J Adolph Clodt von Jürgensburg

Född:1658-08-05 – Björnlunda församling, Södermanlands län (på Elghammar)
Död:1720-10-21 – Ryssland (i Moskva)

Arméofficer, General


Band 08 (1929), sida 653.

Meriter

Johan Adolph Clodt von Jürgensburg, friherre till Peuth, Festen och Lehola, herre till Lauck och Somel, f. 5 aug. 1658 på Elghammar i Björnlunda socken, d 21 okt. 1720 i Moskva. Föräldrar: lantrådet Gustav Adolf Clodt och Brita Stuart. Kornett vid Wolmer Wrangels värvade kavalleriregemente okt. 1674, men tillträdde aldrig denna befattning; fänrik vid livgardet till fot 22 sept. 1675; löjtnant därstädes 19 juni 1676 och vid drabanterna eller K. M: ts garde du corps till häst 11 maj 1677; erhöll avsked 9 maj 1679; överstelöjtnant vid de trupper, som skulle överlåtas till Nederländerna 26 sept. 1688, men tillträdde aldrig denna befattning; överstelöjtnant vid Nylands infanteriregemente 31 dec. 1694; överste och chef för Riga guvernements infanteriregemente 13 aug. 1702; generalmajor 12 juni 1706; v. guvernör i Kurland vid A. L. Lewenhaupts avmarsch till Karl XII sommaren 1708; anmodades av defensionskommissionen att i händelse av förfall för generalguvernören Nils Strömberg åtaga sig v. guvernörskapet och kommandot i Riga 1 sept. 1709; enligt uppgift kommendant därstädes 13 dec. 1709; krigsfånge efter Rigas kapitulation 1710; friherre 15 febr. 1714; generallöjtnant 14 mars 1720.

Gift 1) 25 okt. 1682 med friherrinnan Anna Margareta von Liewen, f. 1667 (döpt 18 sept.), d 11 maj 1704, dotter till översten Bernhard Otto Liwe, friherre von Liewen; 2) 30 aug. 1706 med grevinnan Juliana Kristina Bonde af Björnö, f. 6 jan. 1684, d 20 febr. 1758, dotter till K. rådet och presidenten greve Karl Bonde af Björnö och 1722 omgift med generallöjtnanten friherre Karl Adam Stackelberg.

Biografi

Redan genom sin militära insats har C. anspråk på ett aktat rum i eftervärldens hågkomst. Men längst skall han dock minnas som memoarförfattare. Den yttre formen gör visserligen hans minnesanteckningar svårtillgängliga, men han hör till de få, som under det karolinska skedet förmått återgiva sina hågkomster med något av personlig belysning. Och han deltog i händelser, vilkas vikt ge ett ökat intresse åt vad han har att berätta.

Främst bland de välgärningar, försynen låtit komma honom till del, räknade C. sin höga börd: »dass [ich] von dem gemeinen wesen abgesondert und von solchen elteren gezeuget und zur welt kommen bin, durch deren gottesfurcht, stand, vermögen, erfarenheit und getreuer sorgfalt ich die education und erziehung gewinnen könnte, dass auch der zeitlichen zu geniessen die hoffnung mir machen und zu derselben nichtes hinderliches mir sein noch im wege stehen möchte». Lika starkt som bördens och rikedomens fördelar kände C. deras förpliktelse. Tidigt fick han komma ut i världen för att vinna vanan att röra sig i de höga kretsar, för vilka han var född. Omkring åtta år gammal följde han fadern till gränsförhandlingarna med Ryssland 1666. Ännu på äldre dagar mindes han med nöje, hur han, hans bror och ett par andra gossar då fingo rida framför karosserna på små svartvita hästar med vackra munderingar. Följande år kom C. med föräldrarna till Sverige. Här omhändertogs familjen med varm vänskap av riksdrotsen Per Brahe. C. och en äldre broder till honom blevo presenterade vid hovet och upptogos bland de högadliga gossar, som fingo deltaga i den unge konungens lekar och krigiska övningar. Julen tillbragtes hos Per Brahe på Visingsborg. Där dröjde man ett par veckor under lantliga nöjen, som givit C. anledning att teckna en karakteristisk bild av det nästan furstliga men samtidigt gammaldags patriarkaliska hovlivet på greveborgen.

