Meriter

5. Carl Wilhelm Cederhielm, son till C. 3, f. 3 febr. 1705, d 2 mars 1769 i Stockholm. Student i Uppsala 15 mars 1717. Godsägare; kammarherre; deltog i riksdagarna 1734—1746/47 och var därunder bl. a. ledamot av kammar-, ekonomi- och kommerse-deputationen 1734, 1740—41 och 1742—43 samt av dess kammar-och ekonomiutskott 1734, elektor 1738 och 1746, ledamot av sekreta deputationen 1738—39 och av sekreta utskottet 1746—47 samt deputerad till överseende och jämkande av bevillningsverket och till överseende av kungsgårdsarrendatorernas kontrakt 1746—47. En av Vetenskapsakademiens stiftare 1739 (preses 1740).

Gift 28 febr. 1731 i Stockholm med Anna Margareta von Stro-kirch, f. 1698, d 6 febr. 1763, dotter till ekonomiståthållaren Mikael von Strokirch och änka efter kaptenen Olof Hermelin.

Biografi

Under de långa krigs- och fångenskapsåren kunde Josias Cederhielm endast med varma tankar följa sin sons uppväxt och första uppfostran; han berättar i ett brev — sonen var då fem år —, huru han försökte skingra ensamhetens svårmod med att sätta upp, »was zu seinem nutzen und unterricht mit der zeit in historicis sowohl als moralibus dienen möchte». I faderns frånvaro blev C: s uppfostran anförtrodd åt farbrodern Germund, vilken synes med stor välvilja ha åtagit sig sin unge frändes handledning, och senare åt Josias Cederhielms gamle vän, dåvarande professorn Jakob Benzelius, under vars ledning C. gjorde goda framsteg. Efter studentåren och faderns hemkomst synes C. ha tänkt ägna sig åt hovtjänsten — enligt ättartavlorna skall han sålunda ha nått kammarherregraden —, men katastrofen 1727 drabbade även honom, och han fick se sig om efter en verksamhet, som mera överensstämde med de enkla förhållanden, vari familjen efter Josias Cederhielms avsättning försattes. Han slog sig nu på att studera kameralväsendet, och fadern berättar 28 juni 1729, att »han använder så sin flit på kammarväsendet, lantmäteriet, skattläggning, lantbokhålleriet, jordboks formerande och förvandlingars uträkning såsom grunden till det verket, att jag hoppas honom icke skola bliva något odugeligit membrum reipublicæ»; för den djupt religiöse fadern var dock viktigast, att sonen även beaktade, hurusom »all vettenskap bliver onyttig utan gudsfruktan och ödmjukhet». Redan två månader därefter avled emellertid oförmodat Josias Cederhielm, och inom ett år upplöstes hemmet helt, då »Ankin» följde sin man i graven. Den endast tjugufemårige C. övertog nu Lindholmens gård, som föräldrarna 1708 köpt av Braheätten. Med den för släkten karakteristiska entusiasmen för en förelagd uppgift grep han sig an med godsets skötsel och nådde snart en rangplats bland samtidens lanthushållare. Mångsidigheten av hans intressen och den verkligt gedigna sakkunskap, han förvärvade på skilda områden av den praktiska ekonomien, kunna avläsas såväl i hans förhållande till den nystartade Vetenskapsakademien som i hans talrika anföranden i riddarhusets debatter vid riksdagarna.

Enligt Linnés bekanta skildring av Vetenskapsakademiens tillkomst hade de i varandras närhet boende, av lika intresse för den ekonomiska vetenskapen besjälade godsägarna Sten Karl Bielke och C. redan flera år innan Vetenskapsakademien kom till hyst planer på en dylik inrättning, »men desisterat, som de ej voro i stånd att fullfölja en sådan sak». Emellertid upptog Linné våren 1739^[1] tanken, och då akademien av de fem egentliga »fundatores» stiftats, medtogs som sjätte stiftare även C., ehuru han icke var närvarande vid det konstituerande mötet. I fortsättningen av sin berättelse meddelar Linné: »men Cederhielm var på landet och aldrig i vår sambling». Denna uppgift, lämnad tjugu år senare, är uppenbart oriktig, ty enligt akademiens protokoll tog C. tvärtom en synnerligen livlig del i sammankomsterna under akademiens första år, och framför allt under den tid, han fungerade som preses, ägnade han sig med hela sin entusiasm åt akademiens uppgifter. Hans presidietal »om vilda träns plantering» förtjänar ännu uppmärksamhet som ett av de tidigare bidragen till vår skogsvetenskapliga litteratur. Träget insände han också rön av olika slag, om lanthushållning och sädessorter, om kalkbränneri, om botemedel mot hästsjuka, om göken, om en metod att fördriva möss ur boningsrum medelst igelkottar och mullvadar ur trädgårdar genom plantering av »S: t Britas lök»; rönet om mössfördrivningen fann själva Linné både »nyttigt, nytt och curieust» och önskade med det första få det tryckt, vilket det dock ej blev. Det var vidare C., som bragte reda i akademiens arkiv och på vars initiativ ledamöterna fördelades i vissa grupper efter specialintressen; själv placerades han i tredje klassen för »naturalia, underavd. regnum vegetabile: plantager och åkerbruk» och tillhörde även fjärde klassen för »artificialia: ekonomiska författningar». Vidare var han akademiens frikostige mecenat av böcker och tryckningskostnadsbidrag och1 talade kraftigt dess sak på riddarhuset.

