Johan Henrik Frisenheim

Född: – Ryssland (i Nyen, numera trakterna kring Sankt Petersburg)
Död:1737-10-12 – Finland (i Villmanstrand)

Landshövding, Krigsråd


Band 16 (1964-1966), sida 572.

Meriter

Frisenheim, Johan Henrik (före adl Fri-sius), f omkr 1670 i Nyen, d 12 okt 1737 i Villmanstrand. Fader: kh i tyska förs i Nyen Johan Henrik Frisius. Burskap som köpman i Nyen 1691, flyttade till Viborg 1703, krigskommissarie vid finska armén 1710, överkrigskommissarie 1713, krigsråd 4 dec 1716, adl 6 dec s å, landsh i Nyslotts o Kymmenegårds län 16 sept 1721, frih 4 aug 1727.

G 1696 m Catharina Barckman, d 1702, förut g m rådmannen i Nyen Didrik Blom.

Biografi

F fick 1691 burskap som köpman i sin födelsestad Nyen och tycks under åren före det stora nordiska krigets utbrott ha lyckats skapa sig en förmögenhet. Sedan Nyen 1703 fallit i ryssarnas händer slog sig F ner i Viborg, där han fortsatte sin handelsrörelse. Sannolikt sysslade han redan nu i främsta rummet med att förse armén i Finland med livsmedel. I juni 1710 föll Viborg efter flera månaders belägring i ryssarnas händer. F, som under flera år på sin egen kredit levererat livsmedel till armén för stora belopp, anskaffade under 'belägringen 26 800 dlr smt kontant. Efter Viborgs fall synes F med titeln kommissarie eller krigskommissarie helt ha ägnat sig åt arméns underhåll och utrustning. Sedan general Lybecker efter Nieroths död våren 1713 åter anförtrotts befälet i Finland, blev F överkrigskommissarie.

Den 6 ang 1713 övertogs befälet i Finland av K G Armfelt, med vilken F skulle samarbeta under de närmast följande åren. Läget var förtvivlat vid Armfelts tillträde. Krigskassan var uttömd och proviantförråden tomma. Faran för att armén skulle upplösas på grund av matbrist var överhängande. Att det inte gick så, var till stor del F:s förtjänst. Under arméns reträtt till Österbotten ordnade F underhållet sannolikt som vanligt på egen kredit och mot ersättning endast för sina omkostnader.

Efter nederlaget vid Napue drog sig Armfelts trupper långsamt norrut till trakten av Brahestad. Arméns underhåll var det stora bekymret. F hade efter striden vid Storkyro rest till Sthlm, då hans personliga kredit var uttömd. På Armfelts begäran återvände emellertid F till armén på sensommaren. I mitten av sept anträdde trupperna återtåget till Västerbotten.

Efter halvtannat års vakttjänst i Västerbottens län flyttades Armfelts trupper söderut, och i början av aug 1716 stod infanteriet i trakten av Gävle och kavalleriet något närmare Sthlm. F synes ha följt med armén. Hösten 1716 befordrades han till krigsråd och upphöjdes i adligt stånd. Hösten 1717 undersökte. F i Armfelts sällskap och på uppdrag av Karl XII vägarna från Jämtland, Härjedalen och Dalarna över fjällen till Norge. Den 26 aug 1718 tågade armén under Armfelts befäl över gränsen. F stannade i Jämtland för att därifrån ombesörja truppernas underhåll. I mitten av sept hotades armén i Norge av hungersnöd, då indrivningen av proviant i de glest bebyggda trakterna gav dåligt resultat och framforslingen från magasinen i Jämtland gick långsamt. Höstregnen omöjliggjorde slutligen en vidare framryckning och armén måste gå i kvarter. F hade i Duved mottagit budskapet om Karl XII:s död och lät genast återkalla det sv krigsfolket, ca 2 000 man, i Verdalen. Med oro väntade man på huvudstyrkans återkomst, men först 4 jan anlände de första skarorna till Handöl. F hade inte mycket att bjuda de frusna och utsvultna, men lyckades ändå välkomna dem med bröd, tobak och brännvin samt med flammande stockeldar.

