C W Emil Hillberg

Född:1852-02-18 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1929-12-26 – Trosa stadsförsamling, Södermanlands län

Skådespelare


Band 19 (1971-1973), sida 72.

Meriter

Hillberg, Carl Wilhelm Emil, f 18 febr 1852 i Sthlm, Maria, d 26 dec 1929 i Trosa. Föräldrar: handlanden Fredrik Wilhelm H o Anna Dorothea Ericson. Studentex i Strängnäs vt 70, inskr vid UU ht 70, studier där ht 70—vt 71 o ht 72, debut vid K Dramatiska teatern 17 febr 73, vid K teatern 15 mars 73, engagemang hos teaterdir W Åhman vid Nya teatern i Gbg 73—74, vid Sv teatern i Hfors 74—78, vid Nya teatern o K Dramatiska teatern i Sthlm 78—80, dir vid Stora (tidigare Nya) teatern i Gbg 9 okt 80—15 febr 81, engagemang vid Nya teatern i Sthlm 81—82, gästengagemang vid olika teatrar 82—84, åter vid Nya teatern i Sthlm 84—86, red för o utg av veckotidn Stockholm 85—86, premiäraktör vid K teatrarna i Sthlm 86—97 (från 88 endast vid Dramatiska teatern), förest för Dramatiska teaterns elevskola 89, engagemang vid Albert Ranfts sthlmsscener 97—08 (vid Sv teatern 98—01 o 03—08), ledde Sydsv skådebanan 01—02, engagemang vid Dramatiska teatern (nya scenen) 08—19. — Litt et art 91.

G 12 aug 76 i Hfors, Sv-finska förs, m skådespelerskan Augusta Elisabet (Lisen) Thulin, f 1 aug 49 i Sthlm, Jak, d 25 febr 28 där, Matt, dtr till kusken Nils T o Maria Bergman.

Biografi

Emil H visade tidigt intresse för teatern och tycks ha räknat sig som elev av skådespelerskan Zelma Hedin. Någon systematisk skolning underkastade han sig emellertid ej, och fastän han med tiden blev en replikens mästare kunde han under yngre år understundom klandras för ett vårdslöst tal.

H debuterade 17 febr 1873 på Dramatiska teatern som Benvolio i Shakespeares Romeo och Julia samt 15 mars på K teatern som Härved Boson i F Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa (en av epokens omtyckta debutroller). Han väckte från början uppmärksamhet och ansågs danad att föra en angelägen linje vidare; han ville dock ej gå den långa vägen utan tog engagemang först hos teaterdirektören Wilhelm Ähman och sedan vid Sv teatern i Hfors. När H efter fem år återvände till Sthlm, valde han dåv Nya teatern; denna leddes av Edvard Stjernströms änka Louise, vilken under säsongen kom i delo med sin regissör Fritz Ahlgrensson och anförtrodde H dennes syssla. Han skötte regissörskapet med utomordentlig förtjänst, vilket får anses ha haft betydelse för en del av hans framtida aspirationer.

H;s genombrott som skådespelare ägde rum på Nya teatern med hertig de Septmonts i samtidsdramat Främlingen av A Dumas dy (1878). Samtida bedömare prisar enhälligt denna djärvt anlagda och lysande genomförda avslöjande teckning av en degenererad och hänsynslös libertin, måhända i marginalen av författarens medvetna avsikter. H blev en publikens förklarade gunstling, och man såg med intresse mot hans insats på K teatrarne, dit han nästa säsong gick över. Särskilt observerad blev den Jago han skapade, när Shakespeares Othello togs upp där (1879); han skalade bort det teatraliska och ställde fram en cynisk och skrytsam knekt, fylld av en mörk eller rentav vild humor, vilken hjälpligt lyckas dölja sin avundsjuka och sin vilja att komma sig upp.

Hösten 1880 flyttade H till Nya teatern i Gbg, där han drog in som egen direktör i spetsen för en stor personal, döpte om scenen till Stora teatern och beredde sig att ge en omfattande både lyrisk och dramatisk repertoar. Inom mindre än ett halvt år hade företaget dock gått överstyr, och H själv gjort konkurs. Han sökte sig då tillbaka till Nya teatern i Sthlm, som nu leddes av L Josephson, vilken kom att betyda mycket för honom och vann hans respekt och tillgivenhet. H:s allt överskuggande prestation denna period var gestaltningen av Gert Bokpräntare, när prosaversionen av Strindbergs Mäster Olof här hade urpremiär 30 dec 1881. Den krökta skepnaden som utmanande bultar på kyrkporten måste ha gjort ett intensivt intryck, vilket ännu tjugo år senare intygades av G af Geijerstam. H hade med denna prestation blivit Strindbergs och revoltandans och därmed det unga Sveriges man.