Då fadern, bliven änkeman i Sverige, reste hem, fick C. jämte sin bror stanna hos Per Brahe. Först år 1672 återvände han till Estland. Där fortsattes under faderns ledning hans utbildning till en kavaljer, hemmastadd i de stycken, som krävdes av hans stånd. Särskilt framhåller C. den utmärkta undervisning i ridkonsten, fadern gav honom. Hans kunskap om främmande länder konkretiserades genom ett studium av kopparstick, som samtidigt odlade hans smak. Längre fram skulle C. finna sin flit under gosseårens läsning problematisk. Men om hans bokliga bildning ej kom att motsvara den mogne mannens anspråk, berodde detta dock främst därpå, att hans studier alltför tidigt avbrötos.

C. stod redan färdig att anträda den sedvanliga utländska studie- och bildningsresan, då de orosmoln, som sammandrogo sig, föranledde honom att, vid sexton års ålder, byta boken mot svärdet (1674). Meningen var, att han skulle sluta sig till armén i Pommern. Men tillfälligheternas spel gjorde, att han på sommaren 1675 kom till Stockholm. Konungen, hans förre lekkamrat, mottog honom nådigt, behöll honom hos sig och gav honom en fänriksfullmakt vid livgardet till fot. På hösten uppvaktade C. vid kröningsriksdagen. Vintern 1675—76 låg han i Vänersborg. Därpå följde en tids garnisonstjänst i Göteborg, och sedan voro gardet och den unge fänriken färdiga för kriget. Båda fingo från första början pröva dess allvar. C: s breda och livfulla anteckningar, som bevarats för det första krigsåret, berätta om alla dess viktigaste strider. Berömd är särskilt skildringen av slaget vid Lund. På våren 1677 transporterades C, som ganska snart utnämnts till löjtnant, till drabanterna. Säkert har han värderat både att få tjäna till häst och att få ådagalägga sin »förpliktade zéle och trohet inseparate av sin allernådigste konung». Hans meritlista, som nu får ersätta memoarerna, blir ett fortsatt uppräknande av krigets huvudhändelser. Efter slaget vid Landskrona hittades han på valplatsen, blödande av »dödelige blessyrer». Då freden kom, nödgade honom hans sår och »krossningar» att lämna krigstjänsten.

C. drog sig alltså liksom fadern tillbaka till provinsmagnatens oberoende liv. Men bittra missräkningar väntade honom. Redan 1682 berövade honom reduktionen (hans olycka eller konungens rätt, som han själv säger) större delen av hans arv. Han började nu längta tillbaka till militärtjänsten. Tack vare Nils Bielkes bemedling fick han en överstelöjtnantsbeställning vid den hjälpkår, som på hösten 1688 skulle avgå till Nederländerna, men budet nådde honom så sent, att han ej kunde inställa sig i tid. Först 1694 blev han sedan placerad. Han fick då överstelöjtnantsbeställningen vid Nylands regemente. På våren år 1700 följde han de finska trupperna till Riga. Under den närmaste tiden skymtar hans namn ganskia ofta. Så förde han i juni befälet på en skans i Diana, där han hade känning med fienden. I okt. inspekterade han på uppdrag av generalguvernören Erik Dahlbergh besättningstruppernas inkvartering och påyrkade med ledning av sina iakttagelser vid denna förrättning åtskilliga förbättringar.