I samband med C: s intresse för lantkulturens höjande står den expedition, han sommaren 1741 företog till Åsele lappmark och av vilken hans unge reskamrat och frände Arvid Ehrenmalm efterlämnat en intressant skildring. Förhållandet var, att landshövdingen Gabriel Gyllengrip i sin riksdagsberättelse 1740 beskrivit den fördelaktiga belägenheten m. m. av ett stycke land i Västerbotten, till vars uppodlande han ansett staten böra ingripa. Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen vågade väl ej tillstyrka att med statsmedel företaga uppodlingar men föreslog, att man i hela riket skulle kungöra, att ett så härligt land fanns tillgängligt och att uppodlaren skulle få åtnjuta avsevärda förmåner i form av säterifrihet m. m.; folk till arbetet kände man erhålla bland finnarna i Värmland, vilka nu endast gjorde skada genom att med sitt svedjande utöda skogarna och f. ö. behövde bringas ifrån sitt vilda leverne. C. grep tanken, han förklarade sig i ett ingivet memorial villig att upptaga, någon del av jorden och utfäste sig att, om han erhöllo säterifrihet på någon del av densamma, resa upp och bese landet samt sedan så snart som möjligt göra anstalter till arbetares ditflyttande och landets uppodlande, »jämväl ock vilja giva vid handen ett projekt till landets peuplerande samt folks och arbetares anskaffande, utan att de skulle flytta annorstädes ifrån och publicum således sakna mycket manskap»; detta förslag behövde emellertid hållas hemligt, varför det förseglat överlämnades till sekreta utskottet. Då man gick C. till mötes, begav han sig sommaren 1741 till Norrland och färdades i Ångermanälvens dalgång över Sollefteå, Resele, Junsele och Åsele upp till Malgomajsjön, på vars västra strand de tilltänkta nybyggena skulle göras. Enligt Ehrenmalm gjorde han sig mycken möda att genom tolk föreställa lapparna, i vilket eländigt tillstånd de befunno sig och huru angeläget det vore att tänka på medel att hjälpa sig därutur. Han lyckades också förmå dem att utså en halv tunna ritorr råg, som han medfört, men i övrigt synes expeditionen ha varit ganska förfelad. C. kom till det resultatet, att marken var helt annorlunda, än den för honom beskrivits, och att landet icke alls hade några förutsättningar för åkerbruk, samt måste med ganska oförrättat ärende vända tillbaka till sin mera odlingsbara Upplandsjord. Om sålunda företaget till sitt egentliga syfte var förfelat, har resan icke desto mindre blivit av största värde på grund av den resebeskrivning, resenärerna voro nog förståndiga att utarbeta. Den står givetvis avsevärt efter Linnés i fråga om iakttagelsernas rikedom och skärpa, men erbjuder icke desto mindre en mängd värdefulla uppgifter av olika slag och vittnar om den entusiasm, varmed de mycket dilettantiska observatörerna sökte avvinna både natur och inbyggare lärorika erfarenheter. Då även andra än C. känt sig lockade av kolonisationsprojekten, utfärdades 20 nov. 1741 på ständernas tillstyrkan den bekanta K. förordning, som lovade frälsefrihet och andra fördelar åt var och en, som upptog ödesland i Västerbotten, och därutöver säterifrihet på tiondedelen av den nyvunna jorden åt alla bygdebrytare, som tillhörde ridderskapet och adeln. Den episod, i vilken C. tagit en så aktiv del, har sålunda icke blott avsatt ett intressant litterärt minnesmärke, utan även givit upphov till ett av de kuriösaste om också ej ekonomiskt betydelsefullaste experimenten i våra naturvidders exploateringshistoria, de först under 1800-talets senare hälft avvecklade försöken med de stora odlingsdistrikten i kolonistil.

