Lars Hjortsberg

Född:1772-11-23 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1843-07-08 – Nyköpings Alla Helgona församling (Hovförsamlingen, Stockholms län)

Skådespelare


Band 19 (1971-1973), sida 135.

Meriter

2 Hjortsberg, Lars, sonson till H 1, f 23 nov 1772 i Sthlm, Jak, d 8 juli 1843 i Nyköping (enl db för Hovf, Sthlm). Föräldrar: appareilleuren Lars H o skådespelerskan Maria Lovisa Schützer. Elev vid K teaterns elevskola nov 78, anställd vid k franska teatertruppen 86, engagerad vid Ristells teater 87—88, förste aktör vid K teatrarna 88— 1 juli 34, ordningsman vid Dramatiska teatern 98—10, styresman där 10—12 o 16—27, hovsekr:s titel 11, andre departementschef vid K teatrarna 1 juli 34—1 juli 36, hovintendents titel 36. — SA:s stora medalj 23.

G 27 sept 95 i Sthlm, Hovf, m Sophia Catharina Dosmo, f 5 juli 80 där, Jak, d 21 febr 53 där, Joh, dtr till fodermarsken vid hovstallet, Giovanni Battista D o Christina Sundberg.

Biografi

H var ett tidigt utvecklat "teaterbarn." och blev redan 1778 elev vid K teatern, medverkade sexårig som amorin i en galaföreställning till den nyfödde kronprinsens ära och uppträdde i många barnroller, bl a som Joas i Athalie och som Coras bror i Cora och Alonzo vid den gustavianska operans invigning 1782. Han inackorderades 1783 hos konsertmästare Christian Müller och hans hustru Carolina, den dramatiskt högt begåvade operasångerskan. Hon blev en inspirerande vägledare i skådespelarkonsten, men de avgörande intrycken tycks H och hans elevkamrater ha fått av Roger Boutet de Monvel och andra aktörer i den franska trupp, som uppträdde på Bollhuset och lustslottsscenerna from 1781. Eleverna fostrades i en sekelgammal fransk tradition med reminiscenser från Moliéres trupp men i en spelstil direkt influerad av den samtida generationen, vars främsta representanter var Lekain och Mlle Clairon — en formsaker teaterkonst, som sällan förföll till den samtida tyska scenens överdrivet känslomässiga och bombastiska spelstil, men som dock inte uteslöt ett intensivt dramatiskt utspel.

I Bellmans till invigningen av flottbron mellan Nockeby och Kärsön 1787 uppförda divertissement Värdshuset uppmärksammade Gustav III den unge H, och efter elevskolans uppvisning på Haga med Några mil från Sthlm, där H gjorde en närgången parodi på den sv-tyske teaterdirektören Seuerling, utsågs han 1788 till "garcon bleu" (en sorts oadlig page) och följande år till k bibliotekarie. Som lektor följde han kungen i finska kriget och till Aachen och Spa 1791.

H, som av samtiden ansågs vara landets främste skådespelare, hade ett mycket stort register, främst inom komedin, farsen och den borgerliga dramen, medan han kom till korta i de få tragediroller han spelade, Sicinius i Leopolds Virginia och Omar i Ma-homet av Voltaire. Hans förmåga att imitera gränsade till det otroliga, inte bara i fråga om att med uttrycksfull mimik trolla med ansiktet, utan också med gestik och plastik, vilket framgår av en välkänd anekdotflora. Hans mest berömda "porträtt" var Fredrik den store, första gången framställt i De bägge kammarpagerna (1792). Zöge von Manteuffel, veteran från sjuåriga kriget, lär ha gråtit av rörelse över H:s "verklighetsnära" framställning av monarken och efter föreställningen till honom överlämnat sin dyrbara käpp med orden: "Denna klenod har jag fått av Fredrik II, nu ber jag att få återlämna den till honom." Enbart denna roll spelade H under närmare 40 år över 70 gånger. 1795 återgav han med samma ackuratess kungen i Spiess' dram General Schlenzheim, och vid G Åbergssons recett i jan 1799 på Munkbroteatem uppträdde han en enda gång som kung Fredrik i Jüngers Pasquillanten.