Vid Övergången av Düna 8—9 juli 1701 fick C. föra en bataljon av sitt gamla regemente, livgardet till fot, och användes därpå under stridens fortsättning på andra stranden av Karl XII i ett särskilt uppdrag. Då konungen fortsatte söder ut med huvudarmén, stannade C. med sitt regemente i garnison i Riga. År 1702 blev han chef för ett värvat regemente, kallat Riga guvernements infanteriregemente, i nov. 1702 sändes han till Pernau för att bringa ordning i försvarsanstalterna därstädes. Först 1703 fick han en mera betydande uppgift i fält. På vårvintern förde han ett detachement av Rigas garnison till befälhavaren på den kurländska krigsskådeplatsen, A. L. Lewenhaupt, och kommenderade därpå under denne vänstra flygeln i den segerrika träffningen vid Saladen (19 mars 1703). Om striden har han avgivit en berättelse, som utgör en huvudkälla till vår kunskap om denna. Ett K. brev med vackra lovord (5 apr.) blev hans belöning. Efter väl förrättat värv återvände han till Riga. Hans närmaste uppgift blev nu att rekonstruera sitt regemente, som redan före hans tillträde till chefsskapet lidit stora förluster. För att utverka nödiga medel reste han på våren 1704 till konungen i Heilsberg och utverkade en rad förmånliga resolutioner (16 maj), som dock visade sig föga effektiva, då det gällde att få ut de beviljade penningarna.

C. kom tillbaka vid den tid, då Lewenhaupt utkämpade det segerrika slaget vid Jakobstadt (juli 1704). I Riga gingo rykten, att svenskarna blivit slagna. C. ryckte därför ut med ett detachement för att undsätta Lewenhaupt men fick i stället taga befälet över omkr. 800 man och täckte med dessa demoleringen av den alltför framskjutna fästningen Selburg och de operationer, som ledde till Birsens erövring (15 sept. 1704). Knappt var denna segerns främsta frukt inhöstad, förrän den ryska huvudarmén närmade sig Östersjöprovinserna. Den 28 sept. samlades det högre svenska befälet till en konferens i Riga, i vilken C. deltog. Resultatet av överläggningarna blev en verklig bottenskrapning av resurserna för att bilda en fältarmé under Lewenhaupts befäl. Till denna stötte även C. med 500 man ur Rigas garnison.

Medan huvudstyrkan fattade posto i trakten av Janitszki, sändes C. med inemot 1,000 man kavalleri fram för att observera fienden. På själva julnatten hade han en lycklig rencontre med denna. Några dagar senare såg han plötsligt 6,000 man ryskt kavalleri under general Rönne komma emot sig. Tack vare beslutsamma demonstrationer och manövrer, som han själv resonerande skildrat i en rapport till Karl XII och i sina memoarer, lyckades han föra sina ryttare och de förråd, han insamlat, i säkerhet (jan. 1705). Då C: s kår nu fyllt sin uppgift, började delar därav kommenderas bort för olika ändamål. Detta gick C, som utan tvivel hoppats på att få behålla sitt självständiga befäl, hårt till sinnes. Hans missnöje synes ha riktat sig även mot Lewenhaupt personligen, och han trodde sig tidvis hos sin chef kunna spåra »indifference och froideur». Då det emellertid visade sig, att fienden undvek slag, drog sig Lewenhaupt tillbaka. C. fick leda infanteriets återmarsch och återvände därpå till Riga (mars—apr.). Då han sålunda nu skulle bli fri från tjänsten i fält, begärde han (14 mars) permission att i sitt regementes affärer resa till högkvarteret och Stockholm. Hans ansökan synes ha beviljats, ty han deltog ej i slaget vid Gemauerthof (juli 1705) och Kurlands utrymning vid ryssarnas återkomst efter nederlaget. Säkert är, att han var i Sverige på sommaren 1706. Efter att 1704 ha blivit änkling, firade han nämligen då i Stockholm sitt bröllop med grevinnan Juliana Kristina Bonde av Björnö.

