Filippa

Död:1430-01-06 – Vadstena församling, Östergötlands län

Drottning


Band 16 (1964-1966), sida 24.

Meriter

Filippa, Sveriges, Danmarks o Norges drottning, f (1393 eller) omkr 1 juli 1394, d. i Vadstena natten till 6 jan 1430. Föräldrar: Henry, dåv earl av Derby, sedermera (från 1399) Englands konung under namnet Henrik IV, o dennes första gemål Mary Bohun. G 26 okt 1406 i Lund m konung Erik av Sverige, Danmark o Norge (Erik av Pommern; bd 14, 267—282), f 1381 eller 1382, d. 1459.

Biografi

F:s fader tillhörde genom sin börd som sonson till konung Edvard III (d. 1377) det engelska kungahuset, linjen Lancaster, och blev vid upproret mot Rikard II 1399 Englands monark. Sin moder förlorade F i mycket späd ålder, redan 4 juli 1394, och vanligen antages, att det var hennes födelse, som kostade lady Mary livet; denna dog nämligen enligt traditionen i barnsäng. Som arv och minne av henne bevarade F för livstiden en illuminerad bönbok, vilken på så sätt har hamnat i Köpenhamns kungl. bibliotek. Om den unga prinsessans uppväxtår i fädernehemmet föreligga en del notiser i samtida engelska hovräkenskaper. Så t ex bevistade hon 1399 tillsammans med äldre syskon mässor för den avlidna moderns själ och deltog 1403 i högtidligheterna vid faderns bröllop med sin andra gemål; s å gjorde hon en vallfart till Tomas Beckets helgonskrin i Canterbury. Mot slutet av sin ungmötid synes hon vanligen ha uppehållit sig på kungliga slott i närheten av London: Berkhamsted och Windsor.

Frågan om kungadotterns bortgiftande blev enligt tidens sed aktuell medan hon ännu blott var ett barn. Hennes enda syster, Blanche, blev 1402 tioårig förmäld med kurprins Ludvig av Pfalz, son till Tyska rikets dåv överhuvud konung Ruprecht, och översändes därefter genast till sitt nya hemland. F var ännu yngre, när förhandlingar om giftermål mellan henne och den nordiske unionsmonarken 1401 eller allra senast 1402 inleddes. Men förhandlingarna drogo av vissa skäl ut på tiden; under en mellanperiod, 1404, anmälde sig även greve (sedermera hertig) Adolf av Cleve, då änkling, som friare. Kung Henrik fann dock den nordiska förbindelsen särskilt eftersträvansvärd, och sedan en högtidlig skandinavisk ambassad med två medlemmar från vart och ett av de tre rikena anlänt till England 1405, bragtes denna giftermålsplan definitivt i hamn. Den 26 nov nämnda år förmäldes F par procuration i Westminster med kung Erik, varvid den nordiska beskickningens främste världslige medlem, svenske riddaren Ture Bengtsson (Bielke), enligt tillförlitlig uppgift tjänstgjorde som den frånvarande brudgummens ställföreträdare. Ett par veckor senare, 8 dec blev hon så, fortfarande i närvaro av Eriks sändebud, formligen utropad till de tre rikenas drottning; från samma ögonblick förde hon konsekvent drottningtitel.

Det återstod nu att ledsaga henne till Norden. Medförande en utomordentligt kostbar utstyrsel (förteckn. i DN, 19, s 840—859) och omgiven av en lysande svit, som inneslöt en mängd herrar och damer ur hemlandets högsta kretsar, steg hon i aug 1406 ombord på en engelsk eskader; det skedde i Lynn, sedan hon i denna hamnstad tagit avsked av fadern, vilken hon aldrig skulle återse. Efter en rätt besvärlig seglats nåddes i sept Hälsingborg, där Erik torde ha varit henne till mötes. Bröllopet firades så i Lund på ärkebiskopsgården den 26 okt och åtföljdes av den unga drottningens kröning. Kröningen synes på övligt sätt ha varit förknippad med ett riddarslag, vid vilket av allt att döma åtskilliga nordiska ädlingar, bland andra Sven Sture, Gotskalk Bengtsson (Ulv) och Nils Svensson (Sparre av Eliinge), er-höllo ridderlig värdighet. Bröllopshögtidligheterna, som bevistades även av drottning Margareta, pågingo ett gott stycke in i november. Härunder mottogos och inventerades (2 nov) å unionsväldets vägnar de dyrbarheter (klenoder, kläder, praktfullt hus-geråd mm), som F haft med sig från England. Förrättningen verkställdes av kung Eriks hovmästare och av tre nordiska prelater: en norrman, en svensk och en dansk.

