G Elof Hellquist

Född:1864-06-26 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1933-03-07 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Lingvist, Ortnamnsforskare


Band 18 (1969-1971), sida 584.

Meriter

Hellquist, Gustaf Elof, f 26 juni 1864 i Norrköping, d 7 mars 1933 i Lund. Föräldrar: postmästaren Carl Gustaf H o Anna Lovisa Andersson. Mogenhetsex vid Norrköpings h a l 26 maj 83, inskr vid UU 5 sept 83, FK 26 maj 86, FL vid UU 21 okt 89, disp pro gradu där 30 maj 90, FD 31 maj 90, doc i nord språk vid UU 3 sept 90—vt 98, eo lär vid Gävle h a l 91—93, adjunkt i engelska, tyska o sv vid Uppsala h a l 30 nov 92, lär vid filol seminariets avd för nord språkforskn 93—94, medarb i red av SA:s ordbok 1 sept 94—vt 03, lektor i modersmålet o tyska språket vid Lunds h a l 8 juni 98, lektor i modersmålet o tyska vid Gbgs h latinlärov 1 juli 03, doc i nord språk vid Gbgs högskola 2 okt 03, lärare i modersmålet vid Gbgs gymnasium för flickor läsåren 04—14, prof:s n h o v 31 aug 07, bitr vid uppgörande av undervisn:plan för gymnasierna 08, dekanus vid Gbgs domkap 08—14, lär i modersmålet vid Kjellbergska lärarinnesem 09 —14, vid Gbgs kvinnl folkskolesem 12—14, prof i nord språk vid LU 20 maj 14, censor vid studentex 15 o 17 o fr o m 20. — LVVS 06, LHVL 18, LVSL 20.

G 7 dec 95 i Sävsjö m Ingrid Margareta Zetterström-Nyberg, f 2 okt 73 i Gbg (Kristine), d 3 okt 56 i Lund, dtr till bokhandlaren Nikolaus Antonius Z o Sofia Amalia Andersson o fosterdtr till bergmästaren Alrik Ingemar Nyberg o Hilda Emilia Natalia Lindgren.

Biografi

I Uppsala var Elof H elev till Adolf Noreen, som var hans tentator i huvudämnet nordiska språk i licentiatexamen. Strax efter tentamen for H till Jena, där han tillbragte »vintersemestern» 1888—89. I Jena fick han till lärare och vän professor Friedrich Kluge, författare bl a till standardverk om germansk nominalbildning och tysk etymologi. Kluge hade säkerligen ett avgörande inflytande på H:s vetenskapliga inriktning. Ordbildningslära och etymologi i vidsträckt bemärkelse blev nämligen H:s allt dominerande intresseområde.

Hemkommen från Jena publicerade H 1890 doktorsavhandlingen Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen. H beklagar i inledningen att han till en del blivit förekommen av ett par utländska forskare. Han hade därför tvingats utesluta vissa redan skrivna partier, vilket gett en viss fragmentarisk prägel åt avhandlingen. Men också sådan den utkom var den ett betydande arbete. Den kompletteras av uppsatsen Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -,s och -t, samt af dem bildade nomina (1898), även den ett grundläggande verk och anmärkningsvärd inte minst för det stora dialektmaterial som redovisas.

I Tyskland kom H i kontakt med den där mycket livliga religionshistoriska forskningen. Han tog starka intryck, varom hans egen produktion ger många vittnesbörd, särskilt ett antal recensioner av skrifter om germansk mytologi. Hans egna artiklar på området utmynnade gärna i etymologiska förslag.

H:s tidigare etymologiska artiklar kan ibland inte frånkännas en viss, tidstypisk böjelse för »ordroteri», anknytning till indoeuropeiska rötter med svag eller ingen representation på nordisk botten. I sin ordbok har H ofta givit andra och rimligare förklaringar (t ex av fågelnamnet skata; inte till en rot skod- 'skimrande' utan med syftning på den långa stjärten). Emellertid kom en av H:s första stora insatser som etymolog att beteckna ett skarpt ställningstagande just mot forskning av det slaget.

