Johan Copp (Cop, Kopp, Koop)

Född:1500-talet
Död:1500

Läkare, Livmedikus


Band 08 (1929), sida 786.

Meriter

Copp, Johan (Cop, Kopp, Koop), den tidigaste om vilken man äger några närmare uppgifter bland de utländska medici, som under Vasatiden kallades att göra tjänst vid svenska hovet, i första hand för konungens och den kungliga familjens räkning. Gustav Vasa kallar honom »vår medicus», och A. A. von Stiernman förmäler, att han »more germanorum in Sueciam venientium gav sig ut att vara av adelig ätt ifrån Böhmen». Själv skriver han sig »ab Raumental» och säges omkring 1526 ha varit livläkare hos Ferdinand I. Hans födelseår och födelseort äro okända, ej heller veta vi något om hans tidigare öden utöver den säkerligen något färgade framställning, han ger i sina brev och i företalet till »Empiricus suecus» (se nedan). Enligt sina egna uppgifter skulle han ha fått sin utbildning vid akademien i Wien under »de allra förnämsta doctoribus i hela Tyskland och många andra länder», bland annat hos »H. Kejserliga M: ts medici», och sedan ytterligare förkovrat sina kunskaper genom en trettiofemårig vidsträckt praktik. Några examina eller någon doktorspromotion åberopar han ej men kallar sig rätt och slätt »doktor». Överallt, där han förut varit, hade han haft att glädja sig, åt en god ställning och givande praktik — helt annat än i Sverige, där, klagar han, »das volk ist der medicin nit gewont wie anderstwo». Genom att sammanställa vissa yttranden och data i hans egna få förvarade brev med andra av Gustav Vasa torde man kunna bestämma hans vistelse i Sverige till tiden från slutet av 1555 till mitten av 1558. På Gustav Vasas anmodan, förmedlad av hans tjänare och skriftligen bekräftad av konungen själv, kom han in i riket. Han var då ej längre ung — kallar sig själv »en gammal man med många små barn». Om modern till dessa barn — hon hette Bonika — undviker han synbarligen att yttra sig inför konungen, när han klagar sin egen och sina barns nöd. Troligen var det ej så alldeles helt med hans familjeförhållanden. I ett brev till hertig Erik talar han visserligen om, att hans belackare vållat honom konungens onåd genom onda angivelser »meines armen weibes und kindlin halb», men sammanställer man härmed konungens yttrande i brev till hertig Johan, att »doktor Kop haver förstått, det hans handel, som han haver bedrivit uti Böhmen belangandes den kvinna, han hos sig) haver, är här något kunnig vorden», nödgas man misstänka, att kyrkan ej välsignat denna hans handel. På andra ställen talar han om sitt »Hausrat» och »Gesundlin».

Biografi

En av C: s första uppgifter i hans nya ställning blev lösandet av ett militärhygieniskt spörsmål. Bland de svenska knektarna i Viborg hade på senhösten 1555 utbrutit en smittosam febersjukdom — troligen en epidemi av rödsot, tyfus eller paratyfus —, som ofta gick till döden. Bekymrad för sitt krigsfolk, som ej tålde decimeras gentemot de talrikt påträngande ryssarna, gav konungen till en början i skrivelser till sina hövidsmän föreskrifter om de sjukas skiljande från de friska i kvarteren, om försiktighet i mat och dryck, bättre förläggning och renlighet. Därjämte gav han sin läkare i uppdrag att utreda sjukdomens väsen och orsak samt sättet för dess bekämpande. Tydligen har C. ej på ort och ställe iakttagit sjukdomen utan måst grunda sin uppfattning på vad han hört av andra. Hans yttrande, ställt till konungen och undertecknat »E. Kongl. M:ts underdånigste tjänare och phisicus Johan Cop doktor», finnes tryckt hos P. J. Bergius och är mycket försiktigt avfattat med anvisningar om purgering, åderlåtning, diet etc. jämte något pulver till intagning. C: s skrivelse sändes av konungen till riksens råd i Viborg med order, att dess föreskrifter skulle på försök tillämpas på de sjuka, men då epidemien fortfor och fram i febr. 1556 skördat 7 á 800 offer bland knektarna i Viborg, krävdes C: s personliga närvaro. Han måste emellertid snart begära tillstånd av konungen att begiva sig till Stockholm »att förskaffa sig, vad honom till medicinarn kunde framkleles tjänligt vara». Sjukdomen omtalas sedan ej vidare och torde hava småningom avstannat.