För de nästfoljande tre åren lära de unga makarna ha tagit sitt stadigvarande uppehåll på Kalmar slott. En gammal tradition, härom styrkes bl a av den trovärdiga uppgiften, att F:s första hovmästarinna i Norden, heliga Birgittas dotterdotter fru Katarina Knutsdotter (Bengt Algotssons ätt), död på hösten 1407, avled å Kalmarhus.

I följd av denna långvariga Kalmarvistelse vann F en särskild förtrogenhet med just svenska förhållanden ända från början av sitt äktenskap. Troligen under den tiden fick hon också tillfälle att göra ett första besök i Vadstena kloster, som hon i fortsättningen livet igenom skulle omhulda. Besöket i fråga, ej direkt omtalat i klostrets minnesbok, torde med rätt stor sannolikhet kun- aia dateras till tiden för en klosterfest i mars 1408, då i varje fall hennes gemål enligt en tradition gästade Birgittastaden. Redan i England hade hon utan tvivel hört talas oin det svenska helgonet och om dubbelklostret vid Vätterns strand. En framskjuten medlem av hennes engelska svit under överfarten till Norden 1406, riddaren Henry Fitz-hugh, lät sig (nov 1406) efter bröllopet i Lund angeläget vara att företaga en pilgrimsfärd till Vadstena, där han tillkännagav sin avsikt att i England grunda ett kloster av Birgittas orden och samtidigt bekräftade en förut i hemlandet gjord godsdonation för detta ändamål. Sådan var upprinnelsen till det birgittinska dotterklostret Syon i Middlesex, vars tillkomst gynnades av F:s fader och för vilket hennes broder Henrik V (konung vid Henrik IV:s död 1413) blev en synnerligen nitisk och frikostig beskyddare. Under intresserad medverkan även av F (och kung Erik) blev Syon i sig själv från begynnelsen en viktig förbindelselänk mellan England och Sverige.

F:s egen kontakt med moderklostret i Vadstena tog sig efter hand allt starkare uttryck. När hon i jan 1415 för andra gången besökte det, förrättade hon sin andakt inför de heliga relikerna och bad att bli ihågkom-men i brödernas böner, varjämte hon enligt önskan upptogs som soror ab extra, liksom på sin tid drottning Margareta, och bevistade en nunneinvigning. Under loppet av 1420-talet kom hon mycket ofta dit. På ort och ställe överlämnade hon 1422 en dyrbar relik (en arm) av helge konung Knut, förvarad i ett kar av förgyllt silver, och hade redan 1421 utlovat en donation till dagliga mässor för henne själv och maken och för deras avlidna föräldrar. Löftet infriade hon 1425, då hon, likaledes personligen närvarande, i klosterkyrkan genom ett gåvobrev stiftade sankta Annas kor, vars solenna invigning hon sedan bevistade vid julen 1426 och i vilket hon skulle få sin sista lägerstad.

Även i övrigt ådagalade hon för Vadstena kloster och Birgittas orden en tillgivenhet, som omisskännligen var grundad i en varmt religiös natur. Härvidlag särskilt minnesvärda äro hennes ivriga bemödanden i den situation, som uppstod, när påven Martin V 1422 av principiell motvilja mot systemet med dubbelkloster utfärdade en bulla, vari han påbjöd skilsmässa mellan munk- och nunnekonventen. F skrev då till sina mäktiga bröder i England och bad dem att vid påvestolen utverka ett återkallande av detta edikt; själv avfärdade hon tillsammans med sin make en beskickning till kurian i enahanda syfte. Resultatet blev, att Hans Helighet följande år beviljade birgittinkonven-ten dispens från bullans efterlevnad. I Vadstena klosters minnesbok är antecknat, att F i denna betydelsefulla sak intog en mycket mera nitisk hållning än kung Erik.

