Meriter

1. Severin Gabriel Falkman, f. 25 april 1831 i Stockholm (Nik.), d. 9 juli 1889 i Helsingfors. Föräldrar: hovdestillatören Hans Johan Falkman och Sofia Holmberg. Flyttningsbetyg från Nikolai förs. i Stockholm 29 nov. 1844 (inl. i Helsingfors 4 sept. 1845); elev vid Helsingfors privatlyceum t. o. m. vt. 1849; studier vid Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors nov. 1848–vt. 1849; student vid Helsingfors univ. (Nyländska studentavd.) 14 dec. 1850–12 juni 1857; elev vid Intendentkontoret; resa till S:t Petersburg mars–april 1851 och till Narva för studier i brännerihantering hösten 1853–vårvintern 1854; reste till Paris för målarstudier okt. 1857; åter i Finland juni 1861–nov. 1862; verksam som målare i Paris dec. 1862–jan. 1864; i Rom 22 febr. 1864–juni 1870, därefter bosatt i Helsingfors; finländsk representant vid jubelfesten i Lützen 13–15 sept. 1882; medlem i Finska Konstföreningens pris- och inköpsnämnd 1883–88; direktionsmedlem i Finska Handarbetets Vänner 1884–89; vice ordf. i Finska Konstnärsgillet 1885–89. Erhöll medalj för artistiska förtjänster vid 1876 års stora konstutställning i Helsingfors. RRS:tAO 3 kl. 1886. Genre- och historiemålare. – Ogift.

Biografi

Severin F. växte upp i ett hem med konstnärliga intressen, där i synnerhet musik omhuldades. Fadern var känd som bibliofil och konstsamlare. Modern, som var dotter till dekorationsmålaren Adam Petter Holmberg, en elev till Desprez, uppges ha varit en skicklig tecknare. Till familjens umgänge hörde bildkonstnärer, aktörer och musiker. F:s barndomsmiljö utgjordes av ett komfortabelt stadshem i Stockholm och ett idylliskt sommarnöje »Klemingsberg» på Drottningholm. Husfaderns samlarlidelse och frikostighet undergrävde familjens ekonomi och resulterade i konkurs. Motgången föranledde hovdestillatör F. att flytta över till Helsingfors 1843, där han 21 dec. 1842 erhållit privilegium att anlägga en spritfabrik. Familjen fick sin bostad vid Alexandersgatan i kvarteret Elefanten, där också bränneriet var inrymt. F. började sin skolgång i Stockholm och blev efter överflyttningen till Finland elev vid Helsingfors privatlyceum. Senhösten 1850 avlade han studentexamen, enligt egen utsago »icke utan besvär», och blev inskriven vid universitetet i Helsingfors, men han bedrev knappast några studier under de sex år, som han förblev inskriven.

Faderns önskan var, att F. i sinom tid skulle överta brännerirörelsen. Han blev tvungen att förbereda sig för denna uppgift, ehuru hans intressen lågo åt helt annat håll. Någon tid konditionerade han hos sin farbror Carl F., som ägde ett bränneri i närheten av Narva. Rollen av bokhållare var honom motbjudande, och det hände ofta, att hans penna i stället för siffror och kalkyler lekte fram bilder på baksidan av priskuranter och räkningar. F. talar med en underlon av bitlerhet om sina ungdomsår, som han »slattrade bort». Först efter faderns död 1855 kunde han ge sig konsten i våld.

Redan i Stockholm hade han emellertid åtnjutit undervisning i teckning av professor Christian Didrik Forsell, och då Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors 1848 började sin verksamhet, hörde F. till de första eleverna. Han blev nu förtrogen med den patriotiska väckelsens idéer, som vid denna tid togo sig uttryck såväl i litteratur som bildkonst. Inspirerad av den nationella romantiken företog F. sommaren 1857 i sällskap med sin vän skulptören C. E. Sjöstrand en studieresa till Karelen och Savolaks. Ännu 1880 återvände F. till samma trakter, som han i sin ungdom hade besökt. Med sitt ritstift har han – kanske bättre än någon annan – fångat det karelska landskapets väsen. F. publicerade med statsbidrag en del av sina senare reseskisser i det etnografiska bildverket »I östra Finland».

Sin egentliga konstnärliga utbildning erhöll F. i Paris, dit han begav sig senhösten 1857. Hans lärare blev juste-milieuströmningens teoretiker Thomas Couture (1815–79), som förestod en berömd elevateljé, där F. som studiekamrater bl. a. hade Bengt Nordenberg, Uno Troili, J. K. Boklund, J. A. Malmström och Mårten Eskil Winge. Med de två sistnämnda delade F. ateljé hösten 1858.