Efter freden i Nystad utnämndes F till landshövding i det nybildade Nyslotts och Kymmenegårds län. Han fick därjämte i uppdrag att övervaka »landets evakuation och första inrättning» samt sörja för de från Sverige återvändande soldaternas inkvartering och tåg genom landet till hemorten. Vidare skulle han ta emot de inflytande kontributionerna, förvalta kronomagasinen, sköta förplägning och transport av de från Ryssland återkommande krigsfångarna m m, F var under de första månaderna i Finland snarast att betrakta som landets generalguvernör och överbefälhavare. Som medlem i den kommission som skulle ombestyra de finländska truppernas återförande till hemlandet fick han strax i början uppgiften att ta emot och hemförlova soldaterna. Av största vikt var det även att få de ryska trupperna ut ur landet, där de kvardröjt i olika bevakningsuppdrag. På F:s förslag inköptes de ryska spannmålsförråden i Tavastehus, Nyslott, Vasa och Helsingfors, sammanlagt ca 11 000 tr, vilka i det utblottade landet kom väl till pass. I dec 1721 lyckades F även återupprätta postförbindelserna med huvudstaden.

Först på våren 1722 kunde F bege sig till sitt eget län, det kanske svårast ödelagda i hela landet. Till sin residensort valde han Villmanstrand. Också här hopade sig uppdragen över honom. Uppgåendet av den nya gränsen vållade mycket besvär och stor oro. Ehuru F inte tillhörde gränskommissionen, anlitades hans hjälp i stor utsträckning av den sv gränskommissarien, generalmajor Axel Löwen. Även sedan gränsen uppdragits, fordrade gränsfrågornas reglering ständig påpasslighet i de sega förhandlingarna med ryssarna, vilka inte visade några hänsyn för den slagne motståndaren. F:s anordningar och överenskommelser med ryssarna om gränstrafikens ordnande fick regeringens godkännande.

Ett stort bekymmer vållade mottagandet av de utblottade krigsfångarna och deras vidare befordran till hemtrakten. F beräknar, att ca 7 å 8 000 man passerade gränsen. Några egentliga anslag hade inte beviljats för de hemvändandes underhåll, utan F fick reda sig bäst han kunde. Vid gränsen mottogs fångarna av landssekreteraren ooh landskamreraren, vilka ordnade dem i grupper och skaffade dem mat och kläder så långt tillgångarna medgav. Fångtransporterna fortgick under flera år.

Som gammal köpman ägnade F stor uppmärksamhet åt länets ekonomiska utveckling. Sågverksrörelse, tjärhantering och skeppsfart uppmuntrades. Efter förlusten av Viborg beslöt regeringen, att det under kriget totalt ödelagda Veckelaks eller Fredrikshamn skulle bli östra Finlands ekonomiska centrum. På F:s initiativ började man 1722 bygga en väg mellan Fredrikshamn och Villmanstrand för att underlätta tjärtransporten. F ville dock inte flytta landshövdingeresidenset från Villmanstrand, som var mera centralt beläget för det stora flertalet av länets innevånare.

Oaktat sitt stora intresse för de borgerliga näringarnas förkovran i länet var F dock minst lika mån om att tillvarataga allmogens fördelar. Därom vittnar hans förståelse för en friare handel på landsbygden och hans ivriga bemödanden för tjärexportens utveckling. Hans skrivelse 7 okt 1726 till ständerna med redogörelse för tillståndet i länet och förslag till förbättringar rörde framför allt allmogens förhållanden och tilldrog sig stor uppmärksamhet. Bl a skulle en skattläggning företagas i Karelen och det förkastliga systemet med bortarrendering av kronoskatterna avskaffas.