Emellertid kom H redan hösten 1882 i delo med Josephsons meddirektör V Holmquist (skulden uppges dock snarast ha varit dennes) och lämnade hastigt Nya teatern, tydligen under pågående säsong. Han kom till följd härav att tillbringa de närmaste fem åren med tämligen tillfälliga gästengagemang, bl a hos F Hedberg vid St teatern i Gbg. Där uppfördes Ibsens En folkfiende första gången utanför Norge och med H i titelrollen. Bland hans centrala gestaltningar blev denna av flera beundrare ansedd som hans allra yppersta; här tillkom utöver skärpan en avväpnande humor, en smittande generositet som gjorde rollen till "något av det bästa han åstadkommit av godmodig humor, bitande satir och storslagen kraft" (F Hedberg). Liksom några andra av hans allra säkrast och mest metodiskt byggda rollskapelser kom doktor Stockman att följa honom nästan hela hans verksamhet igenom.

1884 sökte han sig ånyo till Nya teatern i Sthlm. Med en viss självmedvetenhet skrev han till Josephson: "Den slentrian, som allt mer vinner terräng inom den svenska sceniska konsten, måste naturligtvis utrotas. Månne nu icke toleransens tid borde vara förbi?" (15 febr). Den främsta frukten av deras nya samarbete var urpremiären på Ibsens Brand (24 mars 1885), där H kreerade titelrollen i den föreställning som diktaren själv kallade "det modige — ja, jeg kan vel sige forvovne Foretagende". Bland andra framträdanden dessa år förtjänar särskilt nämnas en frejdig och humörfylld Petruchio i Shakespeares Så tuktas en argbigga (1885), den med överlägsen humoristisk karakteriseringskonst tecknade borgerlige familjefadern Pontus Bark i A-C Edgren-Lefflers Sanna kvinnor och kanske främst den med humor och psykologisk skarpblick penetrerade proletärskildring han gav med Risto i M Canths Arbetarens hustru (båda 1886).

Från hösten 1885 till våren 1886 var H redaktör för lördagstidningen Stockholm, som efterträdde den av H Branting utgivna Tiden. H hade en klart radikal åsiktsutformning och understödde i tidningen livligt Strindberg, bl a genom att till dennes för- mån utge ett extranummer. — 1886 gick H åter över till K teatrarna, denna gång för att stanna där hela elva år. Han utförde denna period 47 roller. Bland gestalter av numera ihågkomna författare kan anföras Tellheim i Lessings Minna von Barnhelm (1886), Kämpe i Björnsons Det nya systemet och Brendel i Ibsens Rosmersholm (båda 1887), Arnholm i Ibsens Frun från havet (1889), Hans Brask vid urpremiären av versupplagan av Strindbergs Mäster Olof (1890) liksom dennes namne i F Hedbergs Dagen gryr (1896) samt Shylock i Shakespeares Köpmannen i Venedig (1895). Vidare förde han till seger ett flertal pjäser av den gärna spelade spanjoren J Echegaray (Nobelpristagare 1904) samt vann livligt gehör för de genuint sv typer han skapade i en serie pjäser av den då mycket populäre komediförfattaren K Michaelson. — Under den tid H tillhörde denna scen upphörde det statliga stödet, och driften övertogs av en association som spelade på egen risk (1888); detta medförde en viss uttunning av repertoaren samt andra förhållanden, som uppenbarligen synes ha decouragerat H, vilken till en början engagerat sig både som direktionsmedlem och regissör. 1897 flyttade han över till A Ranfts scener; ej minst på Sv teatern erbjöd ju denne tidvis Dramatiska teatern hård konstnärlig konkurrens och kunde nu med stöd av bl a H leverera sådana spelkvällar som Ibsens Kungsämnena med H som biskop Nikolas (Vasa-teatern 1898), urpremiären på Strindbergs Gustav Vasa med H i titelrollen (Sv teatern 1899) och urpremiären på T Hedbergs Johan Ulfstjerna också med H i titelrollen (Sv teatern 1907); särskilt den senare var en av H:s monumentala och gripande skapelser, djupt beundrad samt införlivad med hans personliga stående repertoar.

Säsongen 1901—02 gjorde H emellertid en karakteristisk avstickare från allfarvägarna. Under namnet Sydsvenska skådebanan samlade han under sin personliga ledning ett antal unga artister och turnerade i landsorten. Initiativet innebar ett medvetet försök att i praktiken genomföra en teaterhögskola, där de unga under yrkesmässig utövning skulle få lära sig sin konst. Beklagligtvis blev företaget framgångslöst, och H övergav rätt snart turnén, men genom de deltagandes senare insatser kom minnet länge att bevaras. — H pläderade f ö ännu 1909 i pressen för genomförandet av en teaterhögskola, en tanke som ej skulle komma att vinna gehör förrän ett halvt sekel senare.

