Meriter

Gyllengrip, Gabriel, f 14 dec 1687, d 3 aug 1753 i Umeå. Föräldrar: v landsh Gabriel G o Jeanna Hamilton af Hageby. Inskr vid UU 15 nov 03, eo kanslist i k kansliet 08, kanslist vid livländska exp där 28 sept 09, i handelsexp 14 febr 15, kabinettssekr hos arvprinsen av Hessen-Kassel (senare Fredrik I) 2 jan 16, assessor i Åbo hovrätt 2 dec 17 (synes ej ha tillträtt), i Svea hovrätt 6 sept 18, lagman 22 april 19, kommerseråds n h o v med säte o stämma i kommerskoll 30 juni 19 (assessors lön 17 dec 20), landsh i Västerbottens län 19 juni 33, frih 7 juli 35 (ej introd), presidents titel 27 april 47.

G 23 sept 41 på Casimirsborg, Gamleby (Kalm) m grev Eva Maria Lewenhaupt, f 13 april 97 i Frankfurt am Main, d 30 dec 54 i Krokek (Ög), dtr till riksrådet o fältmarskalken greve Gustaf Fredrik L o grev Anna Catharina Lewenhaupt.

Biografi

G:s personlighet visar en blandning av vittra och vetenskapliga intressen och ämbetsmannaambition. Då han efter en lång meriterande tjänstgöring som kommerseråd 1733 blev landshövding i Västerbottens län, som vid denna tid även omfattade nuvarande Norrbottens län, hade han uppenbarligen tänkt sig denna tjänst endast som ett steg på vägen mot något av de mera eftertraktade länen eller presidentskapen i ämbetsverken. Inte långt efter sin utnämning började han söka sådana ledigblivna poster men utan framgång. När hans förtjänstfulla gärning i länet småningom motiverade en belöning, fick han nöja sig med en presidenttitel.

På 1600-talet hade man försökt exploatera de norrländska malmfyndigheterna och en romantisk uppfattning om Norrlands ofantliga rikedom levde sedan dess kvar. Med upplysningstidens ekonomiska optimism ökade intresset för vad denna landsdel kunde tänkas prestera. Kort efter det G tillträtt sin tjänst som landshövding, genomreste han stora delar av länet. Resultatet blev en till 1734 års riksdag ingiven berättelse, om vilken både K M:t och riksdagen uttalade sig med stort gillande.

Det var främst bergsbruket som intresserade regeringen. G såg emellertid de möjligheter rikedomen på skog erbjöd, och han kom att göra en viktig insats för den norrländska skogsindustrins utveckling. Han trädde själv i förbindelse med en i Amsterdam bosatt svensk, Carl Hultman, som för regeringen lade fram en plan för upphjälpande av sågverksindustrin. G sökte väcka intresse för en övergång till finbladiga sågar, som var en förutsättning för ökad export. Denna skulle också stimuleras genom införande av standardmått på virket, och produktionen kunde dessutom ökas genom utnyttjande av de vidsträckta ödebygderna längst i norr. Det första finbladiga sågverket inrättades dock inte förrän 1751 och först ett kvartsekel senare kan man tala om en industri. Det är i detta sammanhang intressant att notera, att G inte var inriktad enbart på exploatering utan också sökte väcka intresse för skogsvård och skogsplantering.

Det främsta hindret för skogsindustrins utveckling var handelstvånget, som hindrade en direkt utförsel av skogsprodukter. G såg nu på nära håll dess olägenheter, och han stödde aktivt och energiskt de bottniska städerna i deras kamp för ökad seglationsfrihet. Den kraftigaste framstöten gjordes redan 1734, när länets städer inlämnade en utförlig besvärsskrivelse samtidigt som G på riksdagen vältaligt förde deras talan. Han fortsatte de följande åren att bearbeta regeringen, men tiden var ännu inte mogen för en liberalisering av handeln och förslagen därom tillbakavisades på kommerskollegiets inrådan. 1741 fick likväl denna kampanj ett visst resultat, när regeringen under intryck av oron i landet gav de norrländska städerna rätt att segla med trävirke till Skåne och Östergötland och därifrån hämta spannmål.

