E C Elisa (Elise) Hwasser

Född:1831-03-16 – Nikolai församling, Stockholms län
Död:1894-01-28 – Skaftö församling, Västra Götalands län (i Fiskebäckskil)

Skådespelare


Band 19 (1971-1973), sida 518.

Meriter

3 Hwasser, Ebba Charlotta Elisa (Elise), f 16 mars 1831 i Sthlm, Nik, d 28 jan 1894 i Fiskebäckskil, Skaftö, Göt. Föräldrar: tullvaktmästaren Johannes Magnus Jacobson o Catharina (Cajsa) Maria Bergström. Elev vid K teaterns elevskola 1 juli 48, aktriselev vid K teatern 1 jan 49, aktriskontrakt där 1 juli 50, kontrakt vid K teatrarna 1 juli 63—31 jan 88 (livstidskontrakt 1 juli 67), avskedsföreställn där 6 juni 88. — Litt et art 65, SA:s GM 81.

G 14 okt 58 i Uppsala (enl vb för Nik, Sthlm) m H 2.

Biografi

Enligt A Blanche bar den unga Elise Jacobson i Sthlm till kunderna ut de konstgjorda blommor, vilka förfärdigades av hennes äldre syster, och man fäste sig vid flickan med den fina gestalten, "blond och med blå ögon, något dunkla eller beslöjade", vilken gärna läste upp en dikt eller en monolog och tydligen svärmade för scenen. På inrådan sökte hon också in vid elevskolan, antogs samt avancerade snabbt.

Redan 28 nov 1850 skrev F A Dahlgren i sin dagbok (KB): "Såg Rosen i Avignon av Birchpfeiffer och Lilla Kusin, en liten fransysk komedi, på Kungl Operan. Aktrisen Mlle Jacobson spelte utmärkt, i synnerhet i den sistnämnda pjäsen. Hon är nu den enda av de dramatiska skådespelarne, som det är någon glädje att se. Spelar med mycken illusion. Jag har på många år ej sett sådant här på scenen."

H ägnade sig väl för ett rollfack, som teatern efter bl a Emilie Högqvists bortgång hade svårt att besätta. Man anförtrodde henne ingenueroller såväl i samtidspjäser som i den romantiska och efterromantiska repertoaren t ex som Agneta i J L Heibergs Elfjungfrun (1857), varom en recensent skrev att hennes spel var "okonstlat och varmt, och blev därför även sant och älskligt". Detta drag speglas också i Shakespeareroller som Ofelia (1853) och Desdemona (1857), Schillerroller som Thecla i Wallensteins död (1859) och titelrollen i Maria Stuart (1854) samt rollen som Clärchen i Goethes Egmont (1866).

Redan under denna första period av sin bana började hon framträda också som karaktärsskådespelerska, tydligt intresserad av samtidens kvinnofrågor. Här märks främst hennes stora framgång i titelrollen i en dramatisering av Charlotte Brontes av samtiden älskade roman Jane Eyre (1854). Vid denna tid lämnade H teatern (enligt förljudande för att ingå äktenskap) men återvanns för scenen efter ett halvt år av den nye direktören, G O Hyltén-Cavallius. Efter några år gifte hon sig med H 2, som kort därpå blev teaterns sekreterare och ombudsman. Det är tydligt att hennes konstnärliga smak odlades och formades under hans inflytande och att hon med honom diskuterade sina uppgifter. Enligt praxis i äldre tid, då registödet ofta var ringa, spelade hon upp sina roller för honom för att erhålla kritik. — Paret umgicks inte endast inom konstnärskretsar utan kom att även tillhöra en trängre krets kring kungaparet, särskilt under sommarvistelserna på Ulriksdal. Den forna blomsterflickan förvandlades under dessa år till en medveten och personlig förstaplansskådespelerska, vilken i sitt hem presiderade som omtyckt värdinna, t o m en aning emanciperad med punschglas och cigarr eller pipa i handen.