F:s personlighet och livsverk företer också en politisk sida, som kräver grundligt beaktande. På det området framträder hon i bevarade källor tidigast i samband med kung Eriks ryktbara pommerska tronföljdsplan (jfr bd 14, s 274 ff), som uppgjordes sedan det blivit allt sannolikare, att kungaparets äktenskap skulle förbli barnlöst. I varje fall fr o m 1416 var hon av maken utsedd till garant för genomförandet av denna succes-sionsplan, enligt vilken i första hand Eriks unge kusin, hertig Bogislav IX av Pom-mern-Stolp, eller eljest kungens närmaste fä-dernefrände av Pommerns hertighus skulle bli tronarvinge i de tre rikena. F:s beramade funktion i sådan egenskap blev klart fastslagen i de urkunder av år 1420, som inne-buro en omreglering av hennes livgeding. Ursprungligen hade hon fått försäkran om att i händelse hon överlevde Erik erhålla underhållsländer i vart och ett av de tre rikena: i Sverige Närke med Örebro, i Danmark Fyen med Odense och Nasbyhoved, i Norge Romerike. Inför Eriks avresa till krigsskådeplatsen på Femern och härmed förenad risk för hans person ändrades nu detta så (30 juni 1420), att drottningens hela livgeding förlades till Sverige. Jämte Närke skulle det omfatta detta rikes centrala delar: hela Uppland med Sthlms slott och stad, vidare Köpings och Tälje slottslän, Västerås slottslän (med visst undantag för Dalarna), Arboga stad med omnejd och Snävringe hundare. Förvaltningen av dessa livgedingslän skulle drottningen tillträda, när hon blev änka och då med hela Själland som interimistisk säkerhet för att hon verkligen utan dröjsmål skulle komma i besittning av dem.

Anordningen, som betecknande nog vidtogs utan svenskarnas hörande, var direkt avpassad för tronföljdsprojektet. I de nya livgedingsbreven bestämdes nämligen tillika, att F vid Eriks frånfälle strax skulle övertaga styrelsen över hela unionsväldet och på så sätt sörja för att den pommerska successionsplanen gick i fullbordan; vore hertig Bogislav då ännu minderårig, skulle hon styra rikena å dennes vägnar, tills han nådde myndig ålder. Å Eriks sida hade allt detta närmast till syfte att bryta den svenska nationens motstånd för det fall, att denna framdeles gjorde svårigheter vid Bogislavs erkännande som monark.

Med vilka känslor F själv betraktade den roll, som sålunda tilltänktes henne gentemot svenskarna, kunna vi icke veta. Troligast är, att hon därvidlag helt enkelt av ren lojalitet böjde sig för gemålens vilja. Livgeding-ets omreglering medförde emellertid alldeles påtagligt, att hon i det följande ännu mer än förut ägnade sina omsorger åt Sverige, vars egentliga regentinna hon blev under större delen av 1420-talet, medan Erik lät en lång följd av år förgå utan att beträda svensk jord. Redan i mars 1422 presiderade hon självständigt på ett stort svenskt rådsmöte i Vadstena. Under makens långa utom-landsresa 1423—25 var hon enligt Eriks fullmakt ställföreträdande regent över hela det skandinaviska imperiet och ryktade detta värv av allt att döma med stor skicklighet. Bl a framträdde hennes klokhet i det bryd-samma förhållandet till hansestäderna, vilka hon i Köpenhamn på hösten 1424 tillfredsställde genom en av dem önskad myntkonvention.