I Stockholm hade C. av konungen blivit mottagen med förekommande välvilja och frikostighet. Han fick sin bostad i ett konungen och kronan tillhörigt hus beläget norr om Svartmunke-klostret mellan Svartmunkegatan och Lars Flemings hus (nv. kvarteret Juno närmast söder om Tyska kyrkan), samma fastighet, som Erik XIV 1564 donerade till sin läkare Benedictus Olai. Huset var bofälligt och hemsökt av råttor men sattes i stånd av C, som gjorde särskild anstalt för att kunna ordna och använda sina böcker, utan vilka »han vore som en smed utan hammare och tång». Likaledes ställde C. i ordning den till fastigheten hörande »lustgården», till vilken han på egen bekostnad lät från främmande länder hämta en mängd nyttiga örter. Troligen odlade han här även medicinalväxter, ty till hans befattning som läkare hade även lagts den av apotekare, och han försåg med medicin ej endast den kungliga familjen utan jämväl många andra, till vilkas sjukbäddar han sändes av konungen. Därtill övade han egen praktik och räknade bland andra som patient den ryske bojaren Zacharia Zupanoph, som sedermera blev tagen i fängsligt förvar. En intim vänskap med denne ådrog honom konungens misstankar för hemliga stämplingar. Förhållandet mellan konungen och hans läkare synes för övrigt ha grumlats även av andra anledningar och tillspetsades alltmer, vartill måhända en mindre befogad misstänksamhet å den förres sida ej varit utan skuld. Då konungen i apr. 1558 oroades av underrättelsen, att hertig Johan besvärades av en långvarig fluss och katarr med »bräck och svaghet», beordrades C. att resa över till Finland och kurera den sjuke. Men samtidigt skrev Gustav och varnade sonen från att lita för mycket på den främmande läkaren, »eftersom det sällskap mest pläga hava för bruk, att de intet annat göra utan fördröja tiden och ingen kurera eller hjälpa fullkomligen till ände, på det att de ju alltid skola något hava till att göra och man dem icke skall kunna umbära». Varken dryck eller annat finge hertigen mottaga ur läkarens hand, förrän denne i hans närvaro kredensat, vad han bjöd. Till yttermera visso konsulterades samtidigt en doktor Philip. I samma brev yppar konungen misstankar, att C. på grund av den anstöt, han vållat genom sitt förhållande till den bömiska kvinnan och vänskapen med Zupanoph, nu sökte tillfälle att komma ur landet. Han ville emellertid ej släppa ifrån sig sin läkare, som ju vore svår att ersätta, och uppmanar Johan att noga vakta på mannen och ej lyssna till hans förevändningar att få avlägga besök i Lifland eller annorstädes, C. hade verkligen vid detta laget fått nog av Sverige och Gustav Vasa och begärde sitt avsked, vilket han i en lång skrivelse motiverar med följande helt naturliga skäl. På sin kunglige herres tillskyndan hade han ryckts från en förmånlig verksamhet i ett annat land för att i konungens tjänst i stället röna misstro både beträffande sin kompetens som medicus och sin person i övrigt. Trots att han arbetat lika mycket som två eller tre andra läkare tillhopa och därjämte skött en apotekares, syssla, hade han blivit föga uppskattad, ja, han undrade, om hans höge herre ens mödade sig med något intresse för »medicin und medicum». Ringa var hans avlöning, fattigt hans hem och en nära ålderdom hägrade mörk och dyster för honom och hans barn. Hur skulle det väl gå, om han, sjuk som han redan var, ej längre orkade sköta sin tjänst? Goda villkor hade han