Meriter

Hillarp, Nils-Åke Hiller, f 24 juli 1916 i Hässleholm, d 17 mars 1965 i Solna. Föräldrar: järnhandlaren Nils Bengtsson o Hulda Amalia Johansson. Studentex vid Katedralskolan i Lund 10 juni 37, inskr vid LU 5 sept 38, amanuens vid histolog institutionen 1 juni 39—31 maj 44, MK 14 juni 41, bitr lär i histologi 1 juli 44—30 juni 46, disp (med dispens) 6 maj 46, doc i histologi 11 juni 46, tf prosektor vid histolog institutionen 1 juli 47, tf prof i histologi 1 sept—31 dec 48, prosektor 1 dec 48, allt vid LU, prof i histologi vid Karol inst 26 juli 62.

G 1) 18 okt 41 (—51) i Malmö, Joh, m Kerstin Gunhild Emilia Emilsson, f 19 sept 13 i Askim, Göt, dtr till hemmansäg Nils Emil Johansson o Gerda Tidquist; 2) 31 dec 51 i Vreta kloster, Ög, m Ulrika (Ulla) Elisabet Lindén, f 16 juni 25 i Linköping, dtr till agronomen Arnold L o Britta Ask-Upmark.

Biografi

Nils-Åke H förtjänar utan tvekan att kallas en av sv medicins främsta vetenskapsmän. Han erhöll sin grundläggande vetenskapliga utbildning inom ämnet histologi, och de akademiska tjänster han innehade tillhörde denna disciplin. Hans vetenskapliga insatser faller också till stor del inom morfologins område. Redan tidigt i hans forskarbana kunde man dock spåra en stark orientering åt de funktionella aspekterna. Morfologisk metodik visade sig ofta otillräcklig för att lösa de grundläggande cellbiologiska problem som han valde att bearbeta. Han sparade då ingen möda att sätta sig in i och lära sig behärska även fysiologisk och biokemisk metodik. Han förvärvade sålunda efter hand ett anmärkningsvärt brett teoretiskt och metodologiskt kunnande. Detta i förening med en ovanlig fantasi och kombinationsförmåga torde främst förklara hans stora vetenskapliga framgångar.

H:s första stora forskningsinsats framlades 1946 i den nu klassiska gradualavhandlingen, Structure of the synopse and the peripheral innervation apparatus of the autonomic nervous system. Han klarar här upp den tidigare diffusa frågan om det autonoma nervsystemets terminala fibersystem. Det visas hur varje axon grenar upp sig och innerverar ett antal effektorceller, som härigenom reagerar som en funktionell enhet. En effektorcell mottar emellertid samtidigt innervation från andra axoner. Denna principiella organisation, som nu allmänt accepterats, är av fundamental betydelse för att förstå de autonoma neuro-effektor-enheternas arbetssätt.

I sin fortsatta forskning kom H att inrikta sig på mekanismen för nervimpulsens överföring till effektorcellen. Genom Loewi, Dale m fl hade det klarlagts att denna överföring sker på kemisk väg, i det att ett fysiologiskt högaktivt ämne ("signalsubstans") frisättes från nervterminalen och påverkar effektorcellen. Som arbetsmodell valde H först binjuremärgcellerna, som är ett slags specialiserade nervceller. Han visade 1953 att binjuremärgens hormoner, adrenalin och noradrenalin, finns upplagrade i speciella organeller, s k granula. Senare visade han tillsammans med U S v Euler att motsvarande principiella organisation gäller för sympatiska nervfibrer. H nedlade ett betydande arbete på att utforska upplagringsgranulas struktur och kemiska sammansättning. Bl a påvisade han adenosintrifosfat och ett surt protein i granula och gjorde sannolikt att binjuremärgshormonerna upplagras i form av ett komplex med dessa. Dessa upptäckter är av fundamental betydelse för förståelsen av den kemiska impulsöverföringens mekanism och utgör grundvalen för utforskandet av viktiga läkemedels verkningssätt. H och hans medarbetare gjorde själva viktiga insatser på detta område, bl a när de visade hur det lugnande och blodtryckssänkande läkemedlet reserpin verkar genom att blockera adrenalinets och närbesläktade ämnens införlivande i upplagringsgranula.