Sin riksdagskarriär hade C. börjat under föga gynnsamma auspicier. Som supplikant för sin förödmjukade fader hade han 1727 på riddarhuset måst inlämna dennes avskedsansökan. Men redan vid 1734 års riksdag syntes minnet härav vara utslätat, och C. yttrar sig med frejdighet i åtskilliga allvarliga frågor. Han föreslog att ständernas granskningsrätt skulle utsträckas även till konsistoriers och magistraters protokoll, ansåg, att tobaksspinnerier ej borde förbehållas städerna utan även vara tillåtna på landet, och yttrade sig överhuvud i påfallande aggressiv form mot medstånden, sålunda bl. a. i de upprörda debatterna i nov. och dec. 1734, då man på riddarhuset överöste de ofrälse stånden med ovett för att de antastat kollegierna. C. inlämnade vidare memorial om att de, som gåvo nyttiga förslag till rikets uppkomst och förkovring, borde med belöning ihågkommas, och yrkade publik tacksägelse och kontant erkänsla till »ett obekant men kvickt och vittert ämne under namn av Argus», varvid han som motivering anförde, att tidskriften skaffat riket väsentligen ökade inkomster, i det dess kringsändande inbragt över 5,000 dir smt i postavgifter. Även i en politisk fråga av vikt ingrep C. När nämligen Arvid Horn i okt. inlämnade sin på förhand till avslag bestämda avskedsansökan och alla hans egentliga vedersakare, Fersen, Åkerhielm m. fl., iakttogo en fullständig tystnad, yrkade C. som den ende, att Horns ansökan skulle bifallas med den ironiska motiveringen, att »det vore bedröveligit. att en om riket så högt meriterad man ej skulle njuta sin begäran i det enda Riksens ständer kunna benåda honom med och honom angenämt är». Han var också den ende, som satte sig emot deputationen till Horn med anmodan att kvarstå, detta med den motivering, att inga deputationer borde få avgå till privatpersoner ifrån ständerna, emedan det syntes kränkande för ständernas värdighet. C: s stora triumf vid 1734 års riksdag var emellertid hans med allmänt bifall emottagna förslag om adligt jungfrustift. Det förefaller, som om C. hämtat idéen till en dylik inrättning från den av hans släkt med sådan sympati omfattade holsteinske hertigens hemland. Han hänvisar i sitt memorial till att i Holstein vore adeln så särskilt välmående, detta beroende dels på »ambition i lantekonomien», dels på en »promt och sträng exekution», dels på där befintliga »fruntimberskloster». Han utlägger vidlyftigt fördelarna av denna sistnämnda anordning, adeln skulle få sina döttrar väl och hederligt uppfostrade utan andra kostnader än den första insatsen och publicum ha nyttan av »väl uppfödda hustrur». C. hoppas även på det utmärkta föredöme, som skulle givas i »dygdens belöning, när denna allenast av friaren hos ett fruntimmer anses och den ögonen och förnuftet bländande rikedomen alldeles blir betagen». Till lösandet av den vanskliga frågan om företagets ekonomiska säkerställande föreslog han åtskilliga utvägar, lotteri, insatser av varje inträdande fröken, avgifter på nyintroducerade adelsmän i omvänd proportion till deras personliga meriter osv. Sedan adeln tillstyrkt quæstio an, gick frågan till vederbörande deputation och utskott, där den även rönte ett mycket välvilligt emottagande, men något definitivt beslut fattades ej. Vid 1738 års riksdag påmintes om jungfrustiftet, och det utsågs en deputation av sex personer, däribland C, att utarbeta vidare förslag. Resultatet blev ett beslut, om att upplåtelse av Vadstena slott skulle begäras av K. M:t och företaget i övrigt baseras på frivilliga gåvor och stamböcker. Den stort anlagda planen — man tänkte sig att kunna bereda rum åt nio »åltfröknar» och etthundraåttio stiftsjungfrur— måste emellertid så småningom på grund av bristande medel reduceras, och till sist övergavs även tanken att i Vadstena inrätta det adliga stiftet, vars vidare utveckling faller utanför C:s biografi.

Vid 1738 års riksdag uppträdde C. som en ganska aggressiv partiman och ville t. ex. i frågan om de omstridda tjänstetillsättningarna bestrida giltigheten av K. M: ts fullmakter. Han yttrade sig f. ö. i alla möjliga frågor vid denna riksdag, ironiserade över borgerskapet, som alltid klagade över städernas fattigdom men hade god råd, när det gällde magistraternas löner, föreslog upprättandet av en ekonomi- och kommerseprofessur vid Uppsala universitet m. m. Så småningom synes han ha utbildat sig till ett slags paragrafexpert; han förklarade gärna, att så och så hade man tidigare brukat eller uppläste tillämpliga paragrafer. Möjligen står härmed, i något samband, att han vid nästa riksdag sökte riddarhussekreterarbefattningen; vid voteringen var han emellertid frånvarande på sin norrländska resa och erhöll blott ett fåtal röster. Vid 1746/47 års riksdag, då samma befattning ånyo blivit ledig, sökte han den åter och erhöll då många lovord för skicklighet och förtjänst men blev åter förbigången, trots att flera föreslagna avsade sig till hans förmån. Efter voteringen höll han ett långt tacksägelsetal, i vilket han erinrade om att »de omständigheter, varuti jag försattes 1727, hava ej föranlåtit mig att oroa någon med obehagligt kvidande»; talet tycktes göra ett gott intryck, och det beslöts att hos K. M: t anmäla honom till nådig hågkomst vid sig yppande och honom anständig lägenhet, vilken lägenhet emellertid aldrig infann sig. Under de riksdagar, C. bevistade, var han emellertid tydligen en ganska inflytelserik person och gjorde åtskilliga insatser av betydenhet. 1741 var det han, som genom ett yttrande om åkerbrukets upphjälpande gav uppslag till Vetenskapsakademiens märkliga memorial om lanthushållningens upphjälpande, vilket föranledde det bekanta K. brevet angående landskulturen 20 febr. 1742. Siedan han ännu vid 1746—47 års riksdag på bemärkt plats — han var ledamot av sekreta utskottet — deltagit i riksdagsarbetet, glider han in i obemärktheten, och om de senaste tjugu åren av hans liv är så gott som intet bekant.

