Samuel Fahlberg

Född:1758-09-09
Död:1834-11-28 – Nederlänska Västindien (Nederl (på S:t Eustache)

Läkare


Band 15 (1956), sida 1.

Meriter

Fahlberg, Samuel, uppgives f. 9 sept. 1758 i Hälsingland, d. 28 nov. 1834 på S:t Eustache, Västindien. Studier i Stockholm 1769—82; som skeppskirurg till Nordamerika 1782—84; underkirurg vid Serafimerlasarettet i Stockholm juni—okt. 1784; tf. läkare och guvernementssekreterare på S:t Barthélemy 14 dec. 1784 (avgick som sekr. mars 1787); provincialmedicus 15 aug. 1785; tullinspektör och kassör på S:t Barthélemy 28 aug. 1786—1790; med. doktor i Uppsala 19 aug. 1796; öns ingenjör med titeln lantmäteridirektör 17 dec. 1799; åter guvernementssekreterare 15 okt. 1805; lämnade S:t Barthélemy okt. 1810 och förlorade sina befattningar där; vistades okt. 1810—1816 på S:t Eustache och anställdes där som garnisonsläkare; läkare på S:t Martin 1816—29; garnisonsläkare på S:t Eustache 1829—34. — LVA 1791, utesluten 1814, återupptagen i utländska klassen 1816. Ledamot av American Philosophical Society 16 jan. 1801.

G. 1) 1791 på S:t Eustache m. Elizabeth Siwers, d. omkr. 1798; 2) 22 juli 1801 i Gustavia, S:t Barthélemy, m. Elizabeth Evory, d. omkr. 1811, dotter av James Evory på S:t Eustache och Elizabeth Field.

Biografi

F:s ursprung är icke utrett. Han uppgives vara född 9 sept. 1758 i Hälsingland, där fadern var jordbrukare. Då såväl fadern som en tvillingbror till F. skola ha dött tidigt, lämnade F. tillsammans med modern 1769 Hälsingland för att fara till Stockholm. Deras fartyg förliste emellertid, varvid modern drunknade, under det att gossen räddade sig på isen. I Stockholm togs F. om hand av badarmästaren och stadskirurgen, sedermera regementsläkaren Jacob Tjäder och angives i mantalslängd för 1780 som gesäll hos denne. Tjäder tog sig an ynglingen, som tydligen visade goda intellektuella anlag, och lät honom få undervisning i språk och naturvetenskap. F. bevistade sålunda enligt intyg från 1779 P. J. Bergius' botaniska och farmaceutiska föreläsningar, varefter han studerade kirurgi och under Olof af Acrel fullgjorde den tjänstgöring vid Serafimerlasarettet, som erfordrades för avläggande av kirurgexamen (intyg den 26 sept. 1782). Därefter tog F. tjänst som skeppskirurg på ett handelsfartyg, destinerat till Frankrike, varifrån han i samma egenskap medföljde Jean Francois de La Pérouses eskader till Nordamerika. Han kom därvid att deltaga i striderna med engelsmännen vid Hudson Bay och blev vid en mindre träffning sårad i foten. Efter ett och ett halvt års tjänst återvände han 1784 till Stockholm och anställdes som underkirurg vid Serafimerlasarettet. Denna F:s anställning kom ej att vara mer än några månader.

År 1784 hade Sverige erhållit den lilla ön S:t Barthélemy i Västindien. Då man skulle tillsätta tjänstemän, som skulle förvalta den nya kolonin, riktades blickarna företrädesvis på de män, som under föregående krig stiftat bekantskap med amerikanska farvatten. Troligen på grund av F:s tidigare resa till Amerika utnämndes han dec. 1784 till guvernementssekreterare och tf. läkare på S:t Barthélemy, och sensommaren 1785 blev han provincialmedicus. Som öns läkare kvarstod F. under hela sin vistelse där, men sekreterarbefattningen utbyttes 1786 mot tjänst som tullinspektör och kassör. Enligt den nya stat för S:t Barthélemy, som tillämpades från början av 1791, måste dock F. avgå som tullinspektör och kassör. Hösten 1805 blev F. åter guvernementssekreterare och kvarstod sedan i denna befattning, tills han 1810 definitivt lämnade S:t Barthélemy.

Överste Robert Montgomery, som på grund av sitt deltagande i Anjalaförbundet måste tillbringa några år som statsfånge på S:t Barthélemy, har uttalat sig nedsättande om F. som läkare och ansåg honom vara »slät medicus». Ett faktum är emellertid, att då ön 1798 hotades av en smittkoppsepidemi, uppträdde F. som pionjär i Västindien för koppympningen. Hela öns befolkning vaccinerades av F. och ett par utländska läkare, och guvernören H. H. Anckarheim ansåg, att F. därigenom räddat livet på större delen av befolkningen. En ämbetsrapport av F. från aug. 1798 med tillägg mars 1799 ger en översikt av de sjukdomar han huvudsakligast haft att kämpa mot på ön. Denna rapport trycktes 1805 i den medicinska tidskriften »Läkaren och naturforskaren» och ligger även till grund för en uppsats av Orvar Thuresson.