Till följd av händelserna på huvudkrigsskådeplatsen lämnade ryssarna 1706 Kurland, som därefter på nytt besattes av Lewenhaupt. Under operationerna i Kurland på hösten 1706, 1707 och 1708 användes C, nu befordrad till generalmajor, vid fälttrupperna. Då Lewenhaupt på sommaren 1708 bröt upp för att förena sig med Karl XII, fick han taga befälet över de kvarlämnade trupperna och gjordes samtidigt till v. guvernör i Kurland. De ganska talrika brev från C., som finnas bevarade från den följande tiden, handla till större delen om förvaltningens vardagsmödor. Men de återspegla även en och annan gång något av stämningen vid hemfronten under den tid, då huvudarmén gick öster ut, ovissa öden till mötes. En första påminnelse om lägets allvar fick man, då spillror av Lewenhaupts armé efter slaget vid Ljesna började återkomma. Det blev till slut bortåt 1,000 man, som C. på nytt utrustade och gjorde tjänstdugliga. Då kom efter någon tid en befallning från konungen att sätta de fanflyktiga i arrest och ställa dem för krigsrätt. Redan det återkomna manskapets stora antal gjorde verkställandet av befallningen svårt, och ordern, som föranledde många skriverier från C: s sida, kunde till slut endast med modifikation efterföljas. En annan svårighet följde av de oklara befälsförhållandena. Som vanligt rådde rivalitet mellan de olika officerare, som med självständiga uppgifter kommenderade i trakten. Trots upprepade försök kunde C. ej få någon ordnad samverkan till stånd och begärde till slut (22 maj 1709) att bli befriad från sitt uppdrag, om han ej kunde betros med absolut kommando. På våren 1709 fick C. mottaga order av konung Stanislaus, som såg sig hårt ansatt i Polen, att förena sig med honom och E. D. von Krassow för att jämte dem söka framtränga till Karl XII. Planen stod i direkt strid med den uppgift, C. fått sig anförtrodd, och kom aldrig till förverkligande. Men den har tydligen lockat C, ej minst som en utväg att bli fri från kivet med kollegerna.

Nederlaget vid Poltava gjorde alla dylika spekulationer om intet. Det blev snart tydligt, att Rigas erövring skulle bli tsarens nästa mål. Inför den annalkande faran tvungos de rivaliserande befälhavarna till en viss samverkan. På en konferens i Riga i början av aug. enades man om, att C. skulle behålla befälet över fälttrupperna och inrikta alla sina ansträngningar på att indriva proviant för Rigas räkning. C. stannade så länge som möjligt på sin framskjutna post och skötte exekutionsverket med det största eftertryck. Det beställsamma ryktet visste till och med berätta, att han för att beröva den väntade ryska armén allt underhåll ämnade fullständigt ödelägga landet. Med sept. månads utgång var C: s verk fullbordat, och han drog sig då i god tid tillbaka inom Rigas murar. I det farliga läge, som nu inträtt, hade defensionskommissionen anförtrott högsta befälet och regeringsmyndigheten i Östersjöprovinserna åt generalguvernören i Estland Nils Strömberg. Därjämte hade C. fått i uppdrag att vid behov träda i sin förmans ställe i Riga som kommendant och vice guvernör. C, som redan tidigare underhållit en vänskaplig brevväxling med Strömberg, hälsade hans utnämning med största tillfredsställelse. Särskilt gladde han sig åt utsikten, att enheten, i befälet nu skulle återställa harmonien inom krigsledningen.

Den 8 okt. 1709 tillträdde C. sin viceguvernörsbefattning, och den 11 utnämndes hans bror Karl Gustav Clodt till borgerskapets kommendant. Under belägringen synes det ej ha fallit på C:s lott att utföra några viktigare företag, även om han namnes som deltagare i ett och annat utfall. Att han skött sina åligganden med vanlig plikttrohet och omsikt torde vara säkert.. Av den drömda harmonien inom ledningen blev emellertid intet. Ett brottstycke av C: s memoarer, som blivit bevarat, visar, att på våren 1710 en hopplös söndring fått makt över sinnena i den belägrade staden. C. hade förlorat generalguvernörens förtroende och hölls såvitt möjligt utanför vad som passerade. Hans gamla antagonister synas ha vunnit Strömbergs öra, och även inom officerskåren förmärktes en tydlig opposition mot honom. Ur C: s egna berättelser om sina sammanstötningar med Strömberg tycker man sig kunna avläsa, att denne funnit honom tröttande omständlig. Det synes också framgå, att C. ogillat de hårdhänta metoder, genom vilka man sökte tvinga borgerskapet och den till staden flyktade adeln att dela med sig av sina förråd åt garnisonen.