njutit under tidigare läkareår och en sparad slant hade han haft med sig in i landet. Men såväl denna som allt vad han här förvärvat hade strukit åt för apotekets uppsättning, reparation av bostaden, kryddgårdens iordningställande samt ett uselt underhåll åt familjen. Och därtill stod han i betydande skuld till köpmannen i Lybeck, som levererat varor och inventarier till apoteket. Nu begär han i underdånighet ett nådigt avsked för att i ett gästvänligare land, innan han blir för gammal, ännu en gång pröva lyckan och gå blidare öden till mötes än här, där han plågas av fattigdom och sjuklighet och t. o. m. ej kan fördraga klimatet och landets spis. Men dessförinnan fordrar han en ordentlig uppgörelse med ersättning för allt vad han utbetalat för bostad, apotek, levererad medicin, effekter, som förstörts av råttor och annat otyg, skepparlön och övrig resekostnad jämte skäligt arvode »för de två år, han som doktor och apotekar tjänat Kongl. M: jt». (Enligt räntekammarböckerna hade C. under år 1557 två gånger erhållit förskott på lönen.) Det stode majestätet fritt att inlösa apoteket med inventarier till dess ursprungliga pris, och om så önskades, vore C. villig att även utom riket stå till tjänst med skriftliga konsultationer eller ock att personligen inställa sig. En svensk discipulus hade han lärt upp, en from, pålitlig, klok och flitig yngling, som nu på andra halvåret inhämtade grunderna i medicin och apotek. Denne borde kunna bliva majestätet och landet till nytta, om han i fortsättningen finge åtnjuta undervisning, lämpligen genom att följa sin lärare utomlands. Ungefär vid samma tid avlåter C. en annan skrivelse av ungefär samma innehåll till hertig Erik, till vilken han synes stå i ett mycket gott förhållande, med begäran, att denne vid lämpligt tillfälle måtte överlämna skriften till konungen. Han understryker här ytterligare, att han aldrig levat så tarvligt som i Sverige, och ändå har han knappast haft råd att köpa så mycket som en skjorta åt sig eller sina barn. Allt naturligtvis betydligt överdrivet. »Nu har jag icke längre någon anställning», slutar han, »och vet ej, om Kongl. M: jt är nöjd med mig. Mina gäldenärer ansätta mig, och jag kan icke betala dem, jag äger icke ens så mycket, att jag i min sjukdom kan hålla mig med lämplig och tillräcklig mat och dryck, som här är svår att skaffa, även om man har en smula mynt. Därtill är jag ej i stånd att skaffa nödiga kläder åt mig själv, mina barn och 'Gesundlin'.» Huruvida de båda skrivelserna ledde till något för C. gynnsamt resultat, är ej bekant. Kanske förde honom den sjukdom, varöver han klagade, snart till döden, eller kanske förunnades det honom att än en gång återse sitt hemland och njuta sina sista dagar i ro. Med säkerhet kan hans död noteras före 11 sept. 1564, den dag gåvobrevet utfärdades för doktor Benedictus Olai på huset vid Svartmunkegatan, som »framlidne doktor Johannes Koop förut innehaft». Troligen var han död ännu tidigare, ty en anteckning i konung Erik XIV: s registratur 1563 (del 2, p. 256) upplyser, att C: s böcker bortlovats till Jöran Persson, »vilka ibland hertig Johans tingest tagne voro, dock skulle hertigen först bekomma därutav, vilka och huru många honom syntes till att studera uti och hava sitt tidsfördriv med». Spillror av denna boksamling lära enligt Henrik Schück ännu kunna anträffas i svenska bibliotek, lätt igenkännliga på den Coppska vapenstämpeln.