Alltifrån sin ankomst till S:t Barthélemy fungerade F. som öns »ingenjör», d. v. s. lantmätare. Härför lyfte han intet särskilt arvode, men denna befattning fick sin bekräftelse, då han 1799 utnämndes till öns ingenjör med titeln lantmäteridirektör, dock utan särskild lön härför. Genom denna sin verksamhet har F. gjort en betydande insats. Anckarheim uppgav 1803, att F. skött alla uppdelningar av jord, som företagits inom kolonin. Över staden Gustavia upprättade han ett slags jordebok, och efter hand hemsändes kartor och ritningar av hans hand till K. M:t, Västindiska kompaniets direktion och Vetenskapsakademien. Två av F:s kartor graverades senare, den ena föreställande själva ön S :t Barthélemy och den andra farvattnen kring densamma med en specialkarta i ena hörnet över hamnen och staden Gustavia. Naturalhistorien var ett annat område, inom vilket F. gjort bestående insatser. Han företog åtskilliga resor till grannöarna, men däremot har icke kunnat fastställas, om han verkligen företagit någon resa till Sydamerika. Emellertid förvaras i Etnografiska museet i Stockholm en från Trinidad och området kring Orinocos mynning i Sydamerika hopbragt etnografisk samling, som F. skickat till Vetenskapsakademien. Såväl till nämnda akademi som till Uppsala universitet insände F. vid flera tillfällen olika slags naturalster. Han brevväxlade med flera av sin tids stora vetenskapsmän, och brev finnas bevarade från honom till O. Swartz, J. C. Wilcke, P. J. Bergius och G. P. Thunberg. Likaså insände han ämbetsberättelser, kortare uppsatser och en längre beskrivning över S :t Barthélemy till Vetenskapsakademien, och i den mån hans skildringar ansågos lämpliga för publicering, föranstaltade akademien, att de inflöto i dess handlingar eller i »Läkaren och naturforskaren». Även utanför Sveriges gränser observerades F:s verksamhet, och han omnämnes på ett ställe av Alexander von Humboldt (Lindblom). En vecklarefjäril, Tortrix Fahlbergiana, har uppkallats efter F. På Thunbergs initiativ blev F. 1796 med. doktor i Uppsala. Endast en gång for F. hem till Sverige, nämligen 1805, då han tillsammans med sin hustru vistades några månader i Stockholm och Uppsala.

De politiska förhållandena på S:t Barthélemy blevo under revolutions- och napoleonkrigen mycket upprörda, och öns befolkning uppdelades i ett fransk- och ett engelskvänligt parti. Under de oroligheter, som sålunda förekommo under förra delen av 1790-talet, tycks F. ha stått neutral. År 1797 tillspetsades emellertid situationen åter, och justitiarien Johan Norderling, som då var det engelska partiets ledare, avsattes på direktionens för Västindiska kompaniet begäran, emedan han under dåvarande förhållanden ansågs mindre nyttig för kolonin. Under dessa oroligheter hade F. slutit upp på Norderlings sida, och han tycks sedan konsekvent ha hållit fast vid den engelska linjen. Medan engelsmännen mars 1801—juni 1802 höllo S:t Barthélemy besatt, stannade F. kvar på ön. F. tycks under denna kritiska tid ha stått i gott förhållande till engelsmännen, och den engelske guvernören på ön sammanvigde 22 juli 1801 F. och Elisabeth Evory från S:t Eustache.

Då det visade sig svårt att med den obetydliga garnison, som svenska kronan höll på S:t Barthélemy, hävda öns oberoende, lät guvernören Anckarheim 1809 av öns innevånare upprätta en milisstyrka, av vilken särskilda kompanier bildades av staden Gustavias befolkning och andra av innevånarna på landsbygden. Justitiarien Anders Bergstedt utsågs att med titeln major organisera denna styrka, och F. fick befälet över såväl ett av lantkompanierna som ett artilleri-kompani. När engelsmännen 1809 och 1810 erövrade de franska öarna Guadeloupe och Martinique, anlände därifrån en mängd flyktingar till Gustavia. Här började sedan en betydande fransk kaparverksam-het, och åtskilliga handlande i Gustavia synas ha ansett, att Bergstedt och F. med milisens hjälp försökte stävja denna verksamhet samt att de överhuvudtaget uppträdde alltför egenmäktigt. Oroligheter utbröto, och Anckarheim beslöt då, att stadskompanierna skulle upplösas och deras vapen utlämnas. Följden blev, att vederbörande vägrade utlämna sina vapen, och fullständigt uppror utbröt 23 sept. 1810, varvid dock den fåtaligare styrkan från landsbygden tycks ha stått på F:s sida. Anckarheim träffade emellertid en överenskommelse med de upproriska, enligt vilken Bergstedt avsattes från sina befattningar på ön och fördes till Nordamerika. Om F. påstods det, att han under upproret haft för avsikt att med kanonerna på ett av forten beskjuta de upproriska i staden. Denna beskyllning uppretade befolkningen ytterligare mot F., vars liv ansågs hotat, och med ett svenskt kronofartyg överfördes han med familj till ön S:t Eustache, som då innehades av engelsmännen.

