Meriter

3 von Friesen, Otto, kusinson till F 1 o F 2, f 11 maj 1870 i Kulltorp (Jönk), d 10 sept 1942 i Uppsala (Domk). Föräldrar: häradsskrivaren Johan Adolf v F o Hedvig Elisabeth Ödman. Mogenhetsex vid Halmstads h läroverk 5 juni 1889, inskr vid Uppsala univ 10 sept s å, fil kand 11 dec 1891, fil lic 25 april 1896, disp pro gradu 29 nov 1897, doc i nord språk 10 dec s å, fil dr 31 maj 1898, uppehöll eo professuren i sv språket 1 sept 1900–9 mars 1906, eo prof 9 mars 1906, ord prof 1 jan 1909–12 maj 1935, allt i Uppsala, v ordf i Upplands fornminnesfören 1918–27, sakk vid utarb av förslag rör det akad befordringsväsendet dec 1918–juli 1922, ordf för lärarutbildningssakk 1935. – LHVU 1904, led av Letterstedtska fören 1907 (styr: led 1930), LVHAA 1913 (ordf i fil-filol klassen 1934), LVSL 1921, LVS 1922, SA:s Karl XIV Johanspris s å, LVA i Oslo s å, LSkS 1928, LVA s å, LSA 1929, VA:s Letterstedtska förf:pris s å, led av Hum fondens nämnd 1929, LGAA 1932.

G 18 juni 1906 i Uppsala (Domk) m Vendela (Vendla) Ohlsson, f 14 dec 1874 i Sthlm (Ad Fredr), d 4 mars 1956 i Uppsala (Domk), dtr till lärov:adjunkten Johan Edvard O o Helena Kristina Andersson Klint.

Biografi

F inledde sin vetenskapliga bana med mycket grundliga och omfattande studier i de germanska och indoeuropeiska språkens äldre grammatik, främst i deras ljudhistoria. Han följde därvid en linje, som var mycket vanlig bland språkmän omkring sekelskiftet, särskilt i Uppsala. Språkhistorien blomstrade, och den omgavs med en mycket stark optimism. »Urgermanische Lautlehre» (1894) bildade toppunkten i den beundrade läraren A Noreens författarskap. Att komplettera det väldiga system som hade uppbyggts och som just under dessa år kodifierades i Karl Brugmanns berömda Grundriss, att finna en ny »ljudlag» var för varje ung forskare ett eftersträvat mål. F avlade lic-examen med högsta betyg såväl i nordiska språk som i grekiska. Hans första publicerade arbete gällde grekiska dialektinskrifter. Kort därpå följde hans doktorsavhandling »Om de germanska mediageminatorna» (1897). Han avser därmed de långa konsonantljuden i sådana ord som sv gubbe (jordgubbe), krabba, kudde, bagge, tagg, vagga. F är fast övertygad om att det är fråga om en rent ljudhistorisk företeelse: en förlängning i sent urgermansk tid framför n-suffix, sålunda framför allt (kanske uteslutande) i substantiviska n-stammar. Han avvisar ganska kort en annan mening, att de långa ljuden skulle ha uppkommit genom spontan nybildning eller ombildning, såsom uttryck för intensiv eller iterativ betydelse eller som smekord, och att de följaktligen icke alltid behövde tillskrivas så hög ålder. I sin art och från sina utgångspunkter är F:s arbete måhända den mest lärda språkhistoriska undersökning, som har sett dagen i vårt land, med ett sorgfälligt prövat material, en med nästan matematisk noggrannhet underbyggd tes och en strängt logisk bevisföring.

Svåra problem inom äldre germansk och nordisk ljud- och formhistoria lockade ständigt F. Hit hör bl a hans skarpsinniga och metodiskt mönstergilla arbeten »Till den nordiska språkhistorien» 1, 2 (1901, 1906), »Substantiv avledda med suffixet ju i germanska språk» (1912) och »Om det svaga preteritum i germanska språk» (1925). Det första av dessa arbeten handlar huvudsakligen om de växlande formerna av ordet sjö och liknande ord. Det andra söker visa, att ett antal ord, som i fornspråken uppträder som i-stammar eller ja-stammar, i själva verket är gamla ju-stammar – sålunda en förskjutning i formsystemet. Det tredje ger en övertygande lösning av problemet om den s k svaga verbböjningens uppkomst i samgermansk tid.