Även under detta allnordiska regentskap fann hon möjlighet att särskilt vårda sig om Sveriges styrelse. På våren 1425 for hon upp till Stockholm och höll där ett talrikt besökt rådsmöte. För återfärden till Danmark synes hon ha valt sjövägen; 16 maj vistades hon i Oxelösunds hamn och torde så ha nått Köpenhamn i lagom tid för att där i slutet av samma månad mottaga sin från den tvååriga utrikesfärden äntligen hemvändande make. Också senare hade hon dennes uppdrag att på egen hand sköta löpande svenska regeringsbestyr (skatteuppbörd från Öland, Köpenhamn aug 1425).

Men i Sverige behövdes alltjämt hennes personliga närvaro. På våren 1426 mötte hon i Vadstena ånyo det svenska riksrådet, som då med henne avgjorde bl a rättegångsärenden. Samtidigt underhandlade hon med rådsherrarna om Sveriges bidrag till de nya krigsrustningar för kamp mot holsteinarna, som Erik efter sin återkomst till Norden hade igångsatt. I det hänseendet hade hon en svår uppgift, emedan detta krig från början var impopulärt i Sverige, men hon löste den framgångsrikt och till makens belåtenhet. När så ofreden på hösten s å allvarligt förvärrades genom de vendiska hansestädernas krigsallians med holsteinarna, bistod hon Erik bl a genom förhandlingar med till Danmark utskickade svenska sändebud, vilka hon därefter i dec åtföljde på hemresan för att i denna ödesdigra situation på nytt överlägga med det samlade svenska riksrådet, I Nyköping, jan 1427, höll hon sålunda återigen ett svenskt rådsmöte, där utom inrikesärenden Sveriges medverkan i kriget, även nu med för Erik trots allt nöjaktigt resultat, dryftades. Härvid passade hon också på att för egen räkning inom sitt livgeding, i Snäv-ringe hundare, tillhandla sig vissa jordagods — ett faktum av symptomatiskt intresse, emedan det antyder hennes tankar om sin framtida hemmahörighet i Sverige.

I fortsättningen förgingo emellertid närmare tre år, från mars 1427, under vilka hon oavbrutet uppehöll sig i Danmark för det hanseatiska krigets skull och som makens trogna biträde bl a vid försvaret av Köpenhamn; hon hade uppenbarligen ett tappert sinne och var inte förgäves syster till konung Henrik V, den berömde segraren vid Azincourt 1415. Svensk tradition från en något senare tid, lika välvillig mot F som fientlig mot Erik, förmäler, att hon härvid till skillnad från denne varkunnade sig över en svensk flottkontingent, som 1428 för krigföringen hade infunnit sig i Öresund men vinddrivits till Saltholm; den hade då av drottningen försetts med »mat och öl» och även i övrigt fått sitt nödläge avhjälpt genom hennes behjärtade åtgärder.

När året 1429 nalkades sitt slut, begav sig F än en gång till Sverige, säkerligen i anledning av den där alltmer överhandtagande krigsledan: det befanns nödvändigt att genom henne söka egga svenskarna till fortsatt uthållighet i kriget. Resans närmaste mål var Vadstena, där en del svenska riksråd synas ha varit henne till mötes. Troligen först efter ankomsten dit drabbades hon av en dödsbringande sjukdom. Ännu under resan tycks hon ha varit frisk; ridande företog hon från Köpenhamn sin långfärd. Men hennes hälsa var inte stark. Ett halvt decennium tidigare, på senhösten 1424, hade hon haft ett svårt sjukdomsanfall; kung Erik, då i Ragusa på återfärden från Jerusalem, greps av stor oro vid underrättelsen härom, men i febr eller mars 1425, under vistelse i Ungern, mottog han hemifrån glädjebudet, att gemålen åter tillfrisknat (Codex epistolaris Vitoldi, s 693 f; jfr DM 6: 1, s 83, 87). Nu, vid årsskiftet 1429—30, blev utgången desto mer tragisk. Natten till trettondag jul avled F i Vadstena. Hon begrovs i det ovannämnda kor i klosterkyrkan, som hon själv hade låtit bygga och som efter henne kom att kallas drottningkoret. I sitt »yttersta testaments-brev» hade hon skänkt det till klostret med alla dess reliker, relikskrin och »mässorede» och förordnat, att patronatsrätten för evärd-lig tid skulle utövas av klostermyndigheterna, vilka alltså där ägde tillsätta kaplaner för själamässornas fullgörande. Om testamentets övriga legat vet man blott, att klostret även fick vissa F tillhöriga kostbara klenoder och att ett penningbelopp utgick till Strängnäs domkyrka; härmed sammanhängde tydligen, att drottningen till testamentsexekutör jämte f d vadstenamunken, ärkebiskop Jöns Håkansson hade utsett biskop Tomas i Strängnäs, som synes ha stått vid hennes dödsbädd. Enligt en rapport av kung Erik till påven Martin V i maj 1430 skall hon, när hon tog avsked av världen, ha anbefallt sin själ åt Hans Helighets förböner.

