Hans Olof Holmström

Född:1784-10-15 – Ösmo församling, Stockholms län
Död:1855-08-27 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Ärkebiskop


Band 19 (1971-1973), sida 297.

Meriter

Holmström, Hans Olof, f 15 okt 1784 i Ösmo, Sth, d 27 aug 1855 i Uppsala. Föräldrar: komminister Stefan H o Engela Risberg. Elev vid Strängnäs gymn, inskr vid UU 10 febr 03, FK 4 dec 05, mag 14 juni 06, TK 8 febr 09, disp för docentur 12 dec 10, doc i latin febr 11, allt vid UU, prästv 7 sept 15, eo adj vid UU:s fil fak mars 16, gymnasieadj i Strängnäs 7 jan 18, konsistorienotarie där 24 april 18 (tilltr 1 maj 19), lektors n h o v 29 sept 20, fil lektor i Strängnäs 29 aug 21, deltog i riksdagarna 28—54 (v talman i prästeståndet 50—51, talman 54), kh i Dunker o Lilla Malma, Söd, 17 mars 28, prost 17 maj 28, domprost i Strängnäs 7 nov 28 (tilltr 1 maj 29), TD 10 nov 30, prom vid UU 14 juni 31, biskop i Strängnäs stift 14 febr 39, ärkebiskop o UU:s prokansler 17. jan 52. — LVA 53, HedLVHAA 53, LoKKMO 54.

G 1) 26 sept 15 i Sthlm (enl vb för Ösmo) m Sophia Magdalena Göthberg, f 23 maj 75 där, Hovf, d 31 okt 18 i Uppsala, dtr till vakten Johan G o Sara Maria Ekström; 2) 27 maj 21 i Strängnäs (enl vb för Maria, Sthlm) m Christina Catharina Ekhoff, f 31 jan 87 i Sthlm, Maria, d 29 sept 50 i Strängnäs, dtr till bomullsvävarmästaren Jöran Henrik E o Inga Catharina Åkerblom.

Biografi

H var ett barn av det stift, där han kom att verka större delen av sitt liv. Han tillbragte sin barndom i Ösmo, där fadern, son till en bonde i Överselö, var komminister. Efter att ha fått sin första undervisning i hemmet, inskrevs H vid Strängnäs gymnasium, som han lämnade 1803 för att bli student i Uppsala. På kort tid avlade han här både fil mag- och teol kand-examen. Hans huvudstudier gällde de klassiska språken, och 1811 blev han docent i latin. Som lärare och "gynnare" hade han bl a landsmannen och dåvarande akademiadjunkten Pehr Thyselius, från 1828 biskop i Strängnäs. H var uppskattad som lärare men stannade ej länge vid universitetet utan återvände till Strängnäs, där han blev gymnasieadjunkt, konsistorienotarie och 1821 filosofie lektor. 1828 uppfördes han på förslag till kyrkoherdebefattningen i Dunker i stället för en sökande, som drabbats av långvarig sjukdom, och valdes med stor röstövervikt. Sedan en av de på förslag uppsatta till den s å ledigblivna domprostbefattningen avlidit, uppförde domkapitlet H på tredje förslagsrummet, varefter han valdes och utnämndes till denna tjänst.

Redan 1828 hade H andra förslagsrummet vid ett biskopsval i Strängnäs. Efter Thyselius död fick han de flesta rösterna och utnämndes till biskop 14 febr 1839. Av samtiden betraktades det som en särskild hedersbevisning, att J O Wallin infann sig i Strängnäs och förrättade biskopsvigningen i hans egen domkyrka. 1851 uppfördes H på första förslagsrummet till den efter G F af Wingård lediga ärkebiskopsstolen och utnämndes till ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler 17 jan 1852.

