Abraham Falkengréen

Född:1686-06-06
Död:1752-11-03 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län

Riksdagsledamot, Sjöofficer


Band 15 (1956), sida 241.

Meriter

1. Falkengréen, Abraham, f. 6 juni 1686 i Bohuslän, d. 3 nov. 1752 i Karlskrona. Föräldrar: överstelöjtnanten Christopher Falkengréen och Ebba Catharina Schillerfelt. Inskrevs som volontär vid amiralitetet 1701; konstapelmat 20 febr. 1704; permission för studier på de utländska örlogsflottorna 1706; konstapel 30 dec. 1708; e. o. underlöjtnant 6 maj 1710; deltog i slaget vid Köge bukt 24 sept. s. å.; underlöjtnant 30 juni 1711; konfirmationsfullmakt 22 dec. 1712; e. o. överlöjtnant 1714; deltog i striden vid Rügen 28 juli 1715; över löjtnant 11 jan. 1716; skeppskapten 3 juli 1717; kommenderad till Ölands sjögastereg. 18 sept. 1717; kaparkapten 1717—20; deltog i striden vid Ledsund 27 juli 1720 och blev tillfångatagen; hemkom 1721; kommenderad till Medelhavet för att studera galärvapnet 1722—26; amiralitetskapten 14 jan. 1729; varvsmajor i Karlskrona 5 juni 1735; ekipagemästare 17 april 1741; viceamiral 26 febr. 1743; deltog i striden vid Korpo ström 20 maj s. å.; chef för honnörseskadern i Karlskrona vid kronprinsessan Lovisa Ulrikas ankomst till Sverige 1744; kommendant i Karlskrona 11 aug. 1746; amiral och amiralitetsråd 31 juli 1749. RSO 1748; KSO 1750. — Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1731—47 (Sekreta utsk. 1734 och 1746—47).

G. 2 april 1718 m. Christina Hammar, d. 19 juni 1752 i Karlskrona, dotter av en handlande i Göteborg.

Biografi

Då F. 1701 vid femton års ålder lät inskriva sig som volontär vid amiralitetet, bröt han med gamla släkttraditioner, ty såvitt man vet hade Falkengréenarna dittills tjänat kung och rike till lands. Hans morbror, Carl Schillerfelt, hade dock tillhört flottan och bl. a. varit kommendant på Drottningskär vid Karlskrona. Det stora nordiska kriget hade börjat året innan F. antogs till volontär. Sveriges flotta skulle som vanligt trygga förbindelserna mellan armén i östersjöprovinserna och hemlandet. Sedan danskarna tvingats till freden i Traventhal, behärskade den svenska flottan Östersjön. Än levde man i lycklig okunnighet om, vilka överraskningar ryssarna skulle bereda. F. kunde 1706 ännu resa till de västeuropeiska länderna för att studera deras örlogsflottor.

Vid tiden för F. s hemkomst förändrades det militära läget. Framgången förbyttes i motgång, och de svenska försvarskrafterna ställdes på de hårdaste prov. Efter arméns nederlag vid Poltava togo ryssarna initiativet. Viborgs fall 1710 varslade om fiendens offensiva planer. Tsar Peters nybyggda flotta tog upp kampen om herraväldet på Östersjön, och hans roddflotta sattes in i anfallet mot Finland. Sverige hade ingenting att ställa upp mot de ryska galärerna, som gingo längs grunda inomskärsleder utom räckhåll för den svenska örlogsflottan.

En omedelbar fara hotade emellertid från Danmark, sedan denna makt på hösten 1709 på nytt gått in i kriget. Man lyckades icke hindra danskarna att landsätta trupper i Skåne i slutet av 1709 men räddade läget för denna gång genom att besegra dem vid Hälsingborg. Nya anfall voro dock att vänta, varför svenskarna gjorde stora ansträngningar för att få sin flotta i sjödugligt skick till 1710 års kampanj. En rysk hjälpstyrka skulle detta år skeppas över från Danzig till Själland för att jämte danskarna anfalla Sverige. Som underlöjtnant på skeppet Nordstjärnan fick den unge F. under amiralgeneralen Hans Wachtmeisters befäl delta i slaget vid Köge bukt 24 sept. 1710. För F. och hans kamrater blev det oavgjorda sjöslaget en av krigets märkligaste upplevelser.