Äldre språkhistoria förblev alltid den fasta grundvalen i F:s forskning. Även sedan han mera kommit att syssla med realfilologiska ämnen (runologi, namntolkningar o dyl), försummade han aldrig de rent språkhistoriska momenten i problemen. De intog alltid en central ställning i hans tankeverksamhet, och först sedan de hade fått en övertygande lösning, kände han sig helt tillfredsställd.

Omedelbart efter sin disputation i nov 1897 förordnades F till docent i nordiska språk. Därmed inleddes en lärargärning, som har varit av utomordentligt stor betydelse för de nordiska studierna i vårt land. F var en skicklig lärare, grundlig, metodisk och med stort intresse för sina elever. Fr o m hösten 1900 uppehöll han professuren i sv språket i Uppsala och utnämndes till dess ordinarie innehavare i mars 1906. På denna post verkade han oavbrutet till sin pensionering 1935. Hans närmaste kolleger var professorerna i nordiska språk Adolf Noreen (till 1919) och Bengt Hesselman. Rätt olika till temperament och intressen representerade dessa tre också ganska skilda arbetsfält, vilket åt forskningen och undervisningen inom ämnet gav ett rikt och mångsidigt innehåll. En stark gemenskap torde också alltid ha förenat F med de klassiska språkforskarna i Uppsala O A Danielsson, Per Persson och Otto Lagercrantz.

Redan tidigt tycks F ha känt sig lockad av de sv runinskrifterna som såväl språkliga som historiska dokument. Sannolikt har han börjat sina runstensgranskningar redan ett eller annat år före disputationen. Vitterhetsakademins planerade utgivning av »Sveriges runinskrifter» var då visserligen redan i gång, men det gick mycket långsamt och stötte på svårigheter, som t v föreföll helt oöverkomliga. Runstenarnas undersökning och avbildning måste föregås av ett mycket omfattande konserveringsarbete, och för detta saknades både tekniska och ekonomiska resurser. Reproduktionskonsten stod ännu lågt, men allting lovade en snabb utveckling på detta område. F insåg snart, att här t v ingenting var att göra för honom. I stället planerade han ett eget verk, som skulle behandla ett urval av de språkligt och kulturellt viktigaste inskrifterna. Början skulle göras med Småland, hemlandet. Men även dessa planer strandade eller uppsköts. Runstensexkursioner upptog emellertid snart en mycket god del av F:s sommarferier; det blev ett permanent feriearbete, som oavbrutet sysselsatte honom hela livet igenom. Han har lagt upp samlingar, som år för år ökades och med tiden blev mycket stora. Huvuddelen i detta F:s privatarkiv (numera i UUB) utgöres av anteckningar (»protokoll») från hans egna undersökningar av monumenten.

Det är betecknande för F:s läggning, att han mycket snart kastade sig över den grundläggande frågan om runornas ursprung. Han ville alltid gå till bottnen med problemen. Allmänt vedertagen omkr sekelskiftet var Ludvig Wimmers teori, att runorna utgjorde en omformning av de latinska kapitälerna i den form dessa hade under den romerska kejsartiden; följaktligen skulle de också ha uppkommit i kontaktområdet mellan romersk och germansk kultur i Rhenområdet i väster. Visserligen hade Sophus Bugge i ett föredrag vid 5:e nordiska filologmötet i Kristiania 1898 framställt tanken, att runorna tidigast skulle ha använts av goterna, som utformat dem efter grekisk och romersk skrift efter sitt härtåg till Mindre Asien 267 e Kr. Bugges åsikt hade emellertid icke blivit framställd i tryck och var endast genom muntliga referat känd av F, som oberoende härav hade kommit in på liknande tankegångar.

