David F Frölich

Född:1788-08-14 – Rackeby församling, Skaraborgs län (på Degeberg)
Död:1862-04-02 – Italien (i Livorno)

Riksdagsledamot, Häradshövding


Band 16 (1964-1966), sida 636.

Meriter

4 Frölich, David Fredrik, sonsons son till F 3, f 14 aug 1788 på Degeberg, Rackeby (Skar), d 2 april 1862 i Livorno, Italien. Föräldrar: ryttmästaren greve Adolf Fredrik F o Hedvig Eleonora Hummelhielm. Inskr vid Uppsala univ 11 okt 1805, hovrättsex där 1 juni 1807, auskultant vid Svea hovrätt s å, kansliex vid Uppsala univ 9 juni 1808, eo kanslist i justitierev: exp s å, häradsh :s titel 24 sept 1812, adjung led av Göta hovrätt 1813, deltog i riksdagarna 1815—45, 1856—58 (ordf i bankoutsk 1834 —35, i exp- o bankoutsk 1840).

G 20 maj 1817 i Sthlm (Jak) m Carolina Christina Cederström, f 24 jan 1798 där (Klara), d 29 nov 1855 där (ibid), dtr till kammarh Carl C o Christina Elisabet König.

Biografi

Det är ingen överdrift om man säger, att David F hade mer politisk fantasi än de flesta av sin tids riksdagspolitiker. Hans självständighet var både en styrka och en svaghet, ty han kunde omöjligt underordna sig partidisciplinen och hans ledarförmåga urartade lätt till stötande självrådighet. Ehuru han var en god talare, yttrade han sig för ofta och fick därför anledning till att ibland klaga över ståndsbrödernas likgiltighet.

F:s åsikter sammanföll närmast med åskådningen hos den rika borgarklass, som i England förde fram den utpräglade individualismens tankar. Han var övertygad anhängare av Jeremy Benthams utilism. England besökte han 1822 och 1831, och vid sistnämnda tillfälle gjorde han personlig bekantskap med den store engelske teoretikern. Han mötte också den engelske skolreformatorn Rowland Hill och sammanträffandet inspirerade honom att bilda bolag för att finansiera en privatskola med friare undervisningsformer än de i Sverige vanliga. Så tillkom Hillska skolan på Barnängen i Sthlm (1830—46). Den blev ett centrum för benthamismen och för förbindelserna mellan engelsk radikalism — tidningen Examiner var kretsens engelska husorgan — och sv liberalism. I skolans styrelse satt förutom F bl a J G Richert, W F Tersmeden, J W Sprengtporten och Fabian Wrede och bland aktieägarna fanns Tore Petre. Emil von Troil var en period lärare vid skolan och W F Dalman dess ständige sekreterare. Några av eleverna kom att spela en stor politisk roll på Oscar I:s tid, bl a K J Berg, Edvard Carleson, C G von Koch och C F Waern d y. Som kronprins visade Oscar skolan det största intresse.

Ämbetsmannabanan lämnade F redan 1815. 'Han bodde därefter på egendomen Katrineberg i Nedre Ulleruds sn i Värmland och ägnade sig åt skötseln av de egendomar han ägde eller var delägare i (Korpegård i Västergötland, Katrineberg, Dejefors, Mölnbacka och Västsjö i Värmland) och som omfattade stora skogsarealer, järnbruk och sågverk. Hans svåraste konkurrenter var firman James Dickson & Co samt Uddeholmsbolaget. Vid riksdagarna förde han med kraft och ihärdighet, ehuru med växlande framgång, bruksnäringens talan. Ett särskilt stort intresse visade han bank-och penningväsendet. Tiderna var svåra efter Napoleonkrigen och kapitalförsörjningen var ett kinkigt problem. I det sv bankväsendets historia gjorde F 1833 en insats med vittgående följder. Då accepterade nämligen intresserade i Värmland hans förslag om att man skulle bilda en provinsbank med avdelningskontor och under solidarisk ansvarighet. Det blev Wermlands provincialbank, numera Wermlands enskilda bank. Man antog även med obetydliga ändringar F:s förslag till stadgar och reglemente och detta blev mönster för de flesta privatbanker, som tillkom de närmaste åren.