När Dramatiska teatern inrättats i sin nya byggnad, anslöt sig H from 1908—09 till ensemblen och stannade där, tills han med en avskedsföreställning 21 mars 1919 drog sig tillbaka till privatlivet. Tydligen började även denna kraftnatur känna ett behov av lugn, och redan 25 april 1902 hade han begärt engagemang vid Dramatiska teatern samt motiverat detta med att han måste tänka på sin pension; anmärkningsvärt är att hans ansökan ej bifölls. — Vid Dramatiska teatern fick publiken, liksom tidigare hos Ranft, återse H i glansroller i stycken, som uppenbarligen togs upp just för att bereda plats för dylika återseenden — och avskedstaganden. Bland sådana repriser kan nämnas Ibsens Rosmersholm med H som Brendel. Dock fanns flera beaktade nyskapelser bland de 38 uppgifter H dessa år utförde, däribland Knox i Björnsons Maria Stuart i Skottland (1911) samt titelrollerna i A Schnitzlers Professor Bernhardi (1914) och Strindbergs Fadren (1915). Redan i fråga om det yttre var H sällsynt välutrustad som skådespelare: en reslig gestalt, ett ansikte med spelande drag, en malmklingande stämma och ett utomordentligt minne. Till sitt inre kännetecknades han av kraft, oräddhet, lugn styrka och självförtroende. Detta gav honom på scenen en sällspord auktoritet. Vidare kunde H räkna sig till fördel ett sällsynt omfattande register. Han ansågs från början destinerad till centrala roller, men han gjorde också under hela sin bana utan att tveka små roller och formade dessa ofta då till föreställningarnas minnesvärda inslag; mot slutet av sin bana gjorde han t ex Vålnaden i Hamlet och Gud i Det gamla spelet om Envar. Han gav prov på lidelsefyllt allvar och tragisk resning men kunde också glädja sin publik med humoristiska och satiriska karaktärsteckningar. Han rörde sig lika hemvant i det klassiska dramat som i det moderna dramats skilda former.

Liksom H till sin åskådning var radikal var han till sin konstnärliga läggning i grunden realistisk. Denna realism ledde honom till en för tiden uppseendeväckande stark individualisering av de framställda gestalterna. Därvid hade han en stor tillgång i sin maskeringsförmåga, vilken är lätt att studera på bevarade fotografier, och sin uppenbara strävan att dölja sitt privata jag bakom rollfigurernas sceniska framtoningar. Härmed sammanhänger att H till sin grundtyp var en intellektuell skådespelare. I hans konst synes ha funnits föga av emotionell uppladdning och förlitan på inspiration. Hans figurer var från botten uppbyggda, bit för bit, med hjälp av en skarpsynt analys och i tillförsikt om de egna tekniska uttrycksmedlen.

Fast under decennier av en vidsträckt opinion hyllad som sin tids främste skådespelare är H:s personlighet svåråtkomlig, mindre enhetlig och mera svårtydd än de flestas. Hans lynne kunde vara oroligt och hans humör kort; självtilliten kunde bli självgodhet och ihärdigheten envishet. Hans teaterbana fick ofta en prägel av nyckfullhet. Han var ojämn och oberäknelig, en de våldsamma impulsernas man men en av de betydelsefullaste skådespelare som sv teaterns historia har att uppvisa.

Författare

Stig Torsslow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från H till bl a K Michaelson o L O Josephson i KB samt i Drottningholms teatermus.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Det är på det sunda i dig, du skall leva. Det är det sunda, som blir det stora. Proverb-bagatell i en scen av E. Hbg. Visby 1928. 31 s. [Sign.] Utgivit: Stockholm. Lördagstidning. Sept 1885—febr 1886. Sthlm. Fol.

Källor och litteratur

Källor o litt: V Andrén—G Nordensvan, Från Sthlms teatrar (1889); Ant:ar om Stora teatern i Gbg 1859—93, utg av J Svanberg (1894); R Björkman, Natthärberget (Scenisk konst 1903, nr 7); dens, E H (Teatern 1901, nr 10) ; G Collijn, Sv skådespelarkonst kring sekelskiftet (Sv scenkonst o film, 1941); G af Geijerstam, E H (OoB 1896, s 235 ff); F Hedberg, E H (i dens, Sv skådespelare, 1884); dens, Vid skrifbordet o bakom ridån (1908); T Hedberg, E H (Ett decennium, 3, Teater 1913, s 36 ff); C G Laurin, Ros o ris, 1—3 (1921—23); P Lindberg, August Lindberg (1943); dens, Teater o film (Sv folket genom tiderna, 12, 1940, s 341 ff); Lundstedt; G Nordensvan, E H (I rampljus 1900, s 180 ff); dens, Sv teater o sv skådespelare 2 (1918); I

Qvarnström, Sv teater i Finland, 1—2 (1946 —47); SPG 21; J Svanberg, Ant:ar om Vasateatern 1886—95 (1895); dens, K teatrar-ne under ett hälft sekel 1860—1910, 1—2 (1917—18); S Söderman, E H (Melpome-ne o Thalia 1919, s 302 ff); Teater i Sverige utanför huvudstaden, red O Hillberg (1948); E Thyselius, E H (Scenisk konst 1911, nr 19—20). — A Hagsten, Den unge Strindberg, 1—2 (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C W Emil Hillberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13597, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13597
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C W Emil Hillberg, urn:sbl:13597, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se