F var enig med Bugge i att runorna huvudsakligen härrörde från grekisk skrift och att de tidigast hade använts av goterna. Men på två viktiga punkter var han av en annan mening. F härledde runorna ur den grekiska kursiven, det dagliga livets »flytande» skrift, som gotiska soldater och köpmän hade lärt känna i inskrifter av olika slag. De har för sina behov omformat dessa skrivtecken till en epigrafisk skrift, lämpad framför allt för ristning i trä, vilket för århundraden framåt måste ha varit det huvudsakliga underlaget för germanernas bruk av skriften. Detta förklarar mycket i runornas form både i början och i den fortsatta utvecklingen. En rad grekiska kursivtecken bildade kärnan, men de hade av olika skäl kompletterats med några tecken ur det latinska alfabetet. Runorna har sålunda enligt F framgått ur försök att skriva gotiska med grekiska bokstäver; i de fall då grekisk skrift saknade tecken för vissa gotiska ljud eller då formella sammanfall skulle kunna inträffa, har man gripit till latinska bokstäver. Ett gotiskt runalfabet hade vidare enligt F uppkommit och tagit fast form betydligt tidigare än Bugge hade förmenat. Han anknyter härvid till arkeologen Bernhard Salins betydelsefulla iakttagelser om ett mäktigt gotiskt kulturområde vid Svarta havets n och nv strand, mellan Donau och Krim, under de första århundradena e Kr. I detta gotiska rike skulle runorna ha uppkommit som en naturlig följd av umgänget med befolkningen i de grekiska städerna och de romerska härlägren i dessa trakter, snarast vid slutet av 100-talet e Kr. Från detta gotiska område har sedan runskriften snabbt spritt sig i den av Salin påvisade kulturströmmen åt nordväst upp emot Östersjöns stränder (goternas tidigare hemort) och därifrån vidare till de skandinaviska folken: i Sydjylland och på Fyn, på Gotland, i Sydnorge. Denna sin uppfattning framlade F i sitt banbrytande arbete »Om runskriftens härkomst» (1904). Huvuddelen var en skrifthistorisk utredning av de olika runtecknens härledning.

Det var en mycket uppmärksammad insats i forskningen, som F gjorde med denna avhandling, vars huvudteser i stort sett stod obestridda i omkring 20 år. Visserligen har senare andra meningar gjort sig hörda, som i olika avseenden avviker från F:s, men hans avhandling från 1904 kommer alltid att förbli grundläggande och föredömlig, också här genom sin stränga metod och sin principiella anknytning till vad som genom andra vetenskaper kan göras troligt, främst genom arkeologin.

Avhandlingen 1904 om runskriftens härkomst har för F själv såsom forskare haft den allra största betydelse. Den förde honom i kontakt med problem av en helt annan art än doktorsavhandlingen och de språkhistoriska arbetena. Det finns icke mycket gemensamt i material och i metod. De representerar tvenne mycket olika intresse- riktningar i F:s vetenskapliga verksamhet, som ömsevis upptog hans tid. Av sina egna arbeten fordrade han – vare sig det gällde en etymologi, en namntydning, en texttolkning – för att de skulle vara tillfredsställande och slutgiltiga, att de skulle vara grundade på en ljudhistorisk prövning av alla detaljer. Man skulle, kunna säga, att hans forskningsmetod var dualistisk: såväl formellt språkhistorisk som realfilologisk.

Sin uppfattning om runskriftens ursprung och senare utveckling har F utvecklat dels mera kortfattat i artikeln »Runenschrift» i Hoops Reallexikon (1917), dels utförligare i kapitlet »De germanska, anglofrisiska och tyska runorna» (i: Nord kultur, bd 6, Runorna, 1933). Systematisk framställning av svåra problemkomplex lämpade sig i hög grad för F. Hans stil var klar och saklig, de åsikter som han framställde, ofta efter långvarigt tankearbete, var grundade i en fast övertygelse. Han kunde därför ibland bli häftigt upprörd, när han mötte kritik, men han lugnade sig snart och bemötte sedan kritiken med vidsynthet och tolerans. Så i fråga om de runologiska grundfrågorna genom skriften »De senast framställda meningarna om runornas härkomst» (1931). Ett nytt led synes här också ha kommit till i hans uppfattning: runorna måste vara resultatet av en enskild mans målmedvetna strävan att skriva sitt eget språk efter mönster av de klassiska språk, som han måste ha känt till ganska väl; sannolikt har det sålunda varit en bildad got av hövdingaätt, som har uppfunnit runorna.