Redan hos den unga Elise H kunde den skarpsynte enligt F Hedberg märka "något av koncentrerad kraft, av egendomlig, karakteristisk originalitet . . . som tydde på ett rikt inre liv, en självständig, över det vanligas trånga sfär upphöjd åskådning, och en förmåga av konstnärligt initiativ". Det var denna personliga styrka som med full kraft trädde i dagen under 1860- och 1870-talen. Denna andra period karakteriseras främst av stora tragiska karaktärsroller. Sammanlagt hann H med omkr 200 roller, en i och för sig hög siffra, men det anmärkningsvärda är att däribland finns så många verkligt krävande uppgifter. Man kan anföra Thusnelda i F Halms Fäktaren från Ravenna (1862), Myrrha i Byrons Sardanapalus (1864), Hermione i Shakespeares En vintersaga (1871), Dona Sol i Hugos Hernani (1878) samt Shakespeareroller som de med stor kraft och ingivelse återgivna kvinnliga huvudrollerna i Antonius och Kleopatra (1881) och Macbeth (1886). Tack vare sitt överlägset karakteriserande, auktoritativa spel, som dessa år i regel möttes av enhällig beundran, kom H även att betyda mycket för det svenskspråkiga dramat, t ex med Katri i J J Wecksells Daniel Hjorth (1864), Sigrid i F Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa (1865) och Tekmessa i Runebergs Kungarne på Salamis (1874). Det är tydligt att hon genom skarpsynt analys väsentligt bidrog till att från början göra Bröllopet på Ulfåsa till det folkkära paradstycke det blev.

Med ökad både mänsklig och konstnärlig mognad kunde hon dessa år infoga en serie komediroller i sitt alltmer breddade register. Ehuru knappast av naturen komedienn, vann H en av sina största framgångar som drottning Anne i Scribes Ett glas vatten (1860), vilken hon syns ha lyckats ge en drastisk och okonventionell uppläggning. Detta gäller också hennes framförande av Baronessan de Mantes i Mussets Osvuret är bäst (1886) liksom av damer i det franska samtidsrealistiska dramat.

Mot slutet av H:s bana blev det ensammare och kärvare kring henne. 1871 hade hon blivit änka, men detta syns ej ha nedsatt styrkan och energin i hennes fortsatta skapande verksamhet utan snarare gjort den mer koncentrerad. Anmärkningsvärt är att teaterledningarna efter direktionsbytet 1881 närmast motarbetade hennes verksamhetsbegär, något som också påtalades av samtiden och förbittrade hennes sista arbetsår; de sista säsongerna kreerade hon blott ett fåtal nya roller, delvis på grund av sjuklighet. Icke desto mindre kan man tala om en tredje och sista period av hennes verksamhet som på visst sätt blev den personligaste, mognaste, märkligaste och betydelsefullaste. Den kännetecknas av H:s arbete med det norska dramat, där hon mer än någonsin tidigare visade klarhet, mognad och övertygande inlevelse.

Hon närmade sig detta ur flera riktningar, liksom Ibsen och Björnson själva upptog incitament ur tidigare och samtida drama. Hon hade gjort lycka som Mathilda i Björnson-komedien De nygifta (1866) samt spelade i Mellan drabbningarna (1867) och Maria Stuart i Skottland (1868). En rad Ibsenroller inleddes med en stor personlig framgång i den efterromantiska tragedistilen som Hjördis i Härmännen på Helgeland (1876). Mycket kär för henne och publiken blev Fru Inger till Östråt (1877), som hon gav med övertygande tragisk resning, ej minst i finalen. Andra trådar i H:s rollgalleri knöts samman i Lona Hessel i Samhällets pelare (1877). Fullt erkännande vann hon ej som Nora i Ett dockhem (1880); som rimligt var vid hennes ålder beredde den unga Nora i första akten henne svårigheter och lockade till överspel, medan hon blev innerlig och övertygande i slutakterna, och gestaltningen blev observerad och diskuterad. Om H också tillhörde en skådespelargeneration, för vilken en pjäs först och främst bestod av bra eller mindre bra roller, råder intet tvivel om att hon insåg den ideologiska och sociala innebörden av Ibsens samhällsdramatik, låt vara att hon i första hand spelade dem som tragedier i samtidsdräkt. H förde också en kamp för att få spela Fru Alving i Gengångare (1883) samt översatte till den ändan själv stycket. Till Ibsens beklagande och sin egen sorg fick hon däremot inte, närmast på grund av motstånd från regissören A Lindbergs sida, spela Gina i Vildanden. I brev till K teaterns direktör E af Edholm utbad sig H att få omhänderta iscensättningen av H de Bonniers Rolands dotter, vilket denne dock ej biföll.