F. kvarstannade sedan på nämnda ö, där hans hustru och ende son avledo. F. ägde sex gårdar i Gustavia, och under hans frånvaro gjorde den uppretade befolkningen försök att sticka hans egendom i brand, och pamfletter mot honom utspriddes. Hans lön som guvernementssekreterare indrogs. Regeringen i Stockholm tog emellertid parti för de upproriska. Några innevånare i Gustavia hade skickat en supplik till K. M:t, och i svar härpå 1 aug. 1811 förklarades, att Bergstedt och F. genom sina kriminella planer velat göra sig till herrar på ön. Adressaterna hade däremot visat sig vara goda och trogna undersåtar, och K. M:t sände nu ut nya tjänstemän, som skulle återställa det tillstånd av rättvisa, som Bergstedt och F. velat göra slut på. Likväl användes F. till att 1811 fara omkring till olika öar i Västindien för att indriva återstående fordringar åt f. d. Västindiska kompaniet. Härvid kom F. i nära beröring med de ledande engelsmännen i Västindien, speciellt dåvarande generalguvernören över Leewardsöarna Hugh Elliot. Denne, som bistått Gustav III under danska kriget 1788, uppgav sig nu vilja tjäna hans avsatte son. Han föreslog, att man till exkonungen skulle överlämna ön, som sedan skulle förklaras neutral under engelsk protektion. F., som givetvis blivit uppretad över regeringens ställningstagande, vanns för planen och framlade den i två brev, daterade 23 mars 1811 på Antigua. Det ena brevet var riktat till guvernören Anckarheim och det andra till förutvarande kommendanten på S:t Barthélemy Carl Fredric Bagge. Vid sin återkomst till S:t Eustache möttes F. av en stämning med anledning av de båda breven, vilkas autenticitet han, helt säkert med orätt, förnekade. Upprepade uppmaningar att inställa sig vid domstolen på S:t Barthélemy hörsammade han icke, och 11 sept. 1813 avkunnades domen, varvid F. dömdes förlustig liv, ära och egendom. Anckarheim deltog såsom jävig icke i ämnets behandling. Emellertid gjorde F. gällande, att domstolen på S:t Barthélemy ej var behörig att behandla ett dylikt mål, som i stället hörde hemma under Svea hovrätt, och han hade även hävdat, att medlemmarna i öns domstol voro jäviga i saken. Alla domar av större vikt, som avkunnades på S:t Barthélemy, skulle emellertid bekräftas av K. M:t, och 13 (ej 19) jan. 1814 behandlades målet i Högsta domstolen. F:s erinringar lämnades utan beaktande, och domen bekräftades. Endast såtillvida mildrades domen, att F.s egendom fick tillfalla hans barn. Det har gjorts gällande (Goés), att två fel begåtts vid domens avkunnande: man har sökt förstora brottet, och man har gjort en brottslig avsikt liktydig med ett brott. Häremot bör påpekas, att den svenska lagen på den tiden var rigorös, så snart det gällde s. k. högmålsbrott, dit stämplingar mot svenskt land räknades. Enligt den lagparagraf, som åberopas i domen (Missgärn.-balken, kap. 4, § 1), var i dylika fall själva avsikten straffbar och ådömdes samma straff, som om brottet verkställts. Enligt § 3 i samma kap. föll var och en under samma straff, som haft kännedom om stämplingarna utan att försöka hindra deras verkställande. Det är därför högst förklarligt, att Anckarheim icke vågade göra annat än lagsöka F.

F. kvarstannade på S:t Eustache till 1816, då ön återställdes till holländarna, och han hade under dessa år anställning där som garnisonsläkare. Nämnda år överflyttade han till S :t Martin, där han likaså anställdes som läkare och även lär ha uppmätt ön m. m. På S: t Martin bodde även två gifta döttrar till F., där Hugo Nisbeth, som författat en utredning om F:s högmålsbrott, sammanträffade med den ena. På holländsk uppmaning flyttade F. 1829 tillbaka som garnisonsläkare till S:t Eustache och övertog även ledningen av en del offentliga anläggningar. Han lär en gång 1820 på inbjudan av Norderling, som då i egenskap av guvernör återvänt till S :t Barthélemy, ha inkognito besökt den svenska ön.