Det framgår av ovanstående, att C. i den stora tvedelning av framför allt adelsståndets medlemmar, som karakteriserar frihetstiden, deciderat slöt sig till holsteinarnas sedermera i hattpartiet uppgångna grupp. Det är knappast tillräckligt beaktat, att det är denna, personligen tydligen fast sammanslutna, grupp, som står bakom en av tidevarvets mest intressanta företeelser på ett helt annat område än det politiska, nämligen det litterära. 1737 startades Den svenska skådeplatsen, och välbekant är hurusom Karl Gyllenborgs »Svenska sprätthöken» blev introduktionsnumret till några års entusiastiskt arbete för svensk dramatisk konst. Som livligt intresserade för saken och delvis personligen medverkande äro kända K. G. Tessin och A. J. von Höpken. Redan dessa namn äro signifikativa, men karakteristiska äro framför allt namnen på några dii minores. Den då unge Sven Bring, sedermera ivrig hatt, var informator i Fersenska familjen, och bland hans papper finnas koncept till dramatiska översättningar från Voltaire, daterande sig från 1730-talets slut. C. hörde till samma krets; även han, som visserligen hade del i släktens litterära traditioner men i övrigt var fullkomlig dilettant på området, har gripits av entusiasmen och velat lämna sitt bidrag till det goda syftet att åstadkomma en svenskspråkig repertoar. Så tillkom 1739 hans översättning av Voltaire's Brutus. Det är veterligen C: s första och' sista litterära produkt, och den kan knappast betraktas som lyckad; verserna äro knaggliga och haltande och språket osvenskt. Men själva faktum, översättningens tillkomst, har intresse, därför att det ytterligare preciserar omfattningen av den krets, som givit upphovet till vår första verkligt svenska teater.

Författare

G. Carlquist.

Arkivuppgifter

— Brev från C. finnas i Tessinska samlingen i riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Om vilda träns plantering i Sverige. Sthm 1740. 30 s-. (Prsesidietal i VA 3 apr. 1740.) — Påminnelser om kalkbränneriernes förbättrande (VA Handl., 1740, s. 209—211). — Anmärkning om gjökeägg (ibid., 1741, s. 70—72). — Rön om rågens sående bland kornet (ibid., 1742, s. 107— 112). — Sätt at göra linne fint och mjukt (ibid., 1748, s. 157—158). — Sätt att bleka linne (ibid., s. 158—159). — Försök af kycklinge-kläckning uti ugnar (ibid., s. 251—264).

Översatt: Brutus. Sorge-spehl, skrefwen uti fem afhandlingar utaf herr Voltaire, öfwersat utur fransöskan och förestäld på Swenska theatern i Stockholm åhr 1739 i martii månad. Sthm 1739. 4: o 79, (1) s. (Omtr. i Saml. vitterh.-arbeten af sv. förf., utg. af P. Hanselli, D. 11: 2, Upps. 1869, s. 173 —231.)

Källor och litteratur

Källor: Brev från Jos. Cederhielm till Germ. Cederhielm cl. y. (sign. F. 153—154), UB. — Riddersk. o. adelns riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 4—16 (1878—1904); Sv. vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. af E. W. Dahlgren, 1—2 (1918). — A. Ehrenmalm, Resa igenom Wäster-Norrland till Asele lappmark (1743); Skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870 (Sveriges officiella statistik, Ser. Q, Skogsväsendet, 1, 1879, s. 129 o. följ.). — Se i övrigt, ang. 1741 års förordning: Underd. betänkanden ang. stockfångst m. fl. privilegier i Norr- och Westerbottens län (1872).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Wilhelm Cederhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14703, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2024-11-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14703
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Wilhelm Cederhielm, urn:sbl:14703, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2024-11-12.