Meriter

2 Hård, Johan Ludvig, son till H 1, f 1719, d 21 aug 1798 i Berlin. Volontär vid Livg 31, förare där 33, fänrik vid Närkes o Värmlands reg 6 mars 35, löjtn vid Dalreg 14 okt 41, reg:kvartermästare 8 juni 44, volontär vid furstens av Waldeck kår i holländsk tjänst maj 45, kapten där 46, överstelöjtn där mars 47, överste där okt 47, avsked ur sv tjänst med överstes karaktär 18 jan 48, deltog i riksdagen 51—52, löjtn vid livdrabantkåren 8 juli 55, överste i preussisk tjänst 57, i rysk fångenskap 59— 62, generalmajor april 63, generallöjtn o kommendant på Spandau maj 72—80. — RoKKMO 86.

G 1) 2 febr 48 i Karlskrona m grev Ulrika Juliana Henriette Wachtmeister af Johannishus, f 16 juni 22 där, d 13 juli 76 i Berlin, dtr till amiralen greve Carl Hans W o frih Sofia Dorotea Henrietta Filippina v Metsch; 2) 5 febr 81 i Berlin m grev Sofie Fredrike Albertine v Podewils, f 10 juli 22, dtr till preussiske ministern greve Heinrich v P samt förut g v Bredow.

Biografi

H blev sexton år gammal fänrik vid Närkes och Värmlands regemente. Regementschef var generalmajoren Buddenbrock, sedermera överbefälhavare i Finland. Trots att H:s familj räknades till mösspartiet — hans far licentierades i mars 1739 ur rådet — anslöt han sig till den grupp unga officerare, som stödde hattarnas revanschpolitik. På hösten 1739 kommenderades han på egen begäran med den första trupptransporten till Finland. Efter slaget vid Willmanstrand överfördes han som löjtnant till det svårt tilltygade Dalregementet.

Under fälttåget synes H ha gjort sig känd för holsteinska sympatier och tillhört den grupp av officerare, som krävde hertigens val till tronföljare. Men genom sin mor, vars moster var styvmor till det danska sändebudet i Sthlm Grüner, hade han danska förbindelser och under den följande riksdagen tycks han ha övergått till det danska partiet. I övrigt är föga känt om H:s politiska verksamhet under dessa år.

För att vinna ökad erfarenhet begav sig H utomlands. Men medan unga sv officerare i allmänhet sökte sig till den franska armén, reste han i febr 1745 till Nederländerna. Här blev han några månader senare antagen som volontär vid den kår under fursten av Waldecks befäl, som generalstaterna ställde till de allierades förfogande i det österrikiska tronföljdskriget. Under de följande årens kampanjer visade han sig som en duglig befälhavare särskilt i det sk lilla kriget och blev 1747 överste och chef för ett regemente. Om han verkligen, som det påståtts, medverkade i den omvälvning som under intryck av den franska invasionen våren 1747 förde Wilhelm IV till makten i Nederländerna är däremot osäkert. Omvälvningen ledde till att H:s chef och vän fursten av Waldeck några månader senare nedlade sitt befäl, och H säger sig själv ha övervägt att följa hans exempel. Å andra sidan åtnjöt han även därefter generalståthållarens förtroende och sändes i slutet av året till Sverige för att söka värva trupper för Nederländernas räkning. Uppdraget behövde aldrig fullföljas, då fredsunderhandlingar inleddes. Efter freden i Aachen återvände H 1749 hem.

