Meriter

Huitfeldt, Margareta, f 5 nov 1608 på Skjelbred, Eiker, Norge, d 16 nov 1683 på Sundsby, Valla, Göt. Föräldrar: berghauptmand Hartvig H o Bente Jensdatter (Skak). Godsäg, donator.

G 15 mars 35 i Viborg, Jylland, m Thomas Dyre, f 1 juni 05 på Hvidstedgaard, Jylland, d 13 sept 51 på Sundsby, son till Ivar Jensen D o Elisabeth Galskyt.

Biografi

H tillhörde en ansedd dansk adelssläkt. Fadern hade av danska regeringen placerats i Norge som chef för de norska bergverken. Han ansågs av samtiden som en duglig men ganska hårdför ämbetsman. Under sin uppväxttid vistades H mestadels på moderns gård Skjelbred nära Kongsberg. Sedan denna avlidit och fadern 1622 ingått nytt äktenskap, måste ett arvskifte mellan honom och H äga rum. Härvid erhöll hon dels Skjelbred efter modern, dels Sundsby sätesgård på Tjörn efter mormodern. Som rik arvtagerska blev hon tidigt uppmärksammad på äktenskapsmarknaden, men giftermålet dröjde. Hennes kroppsliga företräden synes inte ha varit särskilt betydande. Hon var småväxt och satt, ansiktet var brett och fylligt, näsan pekade en smula för mycket uppåt och håret stötte i rött. Själv var hon inte angelägen att binda sig vid förste bäste friare. På våren 1635 trädde hon äntligen i brudstol — hon var nu 27 år — och gifte sig med den jylländske adelsmannen Thomas Dyre. Denne hade efter studier på Sorö och i Leiden i fem år tjänstgjort vid det k kansliet i Khvn. Han var en välmenande, fridsam och foglig man, och den viljestarka och energiska H tog snabbt ledningen. De nygifta slog sig ned på Sundsby. I äktenskapet föddes tre barn, varav de två äldsta avled i späd ålder. Den yngste, sonen Ivar, skulle med tiden spela en avgörande roll i H:s liv. 1644 utsågs Thomas Dyre av danska regeringen till länsherre över Dragsmarks kloster i Lane härad, Bohuslän, vilket medförde en del militära och administrativa bestyr, varigenom förvaltningen av makarnas jordegendomar alltmer gled över i H:s händer.

Det bevarade primära källmaterialet till belysning av H:s personlighet är mycket knappt och tillåter inga subtilare analyser. Vad man av hennes gärningar kan skönja är i korthet blott, att hon ägde ett klart och kyligt förstånd, som möjliggjorde en realistisk bedömning av människor och förhållanden. Hon var därtill slug, viljestark, handlingskraftig och målmedveten. I skötseln av sina jordegendomar visade hon sig vara en driftig jordbrukare och en framgångsrik hushållare med utvecklat ekonomiskt sinne och en påtaglig affärsbegåvning. Den skicklighet, med vilken hon hanterade den väldiga härva av köp, byten, lån, förpantningar o d, med vilken hon byggde upp sitt stora jordkomplex, är obestridlig. 1648 sålde hon Skjelbred till ståthållaren Hannibal Sehested, en affär som visade sig mindre lyckad, då Sehested invecklades i en statsprocess och fråndömdes sina norska gods. Danska regeringen vägrade inlösa vad som återstod av köpeskillingen. 1661 inköpte hon sätesgården Åby i Tossene sn av översten Johan Fircks. Jämte säterierna Sundsby och Åby ägde hon ett betydande antal strögods i olika delar av Bohuslän.

Landskapets införlivande med Sverige genom Roskildefreden 1658 ställde H inför en ganska ömtålig situation. Hur skulle hon förhålla sig till de nya maktinnehavarna? Även om hon i själ och hjärta förblev dansk och hoppades på Bohusläns återförening med Norge, fann hon det rådligast att söka komma på god fot med svenskarna för att skydda och bevara sitt mödosamt uppbyggda jordkomplex. Hon associerade sig snabbt med de talrika sv militärer och ämbetsmän, som av regeringen erhöll förläningar i Bohuslän i syfte att underlätta försvenskningen av den nyvunna provinsen. Till dessa hörde bl a riksdrotsen Per Brahe d y, guvernören över Bohuslän Harald Stake, dåv översten Rutger v Ascheberg och översten Sven Ranck, kommendant på Bohus fästning. Hon inriktade sig främst på att vinna Brahes bevågenhet, och häri hade hon onekligen framgång. Redan 1659 — året efter införlivningen av Bohuslän — inledde hon en brevväxling med denne och kunde efter hand inregistrera påtagliga resultat. Genom upprepade leveranser av färskt smör, ostron, humrar o d men också genom gåvor av högre valör höll hon Brahe vid gott humör, inbjöd honom till sitt "ringa hus", då han besökte Gbg och sina förläningar i Bohuslän och underströk på olika sätt sin tacksamhet och tillgivenhet.