Av de sv dramatiska verk, som H uppträdde i, må först nämnas titelrollen i Kapten Puff, där han redan vid första framträdandet 1789 till publikens förtjusning virtuost demonstrerade pratmakarens eviga svada, en tolkning som givetvis fördjupades och nyanserades under de 150 gånger han spelade rollen fram till 1841. En motsvarighet till denna roll var Polycarpus i Envallssons Slåtterölet eller Kronfogdarne, där H blåste nytt liv i Kjell Waltmans och Anders Lundbergs populära gestaltning av den dumme uppblåste byråkraten och tycks ha överträffat företrädarnas uppfinningsrikedom i fråga om karakteriserande detaljer och ro- ande smådrag. Bland H:s andra viktiga roller var marktschrejern i Hallmans Tillfälle gör tjuven, som han övertog direkt av Bell-man, som koncipierade den till premiären på Ulriksdal 1783, den manliga titelrollen i Gustav Adolf och Ebba Brahe samt — på sin ålderdom — gamle Hurtig i Helmfelt och Peder Stolpe i Siri Brahe, samtliga av Gustav III, huvudroller i Karl Lindegrens dramer Den blinde älskaren och Den försonade fadern, i första fallet en tidstypiskt lättsinnig men sentimentalt dygdig baron, samt titelrollerna i General Eldhielm, Lycksökaren och Doktor Petit. Vidare en löjlig franskparlerande betjänt i Tanddoktorn (av Nordforss och Åhlström) med en virtuos parodi på en antik tragisk hjälte å la Orestes. En närbesläktad uppgift var Pylades i Envallssons travesti efter Gluck, Iphigenie den andra eller De gamla grekiska historierna, mot Louis Delands Orestes, en parodi med en nästan offenbachsk slagkraft, som under 33 år roade sthlmspubliken.

Av den klassiska franska komediens gestalter var givetvis Mascarille i De löjliga preciöserna en önskeroll för H. Men han var även enligt tidens bedömare oöverträffad som Harpagon och Organ i Tartuffe och en glansprestation blev, naturligt nog, Beau-marchais' Figaro och så sent som 1824 Hart-ley i hans Eugenie.

Längst nådde kanske H i den borgerliga dramen, där hans djupborrande analys och detaljrika natursanning i spelet med en oemotståndlig kraft betvang publiken, ömsom till fasa, ömsom till medlidande: gestalter som gamle Miller i Schillers Kabal och kärlek, Schewa i Cumberlands Juden, som han spelade närmare 150 gånger och renderade honom en gulddosa med dukater från Sthlms judar, och ännu en åldring, Germany i Trettio år av en spelares levnad med en så realistiskt utformad dödsscen att publiken vid premiären en lång stund satt förlamad av fasa, övertygad om att skådespelaren verkligen gått hädan. Man skulle också kunna räkna upp ett otal virtuost spelade roller ur den florerande stora Kotzebue-repertoaren.

Kulmen på sin karriär nådde H, som även var en utmärkt översättare av skådespel från både franskan och tyskan, den dag 1823, då han av Sv akademin hedrades med en guldmedalj, överlämnad av Gustaf Lagerbielke med orden "snillrikt har denne berömlige skådespelare uppfattat den stora mängd av olika roller han spelat i; och smak lärer icke frånkännas honom av var och en, som besinnar, att sanning och natur höra till smakens högsta fordringar".

Med sin starka anknytning till den gustavianska kulturepoken och personliga kontakt med Bellman var H en av tidens främsta tolkare av Fredmans epistlar och sånger. Särskilt ofta förmedlade han intryck från denna värld av "sorg i rosenrött" inom Par Bricole, vars stormästare han var.

Efter H:s bortgång gavs minnesföreställningar inte bara på K teatern utan även på den just invigda Nya teatern, och hundraårsdagen av hans födelse firades den 22 november 1872 i Gustav III:s operahus med en prolog till hans minne samt Glucks Ifigenia i Aulis.

Författare

Gustaf Hilleström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Strödda brev från H i RA, KB o UUB.

Tryckta arbeten

Översatt: [N M F Bodard de Tézay,] Arle-quin, kejsare i månan. Comedie i 3 acter. Linköping 1798. 66 s. [Anon.] — E Dupaty, Felicie eller den romaneska flickan. Opera-comique i tre acter. Sthlm 1821. 94 s. [Anon.] — [A L B Robineau, kallad BeaunoirJ Bildhuggaren, eller den sällsynta hustrun. Komedi i 2:ne akter. Sthlm 1828. 50 s. [Anon.] (Teater för sällskaper. Samling af teaterstycken, till begagnande för sällskaps-teatrar, bd 1, h 6.) — [A E Scribe o C G Poirson, kallad Delestre-Poirson,] Ett besök på dårhuset. Komedi proverb i en akt. Sthlm 1837. 43 s. [Anon; jämte:] [A E Scribe o G Delavigne,] Sömngångerskan. Komedi i två akter. Sthlm 1837. 52 s. [Anon.] (Thalia, h 12—13.)

Källor och litteratur

Källor o litt: C A Adlersparre, Anteckn:ar om bortgångne samtida, 1 (1859); F A Dahlgren, Anteckn:ar om Sthlms theatrar (1866); F Hedberg, Sv skådespelare (1884); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1 (1917); Ny ill tidn, nr 47, 1872; N Personne, Sv teatern under gustavianska tidehvarfvet, 1—4 (1913—16).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Hjortsberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Hilleström), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13658
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Hjortsberg, urn:sbl:13658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Hilleström), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se