Meriter

Fougstedt, Arvid Lorenz, f 17 juni 1888 i t Sthlm (Jak o Joh), d 4 okt 1949 i Sthlm (Hög). Föräldrar: kamreraren Olof Lorenz Harald F o Kristina Aurora Ingeborg Pettersson. Lärling vid Iduns litografiska anstalt 1902, elev vid Tekn skolan 1905, medarb i bl a skämttidn Puck från 1906, vistades tidvis i Paris 1908–17 o studerade där vid Académie Colarossi o Matisseskolan, prof i teckn vid Konsthögskolan 1 juli 1938 (tf 1 dec 1937)–30 nov 1947. – LFrKA 1934, RVO 1940.

G 22 aug 1911 i Sthlm (Osc) m Gerda Wessel, f 30 okt 1883 i Gudmundrå (Vnl), d 16 febr 1961 i Sthlm (Hög), dtr till sågverksägaren Severin W o Louise Antoinetta Mellström.

Biografi

Efter tre år som litograflärling vid Iduns litografiska anstalt, där han vantrivdes med sitt arbete, fick Arvid F börja vid Tekniska skolan hösten 1905 på en ritkurs för byggnadsingenjörer, som även inneslöt frihandsteckning. En tid var han på faderns initiativ elev vid Tallbergs etsningsskola men kände utbildningen där som ett nytt tvång, en ny form av förhatlig litografi. Troligen till följd av sin aversion mot litografyrket utförde F senare i livet tyvärr endast ett tiotal grafiska blad.

År 1906 inköpte Hugo Vallentin, redaktör för skämttidningen Puck, en tuschteckning av F och därmed började ett mångårigt medarbetarskap i skämtpressen. Detta gav honom både pengar och självkänsla, skärpte hans iakttagelseförmåga som samtidskrönikör och stärkte hans prestige inför fadern, som hade önskat att han skulle utbilda sig inom något yrke. Under 20-talet och framåt var F tecknande teaterreporter för Svenska Scenen, Söndagsnisse och Stockholmstidningen och utförde dessutom en mängd goda illustrationer för dags- och veckopressen.

I febr 1908 hade F råd att resa för studier till Paris. Detta första Parisbesök varade ett halvår. Han tecknade kroki på Académie Colarossi, där Chr Krohg var lärare, sålde skämtteckningar till Puck i Sthlm och Le Rire i Paris. Ett andra halvårsbesök 1909 fördjupade hans studier, och under ett tredje, våren 1910, besökte han några månader Matisseskolan. Han fick några godkända »M» på sina målningar av mästaren Matisse men trivdes bäst som självständig kroki-tecknare på Colarossi. Friast kände han sig som iakttagande reportagetecknare av människor i deras miljöer, en passion som varade livet ut. Mängden av teckningar och akvareller, utförda på platsen eller senare ur minnet i ateljén, utgör ovärderliga tidsdokument. Konstnärskolonin på Montparnasse åren 1908–17 figurerar träffsäkert på caféerna Versailles, La Rotonde, Du Dôme, i Vasilieffs cantine, i ateljéerna och på boulevarderna. Välkänd är den skandinaviska konstnärsgruppen i »Matisseskolan 1910», tuschteckning utförd på 20-talet efter skisser och ur minnet. På samma sätt skildrar han konstnärslivet i Sthlm på 20- och 30-talen samt under professorstiden kollegerna på Konstakademien.

Efter sitt giftermål 1911 blev F bofast ett år i Montpellier i Sydfrankrike, där hans maka övertagit ett gymnastikinstitut. Här kunde han i lugn och ro odla ambitionen att bli en skicklig och kunnig målare. Han kopierade en ryttarbild av Delacroix, gjorde studier av tjurfäktningarna i Nîmes och smälte konstintrycken från bröllopsresan genom München, Verona, Venedig, Florens och Rom. När han kallats hem till sin värnplikt, kopierade han enligt order David von Kraffts »Porträtt av Carl XII» på Nationalmuseum, varefter familjen senhösten 1913 återvände till Frankrike. På genomresan över Paris i febr 1913 hade F tillfälle att beundra utställningen »David et ses élèves», vilket fick betydelse för hans senare utveckling mot klassicismen.

