Gödik Fincke

Död:1617 – Finland (begr i Ulvsby Kyrka)

Riksdagsledamot, Godsägare


Band 16 (1964-1966), sida 33.

Meriter

3 Fincke, Gödik, son till F 1, f i sl av 1540-talet, d. 1617, begr i Ulvsby kyrka. I krigstjänst, svårt sårad i slaget vid Lode 23 jan 1573, olika, främst civila uppdrag, för-ordn 29 juni 1582 att övertaga befälet på Nyslott, vilket han 20 okt 1599 överlämnade åt hertig Karls män, gränskommissarie ang Nyslotts läns gräns 16 juni 1595, föreslagen till riksråd vid riksdagen i Sthlm 1602, men avsade sig, levde sedan som godsägare. Ägde Sunnäs i Ulvsby sn (Satakunda) o Porkala i Lampis sn (Tavastland).

Gl) 15 dec 1577 m Ingeborg Boije, d. 1580, dtr av krigsöversten Nils Andersson Boije af Gennäs o Brita Christersdtr Horn af Kanckas o förut g m amiralen ståthållaren Hans Larsson (Björnram) till Isnäs (d. 1571), 2) före 14 aug 1585 m Elin Torstensdtr, dtr av Torsten Henriksson till Autis o Barbro Olofsdtr (Wildeman) o förut g m Magnus Fleming (d. före 28 juli 1581), 3) m Kristina Hansdtr, levde ännu 1632, dtr av Hans Björnsson till Lepas o Karin Hen-riksdtr Horn af Kanckas samt 23 jan 1621 omg m krigsöversten Axel Kurck (d. 1630).

Biografi

Nämnd som den förste av arvingarna vid arvskiftet efter fadern på senhösten 1566, synes Gödik F varit äldst av de då levande sönerna. Vid ryska krigets utbrott 1570 torde han omedelbart ha trätt i krigstjänst, men hans krigarbana blev icke lång. I slaget vid Lode jan 1573, där Klas Åkesson Tott besegrade ryssarna, blev F så svårt sårad, att han för framtiden var oduglig till aktiv krigstjänst. På grund härav tilldelades F i juli en spannmålsförläning på livstid. I juli 1575 förordnades han att återkalla skattehemman i Viborgs och Nyslotts län, som hade uppköpts av frälsemän. Hans verksamhet utsträcktes senare att gälla också övriga delar av landet. Åren 1580 och 1581 är han sysselsatt med att fördela den proviant, som från Helsingfors sändes till Reval, Viborg och andra orter. Den 29 juni 1582 utsågs F att övertaga befälet på Nyslott.

På Nyslott ställdes F inför krävande uppgifter. Underhållet av besättningen erbjöd stora svårigheter, så mycket mera som F med medel från sitt slottslän måste bistå också Kexholm och Viborg. Bönderna i Savolax led svårt av borgläger, knektuttagningar och tvånget att bevaka gränsen, och F kunde trots allvarliga bemödanden icke lindra deras svårigheter. Också befästningsarbetena var betungande. Sedan Teusinafreden slutits, utsågs F till medlem i den kommission, som skulle uppgå gränsen mellan Nyslotts och Kexholms län. Kexholms återställande till ryssarna 1597 flyttade åter det ryska väldet tätt inpå Nyslotts portar, men under de år F ännu satt som befälhavare på slottet, har detta ej medfört några nya komplikationer.

I stället riktades F:s uppmärksamhet på de allt allvarligare förvecklingarna inom det svenska riket. Under 1590-talets konflikter mellan Sigismund och hertig Karl har F utan att kompromettera sig inför de kungliga företrätt samma moderata, mot marsken Klas Eriksson Fleming och hans anhängare kritiska uppfattning som omfattades av flertalet bland Finlands förnämligare frälse. Denna F:s hållning betingades både av ekonomiska, politiska och ideella samt rent personliga omständigheter. F var en efter finländska förhållanden förmögen man. Vid faderns död hade han visserligen av det stora arvet fått nöja sig i huvudsak med Sunnäs säteri i Ulvsby i Satakunda, men efter trenne bröders död hade han ytterligare erhållit Porkala stora säteri i östra Tavastland. Genom sina tvenne första äktenskap hade han kommit i besittning av Boe gård i Nyland och av Autis säteri i Egentliga Finland. Med de fyra säterierna i var och en av landets huvuddelar och ett femtiotal landbolägenheter därutöver har F icke varit så hänvisad till maktägarnas gunst som en stor del av det finländska frälset.

F har undertecknat Uppsala mötes beslut, men detta har skett i ett senare skede, förmodligen under kröningsriksdagen 1594, som F synes ha bevistat. Där torde han också ha svurit konungen sin ed. Till Söderköpings riksdag reste han ej men urskuldade sig inför hertigen med att kallelsen på grund av det långa avståndet hade kommit för sent.

Klubbekrigets utbrott tvang F till aktivitet. Han befann sig vid jultiden 1596 på sin gård Porkala då han fick underrättelse om de österbottniska böndernas tåg söderut. Han skyndade genast till Nyslott, på vägen manande Tavastlands- och Savolaxbönderna att icke ansluta sig till upproret. Inom kort nådde detta dock F:s slottslän. Utsända från Österbotten och Norra Tavastland förmådde bönderna i en stor del av Savolax att resa sig. De upproriska uppfordrade F att ansluta sig till dem och hertigen. F svarade med att låta avhugga budbärarens händer. Det av honom utsända krigsfolket lyckades snart besegra de upproriska. F manade därefter till skonsamhet tydligen mest med tanke på nödvändigheten att bevara slottslänets skatteförmåga, men humana synpunkter har även påverkat hans uppträdande. Efter segern utdelade F särskilda fridsmärken av trä för att skydda de övervunna mot våldsdåd.