G fick 1736 i uppdrag att tillsammans med assessorn i kommerskollegium Henrik Kalmeter göra en detaljerad inventering av länets möjligheter. Dessutom medföljde lantmätare, fogdepersonal och andra sakkunniga, sammanlagt över fyrtio personer. Resan gick först landvägen till Torneå och följde sedan Torne och Kalix älvars sträckning. Genom talrika utvikningar fick expeditionen lära känna en stor del av övre Norrland och den blev sålunda ett komplement till 1734 års resa. Expeditionens egna observationer kompletterades med uppgifter av ortsbefolkningen, som för det mesta var till stor hjälp men ibland ställde sig avvisande när den trodde sina ekonomiska intressen vara hotade. Sålunda kunde G endast med största svårighet finna en vägvisare till malmfyndigheterna vid Luossavaara och Kirunavaara, vilka nu blev slutgiltigt återupptäckta. Resultatet av expeditionen blev en detaljerad och med säker hand uppgjord berättelse, som insändes till K M:t.

G blev snart varse de rådande oklara äganderättsförhållandena, vilka berodde på frånvaron av ägodelning och avvittring. Hans förslag till åtgärder på detta väsentliga område kunde emellertid inte genomföras på grund av brist på lantmätare. Därigenom omöjliggjordes den kolonisation G fann nödvändig för ett rationellt utnyttjande av landsdelens naturrikedomar. Handelns pågående uppblomstring drog dessutom folk till städerna och medförde brist på arbetskraft på landsbygden. Den stora plan G uppgjorde på grundval av sina observationer visar full förtrogenhet med tidens ekonomiska läror men samtidigt bristande sinne för det praktiskt möjliga. Hans förslag fann sällan nåd inför bergs- och kommerskollegiernas nyktra bedömning. Det direkta resultatet av G:s aktivitet blev därför ringa och bestod främst i stimulans av redan existerande företagsamhet.

G:s begåvning var främst teoretisk och deskriptiv och hans största insats var kartläggandet av de ekonomiska möjligheterna i övre Norrland, vilket gav riksstyrelsen ett underlag för framtida projekt. Han kan också anses i hög grad ha bidragit till att myndigheterna frångick den gamla fixeringen vid bergsbruket till förmån för skogsindustrin och att motståndet mot en friare handel blev uppluckrat.

G:s bitterhet över uteblivna avancemang ökades med åren av sjukdom och ekonomiska bekymmer. Hans förhållande till länets innevånare var dock sällsynt gott, och han var allmänt aktad och avhållen. Han prisas för sin vitterhet, men några prov på denna utöver en akademisk »ration synes inte ha bevarats. En bild av hans mångsidiga intressen ger katalogen över hans bibliotek, som såldes på auktion i Sthlm 1756. Katalogen förtecknar 3 470 böcker i ett flertal ämnen, 55 notböcker, 42 gravyrer o dyl samt 161 manuskript. Ett fåtal av dessa rör resorna i Västerbotten, medan största delen är avskrifter av tryckta arbeten. Av ett brev till C G Tessin framgår att G även ägde en mineralogisk samling.

Författare

Leo Nyholm

Arkivuppgifter

G:s skriv:er till K M:t o ämbetsverk samt inlagor (jämte kartor) till riksdagarna, RA. Suppliker i Biographica, brev till C G Tes-sin (några även i Ericsbergsarkivet, dep i RA) o strödda brev, RA. G:s reseberättelse 1736 jämte kartskisser i KB (även i Berg-verkshandhar 37, RA).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio, de incrementis Svionici nominis per invictissimum augustissi-mumque regem Carolum XII:«m . . . partis, habita in Academia Upsaliensi die 15 Junii anni 1708. Upsaliae [1708]. 4:o. 57 s. — Memorial om fri seglation för Västerbotten (BondRP 2, 1731—1734, Upps 1945, s 677—679).

Källor och litteratur

Källor o litt: Anjou; B Boethius, Skogen o bygden (1939); W Carlgren, De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt (Norrländskt handbibi, 11, 1926); För-tekn uppå ... G G:s efterlämnade böcker, som komma på Sthlms stads bok-auctions-cammare at försäljas den [9 mars 1756] år 1755 (1755); G Göthe, Om Umeå lappmarks sv kolonisation från mitten av 1500-talet till omkr 1750 (1929); B Steckzén, Umeå stads hist 1588—1888 (1922); A W Westerlund, Åbo hovrätts presidenter . . . 1623—1923 (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Gyllengrip, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leo Nyholm), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13365
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Gyllengrip, urn:sbl:13365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leo Nyholm), hämtad 2024-04-16.