F:s viktigaste arbete inom den äldre runologin är emellertid avhandlingen om »Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden» (1924), ett sällsynt fullödigt verk i germansk fornhistoria. Det anknyter till fyndet 1919 av en runsten på Otterö i Bohusläns skärgård med den längsta urnordiska inskrift som är känd från Sverige, av F daterad till förra hälften av 400-talet. Tolkningen av inskriften vidgar sig till en grundlig behandling av hela det urnordiska inskriftsmaterialet. Framför allt utvecklar han här sin teori om herulernas roll som förmedlare av runkunskapen till Norden. Goterna var det folk som har skapat runskriften. Att detta ursprungligen har skett för praktiska ändamål är nästan en nödvändig följd av härledningen ur kursiven. F förnekade visst icke, att runorna också har använts i magiskt syfte (Magnus Olsen, Sigurd Agrell m fl). Men han hävdade starkt, att detta måste vara något sekundärt. Herulerna är det enda skandinaviska folk, som av klassiska författare omtalas vid goternas sida i Södern. På samma gång har de haft kvar sitt stamland i norr, enligt F på Jylland och Fyn. Det finns därför starka skäl att förmoda, att heruliska krigare och köpmän, som av goterna hade lärt sig runorna, har fört dem med sig hem och varit de äldsta bärarna av skrivkonsten i Norden, fram till omkr 500 e Kr. Det i flera inskrifter förekommande ordet erilaR tolkar F som '(h)erulen'. Formellt är tolkningen helt otadlig, sakligt åtminstone i hög grad sannolik.

Det stora material, som F under sina forskningsresor i sv bygder hade samlat, bearbetade han efterhand under årens lopp. Så tillkom översiktsverken »Runorna i Sverige» (1907, 3 uppl betydligt utvidgad 1928), »Upplands runstenar» (1908, 1913) och »De svenska runinskrifterna» (1933; i: Nord kultur, bd 6). Här må särskilt framhållas hans träffsäkra karakteristiker av de uppländska runmästarna, varigenom han har lagt en fast grund till inskrifternas relativa kronologi. Av monografiska undersökningar må vidare nämnas »Historiska runinskrifter» (1909, 1911), »Lister- och Listerbystenarna» (1916), »Blyrullen från Alvastra» (1919), »Rökstenen» (1920), »Sparlösastenen» (1940).

F:s kunskaper och intressen inom olika grenar av nordisk realfilologi var mycket omfattande. Särskilt gärna attraherades han av alla problem, som berörde det sv folkets och det sv rikets äldsta historia. Framträdande var hans strävan att framställa resultaten av sina ofta djupgående forskningar i en folklig och lättillgänglig form. Som exempel kan nämnas uppsatserna »Om landskapsnamnet Uppland» (1906), »Om det svenska rikets uppkomst» (1915), »Om forntida utvandringar från Sverige» (1919), »Ur Sigtunas äldsta historia» (1908), »Om staden Sigtunas ålder och uppkomst» (1923), »Två småländska bygdenamn» (1926), »Har det nordiska kungadömet sakralt ursprung?» (1934). Även inom handskriftsforskningen har F gjort betydelsefulla insatser. Främst må här nämnas hans utgåva av Upplandslagen efter Ängsö-handskriften (1902), av det äldsta fragmentet av Västgötalagen (1904), av Jesu Syraks bok i Gustav Vasas bibel (1912), med en värdefull inledning om bibelspråket, och slutligen, tillsammans med Anders Grape, faksimileditionen (1928) av Codex Argenteus, med en mycket grundlig beskrivning och paleografisk inledning.

F:s verksamhet som forskare har på alla dessa områden av filologi lämnat många varaktiga resultat. I andra fall har den fört forskningen in på nya och fruktbringande vägar.