Ehuru F på riksdagarna i första rummet framträdde som språkrör för de värmländska bruksägarintressena, väckte han tidigt uppseende genom sina liberalt färgade inlägg i andra frågor. Första gången var 1818, då han livligt understödde en av annan riddarhusledamot väckt motion om att ståndets sammanträden skulle vara öppna för allmänheten. Motionen avslogs visserligen, men F återkom till frågan 1823 och 1828 och sista gången beslöt alla fyra stånden att riksdagsförhandlingarna skulle vara offentliga, varpå beslutet motvilligt sanktionerades av Karl XIV Johan. F ivrade överhuvudtaget för det fria ordet: 1828 fick han avvisat ett förslag av excellensen Lagerbjelke att juryn i tryckfrihetsmål skulle avskaffas och han gjorde också ett visserligen misslyckat försök att få stämpelavgiften på tidningar och tidskrifter avskaffad. För övrigt yttrade han sig i praktiskt taget alla frågor, som låg de moderatliberala om hjärtat och agiterade även i pressen: 1831 innehöll sålunda Aftonbladet en hel artikelserie »Om medlen att förekomma och avhjälpa fattigdomen på landet genom undsättningsanstalter och fattigvård».

De liberala, adliga godsägarna och brukspatronerna kände större samhörighet med de ofrälse gods- och bruksägarna än med de adliga ämbetsmännen i Sthlm, och F var en svuren fiende till byråkratin. Kollegiernas makt skulle brytas och departementalreformen var tänkt som ett led i denna strävan. Men bakom byråkratin stod »allenastyrandet» och på riksdagen 1828 motsatte sig F att regeringsformen skulle tolkas efter sin ordalydelse: »folkets väl» skulle vara hu- vudprincipen i alla sammanhang. Liksom sina meningsfränder önskade F ett parlamentariskt styrelsesätt, som lade makten i godsägarnas och bruksägarnas hand. Men någon demokrat var han förvisso inte. Då debatten i representationsfrågan 1834 öppnades hos adeln, var det F som tog till orda. Det förslag han framförde var en kompromiss: ståndsvalen skulle bibehållas men stånden sammanslås till två kamrar.

Om F:s starka ställning på senhösten 1834 vittnar det förhållandet, att han ledde de konferenser, som stånden höll för att nå enighet i frågan om statsrådets reorganisation. Han blev också ordförande i bankoutskottet.

Strax därpå förolyckades han politiskt. Ehuru han i vissa frågor vände sig mot regeringen — han förenade sig således i nov 1834 med dem (bl a L J Hierta) som yrkade avslag på en begäran om extra anslag till regeringen — intog han i andra en från den liberala oppositionsmajoriteten avvikande hållning. Han motionerade bl a om upphävande av de avspärrningar, som föranletts av koleran. Enligt Aftonbladet, som energiskt understödde motionen, hade denna väckts för att understödja ett av regeringen redan fattat beslut i samma riktning. F fick adeln, prästerna och borgarna med sig. Hela saken berodde, skrev Aftonbladet, på att »personer av olika tänkesätt den gången råkade mötas uti en lika övertygelse». Nu utsattes F för hårda angrepp från både radikalliberalt och ultrakonservativt håll. Svenska Minerva, som representerade den sistnämnda riktningen skrev: »Vad betyder det väl, att några hundra eller tusende bönder och borgare dö av kolera, när en frihetsåtsträvande idé lyckas att göra sig gällande, tack vare Hr Greve Frölichs och hans vänners oegennyttiga bemödanden». Själv skrev F några år senare, att han velat röja undan de hinder, som avspärrningarna ställt för hans trävaruexport, och det låter troligt nog.

Men Aftonbladets förklaring gav tidningen Argus anledning att beskylla riddarhusoppositionen för att under oppositionens mask bara söka befordra regeringens planer. Taktiken var överenskommen med höga vederbörande och själen i sammansvärjningen var kronprins Oscar, »viljornas medelpunkt». Om F skrev tidningen, att denne var »väl anskriven i Viljornas centre», ja, »uppflyttad i Nådens sjunde himmel». I början av 1835 spreds ryktet, att F erbjudits en plats vid konungens rådsbord. Det ansåg Aftonbladet bara bra ur liberal synvinkel. Hierta menade, att de liberala oppositionsmännen F och Emil von Troll ganska väl skulle kunna »tåla vid jämförelsen med gubbarna eller med andra, som alls icke dokumenterat sig med några egenskaper». Men misstron var nu en gång väckt och ehuru F dementerade statsrådsryktet, betraktades han i fortsättningen av sina liberala meningsfränder som opålitlig. I slutet av riksdagen kritiserades han från alla håll för sin självrådighet som ordförande i bankoutskottet, och sedan utskottet avverkat praktiskt taget alla ärenden, tvangs han nedlägga ordförandeskapet. Då hade han själv redan brutit med den liberala pressen genom ett »Sändebref till de liberala och illiberala tidningsredaktörerna och i synnerhet till Hrr L J Hierta och W F Dalman».

