Meriter

Hadding, Assar Robert, f 10 jan 1886 i Ö Broby (Krist), d 20 juni 1962 i Lund. Föräldrar: lantbrukaren Nils Olsson o Elsa Lavesson. Mogenhetsex vid Kristianstads h a l 10 juni 05, inskr vid LU 26 sept 05, amanuens vid geolog-mineralog institutionen där 1 nov 07—31 dec 10, reservofficersex 29 aug 08, FK vid LU 29 maj 09, tf assistent vid geolog-mineralog institutionen där ht 10, assistent 1 jan 11—31 dec 15 samt 1 juni 17—30 juni 25, FL 14 dec 11, disp 22 maj 13, FD 31 maj 13, doc i geologi 17 juni 13, löjtn i Vendes art:reg:s reserv 30 juli 15, bitr lär i geologi o mineralogi vid LU 1 juli 25—28 febr 34, prof i samma ämne 1 mars 34, stadsfullm i Lund 39—44, prof i geologi, särsk petrografi o mineralogi vid LU 1 juli 46—31 dec 51, univ:s prorektor 1 juni 45—30 juni 46, rektor 1 juli 47—31 dec 51, allt vid LU. — LFS 21, LVA 48, LHVL 59.

G 2 juni 13 i Kristianstad m FM Anna Lovisa (Visen) Jacobsson, f 26 dec 88 där, dtr till hovrättsvaktmästaren Nils J o Anna Persson.

Biografi

Redan under Assar H:s tidigaste studentår i Lund väcktes hans intresse för geologin. Avgörande inflytande därvidlag hade — såsom H själv omvittnat — J C Mobergs stimulerande personlighet. Moberg, som var professor i geologi och mineralogi, ägnade sin forskning nästan uteslutande åt Sveriges fossilförande berggrund, och det var på detta område han länkade in H och sina övriga lärjungar. Efter några förberedande arbeten, behandlande graptolitsläktet Pterograptus (1911), trilobitsläktet Telephus (1913) och Jämtlands ordovicium (1912), disputerade H 1913 på en studie över vissa avlagringar av ordovicisk ålder, Undre dicellograptusskiffern i Skåne jämte några därmed ekvivalenta bildningar. Avhandlingen är till sin art tämligen konventionell men har genom sin ingående dokumentering och författarens säkra grepp om sitt ämne ett bestående värde. H utgav ytterligare ett antal paleontologisk-stratigrafiska arbeten, det sista tryckt 1932 men författat avsevärt tidigare.

Som forskare slog H efter hand in på andra vägar, men hans skolning i paleontologi och stratigrafi var en förutsättning för hans framgång på det område, sedimentpetrografin, inom vilket han är att betrakta som en pionjär, även internationellt sett. Hans stora insats här är en monografisk serie, The pre-quaternary sedimentary rocks of Sweden, vars första del förelåg 1927. Efterföljande delar har publikationsåren 1929, 1932, 1933, 1941 och 1958. Ännu kort tid före sin bortgång arbetade H med del 8, som han dock aldrig hann avsluta. Ej heller om detta lyckats honom, skulle det utsatta målet ha uppnåtts, nämligen att behandla alla Sveriges prekvartära sedimentära bildningar. Ett ganska omfattande stoff återstod ännu att bearbeta, men även i sitt ofullbordade skick är verket en imponerande prestation, präglad av H:s sällsynt mångsidiga behärskning av det geologiska ämnesområdet. H begränsade sig på intet sätt till en petrografisk beskrivning av de undersökta bergarterna utan eftersträvade att nå fram till förståelse av deras bildningssätt och bildningsmiljö, att analysera samspelet mellan oorganiska och organiska faktorer samt att belysa paleoekologiska, paleoklimatologiska och paleogeografiska förhållanden. H:s slutledningar i dessa hänseenden grundar sig på en utomordentligt detaljerad kännedom om den sedimentära bergartsserien i Sverige, förvärvad genom ett livslångt studium. Ett annat resultat därav är den mycket omfattande och värdefulla samling av stuffer och slipsnitt av sedimentbergarter, som H uppbyggt i geologiska institutionen i Lund. Vid sidan av de stora monografierna utgav han ett betydande antal smärre skrifter inom samma ämneskrets.

H ägde en påtaglig förmåga att förena grundforskning och målinriktad forskning. Sålunda är flera av hans senare arbeten produkter av praktiskt-geologiska undersökningar på Gotland. Ännu ett exempel härpå erbjuder avhandlingen Den järnmalmsförande lagerserien i sydöstra Skåne (1933). De mesozoiska bildningarna i Fyledalen norr om Ystad hade länge varit kända, men först H gjorde den uppseendeväckande upptäckten att den jurassiska sandstensserien innehåller mycket betydande förråd av järnmalmer av liknande typ som Lothringens minettmalmer. Avhandlingen har även stort regionalgeologiskt intresse. Detsamma gäller en undersökning av melafyrerna i Tolånga- trakten (1916), en grupp av diabasartade gångbergarter, samt Tektoniska och petrografiska undersökningar inom Fennoskandias södra randzon (1922). Ej heller kvartärgeologiska frågeställningar var H främmande, såsom bevisas av ett värdefullt arbete om De yngsta glaciala avlagringarna i Kävlinge-trakten (1917).

