Meriter

Guthrie, Georg, dp 26 juli 1645 i Sthlm (Nik), d 13 april, själaringn 16 april, 1705 där (ibid). Föräldrar: handl Wolter G o Catharina Jöransdtr. Bokhållare vid Västerviks skeppskompani sept 64, kamrerare i generalbokhålleriet 13 dec 75, naturaliserad sv adelsman 12 febr 81, överinspektör över alla tullar o licenter i Pommern med Stettin, Wismar o Mecklenburg 17 jan 81, även i Bremen o Verden 15 april 81, kammardirektör i bremensiska kammarverket 4 okt 81, statskommissarie i Bremen o Verden 20 febr 82—85. — Ogift.

Biografi

G tillhörde en adlig skotsk släkt, ehuru hans fader »för sin och sines välstånd skull haver varit föranledd att bruka handel och borgerlig näring och att träda i ofrälse gifte.» Sin bana började han i Västerviks skeppskompani sept 1664. Han kvarstod som bokhållare där ännu mot slutet av 60-talet men utförde också kamerala uppdrag för andra. Han upplade och avslutade sålunda den kände finansmannen och räntmästaren Börje Grönbergs kapitalböcker 1667—69. Tjärukompaniets direktorer anförtrodde honom förandet av kontorets böcker 1667—68 och ett års tid hade han inspektionen över handlanden och rådmannen David Wolchers kontor. G:s mera betydande insats faller emellertid inom generalbokhålleriet i kammarkollegiet.

Uppläggandet av 1600-talets rikshuvudböcker utgör ett storvulet kameralt företag. Det kunde dock inte genomföras på det sätt, som från början var tänkt, och huvudböckerna blev därför aldrig det aktuella räkenskapsverk, som Gustav II Adolf åsyftat, då han 1624 utsåg den holländske köpmannen Abraham Cabeliau till generalbokhållare i kammaren. Meningen var, att Cabeliau med tillämpande av italienskt bokhålleri skulle upplägga en årsvis avslutad huvudbok över kronans inkomster och utgifter, grundad på uppgifter hämtade ur en dag för dag upplagd journal. Generalboken skulle i sammanfattande form ge bilden av rikets finansförvaltning och därmed kunna tjäna som rättesnöre för anslagsbevillningar och utgöra ett kontrollmedel på utgiftsposter. Cabeliau började med generalboken 1623 men mötte oväntade svårigheter och lämnade sin post 1629. Den eftersläpning som då förelåg ökade under hans efterträdare. Då Mårten Pedersson Blix, adlad Blixencron, 1637 övertog generalbokhålleriet, var huvudböckerna oavslutade för nio år och vid hans efterträdares, Erik Johansson Klöfverskölds avgång 1654 var 16 böcker framförda till bokslut och 11 påbörjade.

Under Karl XI:s förmyndartid inträdde ett lugnare skede för förvaltningen. Kammarkollegiet gjorde allvarliga försök att komma ur dödläget i generalbokhålleriet. För att få snabbare resultat för begränsade kostnader beslöt kollegiet 1662, att arbetet skulle årsvis utlämnas på ackord för en viss summa, i regel 6 000 dir smt. På sådant sätt bortackorderades under tiden 1662—74 generalboksarbetet för åren 1643—68. G fann arbetsformen lockande och slöt 3 okt 1670 kontrakt om uppläggande av 1646 års generalbok. Uppdraget utvidgades 26 okt året därpå till att gälla även böckerna för 1647 och 1648. Bland ackordsbestämmelserna ingick villkoret, att G själv skulle sörja för den personal, som kunde behövas för arbetet. Redan 1675 hade G arbetet färdigt, vilket var ett gott bevis på hans driftighet.

Den stora arbetsbörda, som ålåg kamreraren vid det civila avräkningskontoret i kammarkollegiet, nödvändiggjorde s å en delning av kamreraresysslan. Generalbokhålleriet avskildes till ett eget kontor med G som chef. Han kom emellertid snart till insikt om, att den arbetsuppgift, som förelåg, var så stor att en rikshuvudbok för konungens egen regeringstid inte skulle kunna slutas på flera år. Detta föranledde honom att göra en direkt hänvändelse till konungen med ett reformprogram för generalboksarbetet. I detta föreslog han, att arbetet med de gamla oavslutade rikshuvudböckerna skulle uppgivas och början göras med Karl XI :s första regeringsår. Verket skulle sedan hållas aktuellt genom att myndigheterna ålades att snabbt inlämna sina räkenskaper. Ny bokföringsmetod skulle utarbetas för den statliga bokföringen. En rätt korrespondens mellan skilda räkenskaper skulle därigenom vinnas. Eftersom de observationer, som kunde komma att göras, medförde samarbete med kammarrevisionen, borde kamreraren över generalbokhålleriet ha säte i revisionen.