F undgick icke de radikala kungavännernas misstankar. Dessa ville avkräva honom liksom en del andra en ny ed till konungen hösten 1597. Häri gällde det bl a att lova, att aldrig vara på deras sida, som vore mot konungen »hemligen eller uppenbarligen, det vare sig med H F N hertig Carl eller någon annan». F vägrade att gå eden. När hertigen sände F försvarsbrev och lät skydda hans gods i västra Finland för plundringar, riktades nya beskyllningar mot F, som för ståthållaren Arvid Eriksson framhöll, att han icke begärt något skyddsbrev. Men alltjämt längtade F efter »frid och enighet». »Krönikerne give oss så månge grymme undervisninger och påminnelser uti vår förflutne tid i Sveriges rike, huru månge oskyldige människer äre med riksens störste undergång ombragte egenom det skadelige inbördis tvedräkt», skrev han på nyåret 1598 till ståthållaren. Men på våren försträckte han spannmål för det planerade tåget till Sverige.

När hertig Karl efter Sigismunds flykt hösten 1599 för andra gången med härsmakt gick över till Finland, var F i tillfälle att på avstånd iakttaga det kungliga väldets sönderfall. Talrika flyktingar, bl a brodern Sten, sökte sig till Nyslott. Samtidigt uppvaktades F med täta skrivelser från den kunglige ståthållaren i Viborg med uppgifter om snart väntade förstärkningar från Estland och med uppmaningar att uppbåda ryttare och krigsfolk till den kungliga sakens bästa. Uppmaningarna fick ingen påföljd. F meddelade, att krigsfolket var ovilligt. Icke ens flyktingarna önskade ytterligare våga något för konungen. Men också hertig Karl riktade sig till F, och i en skrivelse av 13 sept 1599 från Helsingfors uppmanades F att infinna sig hos honom, om han icke ville råka ut för den i Kalmar avrättade Johan Sparres öde.

F svarade än så länge ödmjukt undvikande. Från det erövrade Viborg förständigades F 26 sept att ofördröj ligen komma till hertigen. »Ty med mindre att det sker, då skalt du vete, att vi innan få dagar vele vara tin gäst och så hemsökie dig som med oproriske både vid Kalmarne, Åbo och här vid Viborg skett är». Nu tovade F ej mera. Omedelbart efter brevets mottagande meddelade han 30 sept, att han skulle bege sig till hertigen, så snart slottet i F:s frånvaro kunde besättas med »förtroget» folk. Hertigens män mottogs genast på slottet, men först 20 okt begav sig F till hertigen i Åbo. Där erhöll han 13 nov, tre dagar efter brodern Stens avrättning, ett försvarsbrev. F fick nåd och undgick alla efterräkningar.

F återvände än en gång till Nyslott, varifrån han på nyåret 1600 avreste till Linköpings riksdag. Vid denna fick han i uppdrag att uppbära hjälpskatten i Finland, men synes snart helt ha återgått till privatlivet. Han var med på adelsmötet i Åbo i jan 1602, där Karl sökte nå en vänskaplig uppgörelse med den finländska adeln, och synes också ha deltagit i Stockholmsriksdagen s å. Här föreslog hertigen honom till riksråd, men valet avstyrktes av adeln »efter han själv känner sig för svag och är mycket sjuklig». Det är troligt, att F med sin försiktiga natur avböjde riksrådsämbetet, emedan det ej var utan risker i händelse av Si-gismunds återvändande. Först mot slutet av sin levnad mottog F åter offentliga uppdrag. Så var han kommissarie för uppbörden av Älvsborgs lösen 1614—16. Han deltog också i Helsingfors lantdag 1616.

Författare

Eric Anthoni



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

F förde liksom fadern kopieböcker över avsända och erhållna skrivelser (delvis tr av Grönblad), förut i den s k Kankassaml, nu i Avskriftssaml (vol 12—13), RA. Ett egenhändigt brev från F till Sigrid Eriksdtr (Vasa) i Kungl arkiv: Prinsar och prinsessor, vol. 4. Andra brev från F i Oxenstiernska saml, RA, och några i Biographica, FRA.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, HKR, RA; Sv dona-tionskont:s arkiv F I d: 125, F V: 58, KA; landskapshandl, Genealogica öfver Wallenius'- ska släkten, FRA. — Bidr t Finlands hist, 4— 5 (1912—17); Confessio fidei, thet är then christeliga troos bekännelse (1593—94); SRA, ser 1, bd 3: 1 (1894—1910); Urkunder upplysande Finlands öden o tillstånd, ed E Grönblad, 1—2 (1843—56); J E Waara-nen, Saml af urk rör Finlands hist, 1—5 (1863—78). — H Almquist, Sverge o Ryssland 1595—1611 (1907), s 16, 18 ff, 40, 50; E Anthoni, Till avveckl av konflikten mellan hertig Carl o Finland, 1. Konfliktens uppkomst o hertigens seger (1935); dens, Konflikten mellan hertig Carl o Finland. Avveckl o försoningen (1937); dens, Finländska släkttavlor från tiden omkr 1570 (Genos 1954); Y Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (1877); O Mustelin, Studier i finländsk his-torieforskn 1809—1865 (SSLF 361, 1957); W Tawaststjerna, Pohjoismaiden viisikolmat-tavuotinen sota, [2] (1929); J E Waaranen, Landtdagen i Helsingfors 1616 (1862).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gödik Fincke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14131, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14131
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gödik Fincke, urn:sbl:14131, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se