I samband med att K teatrarna 1888 nedlades som statsunderstödda scener drog sig H tillbaka till privatlivet. Hon tillbragte sina sista år i sin villa Vestråt i Fiskebäckskil.

Att H tillhör sv teaters yppersta skådespelerskor är höjt över allt tvivel. På ett märkligt sätt speglar hennes mångåriga karriär utvecklingsfaserna från senromantik till nordisk samhällsrealism; än märkligare är att hon in i det sista kunde gå i spetsen för denna utveckling. Tidens bästa, då moderna regissörer, A Bournonville och L Josephson, vilka i flera program samarbetade med H på scenen, har uttryckt sig ytterst erkännsamt. Erfarna skribenter som F Hedberg och G Nordensvan, vilka som ögonvittnen följt H under många år, har ägnat henne ingående biografiska analyser. I Ibsens brev förekommer uttryck av starkaste uppskattning. Den samtida pressen visade henne genomgående respekt och ägnade henne stor uppmärksamhet.

Samtidigt är det tydligt att den ursprungliga värmen och innerligheten med åren ersattes av skarp analys, suverän planläggning, spelintensitet och ibland virtuoseri. Den inte särskilt kraftiga stämman blev aldrig så bärig som önskvärt varit i de stora tragedierna. Även hennes beundrare vidgår, att H kunde göra sig skyldig till plastisk överarbetning, till effektsökeri och olyckliga pauser. Neutrala teaterbesökare kunde ibland finna henne maniererad. Liksom merparten av sin generation stod hon främmande för modernare vardagsrealism; därav den beklagliga motsättningen till A Lindberg. Hon förblev gärna monumental. "Hon kunde icke göra sig liten, men hon kunde giva en liten människa drag, som pekade ut över denna människas egen synvidd ..." (G Nordensvan). I så måtto företer H likheter med Englands största skådespelerska, Sarah Siddons.

Författare

Stig Torsslow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från H till bl a G Fredrikson i KB.

Källor och litteratur

Källor o litt: L Josephson, Ideal o verklighet, KB; rollböcker, K Dramatiska teaterns arkiv; I Ödeen, E H, spelstil o utveckl, Teaterhist instit vid Sthlms univ.

Förutom ovan under H 2 nämnda arbeten av Dahlgren, Dardel, Fredrikson, Hedin, Hel-lander, Hyltén-Cavallius, Ljungfors, Lundin, Nordensvan, Svanberg, Taube o Uddgren: B Bergman, Edvard Swartz (1938); B Björnson, Brev, ed H Koht, 1—2 (1912, 1921); dens, Brevveksling med Svenske 1858—1909 (1960); A Blanche, Minnesbilder (dens, Saml arbeten, ser 3: 3, 1872); A Bournon-ville, Theaterliv og Erindringer (1865); E af Edholm, På Carl XV:s tid (1945); dens, Mot seklets slut (1948); C G:son Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 1 (1968); F Hedberg, Sv skådespelare (1884); dens, Vid skrivbordet o bakom ridån (1908); H Ibsen, Saml verker, 16 (1940), s XVIII; P Lindberg, August Lindberg (1943); G Nordensvan, I rampljus. Sv teaterstudier (1900); L Otterström, Från salong o scen (1891); A Westermark, Ridåns fram- o baksida (1874); O Wiikander, Ur minnet o dagboken (1882).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E C Elisa (Elise) Hwasser, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2019-06-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13913
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E C Elisa (Elise) Hwasser, urn:sbl:13913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2019-06-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se