Sedan de stränga åtgärderna, vilka kulminerade i rådets arrest 25 maj och närmast följande dagar, visat sig resultatlösa, lät Strömberg C. försöka, vad övertalningar kunde uträtta, eftersom han hade så stor kredit hos borgerskapet, som generalguvernören maliciöst sade. C. betygar, att han aldrig åtagit sig ett uppdrag med större fröjd och iver att lyckas. Den 28 juni mötte han borgerskapet. Man tror honom gärna, då han försäkrar, att han försökte göra sitt yttersta, »alles, was meine wenige kräfte und das geringe vermögen einer eloquence, welche nicht gar zu gut in das esprit einer personne, die in der jugend ser negligiret und in dessen besten jahre die bücher gegen den degen verwechslen wollen, cultiviret sein kan, mir mitzutheilen hatte, anwenden tat». När man arbetat sig igenom den en och en halv sida långa mening, vari C. sammanfattat sitt tal, finner man, att det framlockat ej spannmål och penningar men väl »contestationes», »lamentationes», ja tårar på de flestas kinder. Uppgiften är ej en dikt av C: s retoriska fåfänga, den återvänder i en från stadens sida härrörande berättelse om sammankomsten. Kvar stod emellertid, att intet ernåtts, och ej heller adeln kunde förmås att göra något mera.

Till hungern hade nu även pesten sällat sig. Läget var hopplöst. Redan den 28 juni beslöts det att uppgiva staden, den 3 och 4 juli undertecknades ackordspunkterna. Ansvaret för kapitulationen delar C. med övriga högre officerare; de hade alla funnit fortsatt försvar meningslöst. Ackordet medgav fritt avtag åt garnisonen; en särskild punkt (§ 21) lovade C. ett pass till Tyskland, då han för sin svaga hälsa måste besöka de varma baden. Men tsar Peter lät kvarhålla hela garnisonen i fångenskap såsom repressalier för ackordsbrott, till vilka svenskarna enligt ryska påståenden skulle ha gjort sig skyldiga. Då Strömberg kort efter kapitulationen kallades bort, fick C. det bekymmersamma värvet att som den högste officeren vid de fångna trupperna söka sörja för dessas nödtorft. För egen del samlade han därjämte bevismaterial till försvar för sin verksamhet under belägringen. Bl. a. fick han 6 juni 1711 ett attestatum om sitt förhållande av borgmästare och råd i Riga.

I juni 1711 avtågade C. med de fångna trupperna till trakten av Narva, där ett längre uppehåll gjordes. Han kom nu i beröring med furst Mensjikov, vilken visade honom stor välvilja. Genom Mensjikov fick C. löfte att på hedersord resa hem för att verka för sin utväxling, om han blott kunde ställa säkerhet för sig. Efter att på egen kredit ha anskaffat pengar, som han till större delen utdelade åt sina medfångar, skyndade C. (30 sept.) till Moskva, där han hoppades få den äskade borgen. De olycksbroder, han råkade i den ryska huvudstaden, mottogo honom med den största hjärtlighet. I synnerhet gladde det C., att hans förre överbefälhavare Lewenhaupt visade honom en vänlighet, som skingrade hans gamla misstankar. Sitt egentliga mål nådde han dock ej, då de bestämmande, Karl Piper och Karl Gustav Rehnsköld, principiellt vägrade att gå i borgen för medfångar, som ville fara hem. Även från rysk sida var man emellertid ivrig för utväxlingen, och C. fick därför till slut resa ändå, sedan han likväl först bl. a. förskrivit sina fångna söner till trälar, om han sveke sitt ord. Han skyndade nu till Sverige, återsåg sin familj och sina vänner och började energiskt arbeta för sin utväxling. En tid uppehöll han sig också i Tyskland.

