Claes Efraim Günther

Född:1799-12-29 – Längbro församling, Örebro län (i Karlslund)
Död:1861-07-22 – Klara församling, Stockholms län

Lagman, Ståthållare, Kammarråd, Justitiestatsminister


Band 17 (1967-1969), sida 639.

Meriter

1 Günther, Claes Efraim, f 29 dec 1799 på Karlslund, Längbro (Ör), d 22 juli 1861 i Sthlm (Klara). Föräldrar: kaptenen Christian Ernst G o Agneta Charlotta Carpelan. Inskr vid UU 18 mars 17, FK där 23 febr 24, mag där 12 juni 24, eo kanslist i justitie-exp 9 nov 25, eo notarie i Svea hovrätt 12 okt 26, auskultant i Göta hovrätt 23 april 27, häradsh:s n h o v 19 febr 31, tf kopist i justitierev:exp 6 april 36, tf prot:sekr där 15 juni 37, prot:sekr i K M:ts kansli 14 dec 40, kanslist i justitiefördeln 21 dec 40, revisionssekr 28 sept 42, led av lagberedn 30 okt 45, konsultativt statsråd 10 april 48, justitieråd 17 sept 51, justitiestatsminister o en av rikets herrar 25 sept 56, åter justitieråd 7 april 58. — RoKKMO 58.

G 21 juni 45 på Herrestad, Toresund (Söd) m Hilda Augusta Sofia Grevesmiihl, f 18 febr 24 där, d 11 okt 24 i Sthlm (Kat), dtr till assessor August Vilhelm G o Agneta Sofia Klingspor.

Biografi

Efter två år i Strängnäs trivialskola skrevs G 1812 in i stadens gymnasium. Han och den jämnårige blivande skalden K A Nicander spelade under ett par år en ledande roll i den litterära gymnasistföreningen De uppståndna bardernas brödraskap. Själv bevarade G till gamla dagar ett alster av sin penna från denna tid: Columbi tal inför Ferdinand och Isabella. Det präglades av känsla för språket och klarhet i tanken. Man kan om man så vill i detta av brödraskapet diplomerade ungdomsverk spåra den senare lysande juristen. När han dimitterades till universitetet, karakteriserades han av rektor som en yngling med lyckliga snillegåvor och av berömlig flit. Kamratskapet mellan G och Nicander fortsatte under den första tiden. En gemensam vän var skalden Vitalis, strängnäsbo och som det tycks i unga år G:s informator. Han har tillägnat G en Elegi och Nicander dedicerade Wänskapen till Vitalis, G och C O Vougt. I dessa dikter finns mycket av tidens vänskapskult och svärmiska sentimentalitet. Vitalis har i Promotionen 1824 beskrivit den högtidlighet vid vilken han och G blev magistrar. Följande år läste G på hovrättsexamen och gav sig då tid att vara Södermanland-Nerikes nations kurator.

Efter avslutade studier slog sig G ned i Sthlm, där han passerade graderna i olika verk och gjorde sig känd som skarpsinnig och kunnig jurist. Under 1830-talet hade han planer på att tillsammans med två jämnåriga jurister öppna en advokatbyrå men hans framgångar i statlig tjänst tycks ha fått honom på andra tankar. I riksdagsarbetet deltog G från 1828. 1829 och 1834 tjänstgjorde han som riddarhusnotarie. Vid riksdagen 1840 valdes han in i lagutskottet. G anslöt sig inte till någon av de politiska fraktionerna. Han tycks närmast ha varit moderat liberal, men hans konservativa ståndsbröder ansåg, att han skiftade starkt i rött. Han tycks vid denna tid ha lagt huvudsakligen juridiska synpunkter på de frågor i vilka han yttrade sig. Så motarbetade han med ett uppbåd av juridiskt skarpsinne slopandet av den uppenbara kyrkoplikten. Hans invändningar gjorde, att kungen ansåg sig förhindrad att bifalla ett riksdagsbeslut, att denna ålderdomliga strafform skulle försvinna.

Under riksdagen 1844—45 fick G en mer markant politisk profil. Han gjorde sig känd som förespråkare för en reform av strafflagen i J G Richerts anda och var en av de få på riddarhuset som talade för propositionen om lika arvsrätt. 1845 kallades han till arbetande ledamot i den av Oscar I reorganiserade lagberedningen, där han ett par år tillsammans med Richert och C J Schlyter utförde ett betydelsefullt arbete. Bl a lade beredningen 1847 fram ett reviderat förslag till giftermåls- o ärvdabalk. Richert erkänner, att G hade ett skarpt huvud, men är mindre belåten med hans »särdeles fallenhet för det kritiska». Det var ofta svårt att ena beredningen. När t ex denna ville förhindra fideikommissbildning genom att förbjuda uppsättandet av testamente till förmån för någon som ej finns till, lämnade G en bestämd reservation: sådana ingrepp hade inget med liberalism att göra. Det var fjäsk inför tidens demokratiska tendenser på den sanna frihetens bekostnad.