Under F:s kraftiga medverkan igångsattes 1722 befästningsarbetena omkring Fredrikshamn och Villmanstrand som skydd mot kringströvande ryska partier. En speciell uppgift i Finlands försvar fick F som förvaltare av kronans spannmålsförråd. Den 16 juli 1724 hade han av regeringen fått i uppdrag att förvalta huvudmagasinet i Tavastehus. Den 14 april 1727 beslöt sekreta utskottet, att för arméns behov i Finland ett förråd av 16 500 tr säd skulle uppläggas. Tillsynen över såväl spannmålsförrådet som fältkassemedlen uppdrogs åt F. Som förvaltare av kronomagasinet i Fredrikshamn gav han impulsen till en betydande spannmålsexport till Sthlm. Till F:s uppgifter hörde också att förvalta de medel, som anslagits för de finländska fästningsverken.

Ständerna, regeringen, de militära befälhavarna och de civila myndigheterna hyste alla det största förtroende för F:s duglighet, oegennytta och arbetsförmåga. Det har också sagts, att F var den förnämste civile, tjänstemannen i Finland under frihetstiden. Utan att söka egen vinning hade han offrat allt för fosterlandets väl. En källa till den styrka han lade i dagen under alla prövningar och svårigheter var väl hans pietistiskt färgade religiösa övertygelse. Han upphöjdes 1727 i friherrligt stånd och uppfördes s å på förslag till riksråd.

Författare

Oscar Nikula



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

6 brev (1719) från F till K M:t < skriv:r som landsh i 2 vol (1721—29 —37) samt ansökan om friherreskap i debrevsaml, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Adelsbrev, vol 17, Friherrebrev, vol 5, RA; Karl Nieroths kopiebok, FRA; K M:ts o kommerskoll:s skriv:r till F, rådsturättsprot, Fredrikshamns stads arkiv. — AdRP fr o m 1719, 1—2, 5, 8—11 (1875— 89); F A v Fersen, Historiska skrifter, ed R M Klinckowström, 2 (1868); Karol krigares dagböcker, 6 (1912); M G Schybergson, Bidr till Finlands inre hist åren 1721—1731 (1875); SRA 2:1—3 (1909—22). — JA Almquist, Kommerskoll (MRA, N F, 2:4, 1912—15); C v Bonsdorff, Nyen o Nyenskans (1891); A R Cederberg (Saarenseppä), Poh-jois-Karjalan kauppaolot vuosina 1721—1775 (HArk 23:1:2, 1911); dens, Suomen historia vapaudenajalla, 1 (1942); E Hornborg, Karolinen Armfelt o kampen om Finland under Stora nord kriget (1952); K J Jalka-nen, Lappeenrannan kaupungin historia 1649 —1741 (1913); E W Juvelius, Suomen puo- lustuskysymys ison- ja pikkuvihan välisenä aikana 1721—1741 (1919); M Kerkkonen, Maan omistusta ja käyttöoikeutta koskevia rii-taisuuksia Uudenkaupungin ja Turun rau-hoissa määrätyillä rajoilla Karjalassa ja Sa-vossa (HArk 39: 6, 1932); Y Koskinen, Läh-teitä Ison vihan historiaan (Handl :r till upplysande af Finlands öden under det Stora nord kriget, 1865); W v Koskull, Finlands rättsväsen under stora ofreden (1952); K O Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa (1919); S Nordenstreng, Fredrikshamns stads hist, 1 (1908); dens, Fredrikshamn såsom befäst gränsort o stapelstad 1721—1811 (1909); G Petri, Armfelts karoliner 1718—1719 (1919); H G Tisell, Karolinen, general v Budden-brock (1937); H E Uddgren, Kriget i Finland 1713 (1906), 1714 (1909); H Wich-man, Det stora krigets slutskede (Jämths o Härjedalens hist, 4, 1962), s 18 ff.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Henrik Frisenheim, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Nikula), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14510
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Henrik Frisenheim, urn:sbl:14510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Nikula), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se