Till H:s rikt facetterade vetenskapliga författarskap hör ytterligare två specialområden: meteoritstudier och röntgenografisk forskning. Han beskrev petrografiskt ett antal meteoriter, som fallit i Skåne, men han behandlade även allmänna problem. Sålunda framförde han (1943) bl a tanken, att meteoriterna består av bergartsmaterial, som en gång slungats ut från jordytan. Hypotesen föranleddes närmast av hans studium av den s k Bleckenstadsstenen, en fossilförande kalksten, som enligt H på grund av fyndomständigheterna måste tolkas som en meteorit. H:s ställningstagande i denna fråga vittnar om hans förmåga att överge invanda tankebanor och om hans oförskräckt-het att väcka debatt.

H var redan tidigt förtrogen med petrografisk arbetsmetodik och skaffade sig i Heidelberg (1910—11, 1913, 1914) en solid skolning i petrografi och mineralogi under ledning av E A Wülfing, en av dåtidens främsta auktoriteter. H:s efterhand allt mera framträdande orientering mot de nämnda forskningsområdena bottnade åtminstone delvis i den omständigheten, att han ända sedan 1910 hade att såsom assistent och sedermera biträdande lärare helt svara för den undervisning i mineralogi och petrografi, som ingick i geologiprofessuren. 1915 utgav han ett kristallografiskt arbete (Titanit von Nordmarken) av konventionellt snitt. Ett tiotal år senare hade han bakom sig en nyskapande insats som mineralog, närmare bestämt som röntgenograf. H insåg anmärkningsvärt tidigt de möjligheter, som röntgenstrålningen erbjuder för kristallanalys, tillämplig även på subkristalliniska substanser sådana som leror. Med bistånd av Manne Siegbahn konstruerade H bl a ett röntgenrör, som blivit känt som haddingröret. Metodiken vid undersökningar av denna art belyste han i flera arbeten och han har den stora förtjänsten av att ha infört den kvalitativa röntgenspektralanalysen, vilken genom att utbyggas till en kvantitativ metod blivit ett oumbärligt instrument.

H ägde ett för en teoretisk forskare kanske mindre vanligt praktiskt handlag och sinne för realiteter. Hans organisatoriska förmåga röjde sig redan vid planeringen av den nya geologiska institution, som stod färdig 1930. Under sin tid som professor innehade han en mängd offentliga uppdrag. Bland sådana må endast nämnas att han var ledamot av 1945 års universitetsutredning och av Naturvetenskapliga forskningskommittén, på vars förslag Statens naturvetenskapliga forskningsråd inrättades. Sin väl mest betydande insats som administratör gjorde H som rektor 1947—51, då han på ett utomordentligt sätt förstod att tillvarataga och hävda universitetets intressen.

H var en rikt utrustad personlighet. Han var realist men därför på intet sätt främmande för humanistiska värden. Han har gjort originella och tungt vägande insatser främst inom sedimentpetrografi och röntgenkristallografi. H:s arbeten vilar på en solid grund av faktiska iakttagelser, men han förlorade sig aldrig i detaljer utan såg alltid de stora linjerna. Som person kunde han vid ytlig bekantskap förefalla något reserverad, men var och en som kom honom närmare erfor, att detta intryck var vilseledande. Genom sitt älskvärda väsen och flärdfria uppträdande — som dock inte uteslöt stor värdighet, när så krävdes — hade han uppenbart mycket lätt att vinna vänner inom olika kretsar. Inte minst fick han på ett otvunget sätt kontakt med den yngre generationen, som i honom fann en alltid hjälpsam och förstående vän. Som inspektor i Kristianstads nation 1936—46 var han avhållen och uppskattad, likaledes som Akademiska föreningens ordförande 1938—45. På geologiska institutionen i Lund, till vilken han i olika egenskaper var knuten under mer än 50 år, skapade han en anda av forskningsglädje och trevnad. — Till H överlämnades på hans 60-årsdag 1946 en subskriberad penninggåva. Enligt förordnande av H disponerades denna till en fond, ur vilken K Fysiografiska Sällskapet vart tredje år belönar en framstående svensk forskare inom det geologiska området med det s k Haddingpriset. Första gången priset utdelades (1959) tillerkändes det H själv s å — ett uttryck för Sällskapets uppskattning av hans forskargärning.

Författare

Gerhard Regnéll

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se LUM 1959—60, Lund 1962, s 248—250.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 12 jan 1934, nr 40, RA.

R B[ergendal], A H 65 år (SydsvD Snällposten 9 jan 1951); S Hjelmqvist, A H, minnesteckn (FS Förhandl:ar 1962, s 1—7); Inbjudn till den högtidlighet varmed prof . . . A R H kommer att i sitt ämbete installeras ... (1934); LUM 1959—60 (1962); E Norin, A H avliden (SydsvD Snällposten 21 juni 1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Assar R Hadding, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gerhard Regnéll), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13472
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Assar R Hadding, urn:sbl:13472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gerhard Regnéll), hämtad 2024-04-23.