Isaac H Grünewald

Född:1889-09-02 – Stockholms mosaiska församling, Stockholms län
Död:1946-05-22 – Norge (i en flygolycka nära Oslo) (Saltsjöbadens församling, Stockholms län)

Målare


Band 17 (1967-1969), sida 366.

Meriter

Grünewald, Isaac Hirsche, f 2 sept 1889 i Sthlm (Mosaiska), d 22 maj 1946 (db för Saltsjöbaden, Sth) vid en flygolycka nära Oslo. Föräldrar: gårdfarihandl o antikvitetsuppköparen Bernard Wolf Grünwald o Laschke Schifre (Sofia Elisabet) Löw. Elev vid Konstnärsförb: s skola i Sthlm 05—08, vid Académie Matisse i Paris vintrarna 08— 11, tf prof vid FrKA 1 juli 32, prof 1 juli 38—30 juni 42, egen målarskola i Sthlm från 42. — LFrKA 26.

G 1) 9 nov 11 (—37) i Sthlm (Engelbr) m konstnärinnan Sigrid Maria Hjertén, f 27 okt 85 i Sundsvall, d 24 mars 48 i Saltsjöbaden (Sth), dtr till häradsh Svante H o Maria Rahm; 2) 20 dec 37 i Sthlm (Klara) m konstnärinnan Märta Margareta Grundell, f 23 febr 08 i Gävle, d 22 maj 46 samtidigt som G, dtr till majoren Oskar Petrus G o konstnärinnan Julia Matilda (Mattis) Hahr.

Biografi

Isaac G växte upp bland många syskon i ett mycket fattigt hem på Söder i Sthlm. Hans farfar var en från Polen invandrad jude och hans mor kom vid 18 års ålder till Sverige från Kurland. Hans konstnärliga begåvning framträdde tidigt. Det musicerades gärna i hemmet och Isaac spelade fiol, men det var till måleriet han oemotståndligt drogs, trots de praktiska svårigheterna att skaffa färg och duk. Han har själv som vuxen givit skämtsamt turnerade skildringar av sin möda med vindsteater och sprattelgubbstillverkning för att få de oundgängliga kontanterna till material av billigaste slag. Tvärs genom de humoristiska tonfallen klingar ännu den lidelse, som måste ha drivit den brådmogne pojken. Tecknat hade han gjort så länge han kunnat hålla i en penna, och vid tretton års ålder tillkom hans första oljemålning. Med utomståendes hjälp bereddes han tillfälle till fortsatt skolgång, och han hade turen att i Olof Sörling vid Södra Latin få en teckningslärare, som förstod hans specialbegåvning och var villig att hjälpa honom. Det är typiskt för den praktiska aktivitet, som hela livet skulle komplettera hans konstnärsgärning, att han inom skolan bildade en konstförening med fyra medlemmar, som fick disponera teckningssalen för sina intensiva övningar och diskussioner.

Under dessa år verkade Konstnärsförbundets skola, en högborg för det måleri, som hade som sitt uttalade program att vara nationellt och som vi ännu efter decennier uppfattar som kärnsvenskt. Den lille främlingen, som då och allt framgent såg sig själv som en infödd stockholmare och söderkis, drömde om att få bli elev just där. Efter att endast ha visat upp några teckningar för Richard Bergh och Karl Nordström blev han genast antagen och vid 16 års ålder, ännu klädd i skolpojkens kortbyxor, började han vid skolan 1905. Han arbetade intensivt och ansåg sig speciellt stå i skuld till Karl Nordström för grundläggande lärdomar. Men också kamratkretsen, där man återfann bl a Leander Engström, Einar Jolin och Gösta Sandels, kom att betyda mycket för honom.

Ungefär samma kamratkrets återfanns tre år senare i Paris och i Matisses legendariska skola. Påverkade av lärarens konst och hans tämligen sporadiska undervisning hjälptes eleverna åt att smälta de överväldigande intrycken. För G tycks det ha varit mötet med impressionisterna och med Cézanne, som satte de djupaste spåren. På den utställning som »De unga» 1909 anordnade i Hallins konsthandel i Sthlm och som för flertalet av dem utgjorde deras debut inför kritik och publik framgick att en ny generation hissat egna signaler, även om förändringarna ännu var mycket måttfulla. Den första duk, Tre kamrater (Waldemarsudde), som verkligen visar formatet på G:s begåvning, målades detta år men bär ännu inte prägeln av hans färdiga stil.