Konungen tog inte ställning till G:s förslag på annat sätt, än att han lät remittera det till kammarkollegiet. Det torde dock ha varit detta initiativ, som ledde till, att arbetet med generalboken för 1672 påbörjades. Under sin verksamhet i kammaren satte G även i gång med böckerna för 1673, 1674 och 1675.

Förmyndarräfsten gav G nya arbetsuppgifter, som accentuerade hans ställning. Förmyndarna hade 1672 avgivit sin förvaltningsredogörelse. Då den riksens ständers kommission, som skulle granska förvaltningen, tillsattes 1675, saknades de bilagor, på vilka redogörelsen stöddes. Undersökningskommissionen måste därför på annat sätt införskaffa de räkenskapsbalanser och överslag som fordrades för dess arbete. I denna situation föll blickarna på G.

De deputerade vände sig till honom med begäran, att han skulle skaffa fram de uppgifter, som enligt en av dem uppgjord plan skulle utdragas ur »alla riksens räkenskaper från a:o 1660 till 1672 inklusive». G åtog sig att leda detta arbete, som i hög grad skulle ha underlättats, om generalböckerna för förmyndartiden förelegat färdiga. Arbetet hade stora initialsvårigheter och kom till verkställighet först sedan lönefrågan för personalen ordnats. Materialet förelåg i sin helhet på våren 1679. På likvidationskommissionens begäran gjorde G även undersökningar angående pantegodskreditorernas av-räkningar 1634—72.

Då det gällde att införa svenskt förvaltningsväsen i de tyska provinserna, hade svårigheter uppstått. Detta gällde särskilt hertigdömena Bremen och Verden. Vid generalguvernementskontoret i Stade rådde missförhållanden och för att reda upp dessa fick G 4 okt 1681 vokation att såsom kammardirektör handha direktionen av det bremensiska kammarverket. För att ge G en mera auktoritativ ställning utnämndes han till statskommissarie i Bremen och Verden. I instruktionen, som utfärdades 20 febr 1682, heter det, att han jämte generalguvernören skulle ha direktionen av kammarverket och assignerandet över alla K M:ts och kronans medel och räntor. Han skulle svara för riktigheten i kammarväsendet och ekonomin och noga övervaka efterlevnaden av staten och de order statskontoret kunde ge. Han skulle därtill se till, att odisponerade medel stod orörda, tills statskontoret bestämde över dem. I § 10 av instruktionen heter det, att K M:t, jämte dispositionen av kammarverket, allena anförtrott och uppdragit åt G inspektionen över ekonomin och de genom reduktionen till K M:t hemfallna godsen. Paragrafen skulle senare komma att föranleda skilda tolkningar.

I sitt nya arbetsfält fann G snart, att svårigheterna för förverkligandet av intentionerna hemifrån var stora. De kunde inte bemästras. Mellan honom och generalguvernören Henrik Horn uppstod en kompetensstrid av statsrättslig innebörd. Medelsförvaltningen hade tidigare legat under regeringskommissionen med generalguvernören i spetsen. Däri låg en av orsakerna till godtycket i förvaltningen. För många viljor gjorde sig gällande i fråga om medlens disposition. G underskrev visserligen 1682 års stat sådan den förelåg, men han lät på samma gång statskontoret, som främjade hans verksamhet, veta, att han hyste planer på ändringar i statens utformning. Han uppgjorde ett nytt statförslag för lantregeringen och skilde däri efter sv mönster regeringskollegiet från kansliet och kammaren. I samtliga skulle generalguvernören presidera, i kammaren med statskommissarien som närmaste man. Horn förklarade emellertid, att förändringen stred mot regeringsformen, och var i denna sin uppfattning orubblig. G:s åtgärd att införa sv bokföringsmetod bragte honom dessutom i konflikt med de tyska tjänstemännen.