F, som ofta sett Pascin teckna och tagit intryck av dennes fina linjekonst, fick i febr 1914 hyra Pascins fd ateljévåning, nr 3 rue Joseph Bara. Där föddes under kriget sonen Erik, vilken fadern 1928 gestaltade i olja, »Erik som Joseph Bara». Ur den varma känslan av intim familjelycka (F kallades på Montparnasse för »Monsieur qui est vrai marié») koncipierades där det stilbegrepp, som förblev F:s ledmotiv under resten av hans levnad, »den nya sakligheten». Han hade redan lärt sig mycket om saklig objektivitet och känsla för målarkonsten som gediget hantverk, då han på Louvren kopierade Hans Holbein d y:s porträtt av Nicolas Kratzer. Som »en naturkatastrof» upplevde han innerligheten och allvaret i Hans Memlings konst, då han i Madrid 1916 på Pradomuseet kopierade »Jesu frambärande i templet»; det nakna Jesusbarnet tycktes honom som en estetisk konkretisering av hans egen halvårige son Erik. Sonen förblev under åren ett ständigt återkommande kärt motiv för F; en av de bästa bilderna är gouachen »Erik i Vickleby» 1930.

Konstlivet på Montparnasse under första världskriget var inte helt förlamat. F arbetade flitigt, deltog i en statlig pristävling »Kriget i bilder», fick tolv akvareller antagna och väl betalda; de trycktes som vykort och spriddes som propaganda, främst i Amerika. Han tecknar och målar de kända figurerna på La Rotondes terrass: Picasso, Modigliani, Zadkine, Hans Arp, Ilja Ehrenburg, F U Wrangel, Per Krohg, Bjarne Eide m fl. Han skildrar fint stämningen under en »Konsert i Vasilieffs cantine» (akvarell 1915, Kristianstads mus), gör snabbteckningar som »Lördagstumult i Vasilieffs cantine» (tusch 1915). Genom förmedling av Max Jacob och Adolphe Basler besökte F Picasso i dennes jätteateljé och skrev ett rappt och skickligt konstreportage (SvD 9 jan 1916). Vintern 1916–17 gjorde F ett nytt reportage och berättade bl a om föreningen »Lyre et Palette», om utställningar och musikaftnar trots krigsmörkret (SvD 11 febr 1917). Tuschteckningen »Vernissage på Lyre et Palette» 1916, skildrar med grafisk klarhet en grupp besökare: Picasso, Modigliani, Jacob, Kisling, Gustaf Hellström och F själv i plommonstop, vid pianot sitter Eric Satie och på väggarna syns tavlor av Picasso, Modigliani och Matisse. I mars 1917 lämnade F med sin familj Paris och reste över Schweiz och Tyskland hem till Sthlm.

På sin debututställning i Sthlm i febr 1919 visade F bl a oljemålningen »Ingres i Davids ateljé» utförd 1918. Kompositionens programkaraktär stod klar för den uppskattande kritiken (Pär Lagerkvist). F:s tavla belyser Ingres berömda ord: »Teckningen är konstens hederlighet». Målningen är känd som symbol för 20-talets svenska nyklassicism. År 1923 utförde F i olja en mer stilriktig komposition »Ingres i Davids ateljé. II».

Att F själv just de åren är en teckningskonstens mästare i nivå med Ingres, visar bl a det geniala linjespelet i porträtteckningarna av »Mauritz Stiller» 1919 (Nat:mus). Märkliga är även de linjerena tuschteckningarna avsedda att illustrera Hoffmanns »Djävulselixiret» 1920 (Nat:mus). I Gripsholms porträttsamling finns den stora porträttgruppen i olja »Konstnärer» 1920, som komposition influerad av Picasso och kubismen. Konstnärerna är F:s kamrater Leander Engström, Einar Jolin, Otte Sköld, Nils Dardel och Isaac Grünewald. På en utställning i Liljevalchs av franska kubister kopierade F en abstrakt oljemålning av Braque, »Figure» 1920. Kontakten med den abstrakta kubismen gav F impulser, som skärpte hans linje och form, men han förblev realist.