Under åren 1910—11 blir rikedomen i G:s palett alltmera påfallande, och omkring 1912 är han den fullt medvetne konstnären, som valt att arbeta i en fauvistisk, eller som han själv hellre benämnde den, expressionistisk stil. Fakticiteten och tyngden i färgskalan, som dröjt sig kvar hos konstnärsförbundamas elev, var borta, den övertydliga åtstramningen av kompositionen i Cézannes anda likaså. Kvar stod en genom Matisse frigjord, blommande färgskala, en frihet gentemot motivet och dess »avbildande», som dock aldrig överskred den tydliga identifieringens gräns, och en medvetenhet i dispositionen av färg, linje och yta, som uteslutande ställdes i den konstnärliga balansens och uttrycksfullhetens tjänst. Det var karaktäristika, som gällde flertalet gruppmedlemmar i »De unga» och senare i kamratkretsen »De åtta», inte minst för den som 1911 blev hans hustru, Sigrid Hjertén. Men under dessa år, då kritikernas flertal var tämligen oförstående för de nya strävandena och publiken närmast avvisande, gav G:s litterära och polemiska begåvning åt honom en inofficiell roll som den moderna konstens särskilda talesman, och hans egen konst stod därför också mer än andras i uppmärksamhetens centrum. Till detta bidrog också den utdragna striden om utsmyckningen av vigselrummet i Sthlms rådhus, där G:s 1913 inlämnade förslag prisbelönades men aldrig kom till utförande. Rummets karaktär gjorde, att diskussionen fördes med hetta och med ofta osakliga argument både i press och beslutande instanser.

Första världskrigets år tillbringade G huvudsakligen i Sthlm, där han från 1913 hyrde en ateljé på Katarinavägen med utsikt över Sthlms inlopp och Staden mellan broarna, som därefter hört till hans ständigt återkommande motiv. För övrigt var hans ämneskrets mycket varierande, figur, landskap, interiör, stilleben. För nutidens ögon framträder hans stafflimåleri från dessa år som den gyllene perioden i hans stora oeuvre.

Efter krigsslutet, sedan vägen till Europa öppnats, delade G sin tid mellan Sverige och vidsträckta resor på kontinenten, mestadels i Frankrike, Spanien och Italien, och han hade också 1920—31 sitt egentliga hem i Paris. Det blev erkännandets och framgångens år. Den riktning han representerade blev äntligen accepterad på bred front, och vad som kanske mer än något annat bidrog därtill var hans egen framgång med dekorationerna till operan »Simson och Delila» 1920. Den »onatur», som varit så svårsmält på tavlor, anammades som ett praktfullt fantasteri på scenen och öppnade även de ovilligas ögon för förtjänsterna hos ett av verkligheten obundet måleri. Men själv var han färdig med de Matisseinspirerat plana ytornas konst. På sina resor odlade han med förkärlek akvarell och gouache, och redan dessa målningars karaktär av reseannoteringar, snabbskisser, gör det naturligt att de står närmare den traditionella, realistiska konsten än t ex hans ateljéutsikter över Stadsgården. Men den rika färgen behöll han, och det kunnande om färgkontraster och ljusåtergivning som varit det gångna decenniets eftersträvade mål gav en märklig intensitet och värme åt hans sydländska landskapsscenerier. Han deltog livligt i det parisiska konstlivet och utställde med framgång i världsstaden och på särskild inbjudan även i Bruxelles. På internationella samlingsutställningar syntes hans namn ofta i såväl Europa som USA. Det var då ofta hans akvareller och gouacher som särskilt uppmärksammades.

I de ateljémålade figurbilderna var det påfallande att G, 10-talets ytbundna arabeskmålare, eftersträvade en påtaglig plasticitet. Han modellerade sina naketmodeller med eruptiv kraft och ägnade allt större intresse åt sitt porträttmåleri, där han trots brokigare färgskala och bredare maner ställde in sig i ledet av dem, som fullföljer en realistisk tradition. I själva verket blev han också under 30-talet en av våra mest eftersökta officiella porträttörer (bl a stads-fiskal L Stendahl och generaltulldirektör Wohlin 1929, prins Eugen 1931, prinsessan Ingrid 1932, professor The Svedberg och bokförläggare K O Bonnier 1934).