F hade en fast förankring i sin småländska hembygd. Till sin sommarstuga vid sjön Bolmen återvände han varje sommar och lät sig ogärna locka till längre resor. Ett undantag utgjorde hans runstensforskningar, som efterhand gjorde honom förtrogen med många sv landskap, framför allt Uppland, men också Väster- ooh Östergötland, Hälsingland och Gotland. Han tog därvid god tid på sig och färdades helst på cykel, gärna i sällskap med en eller flera av sina elever. Han visade stort intresse för runstenarnas läge i landskapet och samband med andra fornminnen. Med sv folkkultur blev han med tiden djupt förtrogen. Överallt där något äkta mänskligt kom i dagen, väckte det hans stora intresse. Folklig berättelsekonst senterade han livligt. Hans kännedom om landsbygdens villkor och levnadssätt, nu och fordomdags, blev med tiden mycket stor och bestämmande för hans intressen och bedömning även av rent språkvetenskapliga frågor. Han var god vän med smålänningen Albert Engström. Men också med dalkarlen Karlfeldt och östgötarna Torsten Fogelqvist och Tor Andræ umgicks han förtroligt vid sammankomsterna i Svenska akademin, som han tillhörde från 1928, då han där efterträdde språkforskaren Esaias Tegnér d y. I sin kongeniala teckning av vännen Albert Engström har han lämnat värdefulla bilder av seder och levnadssätt i det gamla Småland, så som han själv hade upplevt det.

För vetenskapliga kongresser saknade han däremot intresse, och kommittéuppdrag åtog han sig ogärna. Hans läggning gjorde det naturligt för honom att arbeta långsamt, med grundligt genomtänkande av varje led i tankegången, en avvägning av alla instanser för och emot. Med denna grundlighet i argumenteringen sammanhängde, att hans åsikter även i vetenskapliga detaljfrågor hade karaktären av en stark övertygelse, från vilken han sällan lät sig rubba. Som lärare utmärktes han framför allt av den fasta pondus och den systematiska noggrannhet, varmed han framställde sina ämnen. Han hade en djupt rotad misstro till snabbt vunna resultat, hastigt framkastade meningar eller tolkningar, »gissningar». I detta avseende var han en utpräglad motsats till sin livlige och snabbtänkte. kollega Adolf Noreen, med vilken han f ö på ett förträffligt sätt samarbetade. F hade under diskussionerna ibland svårt att följa Noreen i hans lätta tankeflykt. Som akademiska lärare kompletterade de varandra på ett sällsynt lyckligt sätt, och deras lärjungar har allmänt vitsordat, att de har lärt mycket av dem båda, inte. minst i allmänt metodiskt avseende.

Författare

Elias Wessén

Arkivuppgifter

F:s efterlämnade papper (27 kartonger) i UUB. Brev från F i KB (bl a 11 till Albert Engström 1927–36) o i RA (bl a 4 till Sven Tunberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Kungl. Gustav Adolfs akademiens minnesbok 1932–1942, utg. av J. Sahlgren, Uppsala 1943, s. 113–124. Jfr UUM 1936, s. 100–102, och 1937–50, s. 166. Dessutom: Albert Engström – smålänningen (Mest om Albert Engström . . . red. av E. Malmberg, Upps. (tr. Sthlm) 1941, s. 100–123).

Källor och litteratur

Källor o litt: Eckl:dep:s konseljakter 9 mars 1906, nr 17, RA. – T Andrae, Essäer (1948); S Carlsson, En sonett av O v F (Na-tio Smolandica 28, 1965, s 8–11); B Hildebrand, Matr över led av K Vitterhetsakad o VHAA (1954); E Löfstedt, Inträdestal i SA den 20 dec 1942 (SAH 53, 1943); dens, O v F (OoB 1943); nekr av B Wedberg i Fornv 1943 samt minnesteckn:r av: N A[hnlund] i HT 1942; M Eriksson i Uppland 1942; A Grape i VSÅ 1943; I Landquist i VSLÅ 1942; D Strömbäck i Ergo årg 19 (1942), s 135, o i GAA:s minnesbok 1932–42 (1943).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Friesen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elias Wessén), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14491
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Friesen, von, urn:sbl:14491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elias Wessén), hämtad 2024-04-24.