Meriter

Geting, Erik (Ericus Johannis G), d mellan 21 dec 1535 (Nygren, s 126) o 5 dec 38 (Svalenius). Vistades i Italien 1487 o 88, kallas då »clericus Vpsalensis» eller »clericus Vpsalensis diocesis», fick bostad i studentkollegiet Casa di Sapienza i Siena 92, nämnes som rektor för universitetet i Siena o prebendat i Uppsala 22 dec 96 o 7 jan 97 samt vid sistnämnda tillfälle även som påvens »curialis antiquus», var decretorum doctor 27 aug 01, återvände till Sverige senast 04, var »officialis in spiritualibus ecclesie et curie Vpsalensis» 15 (FMU) o ännu 31 (Peringskiöld E 32), var cantor i Uppsala 23 (Weibull, s 17) o 25 (Örnhielm, 2, p 1344), nämnes med båda sistnämnda titlar 29 (GIR) o 34 (Örnhielm, 2, p 1356).

Biografi

G kallas frände av abbedissan Ingegärd Hansdotter i Sko kloster. Eftersom hon var dotter till borgmästaren i Uppsala Hans snickare och G i ungdomen nämnes som »clericus Vpsalensis», förefaller det sannolikt, att han tillhörde samma släkt som en 1399–1412 såsom borgmästare i Uppsala nämnd Jakob G och en 1447 där jordägande Peder G. Möjligen var han son till en Jöns G, som 1479 blev stämd inför rätten i Sthlm men i övrigt ej förekommer där. G hade även släkt i Skogs-Tibble väster om Uppsala.

Under sin ungdoms vistelse i Italien synes G liksom t ex Hemming Gadh tidigt ha sökt utnyttja närheten till påvestolen för att skaffa sig ett inbringande ämbete. I suppliker till påven anhöll han sålunda redan 1487 om en av Uppsala domkyrkas högsta prelaturer, dekanatet, efter den avlidne historieskrivaren Ericus Olai (bd 14) och 1488 om kyrkliga befattningar i Aarhus, Tönsberg och i Närtuna i Uppland samt om de kanonikat och prebenden i Uppsala och Linköping som blivit lediga genom att deras föregående innehavare Erik Trolle gift sig och lämnat den kyrkliga karriären. Samtliga dessa suppliker beviljades, men åtminstone dekanatet tillträddes bevisligen av en annan person. G kan ej heller beläggas ha innehaft något annat av de sökta ämbetena, möjligen med undantag av Erik Trolles f d prebende i Uppsala, som kan vara identiskt med prebenda sacerdotum vid S:t Erasmi altare i Uppsala domkyrka, som G uppges inneha, då han i en supplik 22 dec 1496 bad att få bli prästvigd. Den 7 jan 1497 anhöll han om domprostämbetet i Lund, vilken anhållan också beviljades, men även detta tillföll inom kort en annan person. Om hans strävanden efter ämbeten hindrats av t ex lokala omständigheter, eller om han skaffat sig inkomster genom att mot vederlag avstå de förvärvade ämbetena till andra personer, är okänt.

Det har förmodats, att G i Rom arbetat för ärkebiskop Jakob Ulfssons räkning, eftersom hans supplik om Tönsbergs gäll 1488 är daterad samma dag som ett påvligt skyddsbrev för ärkebiskopens slott Stäket. Han bedrev emellertid även studier i Italien. Det ansedda kollegium i Siena, där G 1492 fick bostad, upplåts endast åt studenter som nått ett mera framskridet stadium i sina studier. Det är därför troligt, att han börjat studera under 1480-talet, vilket synes sannolikt även med hänsyn till att han senast 1496 blev Siena universitets rektor och senast 1501 decretorum doctor.

Ännu 27 aug 1501 var G troligen kvar i Italien, eftersom han då hos påven sökte och fick den till biskop i Strängnäs utvalde Mats Gregerssons (Lillie) kanonikat och prebende i Uppsala, men den 19 nov 1504 daterade han i Uppsala ett brev till riksföreståndaren Svante Nilsson, vari han på grund av långvarig och svår sjukdom tackar nej till en inbjudan till dennes bröllop med Metta Ivarsdotter (Dyre). I Uppsala domkyrkas räkenskaper bokföres hans prebendeinkomster utan att man med säkerhet torde kunna utläsa, när han återvände till Sverige. Möjligen förtjänar det dock beaktas, att dessa tom 1504 helt utbetalades i penningar men fr o m 1505 till stor del i spannmål, vilket kan tyda på att G hösten 1504 var relativt nyligen hemkommen från Italien.

I sitt ovannämnda brev till Svante Nilsson kallar sig G i underskriften »E(minentis) D(omini) V(estri) cappellanus», och ett annat brev till denne av 24 febr 1510 undertecknar han som dennes »daglige capellan». Kaplanstiteln har förklarats med att G under riksföreståndarens besök i Uppsala skulle ha »fungerat som kaplan vid kungsgården därstädes» (Murray), men den förekommer så ofta i andliga personers namnunderskrifter i breven till Svante Nilsson att den sannolikt ej betyder mer än världsliga personers »ödmjuke tjänare». I det senare brevet ber G riksföreståndaren ihågkomma honom vid tillsättandet av den lediga kyrkoherdetjänsten i Sthlm, men den besattes inom kort med Peder Jakobsson Sunnanväder. Av ärkebiskop Jakob sändes G våren 1510 till Hemming Gadh med ett »listigt» brev, vari utan framgång erbjöds försoning.