H var inte bara en i församling och stift högt uppburen man. Som medlem av prästeståndet fr o m riksdagen 1828—30 gjorde han sig känd i vida kretsar. Hans inställning var strängt konservativ både i politiskt och kyrkligt avseende, men det är omvittnat, att han ägde personliga egenskaper, som gjorde honom allmänt respekterad. Redan hans yttre föll i ögonen, "den ända till genomskinlighet tunne, idealiskt fule, livligt guppande biskopen i Strängnäs" (J C Hellberg). Henrik Reuterdahl, som tidigt kom att stå honom nära, konstaterar, att han "både som lärd och som offentlig man försvarade sin plats. I det senare hänseendet var han dock mera än i det förra". Han ägde stor receptivitet, satte sig grundligt in i förekommande frågor, undvek personlig polemik och framträdde alltid helt utan affekter.

I vidare sammanhang drog H blickarna till sig, sedan han valts till en av de fyra läroverksrepresentanterna i 1824 års skolrevision. Liksom i fortsättningen framträdde han här som den klassiska skolans försvarare. Han hade föga sympatier för pedagogiska experiment. Vid 1828—30 års riksdag ifrågasatte han sålunda, om inte besvärs- och ekonomiutskottet borde yttra sig om nyttan och behovet av den just grundade Nya elementarskolan, innan anslag till denna beviljades. I de följande årens skoldebatter deltog H livligt, både offentligt och bakom kulisserna. När man från liberalt håll hävdade, att den gamla skolan befordrade ståndssplittringen, bemöttes detta med skärpa av H, som menade att det förhöll sig tvärtom. Läroverken av den gamla typen stod öppna både för dagsverkarens son och för den högt uppsatte ämbetsmannens. När 1849 års skolreform genomfördes, framförde H till dåv statsrådet Paulus Genberg sina "bekymmer, farhågor, mörka aningar" om de klassiska studiernas framtid. När han senare erbjöds att bli ordf i skolkommittén, avböjde han detta. Tydligen var han rädd för att tvingas in i ställningstaganden, som innebar en kompromiss och var mot hans samvete. Men han insåg, att man måste gå försiktigt fram, om man skulle kunna behålla det väsentliga. Det är belysande, att han som ärkebiskop varnade statsrådet L A Anjou för att placera den konservative Reuterdahl som ordf i en dylik kommitté; genom sina uttalanden hade denne redan låst sig. I en skolkommitté borde ledamöterna enligt H varken vara "verliebte i det nya" eller "stockkonservativa".

Liknande principer företrädde H på det lokala planet. Känslomässigt var han starkt bunden vid sin ungdoms gamla skola. När den liberale örebrorektorn O J Gumaelius, en gång H:s kollega i Strängnäs, i Närkes Allehanda 1845 dragit till storms mot vissa bibehållna traditioner vid gymnasiet i Strängnäs, bl a djäknekapporna, protesterade H på det häftigaste. Det var sant, förklarade han i ett brev till P A Wallmark, att man i Strängnäs längre än på andra håll bibehållit kapporna (dock frivilligt), men det hade skett därför att man ansåg det "nyttigt, att alla hade gemensam uniform, som gjorde den fattige lika med den rike". H bestred, att hans skola präglades av "högmod" och brist på disciplin. Däremot kunde han inte undgå att se "lyxen" vid andra lärosäten. I skolstaden Strängnäs var H säkerligen nog så populär. Esaias Tegnér, som var närvarande vid hans biskopsvigning, berättar, att djäknarna hyllade honom "med sång och skrål".

Ett exempel på H:s i riksdagen hävdade konservativa inställning i samhällsfrågor är hans ställningstagande till förslaget vid 1828 —30 års riksdag, att tvistande makar skulle få rätt att redan under pågående rättegång flytta från varandra. Biskop Vilhelm Faxe i Lund, som i sitt stift sett de tragiska konsekvenserna av gällande lag, talade för förslaget, men H (liksom E G Geijer) sade bestämt nej. Samtidigt präglades hans framträdande av sans och objektivitet. Så motsatte han sig det 1840 under starkt känslosvall genomdrivna kravet, att konungens rådgivare skulle ställas inför riksrätt, därför att de brutit mot regeringsformen genom att utan riksdagens hörande förfoga över vissa "besparingar", som använts till gardesregementenas behov. H hävdade häremot, att grundlagens bokstav ej föreskrev något rörande besparingar samt att ansvar ej kunde komma i fråga, då medel fanns och behovet var obestridligt. Trots att konstitutionsutskottet beslöt anmärkningen med 18 röster mot 2 (H och biskop Gustaf Nibelius i Västerås), gick riksrättens utslag utan tvekan till statsrådets favör och H:s linje visade sig vara den rätta. Tegnér, som året förut i ett brev till C F af Wingård ifrågasatt, om ej H:s karaktär var "mera älskvärd än stark och bestämd", fann nu en oförvägen meningsfrände vid bedömandet av "galenskapens, ensidighetens, småsinnets riksakt".

