Meriter

6. Carl Falkenberg af Trystorp, bror till F. 4 och F. 5, f. 21 april 1644 (enligt egen uppgift; huvudbanéret har 12 april), d. 5 febr. 1697. Student vid Uppsala univ. 23 dec. 1652; reste 1662–65 i bl. a. Nederländerna (student vid Leidens univ. 18 aug. 1662), England, Frankrike, Italien och Tyskland; fänrik vid fältmarskalken greve Dohnas infanterireg. i Bremen 1666; löjtnant där 1667; kapten vid C. G. Wrangels livreg. 1668; major vid Södermanlands infanterireg. 18 juni 1670; överstelöjtnant vid Tavastehus läns infanterireg. 6 juli 1671, vid Viborgs läns infanterireg. 20 juli s. å.; överste för sistnämnda reg. sept. 1676; indelningskommissarie i Finland 5 dec. 1677; generalmönstringskommissarie samt direktör för militiekontoret i Finland med landshövdings namn 22 jan. 1680; häradshövding i Piikkis samt Övre och Nedre Sääksmäki härader 18 juni s. å.; landshövding i Viborgs och Nyslotts län 1 dec. 1681, dömdes detta ämbete förlustig genom Kammarrättens dom 3 dec. 1686; led. av reduktionskommissionen för Viborgs och Nyslotts län och för Nylands och Tavastehus län 10 maj 1683; generalmönsterherre i Finland 27 nov. s. å. – Led. av riddarskapet och adeln vid riksdagarna 1660 B, 1672, 1682–83, 1693.

G. 1) 21 maj 1672 i Stockholm (Jak.) m. friherrinnan Magdalena Maria Bielke, f. 27 nov. 1655 i Stockholm, d. 1676 (begr. 27 maj 1677 i Stockholm, Ridd.), dotter av riksskattmästaren friherre Sten Bielke och Brita Rosladin; 2) 20 maj 1683 i Stockholm (Jak.) m. friherrinnan Ebba Jacquette Sparre, d. 7 mars 1715, dotter av rikstygmästaren, frih. Peder Larsson Sparre och grevinnan Ebba Margareta De la Gardie.

Biografi

Endast åttaårig inskrevs Carl F. 1652 som student i Uppsala, men kom ej i studiesyfte dit förrän 1656. Om hans ungdom är man underrättad genom hans egenhändiga anteckningar i en familjebibel, nu i Linköpings stifts- och landsbibliotek. Efter att ha lämnat universitetet 1661 reste F. i maj 1662 ut på en mångårig edukationsresa i tidens stil. Han besökte därvid Danmark, Bremen och Holland, sedan England, Frankrike, Italien och Tyskland, for så åter till Frankrike och återvände 1665 till Sverige. Året därpå skickades han emellertid ut i militärtjänst i Bremen, där han förblev några år, för att från 1670 tjänstgöra vid infanteriregementen i Sverige och Finland. F. var endast 33 år gammal, när han som överste i armén avbröt sin lovande krigarbana för att övertaga ett specialuppdrag i rikets tjänst. Karl XI:s stora förvaltningsreformer, reduktionen och omorganisationen av indelningsverket, lågo då i stöpsleven och krävde från de styrandes sida överallt i riket verkliga krafttag för att lyckas. Fjärde-partsräfsten hade icke på långt här förmått giva kronan igen de räntor, som behövdes, bl. a. för att upprätta det förfallna militieverket. Men försvarets fasta organisation på indelningens grund tålde enligt konungens åsikt intet uppskov. Ingenstädes var den gamla militiehemmansinstitutionen så rubbad genom abalienationer och ingenstädes så skadad av ödesmål som i Finland. Den indelningskommission, som under ledning arbetade i detta land 1671–74, hade visserligen försökt bringa reda i förhållandena men endast delvis haft framgång. Till råga på allt kom det nya kriget emellan, och det visade sig ogörligt att komplettera de finländska regementena efter de stora förluster, som manfallet i Tyskland förorsakade. I dec. 1677 tillsatte konungen därför beslutsamt två nya indelningskommissarier för Finland och utrustade dem med fullmakter att besiktiga alla militiehemman därstädes. Den ene, landshövdingen i Helsingfors Axel Stålarm, erhöll Nyland jämte Viborgs och Nyslotts län till sitt verksamhetsområde, den andre, F., fick de övriga delarna av landet på sin lott.

