Meriter

1 Hårleman, Johan, f 28 aug 1662 i Sthlm, d 26 maj 1707 där, Jak. Föräldrar: k trädgårdsmästaren Christian Horleman o Elisabeth Bogels (v Beugeln). Resa till England, Holland, Tyskland, Frankrike, Italien o Spanien 80—85, k trädgårdsmästare i Sthlm jämte fadern 16 jan 85, ensam innehavare av tjänsten 26 febr 87, inspektor över alla k träd- o lustgårdar i riket 88, k trädgårdsmästare vid Drottningholm 92, vid Karlberg 97, intendent över alla k träd- o lustgårdar i Sverige 16 sept 97, adl 16 nov 98.

G 1) 30 dec 88 i Sthlm, Ty, m Anna Grill, dp 29 april 70 där, ibid, begr 21 nov 93 där, Jak, dtr till riksvärdien Anthoni G o Anna v Slingerlant; 2) 95 m Eva Johanna Bartz, dp 25 febr 79 i Sthlm, Ty, begravn:ringn 13 april 44 där, Klara, dtr till kommissarien Mikael B o Johanna Christiansdtr Williqvan.

Biografi

H:s fader Christian Horleman framstår som en nydanare av sv hortikultur. Hans skicklighet och förmåga att anpassa trädgårdarnas växtlighet efter det nordiska klimatets påfrestningar blev allmänt uppskattade och även kända utomlands. Han hade varit lärling hos Michael Gabriel Tatter vid det hertigliga hovet i Gottorp, Hedvig Eleonoras barndomshem. Den äldre H uppger själv att han arbetat på olika håll i Tyskland, Holland och västra Frisland innan han 14 dec 1666 kallades till Sverige och Hedvig Eleonora. Han gjorde stora insatser i de k trädgårdarna framförallt i Kungsträdgården i Sthlm. Efter några år begärde och erhöll han privilegium på import av fruktträd och erbjöd sig att som motprestation utan kostnad förse de k trädgårdarna med rara fruktträd. Han reste 1667 till Holland med uppdrag att inköpa träd, lökar och frön för 2 000 dlr smt. Härmed inleddes en upprustning av Kungsträdgården i Sthlm, och samtidigt skapades en viktig förutsättning för utvecklingen av en modern trädgårdskonst i Sverige.

Frankrike var det ledande landet, när det gällde den konstnärliga utformningen av trädgårdsanläggningarna. När Hedvig Eleonora började anlägga den stora trädgård vid Drottningholm, som inleder en ny epok i den sv trädgårdskonstens historia, sökte hon genom den franska ambassadören i Sthlm först kontakt med den ledande trädgårdsarkitekten André Le Notre, men när den unge arkitekten Nikodemus Tessin d y visade intresse att genomföra det av fadern påbörjade verket, anförtroddes uppgiften åt honom. Enkom för att studera den nya trädgårdskonsten begav sig Tessin 1677 ut på en resa till England och Frankrike, där han dröjde i mer än två år. Han lärde där känna Le Notre och hans medarbetare. När han återvände 1680, fullföljde han utformandet av trädgårdarna vid Drottningholm och Strömsholm liksom också omdanandet av Kungsträdgården. För att kunna realisera den franska trädgårdens formelement såsom broderiparterrer i buxbom, dess platesbandes, dvs kantrabatter med figurklippta prydnadsträd och rik flora av blommor, dess arkitektoniskt tuktade boskéer, dess grönskande murar i form av palissader och treillageverk samt ej minst dess rika inslag av levande vatten i form av fontäner, kaskader, dammar och kanaler behövdes skickliga yrkesmän. Christian Horlemans kunnighet och erfarenhet var inte tillfyllest, när det gällde den franska trädgårdskonstens finesser. Sonen Johan H sändes därför 1680 på en lång studieresa. Tessin ordnade så, att han i Frankrike fick praktisera för en framstående trädgårdsmästare, J B de la Quientinie, verksam vid trädgårdarna i Versailles och Chantilly. Från H:s resa föreligger ett antal teckningar och ritningar av trädgårdsdetaljer, stundom daterade, såsom en ritning av parterren vid slottet Issy utanför Paris från 1681 och en ritning av en piedestal vid ett palats vid corson i Rom från 1684. De ger hållpunkter för utsträckningen av H:s resa.

