Meriter

Hedberg, Karl (Kalle) Villiam, f 20 sept 1894 i Sundsvall, d 19 okt 1959 i Sthlm (Nik). Föräldrar: målaren Karl-Alfred H o Josefina Carolina Lundberg. I målarlära 07, div olika yrken, åter yrkesmålare 13, konstnärliga studier från 19, vistades i Florens 21—23 o i Khvn 23—35, bosatt i Sverige från 35. — Sign under senare år: Kalle. — LFrKA 55.

G 1) 12 jan 35(—40) i Arjeplog (Norrb) m Mimmi Johanna Abramsson, f 5 april 08 där, dtr till arbetaren Frans Oskar A o Signe Karolina Vikberg samt senare omg Helamb; 2) 10 april 47 i Sthlm (Klara) m Aili Helena Marjanen, f 10 okt 23 i Åbo, Finland, dtr till veterinären Väinö M o Aili Maria Niilekselä.

Biografi

»Talang betyder något, men viljan, spänningen har större värde, brottningen med problemen. Glädjen är att se en konstnär i sin kamp stupa, framför att gå i ledtåg med en lättjefull massa. Svart är sorgens stämpel men vitt kan öppna världar, där tanken hissnar. Konst har ingen färg. Grönt till gult kan sammansmälta, bli harmonier, likaväl som doktriner, svart och vitt kan bli himmel som helvete. Spänningen. Intensiteten. Orons helvete.» Denna Kalle H:s egen programförklaring ger i högsta koncentration en bild både av människan och konstnären. H var en man helt för sig själv i sin samtids sv konst, kompromisslöst levande ut sin våldsamma uttrycksvilja utanför alla kotteribildningar och sociala hänsynstaganden.

H tog mycket i arv efter sin far; vid sidan av sitt målaryrke var denne en lidelsefull amatörmusiker, en man med oron och vandringslusten i blodet. Sju år gammal förlorade H sin mor, och han fick redan som liten pojke hjälpa sin far med att fabricera tavlor till avsalu som bidrag till försörjningen. Vid faderns död 1907, då sedan fem år bosatt i Malmberget, sattes H i målarlära. Han förde sedan i flera år en ambulerande tillvaro, arbetade som bonddräng i Skåne och lämpade kol på Nordsjöbåtar, tills han 1913 återgick till målaryrket. Studiet av August Brunius bok Färg och form öppnade H:s ögon för den moderna konsten och dess problem och gjorde honom medveten om sitt livsmål. Med hopsparade 125 kr for han till Paris 1919 för att studera måleri. 1921—23 bedrev han studier i Florens, för att sedan under tolv år vara bosatt i Khvn, där han 1924 hade sin debututställning. 1935 slog H sig ner i Sthlm. Han tillbringade från 1924 varje höst någon månad vid Marsfjället (Lappland) fram till 1946, då han inrättade sitt sommarhem i Bodacke vid Indals-Liden (Medelpad) .

Under sin florentinska studietid tog H starka intryck av renässansens monumentalmålare (Uccello, Castagno, Michelangelo). I hans tidigaste produktion dominerar influenser från kubismen och nya sakligheten (Vita skålar, 1922). I en serie målningar med kämpande nakna kroppar i borrande rörelse från omkr 1928—34 speglas klart H:s dynamiska temperament, hans ursinniga kamp för att nå uttryck till varje pris.

Men H är först och sist människoskildrare, en av de största och djupast syftande i sin sv generation. Han målade ogärna på beställning och då endast människor som av någon anledning intresserade honom. H:s gestalter är alla ensamma, inkapslade i sitt svårmod och sin oförlösta längtan, därmed också speglande konstnärens egna problem. De tidigaste porträtten får i sin pessimism och våldsamma uttryckssträvan lätt en något makaber stämning (Dr Axel Bill, 1928), medan H i en arbetarskildring som Boman (1930, Nat:mus) med karikatyrmässig skärpa tar fram det hårda vardagsslitets deformering av en människa. I Cigarettplockaren (1932), dykande upp som en spöksyn ur färgdimmorna liksom ett av den beundrade Kokoschkas patologiska nervknippen, är medkänslan mindre socialt poängterad. Övergångsverk mellan den tidigare stilen, med de formgivande konturerna intecknade i den mörka färgmassan, och ett mer renodlat koloristiskt uttryckssätt är Violin (1935), en studie i meditation i svarta och silvriga klanger, samt den kärvt inträngande skildringen av konstnärskamraten Folke Ricklund (1936, Malmö mus). Nämnas bör också självporträttet »Onda ögat» (se ovan).