Under halvtannat års vistelse i Italien 1921–22 tillsammans med Leander Engström besökte F Florens med omgivningar, Siena, Assisi, där han kopierade Giotto, Forte dei Marmi, Rom och Pompeji. Efter hemkomsten deltog han i Falangens utställning på Liljevalchs i okt 1922. På Falangens sista utställning där våren 1925, då F nådde fullt erkännande, visade han bl a oljemålningen »Gerda vid balkongen» 1925. I detta porträtt av sin maka i hemmet Heleneborgsgatan 4, en interiör med utblick genom öppen balkongdörr, har F uppnått en syntes mellan hårfin linjeskärpa och glasklart färgljus, som inger betraktaren en känsla av fullödigt mästerverk. En version med Gerda inne och Erik ute på balkongen, »Inne och ute» i olja 1926, tillhör Hamburgs Kunsthalle. Märkliga är även porträtten i olja av »Rikard Lindström» 1924 och »Pär Lagerkvist» 1925 i K O Bonniers porträttsamling samt ett flertal tecknade porträtt. En särställning intar målningen av »Ivar Johnsson» 1935 (Linköpings mus). Med plastisk tyngd, sober färg och självklar karakteristik har F här gett ett mästarprov på både modellen-skulptörens och sin egen uppfattning av klassicismens formideal: människan i hennes estetiska rum. En lika genomarbetad klassisk komposition visar den ståtliga familjebilden i hemmiljön, »Gerda, Erik och Donatello» 1933, där även F är synlig i spegeln i fonden. F har även utfört porträtt av dåvarande »H K H Kronprinsen» i olja 1942 samt av kung »Gustav V» 1948.

Under sommaren 1925 i Vickleby på Öland illustrerade F Strindbergs Röda rummet. De 87 teckningarna och akvarellerna, nu i Nationalmuseum, rönte stor uppskattning. Det kan påpekas, att realisten F till Strindbergs figurer tog samtida personer som modeller: Arvid Falk har drag av Pär Lagerkvist, Falander av Per Lindberg, Sellén av Modigliani, Levi av Isaac Grünewald osv. Th Laurin med käpp och hög hatt syns i en vinjett. F visar här andra drag än den ambitiöst kulturmedvetne klassicisten, han är lekfullt spirituell, ironisk och ofta karikerande elak, han är en självmedveten regissör som överlägset dirigerar sina skådespelare på den scen ur livet som han framställer.

Från 1925 besökte F under ett decennium årligen Danmark och gjorde sig förtrogen med den danska konsttraditionen från David-eleven Eckersberg. Han trivdes i Danmark och kände sig besläktad med det danska kynnet.

Efter ett besök i Paris 1927 påbörjade F serien »Franska revolutionen», ett dussintal gouacher och akvareller från 1927 till 1946. Dessa romantiska historiemålningar utspelas i en stilriktig miljö efter dräkt- och porträttstudier på Musée Garnavalet och omfattande litterära forskningar i ämnet. Allt är objektivt tidstroget. Men som oftast i historiska skildringar har även F i sina välregisserade scener lagt in en underton av frän satir, här riktad mot de samtida konstpolitiker som manövrerade ut honom från centrum till periferien. Hyllningen av diktatorn Robespierre i »Festen för det högsta väsendet» akvarell 1928, är festligt ironisk. En stilparallell till historiescenerna utgör mängden av akvareller direkt efter teaterföreställningar, t ex Molières »Misantropen» med Poul Reumert 1929 och en scen ur »Fröken Julie» på Dramaten 1949.