Åren närmast efter hemkomsten levde H som privatman, men i juli 1755 utnämndes han till löjtnant vid Livdrabantkåren. Politiskt hörde han till mösspartiet, men hans erfarenheter från fälttågen i Finland och Nederländerna hade öppnat hans ögon för partisplitets och tvedräktens vådor och övertygat honom om nödvändigheten av en stark kungamakt. Han deltog i 1751—52 års riksdag och var där en tid medlem av lant-och sjömilitie ekonomideputationen men framträdde i övrigt inte. Först under 1755— 56 års riksdag omtalas han jämte Erik Brahe och Gustaf Jacob Horn som en av det s k hovpartiets ledare. Han var den i militära ting mest erfarne bland Lovisa Ulrikas närmaste förtrogna, och det blev därför han som gjorde upp planerna till statskuppen. Enligt den första av dessa skulle kungaparet bege sig till Uppsala och med stöd av några pålitliga regementen gripa makten i huvudstaden för att framtvinga en ändring i statsskicket. Men denna plan, som skall ha varit uppsatt i skrift och godkänd av konungen, kom till följd av dennes sjukdom aldrig att utföras. I stället började man förbereda en kupp i själva huvudstaden. Detta företag, som också planerats av H, röjdes natten till 22 juni 1756 genom underordnade medhjälpares oförsiktighet. Med vänners hjälp lyckades H natten till 25 juni rädda sig genom flykten. Han dömdes in contumaciam till döden och reklamerades sedan genom de sv beskickningarna utomlands. Över Danmark och Holstein begav sig H till Pyrmont, huvudstad i furstendömet Waldeck, där hans tidigare chef nu regerade, och därifrån till Schweiz. Här övervägde han att stanna, men när han erfor, att hans hustru befann sig hos sin syster och svåger i Holstein, återvände han dit.

I Kiel återförenades H ej blott med sin maka utan också med den lilla koloni av landsflyktiga svenskar, inom vilken en annan av hovpartiets ledare Erik Wrangel intog den främsta platsen. I motsats till Wrangel höll sig H till en början i stillhet och sökte ej bedriva politik. Våren 1757 anhöll han att få träda i preussisk krigstjänst, och i mars 1758 ställdes han i spetsen för ett av honom själv värvat regemente, med vilket han sedan deltog i operationerna mot ryssarna. H fick nu åter tillfälle att ådagalägga sin duglighet. Hans regemente bestod huvudsakligen av österrikiska krigsfångar, men han lyckades på kort tid göra det till en av de bästa kårerna i den preussiska armén.

H:s deltagande i sjuårskriget avbröts, då han 5 sept 1759 tillfångatogs av en trupp kosacker, fördes till Petersburg och inspärrades i Peter Paul-fästningen. Här tillbringade han mer än två år i nästan fullständig isolering. Först efter kejsarinnan Elisabeths död och Peter III:s tronbestigning i jan 1762 blev han fri och mottogs nu med stor välvilja av den nye härskaren, känd för sin ohämmade beundran av Fredrik den store och Preussen. Från Ryssland återvände H i mars 1762 och deltog i de avslutande krigsoperationerna. Efter freden i Hubertsburg befordrades han till generalmajor. Han intog nu en aktad ställning i den preussiska huvudstaden och hans tjänster utnyttjades stundom också i politiska syften, särskilt när det gällde förbindelserna med hovet i Sthlm.

I juni 1762 upphävdes beslutet att fordra H:s utlämnande, och 21 aug 1765 utfärdades allmän amnesti för 1756 års statsbrottslingar. Det stod honom nu åter fritt att besöka sitt fädernesland, och i sept 1765 föreslog konung Fredrik honom att företaga en resa dit för att om möjligt omstämma Lovisa Ulrika till förmån för Preussen och Ryssland. Resan anträddes slutligen i okt 1766 men synes ha begränsats till besök hos fränder och vänner. När prins Henrik av Preussen sommaren 1770 besökte det sv hovet, befann sig emellertid H i hans svit. Från Sthlm fortsatte färden sedan i sept till Petersburg, där viktiga förhandlingar om Polens delning inleddes. Först i mars 1771 återvände prinsen och hans svit till Berlin. I maj 1772 befordrades H till generallöjtnant och kommendant på Spandau. I april 1776 åtföljde han ännu en gång prins Henrik på en resa till Ryssland. Under dennes befäl deltog han 1778—79 i det bayerska tronföljdskriget. Efter freden i Teschen begärde han 1780 sitt avsked.

H som gjort Gustav III:s bekantskap våren 1771 vid dennes besök i Berlin på hemresan från Paris, tycks ha åtnjutit konungens förtroende. Hans tjänster utnyttjades sålunda vid dennes försök att åter närma sig Preussen 1784 och 1786 samt vid förhandlingarna om prinsessan Sofia Albertinas tillträde till stiftet Quedlinburg. I maj 1788 erbjöd Gustav III H att övertaga befälet över trupperna i Finland, ett erbjudande som han emellertid avböjde med hänsyn till sin ålder och vacklande hälsa.