Den »ädla, fromma furstinnans» eftermä-le kom att bli odelat gynnsamt, och allt tyder på att lovorden voro berättigade. Så långt hennes inflytande sträckte sig, var hon utan tvivel sin makes goda genius, och det är nog ingen tillfällighet, att dennes bana efter hennes död brant stupade nedåt. Härvid inverkade det, att Erik till undersåtarnas förtrytelse underlät att gifta om sig och genom ett nytt ståndsmässigt äktenskap möjliggöra en annan succession i rikena än den hertig Bogislav tillämnade, som i unionsmonarkens tanke hade fått full aktualitet, sedan F avlidit utan livsarvingar. På sommaren eller hösten 1431 lär visserligen ett rykte ha varit i omlopp i Danmark, att Erik ämnade äkta en dotter till hertig Adolf av Cleve, men detta rykte blev snart dementerat: giftermålsplanen i fråga hade gällt Bo-gislav, inte kungen själv (brev 1 juni 1432,. Königsbergsarkivet).

F:s förhållande till sin make hade, om inte tecknen bedraga, varit harmoniskt. Det finns uppgifter om motsatsen, men de äro sena och ha inte något som helst källvärde. Att Erik skattade henne högt får anses framgå inte minst av det sätt, varpå han vårdade sig om hennes åminnelse. Vid dödsbudet 1430 bröt han strax upp från Danmark och skyndade till Vadstena, där han 15 febr genom en storslagen donation av 1100 tunga nobler föranstaltade en evig gudstjänststiftelse i stadskyrkan (sankt Petri kyrka) till heder för henne, som allt intill sin död »hade sig troligen och ärligen bevisat» mot maken-donatom. Stiftelsen skulle vara förknippad med ett för ändamålet inrättat prästkollegium på tio personer under ledning av kyrkoherden, som skulle vara dess dekan. Meningen var, att dessa kollegiatpräs-ter ständigt skulle leva tillsammans på munkars vis och att de skulle kallas konungens klerker. Under sin liturgiska tjänstgöring, som till stor del avsåg psaltarläsning, skulle de på röklinet (mässkjortan) »hava rikets baner, som är ett rött kors i ett gult fält». Utöver åliggandena i stadskyrkan skulle de vara skyldiga att regelbundet hålla själamässor vid drottningens grav i klosterkyrkan-Av samtiden betecknades den tilltänkta stiftelsen som »en halv domkyrka».

Det hela var en ståtlig hyllning till den hänsovna, med få motstycken i nordisk medeltidshistoria. Den följdes inom kort av en. annan. På återvägen från Vadstena till Danmark besökte Erik Kalmar och inrättade i mitten av mars s å även där (som en erinran om de första äktenskapsåren?) en liknande gudstjänststiftelse till F:s minne. Den förlades till därvarande stadskyrka och skulle omhänderhas av tretton kaniker, bundna av föreskrifter, som voro analoga med de för motsvarande kollegiatkyrka i Vadstena nyss fastställda. Till deras underhåll utbetalades en kontant penningsumma, varjämte den årliga skatten från Kalmar stad skulle tagas, i anspråk för ändamålet.