F., vilken från tidigare tjänsteår som arméofficer i någon mån var förtrogen med förhållandena i östra riksdelen, begynte i februari 1678 sitt arbete i Åbo län. Med bistånd av sin främste medhjälpare, krigskommissarien Johan Wittman, adlad Gripenberg, granskade och kompletterade han energiskt hemmansrullorna och koncentrerade sig speciellt på att genom tilldelning av nya lägenheter göra rustningsstommarna starka. Detta var närmast avsett att fylla krigets behov av nya ryttare i stället för de avgångna. Efter Stålarms förflyttning till en landshövdingstol i Sverige under sommaren 1678 utvidgades F:s verksamhetsområde att omfatta landets alla tre sydliga hövdingedömen, och i februari 1679 emottog han av konungen, samtidigt som denne uttalade sitt välbehag över det som dittills åstadkommits, en ny kommissarieinstruktion, som noggrant specificerade hans skyldigheter och befogenheter. Uppgiften syftade redan längre. Det gällde en revision av hela militieindelningen så i krig som fred.

F. blev härefter under några år framåt i Finland ledaren för allt kommissionsarbete, som gällde indelningsverket. Hans ställning stärktes, då han 1680 blev direktor för det samtidigt återupprättade militiekontoret i Finland och fick rätt att vaka över regementsskrivarnas uppbörd av de militära räntorna samt vården av militiehemmanen i hela landet. Om man betänker, att han dessutom utnämndes till generalmönstringskommissarie, förstår man, att en ofantlig arbetsbörda lades på hans skuldror och att han vid ingången till 1680-talet i Finland i sin person representerade en maktkoncentration av mindre vanligt slag. År 1681 anförtroddes F. ett nytt, svårt uppdrag, infanteriregementenas reorganisation på det fasta knekthållets bas. Om det också bestämdes, att landshövdingarna skulle vara närvarande vid de sammankomster, som höllos i de olika länen, och verksamt taga del i överläggningarna, var dock F. till en början i allt arbete den centrala personen. På grund av de osäkra äganderättsförhållandena visade sig uppgiften vara betydligt svårare än man först föreställt sig. Resultatet var även trots alla ansträngningar jämförelsevis blygsamt. Blott i Viborgs och Nyslotts län, där F. själv i december 1681 övertagit landshövdingeposten, hade han lyckats åstadkomma ett »avsked och slut» om ett beständigt knektehåll. Men även här kompletterades och ändrades rotelängderna under mer än ett decennium, förrän förhållandena något så när vunno stadga.

Också i de indelningsarbeten, som gällde kavalleriets rustningshemman och samtliga löneindelningar för krigsbefälet, hade F. blott delvis framgång. Hans hemmanstilldelningar stodo sig icke inför en senare granskning. Det visade sig, att han under de första åren i flera fall utfört sitt svåra värv alltför snabbt och ytligt. Sålunda hade han icke tillräckligt radikalt genomfört sådana skatteförmedlingar, som varit oundgängliga för att lägenheterna skulle förmå bära sin till militiens behov anslagna ränta. Men till det otillfredsställande resultatet bidrogo även andra omständigheter, till vilka han själv var oskyldig. En fullständighet vid räntetilldelningen kunde helt enkelt icke nås på det stadium, då den stora reduktionen av frälsegodsen knappast alls påbörjats och därför ej heller gamla militiehemman i större utsträckning ännu hunnit indragas till kronan. Situationen blev en annan, först sedan de lokala reduktionskommissionerna i september 1683 tagit vid med sin arbetsdryga verksamhet. Vid denna tidpunkt hade F. redan inskränkt sig till att enbart syssla med reduktion och indelning i sitt eget östra hövdingedöme, vars efterblivna förhållanden dock trotsade alla snabba åtgärder till militärorganisationens fromma. Arbetet var icke slutfört, när han av förhållandenas tvång 1686 var nödsakad att lämna sin landshövdingetjänst och därmed alla de många värv, som anförtrotts honom i Finland.