Efter succén med Simson och Delila genomförde G en rad dekorationsuppgifter. Redan 1921 gjordes utkast till Oberon, som uppfördes 1925, och av många bedömare ansetts vara hans mest kongeniala verk för scenen. Han arbetade också för Dramatiska teatern med uppsättningar av Shakespeares En midsommarnattsdröm 1927, Schillers Fiesco 1930 och Strindbergs Ett drömspel 1935 som mest vägande insatser. Inte minst betydelsefull var hans medverkan vid ett par av de föreställningar, som gjordes i Konserthuset på 1920-talet. Eftersom man där inte kunde arbeta med en traditionell kulissuppbyggnad ställdes ännu större krav på dekoratörens gestaltskapande fantasi och på kostymeffekten. Det torde ha varit en av G:s främsta förtjänster, att han betraktade dekor och kostymering som ett odelbart helt och i samarbete med regissör och belysningsmästare utvann dramatiskt-koloristiska effekter av ljusförändringar och skådespelargruppering till stöd och förtydligande av handling och stämning. Han lyckades bäst då han fick slösa med dynamiska effekter.

Med sitt deltagande i vigselrumstävlan redan vid 10-talets början hade G dokumenterat sin önskan och förmåga att ge sig i kast med monumentaluppgifter. Trots att diskussionen om dessa skisser väcktes på nytt 1934, då konstnären presenterade ett omarbetat förslag, blev det dock inget resultat av detta projekt. Det enda större uppdrag han fick fullfölja var dekoreringen av Konserthusets lilla sal, som han efter barockmönster fyllde med grupper av nakna figurer, återgivna i en skala av brunrött och blågrått, som ger en varm och nästan intim helhetston åt det överhöga rummet. Uppdraget slutfördes 1926 på rekordtid. Genom samme arkitekt, Ivar Tengbom, fick han 1928 uppdraget att smycka en vägg i Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan och utförde också senare några uppdrag för privata villor och restauranter m m. Hans verksamhet för Rörstrand, där han utförde ett antal mestadels figurmålade dekorativa keramikpjäser 1943, ledde till att Malmö stadsteater 1946 smyckades med en keramikvägg av hans hand.

G var en överlägset skicklig, kanske en smula för elegant tecknare, som odlade denna konstart både av nöje och därför att han principiellt ansåg tecknandet nödvändigt för att hålla ögats skärpa och handens skicklighet vid liv. Han genomförde också några illustrationsuppdrag, främst Levertins Kung Salomo och Morolf 1922 och Heidenstams Vallfart och vandringsår 1929.

På 30-talet bosatte sig G i Saltsjöbaden, där han efter skilsmässa (1937) från Sigrid Hjertén, som blivit obotligt sinnessjuk, levde med sin andra hustru, målarinnan Märta Grundell. De nazistiska våldsdåden mot hans rasfränder berörde honom djupt. Såväl dessa olycksbådande förebud som det därefter följande kriget kom honom att återigen bli rotfäst i Sverige. Av blomsterprakten i den egna trädgården och av skärgårdsnaturen kring Saltsjöbadsvillan inspirerades han till en förnyad, jämn ström av stafflimålningar i olja. Han fann också en ny motivkrets i Lapplandsfjällen, vars höstliga färgprakt fascinerade honom. Det är förbluffande att se, hur han, särskilt i några vintermålningar, återknyter tråden till lärargenerationen och framförallt till Karl Nordström, därtill givetvis inspirerad av de nordiska motiven. Själv utövade han i sin tur en intensiv lärarverksamhet, dels som professor vid Konsthögskolan 1932—42, dels vid en egen målarskola, startad 1942. Han var den förste i sin krets som blev invald som ledamot i Konstakademin, och han tillhörde den första kretsen av lärare, som tillsattes efter Konsthögskolans omorganisation efter moderna, fria, för att inte säga banbrytande principer. Han fick därigenom tillfälle att spela en praktisk roll vid omformningen av den gamla föraktade akademin till en institution, som kunde tjäna den levande konstens intressen. G var en pedagog som engagerade sig livligt i sina elevers studier och personliga förhållanden, och han var därför också eftersökt som lärare. Hans principiella tänkande över konstens och konstnärernas villkor och hans lätthet att kläda sina tankar i ord har säkert därvid varit en positiv faktor.

