Anders Collberg

Född:1802-12-12 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1834-08-08 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län

Skådespelare


Band 08 (1929), sida 699.

Meriter

Collberg, Anders, f. 12 dec. 1802 i Stockholm, d 8 aug. 1834 i Jönköping. Föräldrar: vågkarlen, sedermera sockerbruksarbetaren Olof Collberg och Margareta Persdotter (omgift 18 apr. 1808 med sockerbruksarbetaren, slutligen vaktmästaren i K. krigsarkivet, krögaren Albrekt Ringström). E. o. tjänsteman i riksbanken 19 sept. 1823—26 maj 1831; aktör vid K. teatern från 1 jan. 1831. — Ogift.

Biografi

Under slutet av 1700-talet och början av det följande århundradet blomstrade i Stockholm en mängd sällskapsordnar, vilkas ledamöter huvudsakligen roade sig med teatraliska förströelser. Bland dessa var sällskapet Polymnia ett av de mest betydande. Man uppförde där sådana litteraturens mästerverk som Øhlenschlägers »Palnatoke» och Schillers »Don Carlos». En av sällskapets mest verksamma medlemmar var C., då en ung banktjänsteman. Under årens lopp hade han utfört en mängd framstående roller och ansågs vara huvudstadens skickligaste amatörskådespelare, vilken med framgång kunde tävla med den kungliga scenens förnämsta artister, När man i drottningens och kronprinsparets närvaro inom sällskapet 1830 firade en minnesfest över dess året förut avlidne frejdade ledamot skalden Karl Gustav af Leopold genom att uppföra hans berömda tragedi »Virginia» med biträde av ingen mindre än K. teaterns uppburna tragedienne Sara Strömstedt (sedermera fru Torss-low) i titelrollen, spelade C. med allmänt bifall Appius' maktpå-liggande roll. Också engagerade K. teaterns dåvarande chef greve J. K. Puke honom utan förberedande prov såsom aktör från och med påföljande 1 jan. Hans debut såsom Seid i Voltaire's tragedi »Mahomet» 24 febr. motsågs med livligaste intresse av huvudstadens alla teatervänner, och biljetterna till de bättre platserna voro utsålda flera dagar förut. Debutanten svek icke salongens förväntningar. Hans vackra gestalt och ädla hållning, hans klangfulla, böjliga röst med värme i uttrycket, hans livliga ansiktsspel och hans fullt utbildade plastik gjorde det angenämaste intryck på publiken. En ännu större framgång vann han genom sin andra debut 15 mars såsom Rudolf i Kotzebues populära femaktsskådespel »Korsfararne», där han vid andra föreställningen blev framropad. Med honom i den tacksamma huvudrollen kvarstod stycket sedan länge på spellistan. Hans tredje debut, den svårspelta titelrollen iMonvels versifierade treaktskomedi »Den häftige friaren», avlopp ej lika lyckligt, ehuru han av kritiken rönte rätt mycket erkännande. Under hösten utförde han flera stora roller såsom Alban i »Spelaren», Lasarra i »Johanna af Montfaucon», don Luis i Moreto's mästerliga verskomedi »Amanda», Wrangel i Schillers »Wallensteins död» och Appius i »Virginia», som hörde till hans bättre skapelser, ehuru J. E. Rydqvist ansåg, att han utförde den mera deklamatoriskt än tragiskt.

De bägge följande spelåren uppträdde C. såsom von der Reid i Anders Lindebergs dram »Toni», Laertes i »Hamlet», Damis i »Tartuffe», Karl V i »Hernani», där han emellertid ej förmådde fullt tillfredsställande utföra den långa monologen i gravvalvet. Såsom Julius i den effektfulla dramen »Banditbruden» ansågs han däremot ha bidragit till styckets framgång, och hans skurkaktige Wurm i »Kabal och kärlek» förklarades likaledes utmärkt, ehuru man påstod, att han för mycket spelat med publiken. I Picard's roliga komedi »Bröderna Philibert» utförde han den äldre brodern, medan Torsslow excellerade som den yngre. Efter dennes olyckliga benbrott fick C. övertaga flera av hans roller såsom Mortimer i »Maria Stuart», där man dock saknade hänförelsen i dennes överspända sinnestillstånd. Vidare utförde han den manliga titelrollen i »Louise och Walborn» mot Emili Högquist, Karl Knutsson i »Engelbrekt», fursten av Kalitz i en repris av »Den höge rivalen», Kärl Moor i »Röfvarbandet», för vilken uppgift han alls icke passade, samt den durkdrivne kanaljen Varner i »Trettio år af en spelares lefnad», som han med liv och sanning framställde alldeles utmärkt i en karakteristisk maskering. På grund av att han överhopades med en sådan massa roller, av vilka flera voro synnerligen kinkiga, hann han omöjligt smälta dem alla. Publikens första hänförelse började mattas, och kritiken saknade inspiration i hans framställningar. Nils Arfwidsson påpekar likvisst under våren 1834, att han synbarligen började gå framåt och då var en långt utmärktare aktör, än när han en hel termin drog fulla hus såsom Rudolf i »Korsfararne», varvid »salongen skakades av bifallsrop och handklappningar». Allt lovade honom sålunda en lycklig framtid, varunder han kunde få utveckla sina rika anlag, då den ödesdigra kolerafarsoten nådde Sverige under sommaren 1834.

Åtta av K. teaterns artister, däribland C, hade begagnat sig av ferierna för att under Torsslows ledning giva en serie representationer i Göteborg med början 27 juli. Dagen förut utbröt den hemska sjukdomen i staden, och 1 aug. befallde vederbörande sällskapet att inställa aftonens annonserade spektakel och avsluta sejouren. Kort därpå avreste truppen till Jönköping, dit den ankom 4 aug. på aftonen. C. hade emellertid redan angripits av farsoten och avled där fyra dagar senare. Det var en oerhört svår förlust för K. teatern, emedan man hoppats, att han skulle kunna fylla det tomrum, som inom personalen uppstått genom Torsslows olycksfall och därav följande otjänstbarhet. I Jönköpings historia har C. en ryktbarhet av särskild art: där minnes man ännu, att det var genom honom koleran överfördes till staden.

Författare

N. Personne.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Födelse- och lysningsböcker, Katarina kyrkoarkiv, Stockholm. •— Den samtida tidningspressen;. Jönköpings historia, 4 (1901); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar fl 866); N. Personne, Svenska teatern, 5, 6 (1919—25).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Collberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14911, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2019-10-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14911
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Collberg, urn:sbl:14911, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2019-10-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se