Redan i doktorsavhandlingen och i skriften om de suffixala verben hade H behandlat ord av typen vagga, krabba, 'kravla' och förklarat dem som >>intensiv-(iterativ-)bild-ningar» (»hypokorismer»). Frågan aktualiserades genom en sv gradualavhandling 1897. I de båda arbetena Några bidrag till nordisk språkhistoria (1903—04) och Några anmärkningar om de nordiska verben med me-diageminata (1908) visar H oemotsägligt att de långa ljuden bb, dd, gg (»geminerade medior») i ett stort antal fall måste uppfattas som relativt sena ljudsymboliska förlängningar av ursprungliga b, d, g i t ex klabb, knubb, labb, stubbe, kladd, kudde (testikel), knagg, allt beteckningar för klumpiga, knubbiga eller svällda föremål o dyl och för runda eller småväxta djur och människor, djurungar, barn osv.

Under de första åren av 1900-talet utvecklade H en febril vetenskaplig verksamhet, särskilt inom ortnamnsforskningen. Under åren 1902—06 utkom, förutom många smärre uppsatser, tre omfångsrika verk, Studier i 1600-talets svenska (1902), Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge och -unga (1904) och Studier öfver de svenska sjönamnen (1903—06; del 20 i B-serien av Sv landsmål).

Som ortnamnsforskare var H inspirerad av föregångare i Danmark och framförallt Norge, där Oluf Ryghs banbrytande serie Norske Gaardnavne börjat publiceras. Särskilt märkligt var Ryghs verk genom den vikt som läggs vid lokalkännedomen: dialektuttal, uppgifter om terräng, kultur- och naturförhållanden osv. På H:s tid fanns inga ortnamnsarkiv; följaktligen fick han samla in allt primärmaterial själv. Han utgick från generalstabskartornas och de geologiska kartornas namnmaterial. Uttalsuppgifter samlade han i vissa fall in genom snabbesök på orten men mest genom korrespondens. Dialekternas ljudskick var i stor utsträckning okända vid avhandlingens tillkomst. Kännedomen om lokalförhållandena inskränkte sig i huvudsak till vad kartorna kunde ge. Ej heller blev arkivmaterial i nödig utsträckning inarbetat. Det säger sig självt att kvalitén på detta material var växlande. Titeln på verket om sjönamnen är något för vid; i själva verket behandlas inte sammansatta namn av typen Mjödvattnet, Bursjön. Ej heller är de dalska och norrländska sjönamnen medtagna. Den samlade namnskatten blev ändå väldig, och materialet har genom decennierna utnyttjats av en mängd forskare. Många viktiga fakta rörande principerna för nordisk sjönamnsbildning har här för första gången blivit fastslagna. — H hyste den uppfattningen att sjönamn av typen Hägern, Bjuren väsentligen skulle tolkas som identiska med djurbeteckningarna. Namnen skulle t ex kunna syfta på sjöarnas form. Teorin har kritiserats hårt. Men trots många brister är sjönamnsboken ett klassiskt verk, som ännu ofta citeras. Under arbetet på sjönamnsboken kom H att uppmärksamma bebyggelsenamnen på -inge och -unge. Han fann att denna ålderdomliga namntyp borde behandlas i en monografi. Problemkomplexet var stort och svårt. Resultaten från utländska forskares undersökningar av motsvarande kontinentalgermanska och engelska namn (Telingen, Leavening osv) ledde H in på teorin att även de sv namnen i största utsträckning är bildade till personnamn och beteckna en släkts jordområde o dyl (Revinge, till ett Rivingar, ättlingar till Räv osv). Senare forskning har kunnat visa, att grundorden i allmänhet är terrängbetecknande (Revinge bildat till terrängordet rev). Trots att huvudtesen säkert är oriktig, har H:s bok om inge-namnen haft stor betydelse för ortnamnsforskningens utveckling i Sverige. Initiativet att behandla en stor bebyggelsenamnsgrupp med material från hela landet har verkat som ett eggande föredöme.

