Hans Henric Gripenberg

Född:1754-04-14 – Finland (i Hvittis)
Död:1813-10-25 – Finska församling, Stockholms län

Arméofficer


Band 17 (1967-1969), sida 311.

Meriter

Gripenberg, Hans Henric, f 14 april 1754 i Hvittis (Åbo o Björneb), d 25 okt 1813 i Sthlm (Finska). Föräldrar: överstelöjtn Odert Johan G o Eva Gustava Silfversvahn. Volontär vid Björneborgs reg 60, korpral sept 62, sergeant 1 juli 73, fänrik där 8 nov 75, löjtn vid Tavastehus infanterireg 22 sept 79, stabskapten 20 febr 82, sekundmajor 19 april 88, överstelöjtn i armén 19 maj 89, vid reg 15 dec 90, överste i reg 30 aug 94, chef för detta 95, generalmajor 29 juli 08, avsked 15 sept 12.

G 29 aug 80 i Sääksmäki (Tavasteh) m Hedvig Lovisa Jansson, f 12 sept 61 där, d 29 juni 24 i Heinola stad, dtr till lagmannen Jan (Jean) J o Hedvig Eleonora Voivalenius.

Biografi

Vid ryska krigets utbrott 1788 var G major vid Tavastehus regemente. Han tog avstånd från Anjalaförbundet och vägrade a tit skriva under förbundsakten, trots att han utsattes för hotfulla påtryckningar av sin förman, den sedan deporterade översten O W Leijonstedt. Att Anjalaaktionen misslyckades vid Tavastehus regemente tillskrevs G:s fasta hållning. Han förde därefter befäl över det karelska lantvärnet — till vilket han tom tillsköt egna medel — samt vid den skarpa träffningen vid Ruskiala och under C v Stedingk vid Pumala sund 1789.

Det är emellertid G:s deltagande i finska kriget 1808—09, som bevarat hans namn till eftervärlden. Som befälhavare kan han väl jämföras med de självständigt opererande militära chefer, vilka Runeberg besjungit i Fänrik Ståls sägner. Personligt tapper var han en anhängare av det aktiva motståndet, vilket blev hans taktiska maxim under fälttåget 1808. Vid krigsrådet i Tavastehus 2 mars under den nye överbefälhavaren, fältmarskalken Klingspor, tillhörde G, som varit stabschef hos den avgående generalbefälhavaren C N af Klercker, de officerare som energiskt motsatte sig Klingspors plan för det stora återtåget till Österbotten, som denne sedan genomförde. Hans förhållande till överbefälhavaren skulle också bli kyligt under hela fälttåget.

Armén organiserades på fem brigader, av vilka G var chef för den tredje. Reträtten gick snabbt i rykande snöstormar och stark kyla. G skriver vid passerandet av Kumo by, att eld gjordes på alla lador och, att det var »den svåraste natt man kan överleva». G:s brigad, som utgjorde arriärgardet, anfölls i april av kosackgeneralen Kulnev i Nordösterbotten vid Viirret men attacken slogs tillbaka. G sökte förgäves framkalla en allmän drabbning, men därur utvecklade sig endast striden vid Pyhäjoki, där generaladjutanten C G Löwenhielm blev sårad och tillfångatagen. Genom segern vid Siikajoki satte emellertid den nye generaladjutanten Adlercreutz punkt för reträtten, och G utverkade nu tillstånd att få »poussera sig fram till Gamla Karleby». Men genom ledningens försiktiga ordergivning kunde han först 19 juni återta staden. Ryssarna utrymde till följd härav även Vasa 30 juni.

Under den framgångsrika sommaroffensiven gjorde G en avgörande insats vid Adlercreutz seger vid Lappo 14 juli. Vid Alavo, där Adlercreutz 17 aug vann ännu en seger, förde G den kolonn, som genom en flankrörelse påskyndade fiendens nederlag. Trots detta ansågs ställningen för utsatt, och sedan Otto von Fieandt på sin front längre österut 21 aug lidit nederlag vid Karetula påbörjades den nya reträtten. I Ruona fattade G:s brigad posto. Han fick order om reträtt men protesterade med hänsyn till att han uppfört fältbefästningar och därför ansåg att ställningen skulle hålla. Efter triangelslaget Ruona—Salmi—Kuortane dagarna kring 1 sept fortsatte reträtten. Armén drog sig nu tillbaka mot Vasa under order och kontraorder från den alltmer desorienterade ledningen. Ställningen blev snabbt förtvivlad inför de från alla håll anryckande ryska kolonnerna. Adlercreutz blev 14 sept slagen vid Oravais, samtidigt som Döbeln vid Jutas öppnade passagen norrut och G längre upp kom Fieandt till hjälp vid Gamla Karleby, som han än en gång tvang ryssarna att utrymma. Vid Kauko bro spärrade Fieandt vägen, så att den slagna huvudhären, till vilken G anslutit sig, kunde passera 22 sept.