Omkring trettiotalets mitt börjar den jäsande oron dämpas några grader och kampen för det själsliga uttrycket blir mindre våldsam. Därmed kommer också de rena färg- och formproblemen mer i förgrunden. H når nu, inte minst under inflytande av Isakson, fram till en koloristisk frigörelse. Djupa och starka färger, cinnober, orange, gult, grönt, ultramarin och svart, sätts i stora flak bredvid varandra, och ur färgmassan modelleras volymerna fram. Landskapet får nu allt större utrymme. Som Norrlandsskildrare hör H till de mest betydande. Han fullföljer traditionen från Helmer Osslund, om också i ett mer uppdrivet känsloläge, med starkare dynamik och mindre dekorativ stilisering. Han väljer gärna det förpinade fjällandskapet i praktfulla höstfärger, där dvärgbjörkarna patetiskt sträcker sina vitlysande armar mot en hotfull ovädershimmel, eller stannar inför en bäckravin där de mörka klippblocken i monumentala massor tornas upp omkring fjällforsens vitgrönskimrande flöde (Bäcken, Tjikktjakk, 1930, i Nya Elementarskolan, Bromma). Under senare år blev de vittfamnande utsikterna över Ångermanlands och Medelpads ådalar de mest odlade motiven. I H:s landskapsdiktning förenas den virila kraften och den lyriska känsligheten på ett sätt som är typiskt för hans konstnärstemperament.

Med frigörelsen av färgen tar H också upp stillebenmåleriet, där åtskilliga av hans koloristiskt skönaste ting är att finna. Han nöjer sig med de enklaste attiraljer, ofta en skål och några frukter, som i bilden förvandlas till lysande kristallisationscentra för färgen (En målares frukost, 1938).

När H i sina porträtt, som genom hela hans produktion hör till det mest väsentliga, mer medvetet börjar arbeta med koloristiska medel, blir färgen i sin skönhet ofta ett uttrycksvärde vid sidan av och i kontrast mot det mimiska. Med stor energi arbetar H sig in i ansiktets alla former för att avvinna det ett maximum av expressivitet, och detta skulpturalt gestaltade huvud blir lätt ett gråvitt lysande vacuum i den måleriska helheten av stora ytor av ren färg. I H:s porträttproduktion efter 1935 må framhållas en rad suggestiva självporträtt, bistert och stolt avvisande, vidare skildringar av unga kvinnor, både romantiska och fräna i uppfattningen, samt från fyrtio- och femtiotalet några författar- och konstnärsporträtt: konstnären Ragnar Alyre, författarna Eyvind Johnson (Gbgs konstmus) och Ragnar Holmström samt dubbelporträttet av Sven Barthel och Eyvind Johnson (K-O Bonniers saml).

När Gotthard Johansson, H:s mest övertygade vapendragare genom åren, kallat H »en monumentalmålare utan väggar», pekade han på det sorgliga faktum, att H i hög grad hade manifesterat sina kvalifikationer för monumentala uppgifter men aldrig förunnades möjligheten att realisera sina projekt. Detta gäller den mäktiga sviten av stora namnlösa kompositionsutkast som H skapade 1937—44, under det annalkande krigets hot och under trycket av krigshändelserna. Den första återger en gripande scen kring en dödsbädd, de två följande flyktingarnas öde i ockuperat land och människornas tillvaro i en utbombad stad. Senare tillkom en kraftladdad komposition kring ett lag vägbyggare i Lappland. I dessa monumentalfantasier pånyttföds drömmen från konstnärens ungdom i Florens om att förena renässansens harmoniska mänsklighet och mäktiga form med modern sensibilitet och färgdyrkan. Det måste betraktas som en stor förlust för sv konst, att H aldrig riktigt fick pröva sina krafter på sådana uppgifter. I Saxnäs kyrka (Vb) har han dock utfört en altarmålning.

I det sista decenniets produktion gör sig en viss trötthet gällande, märkbar bl a i det ofta fragmentariska i ansatserna och en svalnad, förtunnad kolorit. Men ur denna resignation klingar en ny, lyrisk ton, och tingen kan ges en nästan immateriell substans.

H fick länge vänta på erkännande. Först med sin sista stora utställning, 1955 på Konstakademin, bröt han igenom på allvar, något som bekräftades genom invalet i Konstakademin s å. Vid hans bortgång framhöll flera kritiker, att H var en av våra stora och djupt personliga målare, en människoskildrare utan motstycke i sin sv samtid, samt att han ej på långt när blivit uppskattad till sitt rätta värde.

Författare

Nils Lindhagen

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

K Hjern, K H (Paletten 1945); N Lindhagen, K H (1944); A Lindström, K H på nära håll (OoB 1954); SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl (Kalle) V Hedberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindhagen), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12691
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl (Kalle) V Hedberg, urn:sbl:12691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindhagen), hämtad 2024-04-24.