Sin rangplats som ortnamnsforskare befäste H definitivt genom De svenska ortnamnen på -by (1918), som är det till sina resultat säkraste av H:s ortnamnsarbeten. På grundval av ett stort material systematiserar H by-namnens förleder (terrängord, personnamn, adjektiv osv), bestämmer gruppernas geografiska utbredning och relation till terrängförhållanden (skogsbygd, slättbygd osv), geologi, landhöjning, arkeologiska fynd, bebyggelsernas storlek, kulturhistoria, andra ortnamnsgrupper osv. Arbetet är alltså synnerligen mångsidigt och synpunktsrikt. H tar här bl a avstånd från metoden att kritiklöst räkna med obelagda eller svagt belagda mansnamn som förleder i ortnamn.

Överhuvud karakteriseras bokens ortnamnstydningar av säker realism. Materialets omfång har givetvis föranlett en del brister, såsom då det fornsvenska paret Moraby : Mora jämförs med Tärnaby : Tärna i Västerbotten. Tärnaby är en sen, rent kameral bildning och Tärna är lapskt. En avgjord svaghet är att H skiljer de norska och de svenska foy-namnen åt och tänker sig att efterleden i de norska betyder 'boplats', '(enstaka) gård', i de svenska däremot 'by, samling gårdar'. Att inte ens huvuddelen av de svenska by-namnens efterleder haft den innebörd H tänkt sig torde vara säkert. Bl a de många adjektiviska förlederna av typen Vit-, Bred- osv antyder f ö att by kan ha haft en tredje betydelse (kanske 'odling').

På många ställen i H:s skrifter framlyser hans höga värdesättning av arbetet på SA:s ordboksredaktion, där han en följd av år var anställd. Det har uppgivits att medarbetarskapet i ordboken gav H idén till det verk som framför allt gjort honom känd, nämligen Svensk etymologisk ordbok (1920—22, 3:e uppl 1948). Boken är den första och hittills enda i sitt slag, dvs en någorlunda fullständig etymologisk ordbok över svenskan.

När H började arbetet på sin ordbok, fanns sedan många år mycket av det gemensamma nordiska ordförrådet etymologiskt behandlat i Falk—Torps Etymologisk Ordbog over det norske og det danske Sprog (1903— 06). 1919 kom Torps Nynorsk etymologisk ordbok. I mycket är H:s ordbok, som självklart är, grundad på Falk—Torps och Torps. H:s egen insats är emellertid betydande. Det gäller inte minst det stora inslaget av speciellt svenska ord. H kunde bl a tillgodogöra sig den stora mängd etymologiska artiklar, inte minst över djurbeteckningar, särskilt ord för fåglar och fiskar, som han under de föregående decennierna hade publicerat. H:s intresse för namnforskning (ortnamn, dopnamn, tillnamn, familjenamn) återspeglas överallt i ordboken. Ett för allmänheten värdefullt drag i denna är det utrymme den ägnar åt kulturhistoriska upplysningar kring de behandlade orden. Liksom Falk—Torp ger H många upplysningar om sekundära betydelser och om stående uttryck och fra-seologi. — Den första upplagan inleddes med en användbar Svensk ordbildningslära, som är originell i så måtto att suffix m m anförs i bokstavsordning.

För bedömning av etymologier är det av vikt att ha upplysningar om ordens ålder, dvs deras första belägg i skrift. H hämtade mycket av sitt vetande i dylika ting ur samlingarna till akademins ordbok. Men han ex-cerperade också själv i stor omfattning äldre sv litteratur, särskilt från 1600-talet.

Den etymologiska ordbokens traditionella uppställning med artiklarna i bokstavsordning tillät inte en organisk och systematisk presentation av de sv orden. En dylik gav H i stället i ett sista stort verk, som han fullbordade ett år före sin död, nämligen Det svenska ordförrådets ålder och ursprung. I en lättillgänglig, i bästa mening populär form ger H här en sammanfattning av sitt väldiga vetande om det sv ordförrådet och sätter det språkliga materialet i relation till historien i vid mening; ordens vandringar och betydelseförändringar belyses mot bakgrunden av ekonomiska, politiska och kulturella förhållanden i gångna tider. Framställningen är utomordentligt mångsidig; stundom gör författaren personligt färgade utvikningar, t ex beträffande lånordens berättigande.

