Meriter

Görling, Lars Roland, f 23 aug 1931 i Sthlm (Högalid), d 31 juli 1966 (db Ad Fredr). Föräldrar: musikern Roland Samuel G o Signe Elisabet Norström. — Författare.

G 7 mars 58 (—17 juni 64) i Huddinge (Sth) med Ingrid Viola Mattsson, f 3 maj 37 i Sthlm (Brännk), dtr till smidesarbetaren Ture Edvin M o Nanny Davida Johansson.

Biografi

Lars G debuterade med romanen Triptyk 1961, 30 år gammal. Romanen skildrar ett kärleksförhållande av tvångsmässig, förnedrande och plågsam karaktär, en ohjälplig bundenhet, där parterna ständigt sårar varandra och ständigt drivs mot varandra på nytt, i en djävulscirkel av ångest, grymhet och medlidande. Han, datamaskinsingenjören Nils Lunne, är katten, och hon, barnflickan Gunilla, är råttan, men båda är hjälplöst prisgivna i den stora katt-och-råtta-lek som slutar med att han förlorar henne till en tredje, döden.

1962 kom romanen 491 och väckte en indignation som växte till stormstyrka 1963, när Vilgot Sjömans filmversion, till vilken G skrivit manuskriptet, förbjöds för offentlig visning genom beslut av Statens biografbyrå. Beslutet överklagades, och filmen blev frisläppt efter klippning. Men censuringripandet hade en gång för alla på ett olyckligt vis fäst publikens uppmärksamhet vid de brutala och chockerande sidorna i filmen — och boken: få insåg att detta omstridda konstverk, som på ett så sinnrikt sätt lånade sin titel från bibelordet om de sju gånger sjuttio gångernas förlåtelse, i själva verket återspeglade en central luthersk problematik. Det var, skulle man kunna säga, en dröm om kristendomen.

I en våning i ett gammalt rivningshus sammanförs ett antal vinddrivna och olyckliga kriminella pojkar som led i ett psykologiskt experiment i »Saklighetens» — barnavårdsnämndens — regi. Experimentet övervakas av en ung socialvårdare, Krister. Han är en oskuldsfull, fundamentalt välvillig människa, beredd att förlåta. Han är hängiven sin uppgift. Pojkarna provocerar honom i grövre och grövre former, och till sist når provokationen den punkt, där också Kristers förmåga till hängivenhet brister. Också han har ett innersta rum, en reträttpunkt, dit han inte förmår ge sina medmänniskor tillträde. Också han sviker — den totala hängivelsen är ingen människa mäktig.

491 skulle vara »en spark i magen och en träklubba i skallen på myndigheterna». Den inledde G:s livslånga kamp mot »apparaten», mot en vårdpolitik som enligt honom främst innebar, att de redan hårdast belastade mals sönder av hänsyn till en fiktiv allmän laglydnad. Han skrev en radiopjäs i fängelsemiljö, Allt klart för natten, och för televisionen Trängningen, som sändes hösten 1962. Som allt han gjorde väckte den debatt, en debatt som blev våldsam sedan han själv blandat sig i den och förklarat, att avsikten med pjäsen mycket riktigt varit att uppmana unga brottslingar att försöka ljuga sig fria till varje pris: »Neka för helvete ... En grabb som inte hamnar på anstalt kan klara sig. Grabbar på anstalt klarar sig inte ... Ändå byggs det anstalter».

1965 framträdde han i den dubbla egenskapen av regissör och författare med filmen Tillsammans med Gunilla. Hans intresse för massmedia var helt funktionellt: han drömde om att kunna fungera som opinionsbildare direkt. Budskapet gick före mediet; också när han skrev, var stilen glanslös och kantig, otåligt spänd som vid bristningsgränsen: inte ens den lättnad som kan uppnås genom en fulländad form kunde, eller ville han kanske, ge sina läsare. Paradoxalt nog blev hans grepp om dem desto hårdare.

Han skrev: »Jag vill påverka. Jag vill ändra. Jag vill förbättra.» Men hans rättfärdighetspatos var inte av det slag ur vilket ett praktiskt handlingsprogram lät sig härledas, hans kritik var alltför total, hans otålighet förrådde honom. Anklagelsens häftighet kom den att stocka sig, till sist drömde han om att ge sin protest formen av enda jättestor plump över hela Expressens kultursida. »Bitterheten omfattar alltför mycket», skrev han: aningslöshet, blindhet, känslokyla, brist på god vilja, vanvård.

Hans djupa pessimism, som han aldrig kunde lämna, motarbetade reformatorn i honom: till sist var dock både bödeln och offret — offer. I allt han skrivit möter man samma mörka vrede och fruktansvärda saklighet. Det onda livet, som han skildrade det, bestod av klara och oavvisliga enskildheter som inget system kunde förklara bort. Inga mål rättfärdigar medlen, ingenting kan återköpas eller göras ogjort, ingen framgång kan sudda ut en barndom. »Inga segrar gills. De gör mig bara missmodig.»