H var otvivelaktigt en framstående truppledare, och i den preussiska krigshistorien har han ett aktat namn. Han tycks ha haft ett glatt lynne som ej övergav honom ens under de svåraste motgångar. Tydligen saknade han inte heller kulturintresse. Från ett besök i Amsterdam hösten 1746 berättar han om ett sammanträffande med Rousseau, och när han 1756 vistades i Schweiz, gjorde han Voltaires bekantskap. Han tycks också ha varit en intresserad och skicklig jordbrukare. Om sitt skiftande liv har han berättat i sina Mémoires d'un gentilhomme suédois.

Författare

Olof Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Brev från H i grevl ätten Löwens arkiv (till svågern Axel Löwen d y) i Stafsunds arkiv, i skriv:er till konungen (Gustav III) samt bland hertig Karls mottagna brev, RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Mémoires d'un gentilhomme suédois écrits par lui méme dans sa retraite, 1'année 1784. Berlin 1788. VIII, 365 s. [De-dik.] [Ny uppl:] Mémoires du comte de Hordt . . . T 1—2. Berlin et Paris 1789. IV, 305, 314 s. [Tysk övers:] Denkwurdigkeiten oder Lebens-Geschichte eines schwedischen Edel-manns . . . Berlin 1788. 381 s. [Utdrag:] Ueber die misgegliikte Revolution in Schweden im Jahr 1756, vom Graf von Hordt selbst ge-schrieben, und von seiner Theilnahme däran (Neue wöchentliche Nachrichten . . . hrsg von F G Canzler, Jahrg 1, 1788, Goettingen, s 737—740, 753—755; enl Historisk bibliografi). [Holl övers:] Gedenkschriften van den graave van Hordt, zweedschen edelman . . . D 1—2. Amsterdam 1789. 177, 181 s. [Sv övers i utdrag:] Lefvernes-beskrifning om herr grefve Johan Ludvic Hård . . . förf af honom sjelf. Sthlm 1789. 52 s. (Historiska magasinet [:bd 2: 1].) [Sep med tit:] Berättelse om finska kriget, som fördes åren 1741, 1742 och 1743, jämte de nästföregående och nästpåföljande händelser i Sverige. [2. uppl 1790, 53 s, enl Hist bibliogr.] Berättelse om Grefve Hårds fångenskap i Ryssland; upsatt af honom sjelf. Sthlm 1789. 64 s. Grefve Hårds berättelse om hans kongl. höghets, prins Henrics resor til Sverige och Ryssland, åren 1770 och 1776; med mera. Sthlm 1790. 61 s. [Senare fr uppl:] Mémoires historiques, politiques et militaires, de m. le cte. de Hordt . . . rediges par m. [J A] Borrelly. T 1—2. Paris 1805. 361, 320 s. [Eng övers av denna:] The military, historical and political memoirs of the count de Hordt. . . Vol 1—2. London 1806. XII, 373, XII, 346 s. [Tysk övers i utdrag:] Graf Hård. Nach den von ihm selbst verfassten, von Borelli redigirten Mémoires d'un gentilhomme suédois (Berlin 1788) und andern Quellen (Geheime Geschichten und rätselhafte Menschen. Sammlung. . . Hrsg von F Biilau, Bd 7, Leipzig 1856, s 209— 339).

Källor och litteratur

Källor o litt: Militära meritförteckn:ar, Stafsundssaml, Lovisa Ulrikas arkiv, RA; ex-cerpter o ant:ar från Preussisches Geheimes Staatsarchiv (i förf:s ägo).

B Beckman, De danska muträkenskaperna för år 1743 (HT 1944); A v Fersen, Hist skrifter, 1—8 (1869—71; reg SBL); O Jägerskiöld, Erik Wrangel o den preussiska ut-rikesledn 1758—1760 (PHT 1936); dens, Hovet o författn:frågan 1760—1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); Malmström, 3— 6 (1897—1901); Odhner, 2 (1896); G Olsson, Hattar o mössor (1963). — S Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 3: 1 (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Ludvig Hård, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13962, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13962
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Ludvig Hård, urn:sbl:13962, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-27.