denna hans läggning till förfång för honom som diktare. Levertin framhöll faran av att ha en så »cerebral» läggning, och Georg Brändes skrev till H, att han stundom tyckte det stod »Litteratur imellem Dem og Livet». Mycket i H:s diktning förefaller ha växt fram genom tanke, analys och vetande mera än genom personlig lidelse, intuitivt seende och spontan fantasi.

Också stilen visar ofta något av forskarens sökande och analyserande, återspeglar det fågellikt jagande och sammansatta i H:s väsen. Detta gör stundom hans arbeten ordrika och abstrakta, förtar dem deras friskhet och konkretion. Men hans mogna verk har fast, nästan dramatisk komposition, stark koncentration, enkel klarhet, åskådlighet och djup, och i några nådde han det stora mästerskapet.

Författare

Helge Gullberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s saml av brev o otr ms i LUB (tillgänglig först 10 år efter hans död). Hans brevväxl som SA:s sekr i SA. Ms till Purpur i GUB, till Våren, Reseboken, Grefven af Antwerpen, Bianca Capello, Thanatos o En veneziansk komedi i LUB, till Skogslandet, Erotikon o Inträdestal i SA hos prof K Kumlien, Sthlm. Några ms (främst dikter) i KB. Ms ägda av Bonniers förlag o Centralbibi i Örebro se H Gullberg, Berättarkonst o stil i P H:s prosa, s XI. Brev från H till bl a H Angered-Strandberg, E W Dahlgren, Ellen Key, O Lcvertin, G Nordensvan, K War-burg o F Vetterlund i KB. Strödda brev från H i UUB. Brev till F Böök (ca 300 st) i LUB, till G af Geijerstam (36 st) i GUB, till Marie Franzos (101 st) i Nationalbibl, Wien, till H Gullberg (49 st) hos mottagaren. Brev till G Brändes publ i G o Edv Brändes, Brevveksl med nord Förf o Viden-skabsm, 7 (1942). Om tr brev till o från H se f ö under källor nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Huru Hervor fick svärdet Tyrving. (Efter Hervarar-saga.) (Hervor. Fosterländsk kalender, utg af Sv qvin-noföreningen, Sthlm 1886, s 148—156). — Efter regnet (Framåt, tidskr för fri diskussion, årg 3, 1888, Gbg, s 41). — Romantik (Nornan, sv kalender för 1889, Sthlm 1888, s 211 f). — Två dikter (ibid 1890, s 176— 179). — Gudsmodern (ibid 1891, s 85). — Amors bindel (ibid, s 198). — Begrafning på hafvet (Svea. Folk-kalender för 1891, Sthlm 1890, s 35—37). — Lyrik och fantasier. Ballader och berättelser. Sthlm 1891. 206 s. — Visionen (Jul, utg af Konstnärsklubben, 1891, Sthlm, fol, s 11). — Var Li. (Ett amerikaminne.) (OoB 1892, s 255). — Francois Villon (ibid, s 269). — Två lif (ibid, s 418—422). — Falken (ibid 1893, s 59—64). — [5 dikter] (Från Lundagård och Helgonabacken, årg 2, Malmö 1893, s 53—65). — Vilsna fåglar. Berättelser. Sthlm (tr Norrköping) 1894. 164 s. 2. uppl Sthlm 1910. 156 s. [Ny uppl] 1922. 200 s. — Vid korsvägen (OoB 1894, s 171—174). — Rått-fångaren. Fragment ur en outg dikt (ibid, s 193 f). — Om humor och satir (Nordisk revy 1895, Sthlm 1894, s 270—275). — För hundra vårar sedan (ibid, s 361—363). — Adonia (Vintergatan. Samling skrifter på vers och prosa utg af Sveriges författarförening, Sthlm 1894, s 28—47). — En skizz från fönstret (Nornan 1895, s 180—187). — En gammal historia. Sthlm 1895. 181 s. 2. uppl 1896. 3. uppl 1906. 152 s. 4. uppl 1908. [Ny uppl] 1922. 135 s. [Ny uppl] (En skälmroman / En gammal historia, 1929, s 111—241). [Ny uppl] Malmö 1956. 130 s.