I okt 1929 visade F en stor retrospektiv utställning på Konstakademien, i mars 1934 en mindre i Färg och Form på Sturegatan. I april 1934 kallades han till ledamot av Konstakademien. I mars 1936 höll han sin andra stora retrospektiva visning på Konstakademien. Kritiken, som under 30-talet helst lovprisade färgromantikerna, var endast artigt uppskattande. I juli 1938 utnämndes F till professor i teckning vid Konsthögskolan (efter Albert Engström). Han var en mycket uppskattad, tolerant och kunnig lärare i teckning, eleverna fick veta mycket om Rafael och Ingres. I oljemålningen »Ritskolan» 1940 har han skildrat atmosfären under en kvällskroki med stående nakenmodell på podiet och två dussin flitigt arbetande elever, alla porträttlika (tillhör Albert Bonnier j:r). År 1943 tillkom den intressanta och förnämliga akvarellen »Akademiens medlemmar samlade till sexa på källaren Freden» 1943 och s å målade han även i akvarell »Akademiens högtidsdag» och »Direktörslunchen», med fint karakteriserade porträtt och med kopior av elevarbeten på väggarna, precis som i »Lyre et Palette» från Paris. Sommaren 1942 målade F på fondväggen till Högalidskyrkans kolumbarium en fresk, »Den gode herden». Teckningen är sakligt ren, färgen daggfriskt akvarellklar, symboliken äkta religiös och mänskligt varm med en grundton av milt vemod. Konstnärens stofturna är gravsatt i en av kolumbariets nischer.

En stor gruppbild utanför sin egen krets målade F 1945: »Styrelsen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, Simrishamn», och 1939 utförde han kartongen till en »Gobeläng för Stockholms handelskammare». F:s sista arbete blev illustrationerna till jubileumsupplagan av Wennerbergs Gluntarne 1949. Han tecknade ett 60-tal tuschteckningar i en luftigt hållen stil med fin grafisk pregnans och livfullt innehåll.

Teckning var och förblev F:s främsta uttrycksmedel. Hans bildminne var högt utvecklat, ofta återskapade han åratal efteråt ur minnet med fördjupad estetisk gestaltning. Han kände andlig släktskap med gamla mästare som Holbein, Rafael, Ingres, Eckersberg, beundrade även Picasso och kubismens estetik, härledd ur klassicismens rumsuppfattning, men förblev realist utan teoretiskt experimenterande. För F hade färgen som kolorit sällan egenvärde, den är huvudsakligast form- eller stoffbunden. Han nådde mycket högt som akvarellist: färgen är ren och lyriskt mjuk med utsökta och skickligt drivna valörer. Oljemålningarna är oftast viljemässigt bundna av formen eller av stoffet i kläder och föremål. Hans stora intresse för teatern influerade hans estetiska rumsuppfattning mer än klassicismen, han gestaltade ofta människorna plastiskt i grupper, som på en teaterscen.

Författare

Bengt O Österblom

Arkivuppgifter

Opubl dagboksant:r o brev hos konstnären Erik Wessel-Fougstedt.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Programförklaring] (Nutida svenskt måleri, D. 2, Sthlm 1935, s. 393 f). – Reflexioner kring utställningen Svenska akvareller 1925–1947 på Konstakademien (Konstrevy, 23, 1947, Sthlm, s. 273–277). – Carl Frisendahl (ibid., 1948, s. 198 f). – Art. i SvD 1916 f, S-T 1927, DN 1928, NDA 1932 –35.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Blomberg, En hemmets målare (Vi 9 nov 1929); O G Carlsund, A F (Konstrevy 1936); dens, art:r i Konstvärlden 1941, s 33 f, 150 f, 326; K Fåhraeus, Falangen (OoB 1925); F Holmér, A F (Studiekamraten 1936); R Hoppe, A F (Från Pilo till X:et, 1954); G J[ungrnarker], A F (Fören för grafisk konst, Meddel 19, 1940, s 31 ff); H Runnqvist, Två pristävlingar inom dekorativ konst (Konstrevy 1931); SKL; R Söderberg, A F (Den sv konsten under 1900-talet, 1955); E Wallenqvist, F bakom F (Konstrevy 1952); B O Österblom, art i Konstvärlden 1942, s 344; dens, A F (1946); dens, A F, konstnären som trodde på moral o förnuft (Konstvännen, 2, 1949, s 3–6). – Utställningskataloger: A F, retrospektiv utställn, Konstakad (1946) ; A F 1888—1949, Riksförb för bildande konst, Minnesutställn (1952); A F, Nat:musei utställn: kat 187 (1952).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid L Fougstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14407, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt O Österblom), hämtad 2024-05-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14407
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid L Fougstedt, urn:sbl:14407, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt O Österblom), hämtad 2024-05-08.