Sedan maken 1651 avlidit, hade H ensam ansvaret för sonen Ivars uppfostran. Han undervisades till en början i hemmet av en preceptor, skickades två gånger till Sorö och anträdde på våren 1661 — han var nu 17 år gammal — en längre utrikes resa med en "hovmästare" och några tjänare i följe. Sedan han besökt ett flertal städer — Amsterdam, Calais, Oxford, Cambridge, Caen och Paris — befann han sig 1663 i den lilla universitetsstaden Montpellier i södra Frankrike. Här insjuknade han plötsligt i feber och dog 14 aug s å. På sin dödsbädd skulle han enligt hovmästarens uppgift, som aldrig kunnat styrkas, bett denne skriva till H, att han önskade, att hon skulle anslå en del av sina gods eller en penningsumma, varav räntan årligen kunde utgå till fattiga skolbarn och studerande i Bohuslän, "hende og hannem til en evig ihukommelse".

Dödsbudet drabbade H på det kännbaraste. Till förlusten av en älskad son, till vars framtid hon knutit högt spända förväntningar, kom oron för de stora bohuslänska jordbesittningarnas öde. Allt vad hon målmedvetet verkat för hotade att slås i spillror. Efter sonens död ägde hon inga nära släktingar med rättsliga arvsanspråk. Dennes önskan om en allmännyttig donation gav i detta läge uppslaget till det testamente, som hon knappt tre veckor efter begravningen lät uppsätta. Testamentet har sålunda tillkommit under det dubbla trycket av en spontan känsloreaktion inför minnet av den bortgångne sonen och en beräkning att samtidigt säkra det H:ska "imperiets" fortbestånd.

Genom testamentet, som är daterat 22 jan 1664, överlämnade H sina tvenne sätesgårdar Sundsby och Åby med deras underliggande "avelsgaarder" till "Kongl May:tz Academie eller Gymnasio udi Gottenborg" — till nytta för den fattiga studerande ungdomen i Bohuslän. Själv beräknade hon, att avkastningen av godsen skulle räcka till ett "libera mensa" (fritt bord, helinackordering) till 30 lärjungar, en anordning som dock inte kom till stånd utan utbyttes mot fasta årliga stipendier på 80 daler smt. Av de 30 eleverna skulle hälften vara från angiven trakt — Älvsyssels prosteri — och företräde ges prästsöner från Tjörn och Sotenäset. Donationen, som vid tillkomsten 1664 torde ha omfattat c:a 140 hela hemman jämte ett betydande antal mindre strandtomter, väckte givetvis stor uppmärksamhet. Ingen sv lärdomsskola hade någonsin blivit så rikt utrustad med jordegendom. Motivet till den uppseendeväckande åtgärden har ingående diskuterats i litteraturen. Därvid har bl a antytts, att givarinnan utsatts för påtryckningar från sv sida i syfte att därigenom underlätta Bohusläns försvenskning. Härom vet man strängt taget ingenting. Per Brahe, som närmast skulle kunna ifrågakomma som tillskyndare, blev först på sommaren 1664 underrättad om testamentets tillkomst. Överstarna Ascheberg och Ranck, vilkas namn återfinnes under givarinnans eget, har tjänstgjort som testamentsvittnen, men förhållandet som sådant innebär inte något som helst bevis för påverkan. Att hon själv betraktade sin aktion som ett led i myndighetemas strävan att försvenska provinsen, förefaller föga troligt. I sina brev till Brahe redogjorde hon bl a för testamentets innehåll. Avsikten var, menade hon, att bereda den fattiga studerande ungdomen i Bohuslän möjlighet att kunna "opdragis" till "ynskelig och christelig information" uti "boglige konster". Tydligen ville hon markera, att det rörde sig om en from stiftelse, tillkommen för att hedra minnet av sonen och henne själv. Några som helst anspelningar på politiska syften förekommer ej i brevet. Det var endast fyra år sedan Sverige nödgats återlämna Trondheims län till Norge. Om det med tiden gick på samma sätt med Bohuslän, vore det föga lyckligt att bli utpekad som ett alltför villigt redskap för de sv myndigheternas intentioner. Men givetvis var H fullt medveten om att hennes donation livligt uppskattades av de styrande i Sverige. Med sin skarpa blick var hon omedelbart beredd att utnyttja situationen till sin fördel. Hon ville ha skattelindringar som motprestation från regeringens sida. "Jeg maatte nyde nogen sasr frijhed paa mit godtz", upplyste hon Brahe om, och pekade därvid på de extra ordinarie kontributionerna och andra pålagor. Denna skattelindring borde f ö gälla hennes bönder även efter hennes död, då testamentet trädde i kraft. Hon bad nu Brahe arbeta härför i regeringen och utverka en resolution i nämnda syfte. Då hon i aug 1664 tillställde regeringen testamentet för konfirmation, följde därmed också hennes "desiderier", specificerade i 13 punkter. 20 aug 1664 stadfäste regeringen testamentet. Kort därpå — den 15 sept — biföll regeringen i stort sett hennes önskemål i skattefrågorna.