— Purpur. Berättelser. Sthlm (tr Norrköping) 1895. 204 s. 2. uppl Sthlm 1908. 212 s. 3. uppl s å. 4. uppl 1922. 186 s. — En gammal melodi (Från Lundagård... 4, Christianstad 1895, s 5—9). — Herr Nils i Wierstad (OoB 1895, s 119—122). — Amor (ibid, s 313—320). — En julhistoria (Jul 1895, s 5—7). — Briljantsmycket. (Ur ett bref om våren.) (Julafton 1895, Sthlm [tr Christiania], fol, s [2—6]). — Ett bolag (Vintergatan 1895, s 225—253). — Ungdomsminnen (Nornan 1896, s 164—174). — En historia vid teet (Svea 1896, s 116— 132). — Briljantsmycket och andra berättelser. Sthlm 1896. 232 s. 2.-3. uppl s å. 4. uppl 1907. 180 s. 5. uppl 1908, 1910[!]. [Ny uppl] 1922. 171 s. — Hekale (OoB 1896, s 62—66). — En häxa (ibid, s 219—223). — Goethe an Hans Alienus (ibid, s 275). — Dansen öfver lag (Nordisk revy 1896, s 25 —37). — Höstvisa (ibid, s 527 f). — Egil Skallegrimsson (Julafton 1896, s [2—4]). — Eros (Julqvällen 1896, utg af Publicist-klubben, Sthlm, fol, s 6—8). — Tvenne dikter om Michelangelo (Vintergatan 1896, s 257 —260). — En modern själasörjare (Nornan 1897, s 202—212). — Sparbössan (Svea

1897, s 46—52). — Landsvägsfilosofen (Ny illustrerad tidning 1897, Sthlm, fol, s 22 f).

— En uppgörelse (OoB 1897, s 23—32). — Sången om jorden (ibid, s 233). — Två drömmar (Julafton 1897, s [6]f). — En botpredikan (Julqvällen 1897, s 3—12). —Don Juans rubiner (Vintergatan 1897, s41—70).

— Renässans (Nornan 1898, s 30—48). — Vinden från land (Svea 1898, s 10—35). — Reseboken. Noveller. Sthlm 1898. 277 s. 2.— 3. uppl 1908. 239 s. 4.oUppl 1923. 196 s. — Våren. En roman från 1890-talet. Sthlm

1898, 211 s. [Ny uppl] 1923. 152 s. — Julnatten (Tomte-fars sagor och berättelser, saml 1, Sthlm 1898, s 91—98). — Grefven af Antwerpen. Ett sagodrama. Sthlm 1899. 137 s. 2. uppl 1905. 135 s. [Svenska teatern, 295.] ¦— En simpel tragedi (OoB

1899, s 165—172). — Tre dikter (ibid, s 367 f). — En öfvermänniska (ibid 1900, s 149—155). — Midnattsottan (ibid, s 334— 336). — Bianca Capello. Ett skådespel i fyra akter. Sthlm 1900. 142 s. — Thanatos. Noveller. Sthlm 1900. 253 s. 2. uppl 1901. 3. uppl 1907. 209 s. 4. uppl 1908. [Ny uppl] 1922. 180 s. — En veneziansk komedi i fyra akter. Sthlm 1901. 207 s. — Italienska bref. Sthlm 1901. 224 s. — Vårt intresse i boerkriget (OoB 1901, s 493—500). — Gen-mäle till herr John af Klercker (ibid, s 626 —631). — Ahasverus. Ett dramatiskt fragment (Julqvällen 1901, s 4—6). — En sparf i tranedans (När vi började. Ungdomsminnen af svenska författare. Utg af Sveriges författareförening, Sthlm 1902, s 194—212).