Då han 1515 nästa gång förekommer i nu känt källmaterial, var Svante Nilsson sedan flera år död, och G bar nu förutom kaniktiteln även titeln »officialis», som sedan skulle följa honom livet ut. I ett brev av den 12 nov detta år, genom vilket han på uppdrag av Jakob Ulfssons efterträdare, ärkebiskop Gustav Trolle, meddelade absolution åt en finländsk präst, som under slagsmål skadat en skolyngling, förtydligas hans egenskap av ärkebiskopens befullmäktigade ombud såsom »officialis in spiritualibus ecclesie et curie Vpsalensis».

Enligt riksföreståndaren relation på rådsmötet i Södertälje sommaren 1516 sändes G jämte domprosten Kristofer Lintorp av Gustav Trolle och Uppsala domkapitel i sept 1515 – kort efter ärkebiskopens ankomst till Sverige – till riksföreståndaren med en skrivelse rörande Stäkets län, som Sten Sture belagt med kvarstad. Både G och domprosten var närvarande på Södertäljemötet. Från den följande belägringen av Stäket omtalas våren 1517, att han två gånger försett Gustav Trolle med penningar till svennernas avlöning. Under striderna i Uppland sommaren 1520 skrev G 17 juni till ärkebiskopen ett brev, som är en viktig källa för vår kunskap om det förbittrade motståndet mot danskarna och även visar hans omtänksamhet om sin chef. Detta brev är unikt bland sv medeltidsbrev så till vida som G, då han vill varna ärkebiskopen för dennes följeslagare, borgmästaren i Uppsala Staffan Henriksson, övergår från latinet till italienska språket.

Mest känd har G blivit som en av de 14 utfärdarna och en av de 8 beseglarna av den s k kättarförklaringen eller sententian från Sthlms blodbad 8 nov 1520 och som en av de 3 medlemmar av Uppsala domkapitel som i början av juni 1523 avgav en berättelse om blodbadet.

I den senare kallar sig G cantor vid Uppsala domkyrka, vilket innebär, att han fått denna prelatur efter Peder Galle (bd 16), som var cantor ännu 15 febr 1512 (perg:brev RA) men uppträder som scolasticus i kättarförklaringen. Eftersom G även senare namnes med titeln officialis, som han bär i kättarförklaringen, och vid flera tillfällen omtalas med båda titlarna, är det troligt, att han var cantor redan 1520, ty någon innehavare av cantorian mellan Peder Galle och G är ej känd.

Liksom Galle, som också studerat i Siena, synes G i början av Gustav I:s regering ha betraktats som en av katolicismens främsta försvarare. Han och Galle nämnes främst, då Hans Brask 1523 bad den tyske klerken Johan Sasse vidarebefordra ett påvebrev mot Luther till Uppsala domkapitel, liksom då han 1526 bad dekanen Nicolaus Benedicti i Strängnäs översända en antiluthersk stridsskrift av biskop Fisher av Rochester. S å skrev Brask till dem en kort uppmuntrings- och trösteskrivelse. Av Gustav I användes G dock jämte dekanen Jöns Laurensson för styrelsen av ärkestiftet, då ärkebiskop saknades från Johannes Magnus landsflykt 1526 till Laurentius Petris val 1531.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Breven från G till Svante Nilsson i Sturearkivet, RA, brevet från G till Gustav Trolle i RA:s pappersbrevssaml. 3 brev från G till abbedissan Ingegärd Hansdtr i Sko kloster bland RA:s odat pappersbrev (nr 203–205). Brevet från Hans Brask till G o Peder Galle avskr i A 7, f 142, RA (tr i HSH 16, s 66 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: Uppsala domkyrkas medelt räkensk, 2, p 57 ff, 143 f, 193 f, 3, f 45 v, 53, 61 v f, 109, 140 v, 148 v, 177, 184 v, 4, f 26, 33 v, K H Karlssons avskr av suppli-ker ur Vatikanarkivet 1476–93, 1494–1503, Nyare danska avskr ur Vatikanarkivet 1492–1500, Örnhielms diplomatarium 2, Peringskiölds diplomatarium E 32, S Ljungs kartotek över medelt präster, RA; Uppsala domkyrkas jordebok 1504–09, f 51 v, 94 v, 100 v, 102, 133 v, 142, 172, 179, KA. – Acta pontificum danica, 4–5 (1910–13); BSH 5 (1884); G Carlsson, Hemming Gadh (1915), s 215; dens, Ericus Olais utrikesstudier (KA 1917); dens, Peder Jakobsson Sunnanväder (HVLÅ 1948–49); FMU 7 (1933); GIR 4 (1868), 6–7 (1875–77); G Kellerman, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan under äldre Sturetiden 1470–97 (1935); dens, Jakob-Ulvsson o den sv kyrkan. Kyrka o stat åren 1507–12 (KA 1939), s 35, 37; J Liedgren, Gammalt o nytt om Sthlms blodbad (PHT 1964); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (1954), s 403, 408, 448; Lunds ärkestifts urkundsbok, 5 (1921), s 296 f; R Murray, Sthlms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt (1949); E Nygren, Ericus Olais o andra svenskars studiebesök i Siena (KÅ 1918), s 122 f, 126; H Schiick, Officialis (Kullurhist lex för nord medeltid, korr) ; L Sjödin, Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig, 1 (1943), s 255, 283 f; P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); N Skyum-Nielsen, Blodbadet i Sthlm og dets juridiske maskering (1964); STb 1474–83 (1917); R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504–27 (1947); I Svalenius, Georg Norman (1937); L Weibull, Sthlms blodbad (Sc 1928), s 11, 17, 56; G T Westin, Riksföreståndaren o makten (1957); K B Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949); L Zdekauer, Lo studio di Siena (1894). s 188.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Geting, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13044
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Geting, urn:sbl:13044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.