H åtnjöt i hög grad de styrandes respekt och uppskattning. Hennes stora donation, som alltjämt om ock i delvis andra former existerar, har utan tvekan spelat en betydande roll i västsvenskt kultur- och samhällsliv, dock knappast i försvenskningsarbetet. I den folkliga traditionen i Bohuslän skildras H som en girig och hård bondeplågerska, som med list och svek lurade till sig allmogens gårdar och för övrigt gjorde sig skyldig till illdåd av värsta slag, dock utan att nås av lagens arm. Traditionen framträdde påtagligt sent — ett par mansåldrar efter de skildrade händelserna — och rymmer många bevisligen helt oriktiga uppgifter. Beskyllningarna för olaga förvärv av bondejord torde sammanhänga med den omständigheten, att hon hade god tillgång på likvida medel och ofta lånade ut pengar mot pant i jord. Då lånet förföll, togs gården i mät. Den jordebok, som hon 1660 upprättade över sitt jordinnehav, ger också vid handen, att ett betydande antal gårdar på denna väg införlivats med hennes domäner. Något bevis för att detta skett på olaga sätt har dock inte presterats. Om hon med sin jordhunger och allmänna förslagenhet iakttagit skäliga mänskliga hänsyn i sina transaktioner, är mera tveksamt och torde ge den naturliga förklaringen till de uppkomna ryktena. H vilar jämte sin make och sina tre barn i det gravkor, som hon själv låtit uppföra intill Valla kyrka.

K o Hvitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig dels på H:s testamente, dels på en donation av Karl XI 1694. Från 1941 kallas det gamla gbgska gymnasiets efterföljare för Hvitfeldtska läroverket. I Gbg har Hvitfeldtsgatan och Hvitfeldtsplatsen fått namn efter H.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

H:s jordebok för 1660 tr i Bidr till kännedomen om Gbgs o Bohusläns fornminnen o hist, 2 (1879). En avskr av hennes testamente 22 jan 1664 bilagd förmyndarregeringens konfirm 20 aug s å i RR, RA. Handl:ar rör Hvitfeldtska stipendii-inrättn i Bohus län 1664—1763 utg av E Hildebrand (1886). — Brev från H till P Brahe i Skoklostersaml, RA (16 st, 1659—76, E 8151 o 8240).

Källor och litteratur

Källor o litt: C O Arcadius, Om Bohusläns införlifvande med Sverige (1883); G Brandeli, Sv undervisn: väsendets o uppfostrans hist, 2 (1931); W Cederschiöld, M H o hennes son (A Haglund o A Hagnell, Bohuslän, 1923); L Daae, Nogle Bidrag til Baahuslens Historie i Övergångstiden fra dansk-norsk til svensk Herredöme (Norsk HT 1898); G Freden, Hvitfeldtska lärov:s hist (1947); H Frö-ding, Berättelser ur Gbgs äldsta hist (1908); dens, Biogr studier från skilda tider (1905); A Hartvigssön, Speculum mortis . . . fremsat der. . . Iffver Dyre Thomaeson bleff den 13 januarij 1664 . . . nedersat . . . udi Odde-valds Kircke (1665); A E Holmberg, Bohusläns hist o beskrifn, 2 (1843); Å Holmberg, Perioden 1550—1880 (Bohusläns hist, ed E Lönnroth, 1963); H J Huitfeldt-Kaas, Efter-retninger om familjen Huitfeldt (1908); O A Johnsen, Bohuslens Eiendoms-forhold indtil omkr Freden i Roskilde (1905); dens, M H (Norsk biogr leksikon, 6, 1934); J A Nordström, Tjörns sägner o M H (Gbgs o Bohusläns fornminnesfören :s tidskr 1948); dens, Den danska ockupationen av Tjörn under 1670-talet o M H:s efterlämnade skulder (ibid 1949—50); O Olsson o W Gederschöld, Några sägner om M H o hennes fränder (ibid 1921); R Röding, Bidr till Gbgs latinlärov:s hist, 1—3 (1898—1921); Sverige, 3, red O Sjögren (1921); C A Tiselius, Bohusläns gamla adliga gods o sätesgårdar (1925); dens, Bohusläns märkligare gårdar, 1—2 (1926— 27); A Åberg, Rutger v Ascheberg (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Margareta Huitfeldt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13850, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13850
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Margareta Huitfeldt, urn:sbl:13850, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-23.