Att F, som kritikerna hävdade, under riksdagen lierat sig med utrikesstatsministern Gustaf af Wetterstedt är åtminstone så långt riktigt, att han höll denne noga underrättad om vad som försiggick inom bankoutskottet. Däremot finns inget bevis för att han övergivit sin gamla, moderatliberala åskådning. I en motion, som han framlade på riksdagen 1840 och som betecknats som ett av de mest betydelsefulla dokumenten i den kommunala självstyrelsens idéhistoria, gjorde han sig på nytt till tolk för oppositionen mot ämbetsmannavälde och allenastyrande. I debatten hävdade han att i ett land med så mycket allenastyrande som Sverige var kommunallagar »i högre skala» otänkbara; först måste representationssättet förändras. Vad rösträtten angår, ville han nu utsträcka den till varje välfrejdad man, som var 25 år. Det är möjligt att Geijer gjort F till anhängare av den allmänna rösträtten. Men med F:s riksdagskarriär var det nu i realiteten slut och själv hade han givit upp allt hopp om att kunna påverka händelserna på det inrikespolitiska planet.

I stället kastade F sig in på det internationella planet. År 1841 reste han till kontinenten och agiterade i Belgien, Frankrike, Schweiz och Tyskland för bildandet av en internationell förening, som i världsfredens intresse skulle befrämja studiet av de politiska vetenskaperna. Organisationens säte tänkte han sig förlagt till Brüssel. Belgiska regeringen visade sig till en början intresserad men avbröt plötsligt de inledda förhandlingarna. Det berodde troligen på att F inte ville, att utrikespolitiken skulle ligga i furstarnas händer. Det enda positiva han kunde notera var bekantskapen med några av de ledande politiska tänkarna, bl a Lamartine och Tocqueville och några erkännande recensioner av hans i Paris 1842 utgivna skrift »Des différends entré les nations civilisées et de leurs causes». Resan fick ett för F säkerligen mycket bittert efterspel. En felöversättning i ett brev, som han 1843 på begäran tillställt en fredsförening i London, väckte nämligen stort uppseende hemma i Sverige, och F beskylldes för att ha uppmanat västmakterna att bemäktiga sig de sv fästningarna. Nu stämplades han som landsförrädare av Sv Biet, Karl Johanstidens officiösa organ. När inte Aftonbladet och Dagligt Allehanda gav honom det stöd, som han ansåg sig ha rätt till, bröt han definitivt med dem.

Ännu en gång gjorde han ett försök att spela en roll bakom den storpolitiska scenens kulisser. F var i varje fall sedan början av 1840-talet ivrig skandinavist. Han drömde om Danmarks förening med Sverige och Norge på federativ bas; tanken på en sammansmältning var honom fjärran, ty genom sina förbindelser i Norge — en syster var gift med statsrådet J H Vogt — visste han hur omöjligt detta var. En förening var emellertid nödvändig, ej minst med tanke på hotet från Ryssland. I sin nyssnämnda franska skrift hade han visserligen bestritt uppfattningen att Sveriges öde var att i en eller annan form förenas med Ryssland, men han hade också hävdat att Europa måste göra en verklig ansträngning för att beröva det »asiatiska» Ryssland möjligheten att blanda sig i Europas angelägenheter. Österrike, Frankrike, England och Preussen borde förena sig för att driva bort ryssarna från bl a Polen och Östersjöländerna. Framför allt var det viktigt att Frankrike och Tyskland närmade sig varandra, politiskt och ekonomiskt. I detta fransk-tyska storrum skulle de skandinaviska staterna ingå på jämlik fot. Det är samma tankar som man finner i Oscar I:s privata anteckningar under kronprinstiden.

