Birger Furugård

Född:1887-12-08 – Silbodals församling, Värmlands län
Död:1961-12-04 – Nyeds församling, Värmlands län

Veterinär, Partiledare


Band 16 (1964-1966), sida 659.

Meriter

Furugård, Birger, f 8 dec 1887 i Silbodal (Värml), d 4 dec 1961 i Nyed (Värml). Föräldrar: kronolänsmannen Johan Peter Lundin o Fatima Lovisa Charlotta Alm. Mogenhetsex vid Lunds priv elementarskola 5 juni 1909, inskr vid Lunds univ 6 okt s å, vid Veterinärinst i Sthlm 2 sept 1912, vet kand där 17 dec 1914, skilda vet:förordnanden från 1915, vet:ex vid Veterinärhögsk 14 juni 1918, leg 14 nov s å, civil vet.stip 1 juli 1922–30 aug 1926, praktiserande veterinär i Molkom (Värml) 11 sept 1922, distr:veterinär i Deje (Värml) 1928, i Molkom 193450. Ledare för Sv nationalsocialistiska partiet 1931 (1930)36.

G 16 jan 1917 i Sthlm (Kat; enl vigselbok för Silbodal) m Berta Kristina Björnsson, f 4 jan 1890 i Silbodal, d 14 jan 1966 där, dtr till hemmansägaren Nils B o Anna Lisa Liden.

Biografi

F är känd som den förste  om man ej räknar Konrad Hallgren och hans fascistiska kamporganisation på 1920-talet  som introducerade de nationalsocialistiska idéerna i Sverige.


F:s broder Sigurd F, som varit köpman och Röda korsdelegat i revolutionens Ryssland, torde först ha kommit i kontakt med den spirande tyska naziströrelsen i 1920-talets München. År 1924 träffade F för första gången Hitler, Gregor Strasser och Joseph Terboven, sedermera rikskommissarie i Norge. S å bildade bröderna F Sv nationalsocialistiska frihetsförbundet och utgav tidningen Nationalsocialisten, som till största delen innehöll översatta antisemitiska skrifter.

Rörelsen förde en tynande tillvaro till 1930, då det första egentliga nationalsocialistiska partiet bildades med F som ledare och med furiren, sedermera styckjunkaren Sven Olov Lindholm som ställföreträdare och redaktör för partiorganet Vår kamp 193033. Partiets program förklarades vara såväl antisemitiskt, antimarxistiskt som antikapitalistiskt och antifascistiskt. Det framträdde med ledarkultens alla karakteristiska attribut. F benämndes »riksledaren» och partiexpeditionen »rikskansliet».


Under sina år som partiledare besökte F flera gånger Tyskland. Han korresponderade 1929 med Heinrich Himmler, som ville ge honom praktiska råd angående uppbyggandet av hans organisation. År 1931 väckte han ett betydande uppseende genom sin framställning till Sthlms polismyndigheter om tillstånd för Hitler och Goebbels att i Sverige klargöra de nationalsocialistiska idéerna  en framställning som dock avvisades.

F utgick i sin förkunnelse från ordinär nazistisk doktrin utan att djupare sätta sig in i samhällsfrågorna. Vid ett framträdande på Sthlms högskola i febr 1931 lade han ut texten på följande sätt: Tvenne judiska maktcentra strävade till folkens fördärv; det ena var Wall Street—Paris, som dragit till sig allt mobilt guld, det andra var Moskva, som i femårsplanens regi ägnade sig åt systematisk överproduktion. I sv politik var det framför allt »bondefrågan», som sysselsatte honom. Internationella monopol och storfinans hade slagit under sig särskilt den sv skogsindustrin, och F förebådar som botemedel häremot genomförandet av en ny »reduktion».

Vid riksdagsvalet 1932 uppnådde partiet, vilket av en inre iakttagare karakteriserats som »denna oroliga, jäsande sammanslutning av de mest disparata element: intellektuella, kriminella, småborgerliga, arbetslösa, jobbare, bönder, proletärer, studenter, officerare, stamanställda, vetenskapare, galningar, hedersmän», blott 15 167 röster. Samtidigt började det yppa sig starka tvivel på F:s lämplighet som ledare. Till sin läggning var F allt annat än en asketisk fanatiker. Av hans personliga vanor liksom av den ekonomiska oredan i partiets drätsel gjorde hans motståndare stort nummer, vilket starkt bidrog till hans fallissemang som nazistledare. F:s närmaste man Lindholm, som kort före »die Machtübernahme» avlagt ett besök i Tyskland, sökte efter hemkomsten i jan 1933 tillvälla sig ledarskapet över partiet, men då detta misslyckades bröt han sig ut och bildade en egen organisation »Nationalsocialistiska arbetarepartiet».