Han hade vuxit upp under svåra familjeförhållanden. Den verklighet han skildrade hade han känt: en tid bodde han på ett pojkpensionat i Klara, besläktat med det han skildrat i 491, en tid var han på Långholmen. Han hade gått i läroverk, teknisk skola, Konstfack, men tog aldrig ingenjörsexamen, och drömmen om att bli målare gav han upp — »jag blir ingen Rembrandt och då är det ju ingen mening.» Han var lika kritisk mot sina skrivna verk, och många manuskript kasserades före debuten.

Lyckades han »påverka, ändra, förbättra»? Han blev känd. Han var en revolutionär utan ideologi, en upprorsman utan parti, det var på en gång hans styrka och hans svaghet. Det som var svaghet i hans programlöshet kom också mycket riktigt att utnyttjas för att absorbera hans protester och förvandla dem till spektakulära egenheter hos en »personlighet» — en sådan är ju alltid ofarlig. Han fick publicistisk framgång där han sökte strid, chockerade censur-rysningar där han sökte sak, hans anklagelser lästes som pornografi och hans mörka glasögon blev välkända i skvallerspalterna. Desperadon blev idol.

1964 utkom hans sista bok, novellsamlingen Hela apparaten. Där finns en märklig novell från 1961, där han diskuterar vad som skulle kunna tänkas hända om en ängel nedsteg på jorden, förslagsvis på autostradan utanför Frankfurt i Tyskland. Vad gör en ängel som kommer till jorden idag? På vilken punkt skulle han kunna bryta orsakskedjan? G diskuterar olika möjligheter och förkastar dem. En ängel skulle knappast ens väcka uppmärksamhet längre. Och var i hela apparatens obönhörliga kugghjulssystem skulle det bräckliga goda kunna få in en kil? En ängel skulle inte ens ha möjlighet att skaffa sig programtid i radio och TV eller ha pengar att starta ett pressföretag ...

Det är i det slags saklighet, som styrkan i G:s uppror består: »Ingenting behöver inspekteras. Allt är som det måste vara. Av änglar finns inget behov. I hela detta väldiga universum kan man inte reservera utrymme för en ängel. En lek som därmed mister allt behag.»

Han tog sitt liv i Järna den 31 juli 1966.

Författare

Madeleine Gustafsson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Färgerna [novell] (Kulturkontakt 5, Sthlm 1958, nr 12, s 18—21). — Triptyk. Roman. Sthlm 1961. 270 s. [Ny utg] Sthlm 1964. 233 s. (Delfinböckerna, 135.) — Försök med en ängel (BLM 1961, Sthlm, s 174—178). — Äventyr i förlagsbranschen (ibid 1962, s 611—617). — 491. Roman. Sthlm 1962. 291 s. [Nya tr] 1962, 1964. [Ny utg] Sthlm 1964. 270 s. (Bonniers folkbibliotek, 270.) Övers: Khvn 1963, 290 s, Hamburg 1965, 340 s, Oslo [1966], 270 s (Pax-b0kene, 44). — Leva länge (20 berättelser för film, Sthlm 1963, s 89—108; även sep, [Järna, tr] Södertälje 1964, 23 s). — En språkdikt (BLM 1963, s 289 f). — I koncentrat [dikt] (ibid, s 717). — Förbud mot verkligheten (ibid 1964, s 26—28). — Bevis för att justitieminister Kling aldrig borde ha existerat [rec av H Pallesen, De avvikande] (ibid, s 365—367). — Hela apparaten. Noveller. Sthlm (även [Hfors, tr] Sthlm) 1964. 118 s. — En lans för godheten (Vintergatan 1964, Sveriges författarförenings kalender, Sthlm 1964, s 55—60). —¦ Opus Dei/Cosa nostra [dikter] (BLM 1965, s 472—476). — Inför inspelning nr två (BLM 1966, s 290 f). — Två galoscher mot en stövel (Vintergatan 1966, s 15—18). — Manuskript från 1965 (BLM 1967, s 332— 334). — Tre efterlämnade dikter (ibid, s 347 f). — Amorin med avslaget huvud. (Utkommer 1969.) — Bidrag i DN, Expressen m fl tidn samt otr dramatik och filmer, se förteckning i P Werner, nedan anf arb, s 345 f. — G har icke författat den pornografiska Sommarlek, utg i hans namn 1968.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Gustafsson, nekr i BLM 7, 1966; nekr:er i dagspressen; Sv förf:ex 1961—1965 (1968); P Werner, L G o samhället (BLM 5, 1967).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars R Görling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Madeleine Gustafsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13454
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars R Görling, urn:sbl:13454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Madeleine Gustafsson), hämtad 2024-04-19.