Upprepade klagomål inkom till K M:t. De gällde inte minst G:s sätt att gå generalguvernören förbi inte blott i den berörda organisationsfrågan utan även i sitt handlande för övrigt. Klagomålen medförde, att G 4 april 1683 fick en admonition att följa instruktionen. Det framhölls, att han enligt denna jämte generalguvernören skulle ha direktionen av kammarverket. Han borde hålla sig till instruktionen och inte göra »någon annan uttydning än själva ordeförståndet medgiver». G framhärdade emellertid i sin självständighet och åberopade den enmansmyndighet, som givits honom i den ovan berörda instruktionsparagrafen. K M:t undanröjde hans tolkning genom en förklaring 31 maj 1684. Statskommissarien hade såväl i administrationen av domänerna och ekonomiväsendet som i sin ämbetsutövning i övrigt att stå under generalguvernörens uppsikt och ej företaga sig något utan hans vetskap.

Droppen, som slutligen kom bägaren att rinna över, var de observationer över den tidigare medelsförvaltningen, som G gjorde. De innebar gravationer på närmare 200 000 rdr. Då genom de sv tjänstemännens förmedling G fick del av handlingar, som generalguvernören hade för avsikt att använda till sitt försvar, betraktades detta som majestätsbrott gentemot generalguvernör, enär tjänstemännen i sina eder förbundit sig att inte agera mot regeringen. Med motiveringen att crimen laesae majestatis förelåg, arresterades och fängslades den sv kontorspersonalen och beslag lades på alla handlingar.

G var inte sen att klaga över övergreppet hos kammarkollegiet. Riksskattmästaren Sten Bielke låg emellertid dödssjuk, och kollegiet hade inte kraft nog att ingripa. Denna sida av saken kom för övrigt i ett annat läge, sedan konungen resolverat, att generalguvernören hade att svara för medelsförvaltningen och fick förfara med personalen, som han fann för gott. När sedan 1685 års statförslag skulle underskrivas och Horn lät generalmajor Wangelin kontrasignera detta i G:s ställe, återstod för honom intet annat än att återvända till Sthlm och yrka på rättslig prövning av generalguvernörens åtgärder och medelsdispositionen vid kontoret. Konflikten med Horn hänsköts till kammarrätten, men ärendet blev aldrig avgjort.

Generalguvernören genomdrev, att ersättare för G utsågs. Denne kunde senare klaga över, att han från sin beställning »a:o 1685 är trängder bleven». Till tjänstens innehavare utsågs 6 maj 1685 landskamreraren i Östergötland Samuel Franc. Då kammarkollegiet utarbetade instruktion för honom, lät konungen genom kammarrådet Lindhielm meddela, att Franc helt skulle stå under generalguvernören, »varunder ock ekonomiverket förstås». Betecknande är, att Francs titel blev överkamrerare.

G erhöll inte någon ny befattning efter sin återkomst. Hans mellanhavanden med kronan synes i fortsättningen ha varit inskränkta till processer angående förhållandena i Stade och försök att få ut den ersättning för generalboksarbetet, som en gång tillerkänts honom. Det sätt på vilket han kort före sin död avyttrade ersättningskraven tyder inte på goda levnadsomständigheter. Han talade i sådant sammanhang, förmodligen med fog, om sin ruin.

Författare

Sam. Hedar

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Bremensia 55, 82, 117, Svea hovrätts dombok 1685, str kamerala handl:ar: kammarverket o finanserna 1627—32, allt i RA; Bremen-Verden 8, 15 (förteckn med inledn av E Blumfeldt), generalböcker, KK:s prot, registr, kontraktsböcker, k brev, ankomna brev, leveranser från KK:s kansli, kammarrättens domar o resolutioner 1621—87, kammarrev:s oordn handhar 34, likvidationer, str kamerala handhar 91, allt i KA; sköldebrev, RHA. — S Clason, Till reduktionens förhist (1895); N Eden, Den sv centralregeringens utveckl till kollegial organisation i början af 17:e årh (1902); Handbok öfver statsverkets jemte därtill hörande fonders medelsförvaltn, ed J Stuart o M Ry-stedt, 1 (1905); KK:s hist (1941; rec av S Hedar, HT 1942); R Swedlund, Grev- o fri-herreskapen i Sverige o Finland (1936; rec av S Hedar, HT 1938); O Varenius, Räfsten med Karl XI :s förmyndarstyr, 1—2 (1903); E Zetterqvist, Grundläggn af det sv väldet i hertigdömena Bremen o Verden (1891); [V Örnberg,] Anteckn:ar om KK, 1 (1874).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Guthrie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13325, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sam. Hedar), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13325
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Guthrie, urn:sbl:13325, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sam. Hedar), hämtad 2024-04-19.