En av C: s första åtgärder efter hemkomsten var att själv och genom rådet hos konungen dementera ett rykte, att han gått i tsarens tjänst. Svaret blev en mycket nådig resolution (7 maj 1712). Av änkedrottningen och Ulrika Eleonora åtnjöt han den största ynnest, och Karl XII belönade hans trohet genom att göra honom till friherre (15 febr. 1714). Utväxlingsförslaget vann emellertid ej konungens bifall, och C. måste bereda sig att återvända. Till missräkningen kommo ständiga penningsvårigheter, då statskontoret hade ytterst svårt att utbetala C: s lön och gamla lönefordringar. De ekonomiska bekymren fördröjde C: s återresa till Ryssland över den utsatta terminen. Man hade redan börjat hota med allvarliga repressalier, då han äntligen i mars 1714 inställde sig. Såsom infödd balt uppmanades han nu under starka påtryckningar att underkasta sig tsarens välde men avvisade förtrytsamt varje tanke på att svika sin plikt. Han sändes då till Moskva och tillbragte där en ganska dräglig tid under träget umgänge med sina landsmän. Snart skulle han dock få pröva hårdare öden. I samband med en allmän försämring av fångarnas behandling i slutet av år 1714 fördes han bort från Moskva. Till sin död fick han sedan försmäkta »uti en mycket hård och incommod fängelse» »i enslige kloster, därest jag med ingen människa commers haver». Till isoleringen kom sjuklighet och en fattigdom, som mången gång närmade sig till eller övergick i nöd. Med bitterhet tänkte C. också på den framskjutna ställning, han förlorat. Det grämde honom att se »fast alle dem, jag förr kommenderat, så högt över mig kliva», att ej kunna hjälpa sina söner fram i världen, att ej få bereda hustrun, vid vilken han var innerligt fäst, den position, hon kunnat påräkna, »sättja henne, min ädlaste vän, uti den état, som hennes merveilleuse dygd och illustre stånd meriterar och erfordrar».

Liksom så många andra karolinska fångar sökte C. under fångenskapen tröst i en pietistisk fromhet. Det var en utveckling, som började redan tidigt men måhända påskyndades, då han under sin tyska resa på nyåret 1713 fick tillfälle att överlägga om sin salighetssak med den bekante pietisten Gottfrid Arnold. C: s anteckningar och brev från fångenskapsåren övergå ofta i religiösa utgjutelser. Under den långa resan till Moskva 1711 fördrev han tiden med att hopsätta andliga visor. De äro, säger han själv, skrivna av en oförsökt lekman, »bei einer völligen unerfarenheit aller regulen der poesie und bei einer caractaire, ampt und stånd, so mit derselben sich zu méliren... gar nicht anständig sein möchte». Själv fruktade han av denna anledning spott och hån, men varje kritik tystnar inför olyckan och den känslans innerlighet, varom dessa verser bära vittne. Fromheten kunde ej alltid hjälpa C. att glömma det timliga. Men den skänkte honom vissheten, att »vad det eviga och andelige angår, jag sedan min födelsedag uti ingen lycksaligare tillstånd mig befunnit».

Vad som redan meddelats om och ur C: s anteckningar och brev, har varit avsett att ge en föreställning om vissa typiska drag sådana som den oviga, tillkrånglade stilen, berättarglädjen i de äldre, den sakliga utförligheten i de yngre partierna, själva tonen, som ger så mycket av personligheten: bördsstoltheten och familjekänslan, lojaliteten, den ärekära plikttroheten, vars avigsida var en överdriven ömtålighet, de subjektiva stämningar, som till sist mynna ut i de sista lidandesårens religiösa innerlighet. Memoarverket sönderfaller i två delar, den bekanta skildringen av C: s uppväxtår och deltagande i Karl XI: s danska krig och anteckningarna från det stora nordiska kriget. Det förra partiet är memoarer i typisk mening. Ett i okt. 1699 dagtecknat förord upplyser, att C. börjat skriva, då han, skild från sin familj, vistades på sitt överstelöjtnantsboställe Friggesby i Nyland. Vad som satte pennan i hans hand var innerst den skärande kontrasten mellan det lysande liv, vartill han trott sig född, och den torftiga ensligheten borta i Nyland. Det var för honom ett oemotståndigt behov att visa, att hans ungdomsförhoppningar grusats, ej genom hans egen skuld utan på grund av oförskyllda olyckor, främst reduktionen. Lyckligtvis tar lusten att berätta överhand. Så nedtecknades de målande, livliga hågkomster, som skänkt Anders Fryxell välkomna detaljer för hans utbroderande skildringar och i riktigare, men därför ej mindre verkningsfull form återgivits i Martin Weibulls referat (Hist. tidskr. 1883). Avståndet från händelserna har givit en mera sammanfattande överblick men också, såsom särskilt G. Björlins kritik visat, lett till många minnesfel. Hur långt C. hunnit veta vi ej, då det bevarade bandet slutar mitt i en mening strax efter skildringen av slaget vid Lund.  En och annan reflexion låter oss ana, att han, om han nått fram till reduktionen, all lojalitet till trots måste ha skildrat denna omvälvning ur synpunkter, som eljest ej ofta kommit öppenhjärtigt till orda.