Vid återkomsten väntade omfattande uppgifter vid Kungsträdgården samt de nya stora lustträdgårdarna vid Drottningholm, Strömsholm, Ulriksdal och snart nog också vid Karlberg. Redan den äldre Tessin hade före sin bortgång uppgjort förslag till flertalet av dessa anläggningar. Vid de omarbetningar de blev föremål för under Tessin d yrs ledning kom H att spela en avgörande roll vid utformningen av trädgårdens detaljer och installerandet av vattenkonsterna. H:s insatser omfattade emellertid också ett betydande konstnärligt inslag. Hans eleganta ritningar, oftast utförda med spetsig penna och blek lavering, avser mönstren för buxbomsritningar och utformningen av rabatter i pieces-coupées men också av grindar och staket i järnsmide med rika ornament, postament, urnor och terrassmurar. H konstruerade moderna växthus och uppgjorde ofta ritningar till deras arkitektoniska utformning. Han visar sig härigenom vara väl förfaren i en arkitektur, vars klassicistiska formspråk närmar sig Tessins.

Under sitt andra besök i Frankrike 1699 —1700 förnyade H sin kontakt med den franska trädgårdskonsten, vilken han fann hade utvecklat sig åtskilligt sedan början av 1680-talet. Rekommenderad av Tessin mottogs H väl av den sv residenten i Paris Daniel Cronström. I Tessins och Cronströms korrespondens lämnas många upplysningar om H:s studier liksom om hans kontakter med franska kolleger. Tessin hade i sin introduktionsskrivelse (till G 18 aug 1699) karakteriserat H som en mycket honnett man, klok och mjuk samt mycket erfaren i sitt yrke. När H tillsammans med sin hustru anlände till Paris, fick Cronström ett mycket gott intryck. Han föreställde H för Le Nôtre liksom för Hardouin-Mansart, konungens arkitekt. H besökte bl a Versailles, Juivisy, Chantilly och Roissy, där greve d'Avaux börjat uppföra ett ståtligt slott efter Tessins ritningar. När H återvände över Holland, medförde han en mängd ritningar och skisser, delvis utförda av honom själv, delvis för hans räkning av andra konstnärer. Flertalet av dessa ritningar som kom att utnyttjas av H och Tessin förvaras i Nattmus.

I första hand togs H:s kapacitet i anspråk för Kungsträdgården. Han fortsatte här faderns arbete genom att "förnya träd- och växtbeståndet" och han fyllde det stora orangeri som uppförts efter ritningar av Tessin i trädgårdens norra del med sydländska fruktträd och buskar. Han ledde också en vattenledning in i trädgården och kunde därigenom åstadkomma vattenkonster och dammar. Kungsträdgården, återgiven i två stora vyer i Sueciasticken, kom att i högre grad än vad arkitekterna tänkt sig bygga på rent vegetativa element med en öppen sirlig parterr i centrum och med inramande tuktade boskéer i norr och söder. Vi kan här studera de för H:s trädgårdskonst så karakteristiska motiven såsom de sönderdelade plates-bandes i parterrernas ramverk, pieces-coupées och de eleganta buxbomsslingorna. Det är utan tvivel H som bör få äran av Kungsträdgården sådan den utformades på 1690-talet och som i sina huvuddrag bevarades fram till F M Pipers omgestaltning 100 år senare. Med stolthet omtalar H i en skrivelse till Karl Piper 1703 Kungsträdgården som sitt verk och framhåller att orangeriet endast överträffades i rikedom av det i Versailles.

I Drottningholmsträdgårdens av Tessin redan fastlagda komposition hade H inte lika stora möjligheter att göra en självständig konstnärlig insats. Han genomförde parterrens omläggning i överensstämmelse med Tessin dy:s från Vaux-le-Vicomte övertagna komposition, men han gjorde vissa retuscheringar liksom också vid planteringen av boskéerna i trädgårdens bortre del avvikelser, som motiverades av terrängens beskaffenhet samt av de träd och buskar han valde för ändamålet. Än i dag vittnar de praktfulla gallergrindarna framför ingångarna till alléerna på ömse sidor om parterren om H:s konstnärliga kvalifikationer — de har utförts efter hans ritningar 1695. Vid Karlbergs slott som 1688 övergått i k ägo byggde H efter egna ritningar ett orangeri på östra sidan och anlade här också en parterr. Även i Ulriksdals trädgård var han verksam och åtskilligt tyder på att det ännu existerande, 1705 uppförda monumentala orangeriet är ett verk av honom. H:s insatser som träd- gårdsarkitekt vid andra kungsgårdar såsom Läckö, Höjentorp och Ekolsund belyses bl a av ritningar.

