Meriter

Ideström, Axel, f 30 juni 1873 i Kalmar, d 17 april 1959 i Sthlm, Högalid. Föräldrar: telegrafkommissarie Gustav Leonard I o Anna Elisabet Fornander. Mogenhetsex i Kalmar vt 92, eo telegrafassistent där 22 dec 93, ord 1 jan 98, telegrafkommissarie i Mora 1 april 06, telegrafkontrollör i Sthlm 1 april 12—1 juli 35, led av direktionen för Telegrafverkets pensionsanstalt 14—29. — Förf. — Ogift.

Biografi

I debuterade som författare 1901 med romanen "Sarons liljor", som handlade om en redaktör för en religiös veckotidning med detta namn och dennes väg från kristendomen till en mera samhällstillvänd radikal etik. Där satiriserade I bl a mot den kristna försoningsläran, som han året därpå i Några fria ord om kristendomen och det etiska behofvet betecknade som både "bekväm" och "förfärlig", samtidigt som han under intryck av Otto Seecks historiesyn angrep den kristna åskådningen som ett hot mot friheten. I romanen En idealist lät han huvudpersonen, en ung naturvetare och lärarvikarie, uppleva de kristna dogmerna som en grund för samhällets förljugenhet.

I bedrev ganska omfattande kulturhistoriska studier med särskild inriktning på de religiösa och etiska frågorna, vilka han själv diskuterade i flera skrifter. Om man undantar sthlmsromanen Snickar Logren, som utspelas i arbetarmiljö av närmast idyllisk art, präglas också hela hans senare skönlitterära författarskap — romaner, noveller och sagohistoriska berättelser — av en kulturhistorisk bakgrund med antingen antika eller orientaliska motiv och med olika trosuppfattningar som konfliktanledning. Rik lokalfärg, grymheter och täta förvecklingar — även av erotiskt slag — jämte en viss kristendomskritik kännetecknar romanerna om Tiberius och den "fromma" och sentimentala bysantinska kejsarinnan frene liksom skildringen av Konstantins seger i korsets tecken över den vidrige Maxentius (Korsets seger, 1917), medan Egypten är skådeplatsen dels i Nilens barn, som utspelas under pyramidbyggandets tid och uppvisar både komiska scener och vemodigt reflekterande partier, dels i Guldsmeden från Siut, som framställer det moderna livet mot bakgrunden av "det förgångnas minnesmärken" och därmed fördömer västerlandets kultur, "de intelligenta vargarnas och tigrarnas".

Sitt största intresse ägnade I åt Indien. I Mannen från Java, som är lyrisk i tonen, ger han finstämda naturskildringar och inblickar i buddhistisk fromhet, och i den stora efterkrigsromanen Häxkitteln, där befrielsekampen mot engelsmännen skildras, ser han i hinduismen den lära som skall kunna "frälsa världen från krigets fasa och elände". För Häxkitteln liksom för sin klart utredande bok Det revolutionära Indien före kriget och efteråt stödde han sig även på informationer från revolutionära hinduer som han lärt känna (själv besökte han inte Indien förrän 1930—31). Romanen Manijah kring indiskt affärsliv tar lättare på problemen och är närmast en rappt skriven romantisk-humoristisk äventyrsskildring, medan I:s sista roman, Pater Montanellis biktbarn, talar om ödmjukhet inför livsgåtorna och är satirisk mot västerländsk ytlighet och katolsk intolerans.

Intolerans och dogmbundenhet betraktade I som all etiks och all äkta religiositets farligaste fiender, och säkert var det under inflytande från hinduismen som han inte bara förhöll sig så kritisk mot den europeiska kulturen utan också med åren kom att allt tydligare betona alla religioners gemensamma kärna liksom själens från det materiella oberoende liv. Därmed kom han också att visa parapsykologin ett positivt intresse (Vårt livs mysterium och kyrkan, 1936), medan Einsteins teorier delvis föreföll honom orimliga.

Författare

Ragnar Amenius

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: "Sarons liljor". Sthlm 1901. 174 s. — Några fria ord om kristendomen och det etiska behofvet. Sthlm 1902. 83 s. 2. delvis utvidgade uppl: Kristendomen och det etiska behovet. 1918. 174 s. — En idealist. Sthlm 1903. 218 s. — Tiberius. En berättelse från det gamla Rom. Sthlm 1905. 329 s. Ny uppl: Vol 1—2. 1913. 348 s. [Omsl: Historisk roman.] — Tre sagor från Österlandet. Sthlm 1907. 136 s. — Jazids äventyr. En liten historia från kalifernas tid. Sthlm 1908. 158 s. — Irene. En bysantisk berättelse. Sthlm 1911. 399 s. — Snickar Lo-gren. En berättelse om en arbetarfamilj. Göteborg 1913. 206 s. — Nilens barn. Sthlm 1914. 4:o. 117 s. — Mannen från Java. En indisk berättelse. Sthlm 1914. 111 s. Tjeckisk övers Praha 1917. 71 s. — Elfenbenssnidaren m. fl. exotiska berättelser. Sthlm 1915. 198 s. — Korsets seger. En romersk berättelse. Sthlm 1917. 276 s. — En främlings funderingar om en behövlig renässans i religion och uppfostran. [Omsl.] Sthlm 1918. 63 s. — Guldsmeden från Siut. En egyptisk berättelse. Sthlm 1920. 288 s. — Häxkitteln. Berättelse från Indien efter kriget. Sthlm 1924. 473 s. — Det revolutionära Indien före kriget och efteråt. Sthlm 1924. 135 s. — Telegrafverkets änke- och pupillkassa 1875—1925. Sthlm 1925. 4:o. 65 s, 8 pl, 6 tab. [Anon.] — Manijah. Berättelse ur parsernas liv. Sthlm 1927. 227 s. — Att se tillbaka (Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, saml 9, Uppsala 1928, s 151—155). — Hinduism and christianity (Indian social reformer, vol 41, 1931, Bombay, 4:o, s 440— 442, 456—458). — Pater Montanellis biktbarn. Sthlm 1934. 290 s. — Vårt livs mysterium och kyrkan. Sthlm 1936. 68 s. — En lekman läser bibeln [av] Tis Antropos. Uppsala . . . 1938. 159 s. [Pseud.] —• Einsteins teorier —• tvivelaktiga? En studie ur filosofisk synpunkt. Uppsala. . . 1940. 44 s. 2. omarb uppl: . . . tvivelaktiga? En kritik i populär framställning. Med tillägg om gravitationen. Uppsala o Sthlm (tr Sthlm) 1946. 92 s. [övers:] The relativity theories of Einstein — untenable. A critic in populär form. Uppsala 1948. 105 s.

Översatt: W Ostwald, Personlighet och odödlighet. Föredrag . . . Bemyndigad övers o förord A I. Sthlm 1911. 56 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: T J Arne, Svenskarna o Österlandet (1952).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Ideström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14071
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Ideström, urn:sbl:14071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-24.