I frågan om representationsreformen var H starkt engagerad. Mot sin vilja blev han, enligt uppgift på konungens önskan, medlem av representationskommittén 1846—47. Han blev där den ende utpräglat konservative ledamoten. Då han märkte, att det ej fanns några möjligheter att genomdriva ett förslag, som byggde på bibehållet ståndsval, anhöll han hos konungen att få avgå, men detta vägrades. Det återstod honom inte annat än att reservera sig mot kommitténs förslag att införa samfällda val.

Som kyrkoman och biskop var H avhållen av sina präster och kolleger. Det var till honom i första hand, som biskop C A Agardh i sin nöd vände sig, när han 1848 hotades av konkurs. H fick underrätta konungen och de andra biskoparna. Självfallet hade H föga förståelse för tidens frambrytande väckelserörelser, som fronderade mot enhetskyrkan och för vilka han var "en andligen död luthersk biskop", men han bemötte även här sina motståndare med på en gång fasthet och vänlighet. Det är omvittnat, att han alltid var beredd att lyssna till deras speciella synpunkter. Från sin centrala ställning i den i hithörande avseende lugna stiftsstaden kunde han också betrakta dessa rörelser på ett mindre känslomässigt sätt än det lokala prästerskapet, som på nära håll bevittnade brotten mot det ännu rådande konventikelplakatet. När t ex en av de s k "roparnas" ledare från Lerbäck i Närke 1848 ställdes inför domkapitlet, ledde H förhöret på ett förstående sätt, och konventiklarna i denna socken upphörde faktiskt till en tid. Senare blev situationen i stiftet betydligt allvarligare, och den nyblivne ärkebiskopen kunde ej annat än beklaga sin efterträdare. I ett brev till Reuterdahl uttalade han sig ytterst kritiskt om O G Hedengrens nyligen inledda predikoverksamhet i Riseberga. H kände sig över huvud alltid som "en väktare på Sions murar". Vid prästmötet 1847 pekade han särskilt på två aktuella fiender till den sv kristenheten, å ena sidan den intellektuella rationalismen med David Strauss som samlande namn och å den andra skaran av dem, som var "blinda för bibelns och förnuftets ljus". Till de sistnämnda hänförde han Erik Jansson och hans "förförda emigrantsällskap". Som företrädare för den första gruppen nämnde han C J L Almqvist, vars "estetiskt anspråksfulla sofismer av en kommunistiskt praktisk rationalism" nyligen bemötts av den av H högt skattade C E Fahlcrantz.

Vid domkapitelsförhöret 1848 underströk H vikten av att de vid denna tid grundade nykterhetsföreningarna ej förvandlades till en plattform för spridande av sekteristisk propaganda. Han förklarade, att han själv var ledamot i en nykterhetsförening, det 1847 grundade Strängnäs nykterhetssällskap, men att det var "en fantastisk överdrift att förklara allt, även måttligt bruk av spritdrycker, syndigt och fördömligt".

Även på andra områden märks H:s rädsla för vad han fattade som känslobetonade överdrifter. Intresset för missionen var denna tid i stark utveckling. H hörde till dem, som menade, att man i första hand borde koncentrera sig på verksamheten bland "vårt eget lands hedningar, de andligen vanlottade lapparna". Han ville ej starta någon insamling för Lunds missionssällskap, när det samtidigt var missväxt i landet och man hade närmare till hands liggande uppgifter. I stället för att grunda särskilda missionssällskap beslöt man vid prästmötet 1847, säkert på biskopens inrådan, att stiftets två bibelsällskap samtidigt skulle fungera som sådana. Denna allmänna försiktighet innebar ingen negation i sak. Samtidigt rekommenderade H anordnandet av särskilda missionsgudstjänster i församlingarna. De denna tid förekommande s k "fria prästmötena" blev ofta instrument för de radikala strävandena, men detta hindrade ej, att ett dylikt möte 1851 fick samlas i Gävle med ärkebiskopens "minne och bifall". Följande år ledde han själv i Uppsala ett dylikt möte, som närmast var av moderat och reformvänlig karaktär. Hans motiv var säkerligen att förebygga ej önskvärda överdrifter, som självfallet dämpades av hans närvaro. För det djupaste i prästens gärning hade H den största veneration. Rent principiellt slog han självfallet vakt om ämbetets auktoritet, men han var samtidigt ytterst angelägen om att få personligt engagerade medarbetare till sitt stift och kände härvid i hög grad sitt ansvar.