F. var till sitt lynne ojämn och lätt uppbrusande. I medvetandet om sin makt och den ynnest han i början av sin bana åtnjöt hos konungen uppträdde han ofta med hänsynslöshet och övermod. Redan vid 1680 års riksdag beskyllde ryttarbönderna i hela Finland kommissarien för godtycke och partiskhet. Han råkade nästan genast i konflikt med landshövding Harald Oxe i Åbo, som beskyllde honom för egenmäktighet, medan F. å sin sida tillvitade sin antagonist lust att hindra honom i hans specialuppdrag, främst verksamheten för indelningsverket. Striden, som först hänsköts till en undersöknings-nämnd i Stockholm, men senare lämnades under Åbo hovrätts behandling, blev segsliten och avgjordes först 1682, då Oxe fick avsked. År 1684 klagade biskopen i Viborg Petrus Bång över F:s beteende, och s. å. invecklade han sig i en strid med Oxes efterträdare i Åbo, konungagunstlingen Lorentz Creutz d. y. I denna kamp kom den förr så inflytelserike kommissarien till korta. Hans stjärna sjönk hastigt. Betecknande är ett kort brev av konungen, där denne påminde honom om landshövdingeinstruktionen: »Give Gud att Ni en gång svarade på mina brev såsom andra landshövdingar det göra; annars skola vi icke förbliva vänner.»

De talrika klagomålen mot F. hade lett till en fiskalisk aktion i Kammarkollegium mot honom. Undersökningen uppenbarade så många fel i hans verksamhet, att han trots ett skickligt och delvis övertygande försvar blev fälld och 3 dec. 1686 avskedad från sin landshövdingssyssla. Han levde därefter som privatman i Sverige.

Under sin välmakts dagar ägde F. stora jordagods såväl i Sverige som i Finland. Själv skrev han sig herre till Trystorp, Salisburg, Näsby, Hultaby och Qvidja. I reduktionen miste han största delen av sina possessioner eller i årliga räntor något mer än 713 daler silvermynt. Hans stamgård i Finland var det ovannämnda säteriet Qvidja i Pargas socken, vilket han inköpt redan 1675 och som undgick godsindragningarna. F. begrovs i Nicolaikyrkan i Örebro.

Författare

John E. Roos.

Arkivuppgifter

Brev från F. finnas i Riksarkivet i bl. a. Landshövdingars skrivelser: Viborgs län (1681–86) och 20 st. (1670–78) till Sten Bielke.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Skrivelser till Konungen, skrivelser till K. M:t från Kammarkollegium, Krigskollegium och landshövdingarna i Finland 1677–86, militie- och indelningskommissioner i Finland 1671–82, indelningskommissionen i Finland 1683–86, reduktionskommissionens relation 1684, administrativa handlingar rör. armén: överstarnas skrivelser till K. M:t och handl. rör. indelningsverket i Finland, allmogens besvär, RA; Kammarkollegii protokoll och registra-tur, reduktionskommissariernas protokoll och registratur, KA; Krigskollegii registratur, KrA; länsräkenskaperna samt s. k. yngre räkenskapssamlingens serie Allmänna handlingar (reduktions- och indelningshandlingar), Nylands länsstyrelses äldre handlingar, finska RA; Carl F:s egenhändiga familjeanteckningar i en bibel, Linköpings stifts- och landsbibliotek. – Sigfrid L. Gahm, Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner angående Swea rikes landt-milice, 1 (1762). – S. Clason, Till reduktionens förhistoria (1895); F. Falkenberg, Falkenbergska släktboken (1937), s. 94 ff.; dens., Falkenbergska släktminnen (1942), s. 237 ff.; W. G. Lagus, Undersökningar om Finska adelns gods och ätter (1860); K. K:son Leijonhufvud, Kungl. Södermanlands regementes historia, 3 (1919); C. Livijn, Kort öfversigt af svenska cavaleriets indelningsverk före Carl XI:s tid (1835);' J. E. Roos, Qvidja (Herrgårdar i Finland. 2, Egentliga Finland, 1928); dens., Uppkomsten av Finlands militieboställen under indelningsverkets nyorganisation 1682–1700 (1933); P. Sondén, Nils Bielke och det svenska kavalleriet 1674–1679 (1883); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1. 1630–1697 (1930); A. Viljanti, Vakinaisen sotamiehenpidon sovelluttaminen Suomessa 1600-luvun lopulla, 1–2 (1935–1940); S. Ågren, Karl XI :s indelningsverk för armén (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Falkenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15069, Svenskt biografiskt lexikon (art av John E. Roos.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15069
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Falkenberg, urn:sbl:15069, Svenskt biografiskt lexikon (art av John E. Roos.), hämtad 2024-11-04.