H:s tredje stora forskningsinsats var utarbetandet 1961—62 av en histokemisk teknik, med vars hjälp det blev möjligt att i nervcellerna och deras utskott synliggöra upplagrade signalsubstanser, såsom adrenalin, noradrenalin, dopamin och 5-hydroxytryptamin. Principen är här att behandla vävnaden med formaldehyd, varvid dessa ämnen omvandlas till starkt fluorescerande substanser, som kan påvisas i fluorescens-mikroskop. Denna metod har varit av revolutionerande betydelse för påvisandet av viktiga system av nervbanor, framför allt i hjärna och ryggmärg. Metodiken har även spelat en stor roll för utforskandet av olika delprocesser vid den kemiska nervöverföringen och läkemedels verkningar på dessa.

1960 hade H erhållit en forskartjänst på Statens medicinska forskningsråd. Han blev härigenom befriad från sin med tjänsten som prosektor i histologi i Lund förenade undervisningsskyldighet och kunde helt ägna sig åt forskning. Han flyttades då till Gbg för att kunna utnyttja de forskningsresurser som ställdes till hans förfogande på farmakologiska institutionen vid universitetet där. 1962 kallades han emellertid till professuren i histologi vid Karolinska institutet. I maj 1964 nödgades H undergå en operation för vad som visade sig vara ett malignt melanom. Sjukdomen progredierade snabbt, och H avled i mars följande år. Han hade emellertid redan lyckats samla en stor skara unga entusiastiska medarbetare på Karolinska institutet, vilka jämte de tidigare medarbetarna med stor framgång fullföljt hans forskningsprogram. — Även på andra områden har H gjort förnämliga forskningsinsatser, framför allt inom endokrinologin. Särskilt förtjänar nämnas hans undersökningar över östrogenbildningen och över den hypothalamiska kontrollen av hypofysen.

Vänner och medarbetare mötte i H en rikt begåvad, storsint varmhjärtad och entusiasmerande personlighet, som alltid visade stor generositet och stimulerande intresse både på det personliga och vetenskapliga planet. I övrigt var han anspråkslös och tillbakadragen och uppträdde ogärna offentligt. Han växte upp i frireligiös miljö men frigjorde sig relativt tidigt från denna. Sin pacifistiska övertygelse behöll han dock hela livet. Hans politiska vänsterorientering grundlades redan under gymnasieåren, och även på detta område var hans beläsenhet imponerande: bl a torde han vara en av tämligen få svenskar som läst hela Marx' "Kapitalet".

Författare

Arvid Carlsson

Tryckta arbeten

Se LUM 1959—60, Lund 1962, s 283—286. Vidare: Cellulär localization of brain monoamines. [Sthlm, tr] Lund 1962. 26 s. (Acta physiologica Scandinavica, vol 56. Suppl 196; tills med Arvid Carlsson o B Falck.) — Analysis of the Mg++-ATP dependent storage mechanism in the amine granules of the adrenal medulla. [Sthlm, tr] Göteborg 1963. 38 s. (Ibid, vol 59. Suppl 215; tills med A Carlsson o B Waldeck.)

Källor och litteratur

Kanslersämb :s för rikets univ arkiv, Avgjorda ärenden, Lund, Vol 1, 1944.

A Carlsson, nekr över H (GHT 19 mars 1965); U v Euler, nekr över H (SvD 19 mars 1965); LTJM 1959—60 (1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils-Åke H Hillarp, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13595, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Carlsson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13595
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils-Åke H Hillarp, urn:sbl:13595, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Carlsson), hämtad 2024-04-20.