I nära samarbete med Tessin medverkade H vid utformningen av trädgårdsanläggningen vid Steninge, uppfört för Karl Gyllenstierna 1694—98. En serie av H signerade ritningar för piedestaler, urnor (1703) och gallergrindar (1704) vittnar om hans medverkan. Av särskilt intresse är passagen genom den s k Dalkarlsbacken med sina av småsten klädda nischförsedda murar. Detta effektfulla arrangemang, som brukar tillskrivas Tessin, torde vara H:s idé. En sådan uppfattning styrkes av en ritning (Nat:mus THC 2947) med ett gallerverk för en grotta, enligt H:s egen påteckning en invention av honom och utfört för en baron de Hakeres gård vid Zutfen i Holland 1697. Ett liknande konstgrepp tillämpade H i större skala i den märkliga, tyvärr försvunna trädgård som Karl Piper anlade på Kungsholmen i slutet av 1690-talet. Flera ritningar av H:s hand finns i behåll för detaljer i denna anläggning, som avbildats i några kopparstick av J van den Aveelen, troligen avsedda för Sueciaverket men aldrig där införda. Dessa stick ger en god uppfattning om H som trädgårdsarkitekt. Parterr och boskéer är grupperade liksom i Kungsträdgården. Man får också en god föreställning om orangeriets sirliga fasad samt om den muromgivna exedra, vilken på italienskt villamanér låg i fonden av det perspektiv, som öppnade sig mellan de båda boningshusen. Liknande element kännetecknar den trädgård vid Leufsta i Uppland, som börjat anläggas av Emanuel De Geer (f 1692), och som fullbordades av brorsonen Charles De Geer. Byggnaderna och trädgården är omsorgsfullt avbildade på en målning på Leufsta från omkr 1700. En liknande vy på Stora Väsby ger oss en levande bild av denna anläggning vid samma tid. Här är barockträdgårdens mäktiga huvudlinjer alltjämt bevarade. Att H medverkat vid utformandet av denna anläggning framgår av en 1692 daterad parterrskiss av hans hand. Kompositionens fjärrperspektiv och markerade axialitet har givit anledning att spåra Tessins medverkan, ehuru gårdskomplexets träarkitektur talar ett annat språk. För H betecknande är den övre trädgårdens disposition och detaljer liksom det ursprungliga orangeriets karaktär. Men också den nischmur, som i parterrens fond för fram mot anläggningens lägre liggande trädplanterade del, hör hemma i H:s motivförråd.

På liknande sätt har H ingripit i den storslagna anläggning som Fabian Wrede genomförde vid sin gård Östanå i Roslagen med utsikt över segelleden. Här vittnar såväl ritningar (från 1692) som brev om H:s engagemang. I sina huvuddrag var herrgården uppförd i trä, dess flyglar och terrassträdgård planerade av Mathias Spihler på 1680-talet, men H gav vid genomförandet några år senare kompositionen en finare rytmisk nyansering och enskildheterna en större modernitet. Även för Wredes hus i Sthlm vid Drottninggatan gjorde H en parterr (1705). Såväl Wrede som Piper namnes av Tessin som H:s speciella gynnare. Men han arbetade också för andra stormän såsom vid Axel Lillies storslagna Lindholmen i Västergötland (1690—92) och för hovrådet Anders Leijonstedt. Genom en serie brev (UUB N 451) vet vi att trädgården vid Noors herrgård, Uppland, ja, kanske hela anläggningen är ett verk av H. Byggherre var greve Nils Gyldenstolpe och byggnadstiden 1690-talets senare hälft. Sueciasticken ger en god uppfattning om anläggningen med dess fina samkomposition av bebyggelse, trädgård och terräng. Teckningar av H för orangeri, balustrader och urnor bidrar till att konkretisera vår kunskap om H som trädgårdsarkitekt.

Även de märkliga anläggningar, som kom till stånd vid Rosersbergs slott under 1690-talet på initiativ av Bengt Oxenstierna, röjer betydande insatser av H, som här verkade vid Tessins sida. En ritning av broderiparterren — beräknad att ses på 100 alnars avstånd — är daterad 1701. Säkerligen har H realiserat flera av de komplicerade och påkostade inslag i trädgården vid Rosersberg som gjorde denna för en tid till en av de märkligare i Sverige. Sueciaverket ägnar anläggningarna ej mindre än 9 gravyrer. De visar frukterna av de studier som H men också Tessin och Oxenstierna själv bedrivit av den aktuella franska trädgårdskonsten. Sueciaverket återger många barockträdgårdar utöver de redan nämnda, som speglar den imponerande ehuru förgängliga och föränderliga konst, som H med sådant mästerskap utövade. Några av dem t ex trädgården vid Sandemar har i sina huvuddrag bevarats till våra dagar.