— Berättelser. Sthlm 1902. 84 s. (För skola och hem. Sv bokskatt, 23.) — Döda fallet. En berättelse. Sthlm 1902. 215 s. (Nordiskt familjebibliotek, 13.) 2. uppl 1903. (Ibid.) 3. uppl 1912. 157 s. [Ny uppl jämte En skälmroman] 1923. 242 s. — Källorna (Svea 1903, s 13—41). — Gustaf Sparfverts roman. Berättelse. Sthlm 1903. 199 s. [Ny uppl] 1923. 151 s. — Robert Herrick (OoB

1903, s 13—22). — Paradoxens visdom (Julkvällen 1903, s [3—7]). — Phocas (Svea

1904, s 76—87). — Skogslandet. Dikter. Sthlm 1904. 208 s. — Tuberkulosstridens betydelse för sjuka som friska (Allmänna svenska läkartidningen 1904, Sthlm, s 233— 237; även i Sv nationalfören mot tuberkulos. Föredr vid konstituerande möte . . ., Sthlm 1904, s 28—32; även sep, 5 s). — Ett par ungdomsdikter (OoB 1905, s 31 f). — Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable» (ibid, s 271—278). — De fyra elementerna. Berättelser. Sthlm 1906. 307 s. 2. uppl s å. 3. uppl: D 1—2. 1911. 118, 137 s. [Ny uppl] 1923. 205 s. — En skälmroman. Sthlm 1906. 164 s. [Nord familjebibi, 27.] 2. uppl 1912. 150 s. [Ny uppl] (Döda fallet / En skälmroman, 1923, s 141—242). [Ny uppl jämte En gammal historia] Sthlm 1929. 241 s. (Vårt hems gyllene bibliotek. Sv liv och leverne.) — [Skrifter i urval] (Sveriges na-tional-litteratur 1500—1900, 23, Sthlm 1907, s 25—245). [Utvidg uppl] ...1500—1920, 24, Sthlm (tr Leipzig) 1922, s 35—239). — Det evigt manliga (OoB 1907, s 19—29).

— Dockan (ibid, s 437—442). — Erotikon. Lustspel i fyra akter. Sthlm 1908. 156 s. 2.— 3. uppl s å. 157 s. 4.-5. uppl 1909. — Två legenddramer. [Alkestis och Ahasverus.] Sthlm 1908. 150 s. 2. uppl 1909. — [Valda stycken.] Sthlm 1909. 52 s. (Ur vår tids litteratur. Läsebok för folkskolan, h 11.)

— Inträdes-tal i Svenska akademien den 20 december 1908 (SAH ifrån år 1886, d 23, 1908, Sthlm 1910, s 9—50; även sep, 42 s, med tit: Minne af Carl Rupert Nyblom. Inträdestal. ..). — Två kapitel till »Gullivers resor» (OoB 1910, s 44—53). — Skepnader och tankar. Sthlm 1910. 331 s. — Två sagodramer. Sthlm 1910. 214 s. — Nya noveller. Sthlm 1912. 309 s. [Ny uppl] 1923. 227 s.

— Minnesteckning öfver Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis) [förtit: Minne af...] (SAH... 24, 1909—1910, tr 1912, s 191—507; även sep, 315 s). [Annan uppl:] C V A S. En levnadsteckning. Sthlm 1915. 341 s, 11 pl-bl. — Levande dikt. Essayer. Sthlm 1914. 372 s. — [Utlåtande] (Svenska akademien i psalmboksfrågan, med särskilda yttranden..., Sthlm 1915, s 10— 15). — Folkfienden. Tidspolitiska uppsatser. Sthlm 1915. 96 s. — En anmälan av det tys- ka originalet [ur SvD] (F Avenarius, Bilden som bakdantare. Exempel och kommentarier till folkhetsningens teknik, Sthlm 1916, s 3— 6). — William Butler Yeats (Edda, Nordisk tidsskrift for litteraturforskning, bd 5, Kristiania 1916, s 22—39). — Shakspereminnet (OoB 1916, s 129—143). — Spelpartiet (ibid 1917, s 147—163). — Essayer. Sthlm (tr Upps) 1917. 135 s. — Gustaf den tredje. Skådespel. Sthlm 1918. 180 s. — Karl den elfte. Historiskt skådespel. Sthlm 1918. 192 s. — Nessusdräkten. Lustspel i fyra akter. Sthlm 1919. 128 s. — Konst och liv. Litterära och politiska essayer. Sthlm 1919. 232 s. — Doctor Blood (OoB 1921, s 478— 486). — Ungdomsnoveller. Berättelser. Sthlm (tr Hfors [liksom alla ovan nämnda nyuppl 1922—23]) 1923. 291 s. — Våren till mötes. Resebrev. Sthlm 1925. 116 s, 19 pl. — För-häxningen (OoB 1927, s 41—52). — Några ord om Benavente (ibid, s 345 f). —- Händelser. Noveller. Sthlm 1927. 344 s. — Leonora och andra noveller. Sthlm 1928. 334 s.