Del 1 handlar om arvord, dvs ord som oavbrutet traderats utan förmedling av annat språk från urindoeuropeisk, urgermansk, urnordisk eller samnordisk tid eller som senare skapats i Sverige av dylikt språkgods. Del 2 redovisar lånord från germanska, romanska, keltiska, slaviska, finsk-ugriska språk osv, från latin och grekiska och från en mängd mera exotiska språk (t ex malajiska, egyptiska, australiska). Till lånord räknas ord som i senare tid har upptagits ur äldre svenska, särskilt fomsvenska. Lånord är också »översättningslånen» (t ex medlidande, tyska Mitleit, latin compassio, grekiska sympátheia). Författaren har varit generös med uppgifter även om mycket speciella, men språkligt intressanta dialektord (t ex flor 'gång mellan bås i ladugård', som är identiskt med det engelska floor 'golv' och besläktat med latin planus 'jämn').

FLs vida kulturhistoriska intressen (varom också vittnar en uppsats om Kulturbilder från 1770-talets Göteborg, 1908), var förenade med litterära. Han framträdde som översättare av lyrik på många språk, grekiska (Hesiodos' Verk och dagar 1923 och Theogoni 1924, Kallimachos' Hymner 1925 och Striden mellan grodorna och mössen 1926), isländska, tyska, engelska (Dikter av äldre och nyare germanska skalder 1924, Lodbroks-kvädet eller Kråkumål 1926 samt flera enstaka dikter i olika tidskrifter, särskilt Ord och Bild). H söker sig gärna till förlagor präglade av naturstämningar, idyllton och ideell optimism men också nostalgisk längtan. Ett antal av hans översättningar har intagits i den av F Böök m fl redigerade Världslitteraturen. — Vetenskapligt har H behandlat versifikatoriska problem i ett par uppsatser.

H var oerhört flitig. Under sin tid som läroverkslärare hade han inte »andra stunder av dygnet att förfoga över i och för självständig vetenskaplig verksamhet än sådana, då sannolikt de allra flesta vila från sitt dagsarbete». — Till sin kultur- och samhällsåskådning var han nationell och konservativ. Om hans varma intresse för populärvetenskapligt bildningsarbete vittnar bl a en stor mängd tidnings- och tidskriftsartiklar, som han delvis samlat i boken Om namn och titlar, slagord och svordomar, 1918.

H hade flera framstående egenskaper som lärare. Hans litteraturundervisning vid gymnasiet i Gbg kunde vara fascinerande. Universitetsföreläsningarna över ordbildningslära och etymologi har prisats som mycket fängslande. Som tentator var han fruktad.

Författare

Gösta Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s efterlämnade papper, främst hans omfattande memoarer, dep i LUB. Ett avsnitt av dessa rörande gbgstiden tr, se nedan. Brev från H i KB, LUB o UUB (till A Noreen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i GAA :s minnesbok 1932—1942, Upps 1943, s 153— 161. Vidare: Till boktryckartermernas historia. Sthlm 1943. 13 s. — Svensk etymologisk ordbok. Bd 1—2. 3. uppl Lund (tr Malmö) 1948. XII, 1484 s. Ny tr 1957. — Lektor i Göteborg 1903—1914 (Gamla la-tinares årsbok 1966. Utg av Hvitfeldtska högre allmänna läroverkets kamratförening, Gbg 1966, s 5—26).

Källor och litteratur

Källor o litt: LUM 1924—1925 (1925); E Noreen, E H (HVLÅ 1933); dens, E H (GAA :s minnesbok 1932—1942, 1943); E Olson, E H (HVLÅ 1933); J Sahlgren, nekr över E H (ANF 1934).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
G Elof Hellquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12830, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12830
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
G Elof Hellquist, urn:sbl:12830, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se