C. efterlämnade tvenne söner, Johan och Polykarpus, av vilka Johan 1576 blev befallningsman och fogde i Linköping, Polykarpus köksmästare hos Johan III. Den senares namn återfinnes under Uppsala mötes beslut 1593. Han gick sedermera i landsflykt. I sitt äktenskap med Elin Schack hade han en dotter Elisabet.

Att av de få aktstycken, som föreligga, bilda sig en närmare uppfattning av C: s personlighet torde vara vanskligt, och även hans läkaregärning är höljd i dunkel. Många äventyrare vandrade vid denna tid från land till land för att söka lyckan, och ej få voro de, som vunno en plats vid Vasakungarnas praktälskande hov. Men om också bland dessa funnos mer än en charlatan, »som sig för en läkare utgivit hade», får man ej döma alla kungaläkarna i Vasatidens Sverige till lyckoriddare. Det fanns utan tvivel mången dugande medicus, som fått vandringslusten i blodet och som gärna lystrade, när hovet lockade. Ingalunda får man heller tro, att till konungens »medicus ordinarius» antogs förste bäste utlänning, som anmälde sig. Ännu finnas brev förvarade, som vittna om, att man genom beskickningarna i utlandet skaffade sig noggranna referenser om vederbörandes person och anseende som läkare. Närmare hade man kunnat komma C, om man fått studera hans enda kända arbete »Empiricus suecus», vari han, som han själv säger, nedlagt frukterna av ett långt livs erfarenhet under en väldig praktik bland både höga och låga. Boken har sammanskrivits här i Sverige under sena vakors trägna arbete och är tillägnad Erik XIV. Det efter tidens sed insmickrande och högtravande företalet på latin, som tydligen utarbetats under första tiden av Sverigevistelsen, är ett lovtal ej blott över konung Gustav och hans son Erik utan även över författarens egna förtjänster. Tyvärr har boken gått förlorad, endast ovannämnda dedikation och företal finnas kvar i manuskript å ett trettiotal foliosidor i den Kallska samlingen i Köpenhamn, där Schuck gjort fyndet. Att boken verkligen utkommit, bekräftas av ett brev från Erik XIV: s läkare Benedictus Olai till Jöran Persson daterat 27 jan. 1566, i vilket den senare anmodas sända det första exemplaret till Erik. Såväl nämnda vältalighetsprov som breven ge vid handen, att C. varit en man av bildning. Bland riksarkivets papper från Vasatiden finnes en handskriven »Ordinanz darnach sich die Ko. M:t mein gnedigster Herr ires gefallens zu richten haben». Ehuru ordinationen varken är daterad eller undertecknad, lider det knappast något tvivel, att den gäller Gustav Vasa, och i en tidigare uppsats har författaren av denna artikel framhållit sannolikheten av, att den är författad av C. Om så är fallet, bör man av flera lyckade poänger kunna finna belägg för, att C. varit en läkare med god blick och sunt omdöme. En egenhändigt undertecknad beskrivning över fyra stycken läkemedel (»fierlei arstedie») jämte bruksanvisning, avsedd för hertig Eriks husapotek, är liksom de förut nämnda föreskrifterna för knektarna i Viborg helt schablonmässig. Att C. ej rönte framgång i sin verksamhet vid svenska hovet behöver ingalunda läggas honom ensam till last. Kung Göstas despotiska lynne, hans med åren alltmer tilltagande misstänksamhet och hans njugghet kunde nog ensamt för sig ha gjort den främmande läkarens ställning ohållbar. Men därtill kom, att läkareståndet i Sverige vid denna tid ej stod högt i kurs och att förhållandena även i övrigt tedde sig karga och ogästvänliga för främlingen utifrån Europa. C: s klagan kan nog delvis ha varit berättigad, hans missnöje befogat, vilket dock icke hindrar, att man mellan raderna i de utan tvivel betydligt överdrivna klagoskrifterna skymtar vissa försök att tillskansa sig möjligast största reella valuta. Vad som hände C., upprepades troligen för flera av hans utländska kolleger, vilkas namn skymta förbi i 1500-talets svenska medicinska historia för att inom kort spårlöst försvinna. Men gamle kung Gösta fick på sitt sista läger klaga över, att han icke hade en enda doctor medicina; vid sin sida, trots all kostnad han nedlagt på att skaffa dugliga läkare in i landet.

Författare

O. T. Hult.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: [Underdånigt yttrande om orsakerna till och botemedlen emot den sjukdom, som utbrutit bland K. M:ts krigsfolk; dat. Stockholm 1555] (P. J. Bergius, Inträdes-tal, om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden, Sthm 1758, s. 264—266; ofullst.). — Empiricus Suecus. De omnium corporis partium a capitis coronide ad usque infimum calcaneum asgritudinum iniuriarumque curationibus opus insigne, prascipuam ad curandos morbos partem experientiam scz. egregie demonstrans in septcm logos digestum (Samlaren, Årg. 36, 1915, s. 206—212; endast företal och dedikation; själva arbetet synes ej bevarat). — Ordinanz darnach sich die Ko. M:t mein gnedigster Herr ires gefallens zu richten' haben (Acta medica Scandinavica, Vol. 59, 1923, s. 144—147). [Ang. författarskapet till denna skrift se Hults nedannämnda uppsats.]

Källor och litteratur

Källor: Handl. rör. konung Gustaf I:s levnadsförhållanden, hov och egendom, odat. skrivelser till Gustaf I, hertig Eriks brevväxling och riks-registr. 1563, RA; hertig Eriks räntekammarböcker, kammararkivet; tänke-böcker, Stockholms rådhusarkiv; Palmskiöldska saml., vol. 129, UB. — Hist. samlingar, utg. af C. Adlersparre, 1 (1793); Kon. Gustaf I:s registratur, 25, 26, 1555—1556 (1910, 11). — J. G. Acrel, Tal om läkare-vetenskapens grundläggning och tilväxt vid rikets älsta lärosäte i Upsala (1796); P. J. Bergius, Inträdes-tal, om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden (1758); O. T. Hult, Eine Ordination fur König Gustaf Wasa (Acta medica Scandinavica, 59, 1923); dens., Vilhelmus Lemnius och Benedictus Olai (1918); J. F. Sacklén, Sveriges läkarehistoria, 1 (1822); H. Schück, Vårt äldsta medicinska arbete (Ur gamla anteckningar, 6; Samlaren, 1915); A. H. Wistrand, Hist. öfversigt af läkarekonstens och statsmedicinens uppkomst och utveckling inom fädcrnes- landet (1851).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Copp (Cop, Kopp, Koop), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14951, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14951
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Copp (Cop, Kopp, Koop), urn:sbl:14951, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se