— Minne af Carl Snoilsky (SAH... 42, 1931, tr 1933, s 133—432; även sep, 300 s, 1 pl-bl). [Annan uppl:] C S. En levnadsteckning. Sthlm 1933. 262 s, 7 pl-bl. — Översikt över Akademiens etthundrafemtioåriga verksamhet (ibid 47, 1936, tr 1937, s 19—39).

— 1936 års nobelpris i litteratur [0'Neill] (Les prix Nobel en 1936, Sthlm 1937, s 44 —48). — Nobelpriset i litteratur för 1939 tilldelades den 10 november samma år Frans Eemil Sillanpää (ibid. . . 1939, tr 1942, s 92—102). — Die Hochzeitsreise (Zwölf schwedische Erzähler von heute. Ausgewählt ... von Olle Holmberg, Sthlm 1942, s 52 —72). — [Brev till G Brändes] (G & E Brändes, Breweksling med nordiske Forfat-tere og Videnskabsmamd, 7, Khvn 1942, s 209—250). — Noveller. Urval med inl. . . av Helge Gullberg. Sthlm 1947. X, 117 s. [Skönlitteratur i skolan.] — [Prosa.] Sthlm 1951. 291 s. (Den svenska prosan i urval av Ö Lindberger och N Sylvan.) — Ryssar, engelsmän och andra. Essayer. Red och inl av Rolf Arvidsson. Sthlm 1952. 176 s. — Modernas psykologi. En kulturkritisk betraktelse. Malmö 1954. 57 s, 8 pl-bl. [Ur SvD febr—mars 1921.] — Ytterl tal tr i SAH. Medv i Bonniers veckotidning 1923—29, Sthlm, Idun och andra tidn och (julkalendrar, samt från 1890-talet i DN (särskilt 1903—05) och SvD (särsk 1914—21). — Övers av H:s arb på minst 14 europeiska språk, talrikast och tidigast på tyska, varav några framgår av S Rinman, Deutsche Bticher uber Schweden und schwedische Dichtung. . ., Sthlm 1952, s 10; jfr Gullberg. nedan anf arb 1968, s 22—31.