Det blev nu intet närmande mellan Frankrike och de tyska staterna och dansk-tyska kriget 1848—49 försämrade förhållandet mellan Tyskland och Norden. Så kom Krimkriget. Redan på våren 1854 började F en energisk agitation för Sverige-Norges inträde i kriget på västmakternas sida. Det skedde i artiklar i Göteborgs handels- och sjöfartstidning och i broschyrer, vari han förkunnade, att man måste begagna konjunkturerna för att skapa en skandinavisk storstat av Sverige, Norge, Danmark, Finland och östersjöprovinserna, sinsemellan förenade i en personalunion. Han gjorde också ett storstilat ehuru imisslyckat försök att få till stånd en skandinavisk förening som skulle sända över en deputation till England för att driva propaganda och f ö genom petitioner verka på regenter, statsråd och nationalförsamlingar i de nordiska länderna. I ett långt brev till den engelske utrikesministern lord Glarendon utvecklade F vad han trodde sig veta om Oscar I:s avsikter och uppmanade den engelska regeringen att omedelbart öppna förhandlingar med konungen. Han var viss om att svaret skulle bli tillmötesgående, men initiativet måste komma från England. Det var helt i överensstämmelse med Oscar I:s »innersta tankar». På försommaren 1855 gick han på nytt till aktion. »Jag hoppas icke hava misstagit mig däruti, att Eders Majestät gav mig sitt Nådiga tillstånd att få avlämna ett exemplar av den för England författade lilla broschyren?» skrev han 25 maj 1855 till Oscar I. Det var en skrift på engelska, som han ett par dagar senare sände till Rowland Hill för spridning i en trängre krets. F anhöll också hos konungen om ett bidrag för att finansiera en resa till London. Han torde ha fått det, ty i mitten av juli finner vi honom i England; till S A Hedlund skrev han att han redan gjort bekantskaper som syntes gilla och omfatta hans »plan». Om F:s verksamhet i England vet man för övrigt ingenting. Ett par månader efter hans ankomst till London avslöts novembertraktaten men om F spelat någon roll vid dess tillkomst är okänt. Som bekant drog vapenstilleståndet och freden 1856 ett streck över Oscar I:s planer.

Efter Parisfreden väckte F en sista gång uppmärksamhet dels genom sitt försök att bilda en »fosterländsk förening» med ändamål att driva agitation på det inrikespolitiska planet, dels genom ett förslag till ny grundlag. På riksdagen 1857 uppträdde han indirekt till försvar för Oscar I:s utrikespolitik under Krimkriget och förklarade, att om man ville beröva kungen ledningen av utrikespolitiken, proklamerade man att man inte ville ha någon konung. Det var andra ord än 1841. Han bekämpade också förslaget, att kungen inte utan ständernas samtycke skulle bli regent över en utländsk stat — underförstått Danmark. Därmed satte han punkt.

Från 1840 bodde F i Sthlm — med undantag av några år som godsägare på Stora Bärby i Uppland — och efter de stora förhoppningarnas sammanbrott flyttade han 1857 till Linköping. Då hade han redan överlåtit sin förmögenhet på arvingarna. De sista åren bodde han i Italien, där han ägnade sig åt sin hobby, måleriet.

