Adolf Ludvig Hamilton

Född:1747-06-01 – Malmö stad, Skåne län
Död:1802-10-10 – Husaby församling, Skaraborgs län (på Blomberg)

Riksdagsledamot, Memoarförfattare, Kammarherre


Band 18 (1969-1971), sida 100.

Meriter

5 Hamilton, Adolf Ludvig, son till H 3, f 1 juni 1747 i Malmö, d 10 okt 1802 på Blomberg, Husaby (Skar). Inskr vid UU 19 juni 59, undervisn vid kadettkåren i Karlskrona 61—63, kapten vid reg Royal Deux-Ponts 66, kammarherre hos kronprinsen 9 aug 66, hos drottning Sofia Magdalena 71—82, led av hemliga utskottet vid riksdagarna 89, 92 o 00, revisor i riksgäldskontoret 01.

G 22 aug 82 i Björkvik (Söd) m Eva Christina de Besche, f 12 nov 65 där, d 15 nov 10 på Blomberg, dtr till löjtn Erik Wathier de B o Ulrika Eleonora v Meijerhelm.

Biografi

H växte upp på Barsebäck i Skåne. Under studieåren i Uppsala och Karlskrona handleddes han av den kände språkforskaren E Sotberg. Han företog två omfattande studieresor, den första 1763—66, då han länge vistades i Paris och i den sv militärkolonin i Strasbourg och den andra 1768— 71 till England, Centraleuropa och Italien. I Strasbourg blev H 1764 medlem av frimurarlogen »UOrient».

Sin roll som kammarherre hos Sofia Magdalena spelade H ganska väl: kvick och versifikatoriskt flyhänt strödde han piéces fugitives omkring sig, deltog i sällskapsspektakel och tornérspel samt hade kärleksaffärer. Då och då bekänner han dock sin leda vid hovlivet, till vilket bidrog att han kände sig förbigången av yngre vid befordringar. Däri ligger en av orsakerna till hans med tiden kyligare inställning till Gustav III, som han vid trontillträdet 1771 hyllat i en liten dikt och vars uppträdande vid revolutionen 1772 fyllt honom med entusiasm.

I samband med sitt giftermål 1782 lämnade H definitivt hovtjänsten för att i fortsättningen som förmögen godsägare ägna sig åt lanthushållning och författarskap mestadels på det 1780 inköpta Blomberg på Kinnekulle — ett substitut för hans dröm från yngre år att få leva sitt liv som oberoende »philosophe» på resor och i sitt älskade Paris.

I och med skärpningen i den politiska situationen från mitten av 1780-talet ingrep H mer aktivt i den praktiska politiken. Vid riksdagen 1789 framträdde han som en av adelsoppositionens ledare, sedan Fersen d ä, De Geer och Frietzcky häktats. När Gustav III 21 febr 1789 förelade förenings- och säkerhetsakten till antagande vid plenum plenorum på rikssalen, var H den förste som verkningsfullt protesterade med hänvisning till det formellt oriktiga vid tillvägagångssättet. I hemliga utskottet förfäktade han ständernas makt över bevillningen.

Till riksdagen i Gävle hade H utarbetat en plan för adelns agerande men såg pessimistiskt på den politiska situationen: »Vad vill 200 personer göra mot ett helt rike.» I olikhet mot kretsen kring Pechlin har han ej varit beredd att sätta hårt mot hårt (A Larson). I några formuleringar skymtar agget mot Gustav III: »Skall man gå kompositionsvägen? Svar: Nej, aldrig med den som aldrig håller ord.» Även i Gävle tillhörde han hemliga utskottet, där han kritiserade regimens politik i de då aktuella frågorna om bevillningen och nyemissionen av kreditsedlar. — H hade kontakt med flera av de inblandade i sammansvärjningen mot Gustav III, bl a med Johan v Engeström, men det är ovisst om han känt till planerna mot kungen. Anckarström har han emellertid nämnt med sympati.

Den återstående delen av H:s liv upptogs till stor del av författarskap. Oftast skrev han för skrivbordslådan, men i början av 1793 sände han ett Project till franska republiquens lagstiftning till franske konsuln Delisle i Gbg. Han accepterade franska revolutionen så länge han kunde se den som en kamp mot enväldet. Mot skräckväldet ställde han sig avvisande. I slutet av 1790-talet arbetade han med en vederläggning av Thomas Paine's The age of reason. Vid riksdagen i Norrköping, H:s sista politiska framträdande, tillhörde han den moderata oppositionen mot regeringens penningpolitik och kämpade med en viss framgång för ständernas rätt i olika frågor. Hans relation från riksdagen (i andra delen av hans Anekdoter) anses vara ett ovärderligt bidrag till kännedomen om maktspelet vid denna riksdag. Till husagans borttagande, som debatterades vid riksdagen, ställde han sig helt avvisande: »Ytterligheten att borttaga husagan, det är bereda vägen till en vida äventyrligare riksaga».

H var starkt influerad av fransk kultur, men ideologiskt hade han sin starkaste förankring i England, vars konstitution han beundrade liksom den engelska adelns frihetsanda. Sin samhällsspekulation fotade han på naturrätten, som den tolkades av upplysningsfilosofin, och läran om samhällskontraktet. Bland de naturliga rättigheterna satte han, som många av sina samtida, sannolikt äganderätten främst. Han strävade efter en konstitution, som höll »statslivets krafter i balans till trygghet för den personliga säkerheten och äganderätten» (Elinder). Det människan sökte i samfundsbanden var enligt H skydd och förkovran. Gustav IILs agerande från 1788 och framåt, särskilt i fråga om förenings- och säkerhetsakten med dess privilegieändringar, betraktade H som ingrepp i adelns och landets rättigheter och som brott mot samhällskontraktet. Till de ofrälse, speciellt präster och borgare som korporationer, hade han en ganska föraktfull inställning, som stärkts av erfarenheter från riksdagarna. Någon förkämpe för egalitära idéer var han ej.