Från det stora nordiska kriget äga vi kvar anteckningar för tiden 1—25 jan. 1705-med skildringen av C:s operationer mot det ryska kavalleriet, ett band för tiden maj—dec. 1710 avhandlande slutet av Rigas belägring och de därpå följande händelserna (dessutom ett fragment från 1713), ett band för 1711 samt ett band för åren 1713 och 1714. Anteckningarna ha nu dagbokens form, och C. försäkrar, att de nedskrivits på lediga stunder »ohne vorheriger concepierung, bei unruhigen sinnen, müden gliedern und schläfrigen augen». Många drag visa, att de tillkommit successivt i nära anslutning till de händelser, de skildra. Men framställningens bredd, de långt utdragna resonemangen och de omständliga reflexionerna synas dock röja ett alltför övervägt, alltför litet spontant författarskap för att man skulle kunna tala om en dagbok i egentligaste mening. Till anteckningarna sluta sig samlingar av verifierande aktstycken, tjänstepapper, familje- och annan korrespondens, historiskt intressanta handlingar (särskilt samlingar rörande Magnus Stenbocks tyska fälttåg). Bevarade äro fem band, tillhörande åren 1710, 1712—13, 1716, 1718 och 1719. Jämte memoarverket, som tillhör det Bondeska Sävstaholmsarkivet, förvarar riksarkivet tjänsteskrivelser från C. till konungen, rådet och defensionskommissionen samt brev från honom till Hedvig Eleonora, Ulrika Eleonora, Nils Bielke, Erik Dahlbergh, A. W. Schlippenbach och Nils Strömberg. I Linköpings stifts- och landsbibliotek finnas brev från C. till A. L. Lewenhaupt.

Författare

B. Boéthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Några religiösa dikter af en fången karolin, utg. af E. Bergelin (Kyrkohist. årsskr., Årg. 4, 1903, s. 75—84; 6, 1905, s. 261—266). — Om M. Weibulls referat av den tidigaste delen av C:s 'anteckningar', se texten.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda brev och anteckningar, biographica och mili-taria: meritlistor för Nylands infanteriregemente, allt i RA. — Aktenstiicke und Urkunden zur Geschichte der Stadt Riga 1710—1740, hrsg. durchA. von Bulmerincq, 1 (1902); Karolinska krigares dagböcker, 1 (2: a uppl.), 3, 10 (1921, 1907, 1914); Historiska handlingar, 9, 18, "21, 24 (1874, 1900—03, 1906, 1912). — E. Bergelin, Karls des Zwölften Krieger in russischer Gefangenschaft (1922); G. Björlin, Kriget mot Danmark 1675—79 (1885); A. Buchholtz, Zur Geschichte der Belagerung und Kapitulation der Stadt Riga 1709—1710 (Mitteil-ungen aus dem Gebiete der Geschichte Liv-, Est- und Kurlands, 15, 18931; F. F. Carlson, Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset, 7 (1885); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 15 (1848); Chr. Kelch, Lieflän-dische Historia, Continuation 1690 bis 1707 (1875); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903); A. von Richter, Geschichte der... deutschen Ostsee-provinzen, 2:2 (1858); A. Seraphim, Die Geschichte des Herzogtums Kurland (E. Seraphim, Livländische Geschichte, 3, 1904); E. Seraphim, Geschichte Liv-, Est- und Kurlands, 2:e Aufl., 2 (1904); H. E. Uddgren, Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt (1919); M. Weibull, Johan Adolph Clodts anteckningar (Hist. tidskr., 1883).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Adolph Clodt von Jürgensburg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14897, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14897
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Adolph Clodt von Jürgensburg, urn:sbl:14897, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se