Efter vapenvilan i Olkijoki 19 nov skingrades generalitetet. Överbefälet Klingspor— Adlercreutz hade begivit sig till Sthlm för att politisera, och Klercker, som återinträtt som överbefälhavare förlade sitt högkvarter så långt bakom fronten som i Härnösand. G måste 21 jan ta befälet över armén, som nu sammansmält till tre brigader. Som G:s stabschef inträdde generaladjutanten A F Palmfelt. Alla vittnesmål om arméns vinterkvarter i Norrbotten 1809 berättar om hemska lidanden. Visserligen led man ej direkt brist på proviant eller ammunition, då ganska betydande förråd upplagts, men bristen på furage gjorde armén manöveroduglig. Fläck-tyfus och fältsjuka härjade. Överbefälhavaren Klercker skrev till konungen, att om ej sjukdomen avstannade skulle armén »därigenom upplösas före våren». Och en av deltagarna, C A Brakel, talar i sina anteckningar om »vår döende armé». Ett makabert inslag i det sorgespel som pågick var den fältkrigsrätt över kapitulationen på Sveaborg som under G:s presidium sammanträdde och dömde kommendanten amiralen C O Cronstedt till döden.

Den 18 mars uppsade plötsligt den ryska kåren under Sjuvalov vapenvilan och gjorde en frontalattack mot G:s arriärgarde, som stod i Sangis under befäl av Fieandt. G:s position var farlig. Han hade lämnats utan någon instruktion av sina överordnade, och själv hade han ingen plan för sitt handlande i detta läge. Slag i slag ingick två mycket ödesdigra underrättelser, först statsvälvningen, vilken måste ha gjort ett starkt intryck på G:s rojalistiska sinne och därefter budet om Barclay de Tollys snabbmarsch över isen från Vasa till Umeå och J A Cronstedts dagtingan med honom och reträtt till Härnösand. G:s rådgivare i högkvarteret yrkade på snabb reträtt till Umeå, vilket G kärvt avvisade med orden »först slåss sedan gå!» I ett brev till Sjuvalov 21 mars sade sig G räkna med allmän fred och begärde förlängd vapenvila, vilket avslogs. I stället anlände till G:s kvarter den ryske översten Anselm de Gibory, som inbjöd till fullständig kapitulation. G avböjde men ingick i underhandling med honom och erbjöds då att ingå en konvention på egna villkor, blott vapnen nedlades.

Sedan G på morgonen 25 mars av Cronstedt fått bekräftelse på, att ryssarna verkligen stod i Umeå tillika med mycket överdrivna uppgifter om deras styrka, sammankallade han krigsråd, där han rakt på sak framlade situationen. Själv förklarade han sig beredd att än en gång slåss, om någon av de närvarande ville följa honom. Hans stabschef Palmfelt, som tillhörde de »missmodigas yttersta flygel» (Hornborg) motsade honom ivrigt. Då de Gibory på kvällen återkom till högkvarteret, undertecknade G konventionen. Den innebar, att armén nedlade vapnen, och att de finska trupperna skulle återgå till Finland och de svenska till Sverige med förpliktelse att ej vidare kämpa mot Ryssland. Alla kanoner, förråd och magasin mellan Kalix och Umeå skulle överlämnas. G ansåg emellertid nödvändigt, att följande dag tillsammans med Palmfelt, av vilken han i sina underhandlingar var helt beroende, då han ej behärskade franska språket, avresa till general Sjuvalov för att genomdriva tilläggsartiklar, förestavade av hans omtanke om officerarnas och manskapets indelta boställen i Finland — en sak för vilken han sedermera skulle komma att verka, då han efter freden deltog i rekonstruktionen av Finlands krigsmakt, vilken han ville fota på det gamla indelningsverkets grund.

Under G:s och Palmfelts frånvaro anlände 26 mars bud om Barclays återtåg till Vasa, och G krävde nu ehuru förgäves avtalets annullering. Sedan tilläggsbestämmelserna genomdrivits, lägrade sig resignationen över armén, som under Palmfelts ledning återfördes till sina hemorter.