När Oscar I i april 1848 under trycket av ständeropinionen, pressen och marsoroligheterna vidtog den sensationella åtgärden att under pågående riksdag förnya kabinettet, utnämndes G till konsultativt statsråd. Utnämningen ansågs bidraga till att ge regeringen en liberal anstrykning. Konseljen företedde ofta rakt motsatta åsikter i aktuella frågor och kunde föga uträtta. Finansminister Sandströmer stred för frihandel, G yrkade på höga tullar och införselförbud. När det från 1848 vilande förslaget till representationsreform ånyo skulle behandlas vid 1850 års riksdag, ville kungen själv och större delen av konseljen helst se det falla. Därtill angreps det från liberalt håll som alltför moderat. G talade varmt för det på riddarhuset och inspirerade V F Dalman, som med G:s argument försvarade det i den regeringsunderstödda Aftonposten. När propositionen avslogs i tre stånd, var G beredd att avgå, men övertalades av kungen att stanna. Följande år råkade de två i öppen konflikt, då kungen, oroad av den radikala pressens propaganda, önskade en effektivare tryckfrihetslag. G var kompromisslös i sitt avståndstagande och hänvisade till regeringsformens principiella förbud mot censur. I sept avgick han och utnämndes till justitieråd.

Inför riksdagen 1856—57 kallades G på nytt till konseljen, denna gång som justitiestatsminister. Kungen hade vid denna tid flera skäl till en nydaning av kabinettet i liberal riktning. Han önskade genomföra reformer på religions- och näringslagstiftningens område och ville samtidigt få bättre täckning för sin utrikespolitik. Av G hade han 1848 fått stöd för sin interventionspolitik i Danmark och hoppades väl nu, att dennes inträde i konseljen skulle medföra framgång för den skandinavistiska propagandan inom den vänsterorienterade opinionen.

Denna G:ska konselj kunde emellertid av olika skäl inte mycket uträtta. Den saknade inbördes sammanhållning och kunde därför inte ena de reformvänliga grupperna. Den hade heller inte tillräckligt förtroende för konungen för att låta binda sig vid hans politik. G tycks varken haft lust eller förmåga att utöva ett samlande och ledande inflytande. 1857 utarbetade han en proposition om religionsfrihet och konventikelplakatets avskaffande. Den var radikal; en sv medborgare skulle efter eget skön få välja sin religion. Förslaget väckte gensaga både i högsta domstolen och hos kollegerna i konseljen. Tom den liberale biskop Thomander fann det för starkt och fällde hårda domar över dess upphovsman. G engagerade sig för dess genomdrivande i riksdagen, och man trodde, att han skulle avgå, när det för denna gången föll. Kronprins Karl, som under kungens sjukdom stod i spetsen för regeringen, hade hoppats, att så skulle bli fallet. Han ville ha en mera konservativ ministär och hade ständiga kontroverser med den sittande regeringen. »Gubbarna kommo tvålade ur var och varannan konselj», berättar en samtida. G blev samtidigt svårt ansatt i pressen både i den konservativa och den radikala. Bland sina ståndsbröder på riddarhuset var G impopulär. Han ansågs av många i överkant medveten om sin egen höga ställning men samtidigt nonchalant inför ämbetets krav på värdighet. När lantmarskalken Henning Hamilton i sjuglasvagn och full uniform å ämbetets vägnar besökte honom, blev han mottagen av en förströdd herre i nattrock och tofflor. På hösten 1857 fick G genom Gripenstedt klart besked om att kronprinsen önskade hans avgång. Vid samma tid hade statsutskottet avslagit en ökning av justitiestatsministerns löneförmåner. Det var en direkt prickning av G, som omedelbart begärde entledigande. Det beviljades, men han ombads stanna till riksdagens slut. Han soulagerades med serafimerorden och fick som reträttplats att välja mellan presidentposten i kammarkollegiet och en återgång till Högsta domstolen. Efter löfte att av kronprinsen få de 1 000 rdr, som skilde lönerna, valde han det senare alternativet.

1800-talets memoarlitteratur har i allmänhet åtskilligt att berätta om tidens mera kända politiker, men om G är omdömena sparsamma. Hans tillknäppta och i vissa sammanhang formalistiska attityd inbjöd inte till förtroligt umgänge. På middagar och supéer tycks han ha föredragit kortspel framför gemytligt skvaller och utbyte av åsikter. En »hushållsbok» från 1845 visar, att hans spelvinster tidvis var större än hans löneinkomster.

Författare

Olle Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av G:s arkiv (dikter, novellutkast, fullmakter m m) i Nord mus. G:s hushålls-o inventariebok hos häradsh E Alexanderson, Lidingö.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Justitie-stats-ministerns underdåniga berättelse till Kongl. maj:t angående civila rättegångsärendena och brottmålen i riket, år 1855. Sthlm 1857. 4:o. XXIV, 153 s. [Föret.] — Justitie-stats-ministerns underdåniga berättelse till Kongl. maj:t om förhållandet med den å landet lagfarna egendom samt meddelade och dödade inteckningar år 1855. Sthlm 1857. 4:o. IV, 47 s. [Föret.]... år 1856. Sthlm 1858. 4:o. 47 s. [Föret.] — Om det nyaste förslaget till konkurslag. Sthlm 1860. 128, 36 s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: B v Beskows dagboksan-teckn:ar, KB. — F v Dardel, Dagboksan-teckn:ar 1877—80 (1918); L De Geer, Minnen, 1 (1892); J A Eklund, Biskop Paulus Genberg (1925); S Eriksson, Carl XV (1954); O I Fåhraeus, Skildringar ur det of- fentliga lifvet (1880); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); T Hagström, Nyfunna dikter av Vitalis o Nicander (Saml 1959); C Hallendorff, Från Karl XV:s dagar (1924); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författa (1933); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); W Swalin, Konungens högsta domstol (1879); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 2 (1905); L Österlin, Thomanders kyrkogärning (1960).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claes Efraim Günther, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13429
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claes Efraim Günther, urn:sbl:13429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se