När danska och svenska flottan nästa gång mätte sina krafter, den 28 juli 1715, var F. e. o. överlöjtnant på skeppet Stockholm. Striden utkämpades med stor häftighet men ledde inte till seger för någondera parten. Karl XII, som följde drabbningen från land, förklarade sig emellertid belåten med den svenska flottans insats.

F. seglade under dessa oroliga år även som kapten på olika kaparfartyg, som utrustades i Göteborg. Åren 1717—18 förde han sålunda befälet på kaparhuckerten Hornbjässen och fregatten Varberg. År 1717 tog han en dansk pris, som värderades till 26 000 dir smt. Då kronan 1720 förhyrde kaparfregatten Vaingueur (Le Wenguer) av Lars Gathenhielms änka, Ingela Hammar, utsågs F. till dess befälhavare. Som chef för en kaparflottilj skulle han uppspana och tillintetgöra tre av ryssarna inköpta fregatter, vilka väntades till Östersjön. Den 30 mars 1720 utlöpte eskadern, men misslyckades i sin uppgift.

F. deltog emellertid med Vaingueur i striden vid Ledsund i den åländska skärgården 27 juli 1720. En betydande rysk roddflotta hade sammandragits vid Ålands södra kust för att invänta ett gynnsamt tillfälle att gå över till Sverige för att plundra. Den blev emellertid överraskad av viceamiralen C. G. Siöblads eskader, som raskt hindrade ryssarna från att dra sig undan. Med flaggskeppet Pommern och fyra fregatter, bland vilka även »Vaingueur» befann sig, seglade Siöblad mitt in bland de ryska galärerna och åstadkom stor förödelse. En del av fiendefartygen blevo överseglade och andra skötos i sank eller drevo redlösa mot stränderna. Även svenskarna ledo förluster. De fyra fregatterna kommo under förföljelsen av de flyende ryssarna in på så grunt vatten, att de strandade, och F. och hans folk måste efter flera äntringsförsök kapitulera. F. fick stanna i rysk fångenskap till fredsslutet 1721.

Erfarenheterna under det stora nordiska kriget hade visat, att Sverige måste skaffa sig en roddflotta för att kunna försvara sina långa kuster. Början hade gjorts redan under kriget, men det man då åstadkom var ett provisorium. Genast efter krigets slut försökte man ta igen det försummade, så långt tillgångarna medgåvo. För att få tillförlitliga uppgifter om galärvapnets beskaffenhet i dess egna hemtrakter, medelhavsländerna, sände amiralitetskollegiet 1722 officerarna G. Ruuth och F. jämte skeppsbyggmästaren C. Falck till södern för att studera galärernas byggnad och stridssätt. Resenärerna besökte flottstationerna i Venedig, Genua, Civitavecchia, Neapel, Smyrna, Konstantinopel, Marseille och andra städer samt deltogo i sjötåg och strider med galärer. Efter tre år återvände de för att rapportera om sina rön. F: s reseberättelse är daterad 9 febr. 1726. Han redogör här för galärernas byggnad och dimensioner, deras stridssätt och uppgifter i krig. Redan 1726 började man bygga galärer efter de italienska förebilderna, men man hade inte kommit långt, när kriget 1741—43 bröt ut.

F., som vid krigsutbrottet hade avancerat till ekipagemästare, och hans forna reskamrat varvsmajoren Gustaf Ruuth voro kanske de enda, som fått grundligare kännedom om galärernas stridssätt. F. utsågs till befälhavare för den svenska galärflottan, som torde ha omfattat ett tjugotal galärer, halvgalärer och skottpråmar förutom jakter, aviso- och proviantfartyg. I maj 1741, före krigsutbrottet, avgick galärflottan till Finska viken, där den fattade posto i trakten av Fredrikshamn. Här låg den oantastad kvar till hösten, då en del fartyg sändes hem, medan de andra lades upp i Fredrikshamn.

Våren 1742 låg galärflottan, något förstärkt, åter samlad vid gränsen. Då emellertid överbefälhavaren till lands, C. E. Lewenhaupt, 5 juni försökte förmå befälhavarna för flottorna, A. Sjöstierna och F., att låta örlogs- och galärflottan rycka fram mot Viborgska viken för att stödja arméns flank, vägrade de att gå med på hans planer. Initiativet togs av fienden, som 7 juni gick över gränsen. Såvitt man vet visade F. icke mera mod än sina kolleger under den ärelösa reträtten detta år. Jämte de andra befälhavarna ställdes han inför en av ständerna tillsatt kommission för att svara för sina åtgärder under 1742 års fälttåg. F. blev dock frikänd och fick även 1743 föra befälet över galärerna.