Att av dessa kungliga stiftelser i varje fall den i Vadstena först efter några årtionden, ovisst i vilken omfattning, kom att verkligen träda i funktion saknar betydelse för -värdesättningen av givarens avsikter. Något liknande gäller om den gåva, varmed Erik närmast till F:s ära vid något tillfälle hugnade Vadstena kloster. Han överlämnade då till klostret två pärlprydda guldkronor, av vilka den ena och dyrbarare hade burits av F och troligen använts vid hennes kröning (tillfälligt utlånad från Vadstena, synes den även ha varit i bruk vid drottning Doroteas kröning i Köpenhamn 1445), medan den andra var hans egen. Bägge kronorna köptes emellertid av Karl Knutsson 1454, varefter de 1461 i Stockholm togos i beslag av Kristian I, som pantsatte dem i Lübeck. Där funnos de 1462 men omtalas sedan ej mer.

Författare

Gottfrid Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Pergamentsbrev, RA o UUB; kopiebok A 26, fol 332, RA (om F:s »yttersta testamentsbrev»); brev till Tyska ordens högmästare 1 juni 1432, Königsbergsar-kivet (nu i Göttingen). — Akter rör ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 (1903), s 39; BSH 2 (1864), 3 (1870); Codex epistolaris Vitoldi magni ducis Lithuanise 1376—1430 (1882; Monumenta medii xvi historica res gestas Poloniae illustrantia, 6); Die Recesse und andere Akten der Hansetage von 1256— 1430, 7 (1893), 8 (1897); DM 6: 1 (1913); DN 6 (1864), 16 (1903), 19 (1914); A Huitfeldt, Danmarckis Rigis Krönicke, 1 (1652, foliouppl), s 745; E Joachim o W Hubatsch, Regesta historico-diplomatica or-¦dinis S Mariee Theutonicorum 1198—1525, 1:1 (1948); Jämtlands o Härjedalens dipl, 1:3 (1956), s 220; Kalmar stads tankebok (1945—49); Liv-, Esth- und Curländisches Urkundenbuch, 1:7 (1881), 8 (1884); Norges gamle Love, R. 2, 1, Tekst (1912); RepD 3 (1899—1906; med reg, 4, 1906—1912); SD 1—3 m suppl (1875—1904); SMR (1937); SRS I: 1 (1818), s 32, 123 f, 134, 142 f, 146, 149, 170 f, 178 f, III (1871— 1876): 1, s 130, o 2, s 211; ST 3 (1895); Sv medeltidens rimkrönikor, ed G E Klemming, 2 (1866). — G Carlsson, Senare medeltiden. 1. Tidsskedet 1389—1448 (Sveriges hist till våra dagar, 3: 1, 1941); dens, Biskop Tomas av Strängnäs (1955); dens, De båda guldkronorna i Vadstena kloster (Fornv 1956); dens, Ett nytt sv. bergverk under Erik av Pommern (HT 1956) ; L Daae, Erik af Pommerns Giftermaal med Philippa af England (NHT 11:2, 1880; undersökn föråldrad) ; Kr Erslev, Dronning Margrethe (1882); dens, Erik af Pommern (1901) ; J R Fletcher, The story of the English bridgettines of Syon Abbey (1933); B Hildebrand, Esbjörn Blå-jjanna o hans arvingar (PHT 1934); A Hof-jneister, Genealogische Untersuchungen zur ¦Gesch des pomm Herzoghauses (1938); W Holtzmann, Die englische Heirat Pfalzgraf Ludwigs III (Zeitschrift fur die Gesch des Oberrheins, N F, 43, 1929) ; T Höjer, Studier i Vadstena klosters o birgittinordens hist (1905); F H Jahn, Danmarks politisk-mili-taire Hist under Unionskongerne (1835), s 478 ff, 504; E Jorgensen, Catalogus codicum latinorum medii aevi bibliothecse regite Haf-niensis (1926); K Kumlien, Karl Knutsson i Preussen (1940), s 24, 46; S Lagerbring, Swea rikes hist, 4 (1783), s 572 ff; H Wich-man, Biskop Thomas av Strängnäs (KÅ 1937) ; J H Wylie, History of England under Henry the fourth, 1—4 (1884—98).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Filippa, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14127, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14127
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Filippa, urn:sbl:14127, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se