Ärkebiskopstiden i Uppsala kom ej att sätta några väsentliga spår. H var redan en till hälsan bruten man, när utnämningen kom, och hade enligt egen uppgift helst velat stanna i Strängnäs. Han satte sig emellertid snabbt in i de nya uppgifterna, av vilka prokansleriatet särskilt intresserade honom. Med växande oro följde han de separatistiska rörelserna ute i församlingarna. När Reuterdahl som statsråd förberedde en stramare politik mot separatisterna, sökte han stöd hos H och teologiska fakulteten i Uppsala, som anmodades att inkomma med ett yttrande. Det väckte statsrådets stora förtrytelse, att H slöt upp på en av fakulteten förordad mildare linje. Ett vredgat brev från Reuterdahl kom honom dock att insända ett nytt utlåtande, som denne uppger sig ha haft "något stöd" av, när han genomdrev de skärpta reglerna. Ett av H:s sista tjänsteåligganden blev att i ärkebiskopsgården (platsen vald med hänsyn till H:s starkt nedsatta krafter) biskopsviga den ideologiskt omutligt konsekvente Reuterdahl, på en gång hans meningsfrände och kritiker.

Att H efter sin död minnestecknades i båda sina stiftsstäder på det gamla romarspråket, som han så hårt kämpat för, är på sitt sätt symptomatiskt. Livet ut stod han kvar inom det gamla ståndssamhället, enhetskyrkan och den klassiska kultur, i vilken han vuxit upp. Detta var hans tragik — liksom många av hans vänners. För H:s del lindrades den av en sinnets harmoni, som svåra personliga sorger ej syns ha rubbat.

Författare

Robert Murray



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En saml brev till H i KB. Brev från H i RA (bl a till A von Hartmansdorff), KB (bl a till P A Wallmark), LUB (bl a till P Genberg, G I Heurlin o H Reuterdahl), Nord mus (till L A Anjou) o UUB (bl a till A E Knös, L P Walmstedt o C F af Wingård).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Lef nåds teckningar öfver Kongl. svenska vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter, bd 1, Sthlm 1869—73, s 20.

Källor och litteratur

Källor o litt: B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); [J C Hellberg,] Ur minnet o dagboken om mina samtida, af Posthumus, 1 (1870); S A Hollander, Biskopar o superintendenter i Sverige o Finland efter reformationen (1874); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); G Lönroth, Ur väckelserörelsernas hist i Närke under adertonhundratalet (1936); C Molbech, Brevveksling med sv for-fattere og videnskabsmamd, ed M Borup, 1—• 3 (1956); H A Olsson, Ministerstyr- o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion 1812—• 40 (1934); prästmöteshandl :ar; H Reuterdahl, H O H (VA Lefnadsteckn:ar. . ., 1, 1869—73); riksdagsprot; N Nilsson-Stjern-quist, Ständerna, statsregleringen o förvaltningen ... 1809—1844 (1946); Strängnäs hm; B Sundkler, Sv missionssällsk 1835—1876 (1937); E Tegnér, Brev, ed N Palmborg, 9 (1969); Uppsala hm; O Wennås, Striden om latinväldet (1966); G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar ... (1935), s 418—421; L österlin, Thomanders kyrkogärning (1960).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Olof Holmström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Murray), hämtad 2020-04-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13767
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Olof Holmström, urn:sbl:13767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Murray), hämtad 2020-04-05.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se