Konventionen blev mycket olika bedömd. På finskt håll syntes den följdriktig, sedan militärens trohetsed till konungen upphört, och Borgå lantdag redde sig till att konstituera det nya storfurstendömet. Betänkligt var, att förråden i hela Västerbotten inbegreps i uppgörelsen, men de stod ännu under G:s befäl och Barclays snabba reträtt var ej förutsedd. De olyckliga återverkningarna av G:s åtagande kunde snabbt neutraliseras, sedan Fabian Wrede fått befälet på norra fronten och med J A Cronstedts och Döbelns hjälp till stor del lyckades undanföra magasinerna. På officiellt sv håll ingav Adlercreutz 12 april en skrift till riksföreståndaren hertig Karl, som trycktes i Inrikestidningen. Adlercreutz, som i dec 1808 målat arméns belägenhet i de svartaste färger, talade nu varmt för denna och kastade hela skulden för vad som skett på »svaga befälhavare och dem de rådgjort med». Skriften uppkallade J F Aminoff, en av de »tre gustavianerna», vilken anslutit sig till armén som rådgivare, till ett skarpt genmäle i en motskrift »Till allmänhetens upplysningar». Själva författade Palmfelt och G en skrift, vilken de dock ej lyckades få tryckt. Enligt brev från Palmfelt till Aminoff vägrade G dock att underteckna den, enär hans goda hjärta blidkats av att Adlercreutz i ett brev vidgått, att han misstagit sig på konventionens innebörd. Själv yrkade G på krigsrätt, vilken också kom till stånd i början av 1810. Anklagelseakten blev mycket vag, då krigsfiskalen ej syntes kunna bestämma sig för, om talan skulle innefatta konventionen som helhet eller blott gälla förrådens bortgivande. I jan 1811 lades rättegången ned med motivering, att G ej personligen inställt sig. Han fick i kraft av den klausul i Fredrikshamnstraktaten, enligt vilken handlingar som varit kejsaren till nytta skulle vara från allt åtal fredade, ej de ryska myndigheternas tillstånd att själv föra sin talan i Sthlm. Själv ansåg sig G ej innefattas under nämnda klausul och protesterade i en högstämd inlaga. Att han ej räknade med några allvarliga påföljder för sin egen person visas därav, att han på hösten 1813 privat anlände till Sthlm, där han dock efter kort vistelse hastigt avled. Han begravdes på Johannes kyrkogård, då han uttalat sin vilja att vila i svensk jord.

Författare

Sven Åstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Strödda brev från G i RA o UUB samt i Rilaxsaml, FRA, se nedan.

Källor och litteratur

Källor o litt: Landsh:s skr:er Savolax-Kare-lens (Kuopio) län 1788, vol 4, Biographica, Krigshovrättens prot 1810—11 o handhar i speciella mål 1809—10 Gripenberg, meritför-teckn i Militaria, RA; Krigshandhar 1808— 09: 91 (Östra fronten 3:e brig), 134 (Norra armén, konc), 256 (O A Gripenberg, Journal över fälttåget i Finland år 1808), 294 (Norra fronten, avskr:er), KrA; brev från general Sjuvalov till G o Palmfelt, 1808 —09 års krig, kartong 7 (Handhar rör konventionen i Seivis), i Rilaxsaml: brev från Adlercreutz till Aminoff, från Palmfelt till Aminoff, från G till Palmfelt 1809, från G till Aminoff 1809—11, FRA. — G Björlin, Finska kriget 1808 o 1809 (1882); C v Bons-dorff, Finländska militärfrågor vid ryska tidens början (SSLF, 142; Förhandkar o uppsatser 32, 1919); C A Brakel, Anteckn:ar över 1789—1790 samt 1808—1809 årens fälttåg i Finland (1862); Brev o uppteckn:ar från kriget i Finland 1808—1809, ed R Hausen (SSLF 130, 1916); F Cygnaeus, Af-handhar i populära ämnen: Revision af all-mäna meningens dom öfver general H H G (1852); J R Danielson, Finska kriget o Finlands krigare 1808—1809 (1897); Fyra urkunder om finska kriget 1808—09, ed J O I Rancken (1883); G A Gripenberg, Generalmajor H H G (1937); Historiska reklamationer rör 1788, 89 o 90, samt 1808 o 9 årens fälttåg i Finland (1859); E Hornborg, När riket sprängdes (1955); K E Linden, Antecknar om frikårerna i 1788—1790 års krig (SSLF 142, 1919); [A I] Michailovskij-Da-nielevskij, Beskrifn öfver finska kriget till lands o sjös åren 1808 o 1809 (1850); G Montgomery, Historia öfver kriget emellan Sverige o Ryssland åren 1808 o 1809, 1—2 il842); C O Nordensvan, Finska kriget 1808 —1809 (1898); E Osmonsalo, Suomen val-loitus 1808 (1947); A Quennerstedt, I Torneå o Umeå 1808—1809, 1—2 (1901—03); G Rein, Karl Johan Adlercreutz, 2 (1927); Sveriges krig åren 1808 o 1809, ed av Generalstabens krigshist avd, 8 (1921); K Wiri-lander, Officerare o underofficerare vid Finlands armé 1718—1810 (1953); E Zeeh, Katastrofen vid Kalix den 25 mars 1809 (KrVA tidskr 1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Henric Gripenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13214
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Henric Gripenberg, urn:sbl:13214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se