I sin skönlitterära produktion var H i hög grad eklektiker. Även hans politiska och filosofiska författarskap saknar egentlig originalitet. Bäst kommer han till sin rätt som författare i dagboken 1763—82 och sina Anekdoter, vars första del, omfattande tiden 1718—92, är från 1795 och vars andra del, omfattande tiden 29 mars 1792— 15 juni 1800, är nedskriven i två omgångar: 1797 och ganska snart efter riksdagen i Norrköping 1800. I första delen framträder oförblommerat H:s oförsonliga hat mot Gustav III, särskilt i scenerna från kungens dödsbädd, men han kan även arbeta raffinerat med understatements. Han är en kvick och ironisk, världsvis och skarp iakttagare. Snabba och åskådliga scener omväxlar med inträngande porträtt. Levertin talar om hans »kalla, satiriska öga» och att han »under en yta av glättighet dolde agg och lidelser, otåligare och skarpare än de som vanligen funnos bakom spetsjaboten hos tidens epigrammatici». Beträffande meddelade fakta är H mycket selektiv.

Viktiga ansatser till en värdering av Anekdoters källvärde har gjorts, men tyvärr saknas ännu den fullständiga källkritiska undersökning, som är nödvändig för att punkt för punkt avgöra deras tillförlitlighet. Detta är så mycket mera angeläget som de mer eller mindre fått forma bilden av Gustav III och hans regim, alltsedan första delen utgavs av Levertin 1901. Man vet, att H bl a utnyttjat sin dagbok vid konceptionen av Anekdoter och varit åsyna vittne till åtskilliga av de händelser han skildrar.

Ingen bestred H:s begåvning, kvickhet och oförskräckthet, men speciellt omtyckt var han ej trots eller på grund av dessa egenskaper. L v Engeström, som kände H ganska väl, ger en karakteriserande sammanfattning: »Han var skarp, men varken elak eller ohövlig. Han hade rest och icke utan nytta. Allt detta gjorde honom till en angenäm sällskapskarl. Han var dessutom en hederlig, ärlig och oavhängig man, som sade dristigt sanningen, när tillfälle gavs.» Själv karakteriserar sig H i Anekdoter som den »vilken vid det svenska hovet utmärkt sig med en satirisk anda» och som »framtolkade sanningar med den sälta, som tillhörde hans lynne, och den lätthet, man sällan ernår utom i stora världens umgängessätt».

Författare

Jöran Wibling



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av H:s välbevarade arkiv ingår en del (bl a brevkonc o ink brev, räkenskaper, fullmakter, handhar från riksdagar, konc till Anekdoter o till Anmärkningar gorda(!) vid en resa i en del af Europa, uppsatser i politiska, religiösa m fl ämnen) i Barsebäcks arkiv, dep i UUB; 27 bundna vol med hs (bl a Journal 1763—82 o En blick på min lefnad) ännu kvar på Barsebäck. Brev från H till Gustav III 1770—78 (4 st) i F 502, UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering. Utg af O Levertin. Sthlm 1901. XXXVI, 228 s. (Svenska memoarer och bref, utg af H Schiick och O Levertin, 4.)

Källor och litteratur

Källor o litt: G J Adlerbeth, Hist antecknar, 1—2 (1892—93); J A Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); Carlander, 2:2 (1904); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1, 3—4, 7 (1907—08, 1920, 1936); J A Ehrenström, Hist anteckn:ar, 1 (1882); C A Ehrensvärd, Brev, 2 (1917); G J Eh-rensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, 1—2 (1877—78); S Ek, Gustaviansk litt (Ny ill sv litt:hist, 2, 1956); E Elinder, A L H:s minnesant:ar (PHT 1954); En stockholmskrönika ur C C Gjörwells brev 1757—1778 (1920); J v Engeström, Hist antecknar o bref (1877); L v Engeström, Minnen o anteckn:ar, 1 (1876); A v Fersen, Dagbok, 4 (1936); F A v Fersen, Hist skrifter, 4, 7 (1869, 1871); C Forsstrand, Sophie Hagman o hennes samtida (1911); dens, Konung o adel (1914); A Grape, Ihreska hand-skr:saml (1949); H A Hamilton, De sv ätterna H (1955); M Hamnström, Om realisationsfrågan vid riksdagen i Norrköping år 1800 (1896); B Hennings, Gustav III (1967); R F Hochschild, Memoarer, 1—3 (1908—09); O Holmberg, Leopold o Gustaf

III (1954); dens, Leopold o Reuterholmska tiden (1957); dens, Leopold under Gustaf

IV Adolf (1962); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); L Kru-sius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); P-A Lange, Anders Håkansson som politiker o ämbetsman 1789—1800 (1940); A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (1959); T Linder, Biskop Olof Wallquists polit verksamhet tom riksdagen 1789 (1960); H Schuck, Gustaf IILs stats-välvning 1772 i berättande källor o äldre litt (Hist arkiv, 4, 1955); Slott o herresäten i Sverige, Skåne, 1 (1966); L Stavenow, [rec av Levertins utgåva 1901 av H:s »Anekdo- ter»] (HT 1902); Sv biogr lex, 6 (1840); W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); C-G Thomas-son, Leonhard v Hausswolffs dagboksan-teckn:ar om riksdagen i Gävle 1792 (i Från Gästrikland, 1953—54); L Wahlström, [in-ledn till] Bengt v Hofstens brev från 1809 års riksdas f 1913).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Ludvig Hamilton, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Wibling), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12478
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Ludvig Hamilton, urn:sbl:12478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Wibling), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se