Mellan F:s och Lindholms partier rådde en utomordentligt stark animositet. Man bekämpade varandra på ett sätt, som tog rent löjeväckande former. Någon ideologisk klyfta mellan de båda inbördes kämpande sekterna kan egentligen inte spåras, men Lindholm betonade mera sin rörelses karaktär av »arbetarparti», medan F ordade om det »Bonde-Sverige» han ville bygga. Om Lindholm ansågs ha sin styrka i sin strikt ideologiska linje, hade F sin i den demagogiska uppläggningen av sin agitation. Någon lysande talare lär F visserligen ingalunda ha varit, men han hade en omvittnad förmåga att med ett drastiskt munhuggande roa ett folkligt auditorium. På hans möten gick det oftast livligt till, och F och hans rörelse fick stor publicitet. F betraktade publiciteten som en värdefull tillgång och visade måhända därför alltför stor tolerans mot element inom partiet, som framkallade den ena skandalen efter den andra. Här kan nämnas stinkbomberna och de ruttna tomaterna som kastades vid Dramatiska teaterns föreställning av Marc Connellys »Guds gröna ängar» i okt 1932, SA-mannen, fältflygaren Wiklunds bravader: hissandet av hakkorsfanan över Folkets hus okt 1933 samt den bekanta provokationsaffären i jan 1934, då man försökte ge skenet av att ett kommunistiskt mordförsök mot Wiklund ägt rum. Då polisen var skeptisk redan innan affärens sensationella upplösning kom, tog F i ett anförande på Auditorium olyckligtvis munnen full, med påföljd att han dömdes till två månaders fängelse för smädelse av kriminalpolisintendent Alvar Zetterquist, som han dock dessförinnan haft det moraliska kuraget att offentligen be om ursäkt för förlöpningen.

I okt 1933 gjorde F en kupp inom sitt ramponerade parti, riktad mot den egna partistaben, med påföljd att denna avsatte honom som riksledare och behöll tidningsorganet Vår kamp. Obesvärad av alla kalamiteter fortsatte han emellertid sin politiska verksamhet. Konkurrensen från Lindholmarna  inte minst när det gällde tyskt stöd  blev för F allt mer besvärande, och sept 1933 företog han en resa till Tyskland, där han än en gång  den sista  sammanträffade med Hitler. Resultatet av resan blev dock ej lyckat. F begärde för sin rörelse ett understöd av 20 000 RM men motarbetades av chefen för Auswärtiges Amts Skandinavische Pressestelle, regeringsrådet Bogs, som betraktade F som opålitlig. F chockerade både vid detta och andra tillfällen sina tyska värdar genom sitt ogenerade uppträdande.


Vid valen 1934 kunde F-rörelsen ännu redovisa ett 70-tal kommunala mandat, och vid Sthlmsvalet 1935 fick partiet c:a 6 000 röster. Men därefter gick det snabbt utför. Vid riksdagsvalet 1936 tog Lindholm c:a 17 000 av de c:a 20 000 nazistiska rösterna i landet, och därefter återfanns  förmodligen till stor häpnad för läsarna av de båda nazistiska huvudorganen efter de gångna årens ömsesidiga utskällningar  de båda ledarnas namn under ett gemensamt upprop, i vilket anbefalldes nationalsocialistisk enighet och samverkan.

F avhöll sig därefter från all politisk verksamhet. Sin politiska övertygelse torde han dock ha blivit trogen. I sitt livs sista intervju (DN 1951), som gavs i samband med en Värmlandsturné av signaturen »Åbergsson», uttalade F, att frontställningen västmakterna  Sovjetunionen visade, att Hitler som förespråkare för Europa haft rätt. Han gjorde på sin intervjuare mera intryck av en resignerad bygdefilosof än av en politisk fanatiker. F framhöll sålunda starkt, att han  inte minst till följd av det kall han valt  tog bestämt avstånd från allt vad våld och grymhet hette både mot människor och djur.

Författare

Sven Åstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Utgivit: Nationalsocialisten, kampblad för Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet, 1925—26, Filipstad; Solkorsfanan, organ för Sveriges vaknande ungdom, 1935, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: Utredn ang statsfientlig verksamhet 1933 (SOU 1935: 8) o E W Lundgrens saml, RA; P M:r av skriftställ Rolf Nystedt, SBL. — DN:s klipparkiv; SvD 19/4, 6/10, 23/10 1933; nationalsoc press: Den sv nationalsocialisten (1933—36), Klingan (1934), Nationalsocialisten (1924—26), Nationalsoc tidn (1933—36), Sv rikstidn (1933 —34), Vår kamp (1930—33). — Holger Carlsson, Nazismen i Sverige. Ett varningsord (1942); N T Frykholm, Sv biogr veterinärmatr (2 uppl 1927); F. Sanningen om en ledare o hans kamp för idén (1935); SMoK; E Thermamius, Sveriges polit partier (1933); dens, Nationalsoc partibildn:r i Sverige (Statsvet tidskr s å); Å Thulstrup, Med lock o pock. Tyska försök att påverka sv opinion 1933—45 (1962); A Zetterquist, Kriminalchefen berättar, 1 (1957).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Furugård, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14591, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2017-02-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14591
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Furugård, urn:sbl:14591, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2017-02-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se