Tidigt på våren 1743 hade en rysk roddflotta på något över 20 galärer trängt in i den åboländska skärgården. Man kunde befara ryska härjningar på svenska kusten för att påskynda fredsslutet. F. skyndade sig därför att möta fiendens galärer, som förlagts till; Korpo ström, där farleden västerut gick fram. Den ryska galärflottan, som anfördes av James Keith, hade dock stärkt sin ställning med landbatterier, varför de svenska skottpråmarna Hercules och Svenska Lejonet icke förmådde mycket med sin eld. F. gjorde dock ett anfall 20 maj men blev kastad tillbaka och måste retirera till Degerby. Hack i häl följde honom Keith, som förlade sin flotta till Sottunga. Sedan den ryska huvudstyrkan lyckats passera Hangöudd och förena sig med Keiths avdelning i Sottunga, tvingades den svenska roddflottan att gå över till den svenska kusten. Kort därpå undertecknades vapenstilleståndet.

I de ständiga debatter om försvaret, som fördes vid frihetstidens riksdagar, deltog F. icke minst då det gällde frågan, huru flottan skulle räddas ur sitt förfall. En viktig insats gjorde han vid 1738—39 års riksdag, då han på tal om befordringsärenden föreslog, att var och en som ansåg sig förbigången skulle ha rätt att bli prövad genom examen. På basen av ett av F. utarbetat memorial utfärdade K. M:t 15 aug. 1739 ett reglemente för prövning av sjöofficerarnas kompetens. Detta memorial förblev under 1700-talet den grundläggande författningen för kunskapskontrollen inom flottan.

F. hade under 1741—43 års krig icke vunnit några lagrar, trots att han visat en viss beslutsamhet i striden vid Korpo ström, krigets enda drabbning mellan skärgårdsflottorna. Samtiden gav honom en stor del av ansvaret för motgångarna under detta olyckliga krig, och eftervärlden har icke kunnat mildra dess dom. Ett par år före sin död blev han amiral och amiralitetsråd.

Författare

O. Nikula.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några brev från F. C. E. Lewenhaupt finnas i Uppsala universitetsbibliotek samt några strödda brev i Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprotokoll, riksdagsakter och utskottshandlingar, RA; Amirali-tetskollegii arkiv {protokoll, registratur, reseberättelser), KrA. — Krigs-conseil-ler håldne wid campagnen uti Stor-Furstendömet Finland år 1741 och 1742 (1743); Riksens Högloflige Ständers commissions utslag uppå the af... generalen Carl Emil Lewenhaupt, emot vice ammiralen. .. Abraham Falkengréen angifne mål, angående någon påstådd efterlåtenhet uti then hafde commando öfwer Galére-escadren wid förledne års siö-expedition; afsagdt wid riksdagen i Stockholm d. 16 april 1743 (1743). — Hj. Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700—1799 (1942); F. Axel von Fersen, Historiska skrifter, 1 (1867), s. 97 f., 103 f., 123; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Natio-naluppl., 35—36 (1903); C. A. Gyllengranat, Sveriges sjökrigs-historia, 1—2 (1840); L. L. von Horn, Biografiska anteckningar, 2. Officerare som tjenat vid örlogsflottan åren 1721—1824 (1937); E. Hornborg,' Kampen om Östersjön (1945); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 2—3, 2:a uppl. (1897); [J. Mankell], Studier öfver Svenska skärgårds-flottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar (1855); A. Munthe, Karl XII och den ryska sjömakten, 3 (1927); O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756—1791 (Åbo 1933); W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); N. Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741—1743, 1—2 (1857—1860); H. Tegengren, Stora nordiska krigets sista sjöstrid (Åbo 1942, Acta academiai aboensis. Hum. 14:3); C. Tersmeden, Memoarer, 3, utg. av N. Erdmann, 2:a uppl. (1927); O. Traung, Lars Gathenhielm. Kaperiverksamheten under Karl XII:s tid (1952); G. Unger, Illustrerad svensk sjökrigshistoria, 2 (1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Falkengréen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15085, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Nikula.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15085
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Falkengréen, urn:sbl:15085, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Nikula.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se