Redan på Matisses skola hade G och hans sv kamrater knutit kollegiala vänskapsband med de konstnärer från övriga nordiska länder, som också arbetade där. Han blev därför en av förespråkarna för det nordiska samarbetet, bl a i fråga om utställningar. Ingenting kunde därför vara naturligare än att han våren 1946, sedan gränserna åter öppnats, flög till Norge för att träffa kolleger och diskutera framtidsplaner. Vid hemfärden inträffade den olycka, som skulle kosta både hans och hans makas liv.

G:s eftermäle formade sig till en samstämmig hyllning för hans skapande insats, hans kampberedda aktivitet i alla konstfrågor. Man slöt upp kring hans minne på ett sätt, som aldrig skett kring den levande. Med sitt starka temperament och sin sprudlande vitalitet, som lätt slog över i självhävdelse, var han nämligen alltid en omstridd person. Hans kvicka repliker och rikedom på synpunkter gjorde honom till en eftersökt sällskapsmänniska, men förskaffade honom också fiender. Genom svåra ungdomsår, då han ofta for illa och svalt, kämpade han sig — ibland med hårda armbågar — till stora framgångar, inte minst ekonomiskt, och sådant väcker lätt avund. Men i tomheten efter hans död tänkte man mest på den kraft och värme, som utstrålade från hans person, alltid den självklara medelpunkten i alla situationer och sällskap. Något av det intryck han gav kan återupplevas i vad han skrivit. Några strödda artiklar som han publicerade, minnen från barndomen och ungdomen, synpunkter på konst och inlägg i den aktuella debatten, speglar — om ock blekt — med sitt bildrika språk, sina associationer och sitt temperament det intryck han gjorde vid personlig samvaro.

Författare

Gertrud Serner



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Verk av G återfinns i Nat:mus, Moderna mus, Statens porträttsamkar på Gripshoim, Gbgs, Malmö, Norrköpings, Linköpings, Eskilstunas, Ystads, Gävles, Borås, Hälsingborgs

0 Västerås museer, Arkiv för dekorativ konst

1 Lund, Drottningholms teatermus, K teaterns samkar, Prins Eugens Waldemarsudde o Thielska galleriet samt i utlandet i konstmuseerna i Oslo, Kbhvn, Hfors, Paris, Hamburg o Chicago. — Betydande separatut-ställn:ar: Hallins konstsalong 1911 o (tills med Sigrid Hjertén) 1913, Valand, Gbg, (med Sigrid Hjertén) 1916, Gummesons konsthandel 1917, Den Frie, Kbhvn, 1917, Dansk Kunsthandel, Kbhvn, 1918, Sv-franska konstgalleriet 1919 o 27, Galerie La Licorne, Paris, 1921, Konstakad 1924, 32, 37, 39 o 42, Bernheim, Paris, 1928 o 31, Palais des Beaux Arts, Bruxelles, 1931, Skånska konstmus, Lund, 1933, Liljevalchs konsthall 1934 o 44, Malmö mus 1935, Gbgs konstfören 1942. Minnesutställn:ar: Riksförb för bildande konst, vandringsutställn 1947—48, Norrköpings mus 1951, Konstakad o Gbgs konstfören 1959, samt (enbart skisser för teatern) Galerie Blanche 1950 o Riksförb för bildande konst, vandringsutställn 1958—59.

G:s efterlämnade ms förtecknade i SKL. Strödda brev från G i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Hodin, nedan anf arb, s 341. De flesta mindre arb omtr i: Isaac har ordet. Föredrag och uppsatser. . . sammanställda av Karl Axel Arvidsson. Sthlm 1959. VIII, 155 s, 6 pl-bl. G:s största arb, Matisse och expressionismen, Sthlm 1944, 4:o, 200 s, 4 pl-bl (även på finska, Turku (tr Hfors) 1946), utk i nyutg Sthlm (tr Solna) 1964, 125 s, 8 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: J P Hodin, I G (1949) med utförlig litt- o utställn:sförteckn; SKL; S Strömbom, I G (1935); A Warnod, G, rhomme et 1'ceuvre (1928). — Katalogföretal av H Eklund (1958), R Josephson (1950), G Lilja (1959) o S Strömbom (1947). — Nekr:er i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isaac H Grünewald, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13258, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2019-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13258
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isaac H Grünewald, urn:sbl:13258, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2019-04-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se