Vid H:s bortgång fanns det visserligen skickliga trädgårdsmästare vid de k anläggningarna liksom också vid flera stormansparker men ändock knappast någon som omedelbart kunde axla H:s mantel. H själv hade till en början hoppats att hans son i första äktenskapet Christian (f 1698, d 1726) skulle fullfölja hans gärning men sonens vacklande psykiska hälsa stäckte dessa planer. Det blev i stället sonen Carl, född 1700 några månader efter föräldrarnas återkomst från deras gemensamma franska resa, som kom att föra det konstnärliga arvet vidare som arkitekt i ett rikt verk, som innefattade också trädgårdskonsten.

Cronström påpekar för Tessin H:s mångsidighet och praktiska sinne liksom den uppmärksamhet varmed han följde vad som skedde på det politiska och ekonomiska området. H:s lön som k trädgårdsmästare utgjorde 500 dlr smt, men han var skyldig att själv sörja för en ersättare, när han var på resor, vilket ofta skedde. Som inspektor för kungsgårdarnas trädgårdar uppbar han ett arvode av 300 dlr smt men då måste han själv stå för alla resekostnader. 16 dec 1703 begärde han förbättring av sina förhållanden, och hans lön höjdes med 400 dlr smt med hänsyn till det behag som överheten fann i hans yrke, där han i fråga om kvalifikationer var ensam i sitt slag. Men av H:s bouppteckning framgår, att H icke fick någon glädje av löneförhöjningen; hans lön var i själva verket innestående sedan 1700. Hans ekonomiska ställning var emellertid sådan att han inte led någon nöd. Han hade ökat den förmögenhet han ärvt såväl på fädernet som på mödernet och placerat den i fastigheter och fartyg. När han efter en tydligen långsamt tärande sjukdom avled, kvarblev hustrun i orubbat bo med undantag för ett kapital som avsatts för den sjuklige sonen Christian. När hustrun i sin tur gick bort, redovisas i bouppteckningen 1719 en behållning av närmare 63 000 dlr smt, däri inräknat värdet av ett ännu existerande stenhus, Drottninggatan 88, och en tomt vid Humlegården i kv Essbacka.

Författare

Sten Karling

Arkivuppgifter

Talrika ritn:ar av H i Nat:mus (Tessin-H:ska saml) o enstaka i saml på Bällinga, Sövestads sn, Malm. Några brev från H till Hedvig Eleonora o C Gyllenstierna i Hedvig Eleonoras arkiv, 182 o 792, RA, ett till F Wrede i De la Gardieska arkivet, LUB, o tre till N Gyldenstolpe i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, Adelsbrev, vol 13, Skriv:r till K M:t: Hovarkitekten 1685— 96 o överintendentsämb 1697—1726, Statskontoret till K M:t 16 aug 1689, 4 okt 1690, 7 mars o 9 nov 1691 o 15 mars 1693, RA.

C Forsstrand, Trädgårdar o trädgårdsmästare i 1700-talets Sthlm (SSEÅ 1927); R Josephson, Tessin, 1—2 (1930—31); S Kar-ling, Trädgårdskonstens hist i Sverige intill Le Notrestilens genombrott (1931); T O:son Nordberg, Karlbergs slott (1945); Å Stavenow, J H. En trädgårdsarkitekt under stormaktstiden (Tidskr för konstvetensk, 8, 1923 —24); dens, Carl H. En studie i frihetstidens arkitekturhist (1927); Sv lustgård o park 1570—1870 (Nat:musei utställn :kat 339, 1970); Sv trädgårdskonsten..., 1—2 (1930 —31); E Söderberg, Trädgårdsblommor (1946); N Tessin dy o D Cronström, Les relations artistiques entré la France et la Suéde 1693—1718 . . ., Correspondence (ex-traits), ed R-A Weigert o C Hernmarck (Nat:musei skriftser, 10, 1964); N G Wollin, Noor i Uppland (Saisonen 1923); dens, Kungsträdgården i Sthlm, 1—2 (SSEÅ 1923 —24); dens, Drottningholms lustträdgård o park (1927); dens, Rosersberg (1930).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Hårleman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13967, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Karling), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13967
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Hårleman, urn:sbl:13967, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Karling), hämtad 2024-04-18.