F. inbegreps i det beryktade Lindebergska amnestiplakatet av 20 okt. 1834, men han fick ej uppleva underrättelsen om sin benådning. F. uppgives ända till sin död ha fört sig som en ung man. Den järnhälsa, han tydligen ägt, bröts emellertid plötsligt ner, och 28 hov. 1834 avled F. efter endast några timmars illamående på S:t Eustache, där han ligger begravd.

Författare

Ingegerd Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utdrag af bref från Samuel Fahlborg [sic], dat. St. Barthelemi d. 14 maji 1785, til prof. Bergius (Vecko-skrift för läkare och naturforskare, Bd 6, 1785, s. 299—301). . . . d. 9 julii 1785 (ibid., Bd 6, 1785, s. 383— 384). ... d. 16 dec. 1785 (ibid., Bd 7, 1786, s. 203—207). — Mortalitets-lista för ön St. Barthelemi, upsatt af Samuel Fahlberg, dat. den 23 april 1787 (Läkaren och naturforskaren, Bd 8, 1787, s. 358—367). — Utdrag af Samlingar til natural-historien öfver ön St. Barthelemi i Vest-Indien (VA Nya handl., T. 7, 1786, s. 215—240). [Forts.:] Slutet af Samlingar ... (ibid., T. 7, 1786, s. 248—254). — Observationer öfver värmen, vinden och väderleken på ön St. Barthelemi i Vest-Indien (ibid., T. 8, 1787, s. 143—154). — Anmärkningar öfver bomullens planterande på americanska öarne och i synnerhet på St. Barthelemi (ibid., T. 11, 1790, s. 3—20). — Anmärkningar om silkes-bomullen (Bombax) och manchenille-trädet (ibid., T. 11, 1790, s. 220—225). — Anmärkningar vid åtskilliga westindiska trädarter (ibid., T. 14, 1793, s. 153—161, 184—198). — Anmärkningar rörande orcanen 1792 på ön S:t Barthelemi samt barometrens och electricitetens förhållande vid detta tilfälle m. m. (ibid., T. 15, 1794, s. 275—282). — Beskrif-ning öfver electriske ålen, Gymnotus electricus Linn. (ibid., T. 22, 1801, s. 122— 156, 1 pl.). — Embets-berättelse om sjukligheten på St. Barthélemy (Läkaren och naturforskaren, Bd 14, 1805, s. 130—137).

Kartor: Charta öfver canalerna och utloppen emellan öarna från St. Barthélemy till Dog och Prickle Pear efter de sednaste observationer utlagd 1792 och dedicerad till Kongl. vetenskaps academien. Graverad af E. Åkerland. [Sthm u. å.] 1 bl., 568X675 mm. — Charta öfver ön St. Barthélemy, konungen af Sverige Gustaf den IV Adolph i underdånighet tilegnad af förf. Graverad af Fr. Akrel. Sthm 1801. 1 bl., 519X727 mm.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. i krigsärenden 1785, Kabinettet för utr. brevväxl., koncept, 1811, vol. 7, S:t Barthélemysamlingen 1 B o. 1 C, Handel och Sjöfart 158, 190, Högsta domstolens prot. 13 jan. 1814, RA; H. Nisbeth, Handlingar och anteckningar (D 1064), brev från F. till O. Swartz, KB; mantalslängd, Jacobs förs., 1780, SSA; brev från F. till C. P. Thunberg, UB; Biographica om F., brev från F. till J. C. Wilcke och O. Swartz, Vetenskapsakad:s bibi. — Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen åhr 1734 (1804). — [A. Th. Goés], Doktor Samuel Fahlberg, ett blad ur svenska läkares historia (Eira 1878); Ingegerd Hildebrand, Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796 (1951); E. O. E. Högström, S. Barthélemy under svenskt välde (1888); K. G. Lindblom, Uber eine alte ethnographische Sammlung aus dem nördlichsten Sudamerika im ethnographischen Reichsmuseum in Stockholm (Ymer 1924); E. Lönnberg, Kungl. Vetenskapsakademiens naturaliekabinett 1739 —-1819 (i dens., Naturhistoriska riksmuseets historia, utg. av Vetenskapsakad., 1916); [H. Nisbeth], En högmålsfråga på S:t Barthélemy (Ny illustrerad tidn. 1877); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia från konung Gustaf I:s till närvarande tid, 2:2 (1824); O. J. A. Thuresson, Samuel Fahlberg. En svensk läkar-pionjär på S:t Barthélemy (Svenska röda korset, 1940, h. 1); Kungl. svenska Vetenskapsakademien. Personförteckningar 1739—1915, utg. av E. W. Dahlgren (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Fahlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14963, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14963
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Fahlberg, urn:sbl:14963, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se