Författare

Sven Eriksson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från F i RA, GUB (till S A Hedlund), KB, Public Record Office, London, o bland Clarendon papers i Bodleian library, Oxford.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Grundlags-tolkningar, rikets högloflige ständer och dess constitutions-utskott vördsamt tillegnade. H. 1*. Sthlm 1829. 32 s. — [Tal] (Berättelse om Sällskapets, för bildande af en uppfostrings-schola efter Hillska methoden, första allmänna sammankomst .. ., Sthlm 1829, s. 3—10). — Tal (Berättelse om Hillska skol-sällskapets andra allmänna sammankomst å Barnängen . . ., Sthlm 1830, s. 3—9). — Föreläsaren. Ett arbete, som också vidrör åtskilliga ämnen af större vigt för furstarne och folken. H. 1*. Sthlm 1830. 32 s. (Anon.) — Om mekaniska torknings-rior för otröskad säd och andra växter. Ny privilegierad uppfinning. Sthlm 1832. 23 s., 1 pl. — Förslag till lag för offentliga bolags-banker. Lagstiftande makten vid 1834 års riksdag vördsamt tillegnadt. Sthlm 1834. 20 s. — Försök till utveckling af rationella grunder för Sveriges penninge-väsende, jemte ett till riksens ständer ingifvet kontra-förslag till lag för provincial-banker. Sthlm 1840. 63 s. — Des différends entré les nations civilisées et de leurs causes. Paris 1842. (2), 167 s. — Hvad är att göra? eller rådplägningar om rätt och reform. Sthlm 1843. (2), 539 s. (Anon.; tills. m. J. D. Ahlberg.) — Upplysningar och förklaringar — nolens vo-lens — . . . H. 1—2. Sthlm 1843—44. (4), XVI, 80, (6), LXXVIII, 36 s. — Korta uppsatser rörande penningeväsende och banksystem, framkallade deraf, att ett förslag till ny organisation af riksens ständers bank förväntas från riksens ständers banco-utskott år 1844. Sthlm 1844. 112 s. — Lettre å M. Thiers sur la présidence de la république et les crises fi-nanciére et politique. Paris 1848. 55 s. (Anon.) — Ett dussin politiska aforismer. Uppsatte och vördsamt tillegnade de inför riks-rätt tilltalade Konungens rådgifvare. Sthlm 1854. 43 s. (Anon.) — Bör Sverige förblifva overksamt i kriget mot Ryssland? Sthlm (tr. Gbg) 1854. (2), 17 s. (Anon.) — Ett öppet votum uti kreditiv-frågan. Sthlm 1854. 15 s. — Några erinringar . . . Sthlm 1854. 24 s. — Omarbetade uppsatser rörande penninge- och bankväsende jemte grunderna till ett för Sverige egendomligt system. Upsala 1855. (4), 162 s. — Essai sur les princi-pes fondamentaux d'économie politique se rapportant aux systémes monétaires des pays de haute civilisation oii est entré 1'usage du papier-monnaie de banque. Bruxelles 1855. 47 s. — Sketch of a plan for the reform of the laws and regulations respecting money and currency. Sthlm 1855. VI s., s. 7—48. —Den yttersta grundorsaken till den inträffade penningekrisen. Kritisk undersökning. Sthlm 1856. 32 s. — Summarisk uppfattning af förslag till reform i penningeväsendet. (Aftryck ur tidningen Wäktaren, n:s 43, 44.) Sthlm 1856. (2), 17 s. [Undert.] — Försök till karakteristik af den svenska nationen och dess statsskick. Sthlm (tr. Ups.) 1856. (2), 133 s. — Bihang till skriften Försök till karakteristik af svenska nationen och dess statsskick, innehållande förslag till provisoriska stadgar för en fosterländsk förening, motiver till samma förslag, central-kommitténs program och förklaring. Sthlm 1856. 29 s. — Fortsatta försök till karakteristik af den svenska nationen och dess statsskick. Åtföljda af förslag till ny grundlag, ingifvet till höglofl. konstitutions-utskottet. Sthlm 1857. (2), 177 s. — Vördsamt memorial till den kongl. finanskomitén i Stockholm. Norrköping 1859. 71 s. [Undert.]

översatt: M. D. Hill, Allmän uppfostran. Styrelse och undervisning vid goss-scholan i Hazelwood, Sthlm 1828, XVI, (2), 388 s.

Utgivit: Utopisten eller Extra-bladet, 1845, Sthlm, nr 1—19, 4:o, 104 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); S Brisman, Sveriges affärsbanker, 1 (1924), s 88 f; L Dahlgren, Frances v Koch (1933); Harald Ericsson, Hillska skolan å Barnängen 1830—1846 (1885); Sven Eriksson, Sv diplomati o tidningspress under Krimkriget (1939); Jean Göransson, Aftonbladet som polit tidn 1830—1835 (1937); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige (1946); G W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser. Dagbok under riksdagen 1840—41 (1917); C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 1—3 (1902—03); Gunnar S Swensson, Den parlamentariska diskussionen kring den kommunala självstyrelsen i Sverige 1817—1862 (1939); Wermlands ensk bank 1833—1908 (1910), s 13, 15.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David F Frölich, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Eriksson), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14567
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David F Frölich, urn:sbl:14567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Eriksson), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se