Redigerat: Världslitteraturen. De stora mästerverken valda av F Böök, P Hallström, M Lamm. [D 1—50.] Sthlm 1925—29. 16 —17, 2. uppl 1925, 3. uppl 1926; 45—46. 2.-3. uppl 1926. Översatt: C A Swinburne, Hymn till Pro-serpina (Framåt, tidskr (för fri diskussion) utg af Göteborgs kvinliga diskussions-förening, årg 3, 1888, Gbg, s 1—4). — P B Shelley, Ode till vestanvinden (ibid, s 239 f). — [W] Shakespeare, Dramatiska arbeten. Krönikespel, bd 1—3. Sagospel, bd 1. Lustspel, bd 1—4. Sorgespel, bd 1—4. Sthlm 1922—31. Krönikespel. 1. Henrik den sjet-te, d 1—3. 1922. 301 s. 2. Richard den tredje. Kung Johan. Richard den andre. 1923. 308 s. 3. Kung Henrik den fjärde. Kung Henrik den femte. Kung Henrik den åttonde. 1927. 426 s. Sagospel. 1. Cymbeline. En vintersaga. Stormen. 1929. 310 s. Lustspel. 1. Så tuktas en argbigga. Förväxlingar. Förspilld kärleksmöda. 1922. 253 s. 2. Slutet gott, allting gott. De två herrarna från Ve-rona. En midsommarnattsdröm. 1923. 249 s. 3. Köpmannen i Venedig. Muntra fruarna i Windsor. Mycket väsen för ingenting. 1925. 272 s. 4. Trettondagsafton. Som ni behagar. Lika för lika. 1925. 273 s. Sorgespel. 1. Titus Andronicus. Troilus och Kressida. Romeo och Julia. 1923. 314 s. 2. Julius Caesar. Hamlet. Othello. 1926. 344 s. 3. Macbeth. Kung Lear. Antonius och Gleopatra. 1928. 323 s. 4. Timon av Athen. Goriolanus. Jämte sagospelet Pericles. 1931. 246 s. —Dens, 1. Richard den andre. Julius Caesar. Hamlet. Macbeth. Sthlm 1925. 385 s. (Världslitteraturen. De stora mästerverken... [:14].) 2. uppl 1926. — Dens, [2.] En midsommarnattsdröm. Köpmannen i Venedig. Trettondagsafton. Stormen. Sthlm 1926. 320 s. (Ibid [:15].) — Dens, Antonius och Cleopatra. Sthlm 1926. 119 s. [Svenska teatern, 402.] — Dens, Hamlet. Sthlm 1926. 128 s. [Ibid, 404.] — Dens, Så tuktas en argbigga. Lustspel i fem akter. Sthlm 1927. 94 s. [Ibid, 407.] — Dens, Köpmannen i Venedig. Skol-uppl med inl av S Segerström. [Lund, tr] Sthlm 1932. 88 s. (Skrifter utg av Modersmålslärarnas förening, 39.) 2.—7. tr 1942, 1949, 1952, 1954, 1959, 1962. — Dens, Hamlet. Skoluppl . . . Sthlm 1932. 140 s. (Ibid, 40.) 2. uppl 1936. 2.—12. tr 1940, 1943, 1946, 1948, 1950, 1952, 1954, 1958, 1959, 1961, 1968. — Dens, Richard III. Övers av K A Hagberg och P Hallström. Radioarr av S Mårtensson (Sju Shakespeare pjäser. Pjäsbok till Radioteatern 1960/61, Sthlm 1960, s 63—112). — Dens, Julius Caesar. Övers . . . Radioarr av H Grevenius (ibid, s 187—245).

Källor och litteratur

Källor o litt: (se f ö Sv litt:hist bibliografi 1900—1935 (1939—50) o Samhs bibliografier. Modersmålslärarnas fören:s årsskr nedan = MLFÅ, Nysv studier=NS, Språk o stil = SoS, Sv litt:tidskr=SLT): R Arvidsson, P H o Sigbjörn Obstfelder (SLT, 4, 1956); dens, P H o bildkonsten (SvD 28 sept 1956); dens, Två otr brev ur G Brändes o P H:s brev-växl (SLT, 4, 1962); dens, S Lagerlöfs brev till P H (Lagerlöfstudier 1966); dens, P H:s Thanatos (SLT, 4, 1966); dens, Den unge P H (1969); R G:son Berg, Sv skalder från nittitalet (1906); H Bergstedt, Grekiska motiv i P H:s diktn (Sv hum förb:s skrifter, 30, 1917); B Bjerre, Herr Nils i Wierstad (MLFÅ 1938); P Bogren, P H:s Haverö-skildringar (SLT, 3, 1944); dens, Sv folktro i P H:s diktsaml Skogslandet (MLFÅ 1945); dens, Tom 0'Shanter o Herr Nils i Wierstad (MLFÅ 1945); G Brandell, Nittiotalets berättare (Ny ill sv litt:hist, 4, 1957); G Brändes, P H (dens, Saml skrifter, 17, 1906); F Böök, P H.s nya berättelser (OoB 1907); dens, P H. 1: Erotikon, 2: Skepnader o tankar (dens, Studier o strof -tåg i dikten o historien, 1911); dens, P H:s Nya noveller (Essayer o kritiker 1911—12, 1913); dens, Flyttfåglarna, 4. H (dens, Sv studier i litt:vetensk, 1913); dens, Verklighetsproblemet i H:s tidigare novellistik (ibid); dens, P H (SvD 24 sept 1916); dens, P H (Sv litt:s hist, 3, 1929); dens, Ungdomsskeppet (SDS 27 nov 1960); G Castrén, P H (H Schuck o K Warburg, 111 sv litt:hist, 7, 1932); H Gullberg, P H:s En gammal hist — en stilstudie (Sv stil. Studier tillägn B Hesselman . . ., 1935); dens, P H som prosastilist (GMP 23 o 26 okt 1936); dens, P H:s Purpur o nittitalsstilen (MLFÅ 1937); dens, Berättarkonst o stil i P H:s prosa (1939); dens, P H:s norrlandsskildring (MLFÅ 1941); dens, Källor till P H:s »Döda fallet» (Saml 1942); dens, P H:s »Döda fallet» som .Jämtlandsskildring (Jämten 1942); dens, Unionskrisen 1905 återspeglad hos några samtida diktare (Saml 1944); dens, Vild-Hussen o Döda fallets uppkomst (OoB 1946); dens, Den bortglömde diktaren. Till P H:s åttioårsdag (OoB 1946); dens, Stoffstudier till H:s Det stumma o Phocas (MLFÅ 1948); dens, Källstudier till P H:s Thanatos (Saml 1948); dens, Humor o satir hos P H (MLFÅ 1951); dens, SA i Gustaf af Geijerstams o P H:s brevväxl (Gbgs-studier i litt:hist tillägn Sverker Ek, 1954); dens, Den siste nittitalisten nitti år (GP 28 sept 1956); dens, Brev från P H till Gustaf af Geijerstam (SLT, 4, 1960); dens, A Strindberg i P H:s o Gustaf af Geijerstams brevväxl (Saml 1960); dens, Thanatos diktare — 100 år (GP 29 sept 1966); dens, Till P H:s stilutveckl (NS 1966); dens, P H som reseskildrare (SLT, 2, 1967); dens, P H o Marie Franzos. Studier i en brevsaml (VVS, Acta, Humaniora, 3, 1968);

0 Hansson, P H (Nordisk revy 1895); E Hedén, Randanteckn:ar till P H (dens, Eros o Polemos, 1916); J Hemmer, P H (dens, Brev till vänner, 1937); O Holmberg, P H:s noveller (dens, Litterärt, 1924);

1 Horgby, P H:s livssyn (MLFÅ 1963); A G Johansson, Stildrag hos P H (NS 1936); J V Johansson, minnesteckn över H i Minnestal hållna i VVS 1958—64 (1965); T Jonsson, Stor-Norrland o litteraturen (Ver-dandis småskrifter, 409, 1938); R Josephson, P H. Inträdestal i SA (1960; även SAH 69, 1961); O Levertin, P H (dens, Saml skrifter, 13 = Sv litt, 1, 1908); H Lindgren, P H (Ny ill tidn 1897); B Malmberg, P H (dens, Värderingar, 1937); dens, Två essayer om P H (dens, Förklädda memoarer, 1956); G D Marcus, P H (Nordiska essayer, Hfors, 1923); J Mortensen, P H (dens, Likt o olikt, 1908); I Mossberg, Om Schopenhauers inflytande på P H (Saml 1944); H Nielsen, Aandelig Tyngde (dens, Af Tidens Traek, 1908); dens, P H (OoB 1910); G Nordensvan, Till P H:s porträtt (Idun 1901); H Olsson, Danismer hos P H (SoS 1916); dens, Svar på herr Josephsons inträdestal (SAH 69, 1961, s 61—66); K Strömberg, 90-talets prosa (dens, Modern sv litt, 1932); W Sö-derhjelm, P H (dens, Utklipp om böcker, 2, 1918); S Söderman, P H (dens, Böcker o författare, 1914); E N Tigerstedt, Nittiotalsprosa (dens, Sv litt:hist, 1948); A Werin, P H (OoB 1926); C D af Wirsén, P H (dens, Kritiker, 1901).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per A L Hallström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Gullberg), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12454
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per A L Hallström, urn:sbl:12454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Gullberg), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se