Våren 1861 gav F. vika för sin hemlängtan och återvände för en tid av ett och ett halvt år till Finland. Återkommen till Paris i december 1862 meddelade F. i brev hem, att Coutures ateljé »är på decadence». Han brydde sig inte om att söka sig till någon ny lärare, utan skaffade sig modeller och började arbeta självständigt. Bristen på handledning i detta skede kom tyvärr att hämna sig senare. F:s huvudarbete i Paris blev en genrebild »Sidenkjolen», signerad 1863 (Saml. Brummer, Åbo Akademi). I finländsk konst introducerar F. med denna bild det franska accessoarmåleriet, vars tradition Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson fortsatte på ett lysande sätt.

I febr. 1864 lämnade F. definitivt Paris och slog sig ned i Rom, där han kom att vistas ända till 1870. Här upplevde F. sin lyckligaste tid som konstnär. En följd av år disponerade han i Villa Negroni en pittoresk ateljé med härlig utsikt över S:ta Maria Maggiores smäckra kupoler och torn. I villans romantiskt förvildade park låg en förfallen paviljong, där Leopold Robert hade arbetat. F. deltog aktivt i livet inom Skandinaviska föreningen i Rom och träffade där många framstående företrädare för nordiskt kulturliv. En livslång vänskap slöt han bl. a. med Carl Snoilsky, av vilken han tecknade ett ofta reproducerat porträtt 1864.

Till de nordiska konstnärernas stora utställning i Stockholm 1866 sände F. en bild av en procession under påskveckan i Rom. Det är en saklig framställning med 31 omsorgsfullt utarbetade figurer. Många konstnärer, bland dem M. E. Winge och G. v. Rosen, uttalade sig erkännande om arbetet. Större målerisk frigjordhet ådagalägger F. emellertid i en bild av en man från Subiaco med sina barn (1867–69). Bilden är ett typiskt alster av tidens fransk-italienska måleri. Båda dukarna tillhöra konstsamlingarna i Ateneum, Helsingfors.

Om F:s stora kultur- och dräkthistoriska intresse vittnar en stor samling företrädesvis parafrasartade kopior efter medeltida handskriftsminiatyrer i olika romerska bibliotek (Vatikanen, Palazzo Barberini, Palazzo Corsini m. fl.). Ur dessa studier framsprang idén till en större målning »Il Decamerone» (Hiiskola gård, Vichtis, Nyl.). Kompositionen är välbalanserad, linjemönstret elegant. Koloristiskt var bilden ett experiment. Med en till det yttersta uppdriven färg ville F. här återge något av bokminiatyrernas måleriska glans. – En andlig frändskap med Anselm Feuerbach är ofta påvisbar i F:s konst under Romåren.

Efter hemkomsten till Finland anordnade F. 1871 en utställning i Helsingfors, men varken hos publik eller kritik fann hans konst genklang. Kritiken gav hans självkänsla en allvarlig knäck, efter vilken han endast långsamt, ja kanske aldrig helt, hämtade sig. Hans produktion förblev liten och till sin konstnärliga halt mycket ojämn.

F. har utfört altartavlor för Sotkamo och Hvittis kyrkor (1877, 1878) samt åtta allegoriska lunettbilder i universitetsbiblioteket, Helsingfors. Trots många formella brister gör sig denna dekorativa bildsvit rätt väl i sitt arkitektoniska sammanhang. Omfattande studier bl. a. i Stockholm bedrev F. 1882–86 för en stor historisk komposition: Karl Knutsson Bonde begivande sig från Viborg till kungaval i Stockholm 1448 (Presidentpalatset, Helsingfors). I likhet med många andra av tidens rationalistiska historiebilder är verket närmast av kulturhistoriskt intresse.

F. var en ofta anlitad och oöverträffad regissör av tablåer. I dessa kunde han för stunden frambesvärja de stora bildsyner, som han drömde om att gestalta, men vilka han inte förmådde fånga annat än i skissens fragmentariska form. Dock tillhöra dessa skisser, som bevarat den konstnärliga konceptionens friskhet, hans bästa arbeten.

Att människan F. var större än konstnären har hans vänner omvittnat. Anders Ramsay säger i sina minnen, att med honom alltid följde »en doft av nobless och gentleman». August Strindberg kallade honom förvisso med rätta »aristokrat». Tragiken i F:s konstnärsöde ligger i, att han inte hade uthållighet och krafter att förverkliga sina intentioner. Man får det intrycket, att resultatet av hans konstnärliga verksamhet inte står i rimlig proportion till hans begåvning, som likväl glimtvis uppenbaras i enstaka verk.

Författare

Erik Bergh.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: I östra Finland. Skizzer och studier. D. 1. Hfors 1885. 4-o. (4), xxxii s., 56 pl.

Källor och litteratur

Källor: Brev från F. (1863–69) till olika medlemmar av familjen, Åbo Akademis bibliotek. – J. Ahrenberg, S. F. (Människor som jag känt, Hfors 1904); E. Nervander, Ett konstnärslif (Hfors 1902); A. Ramsay, S. F. som konstnär och människa (Från barnaår till silverhår, 5, Hfors 1905, ny uppl. 1949); L.-I Ringbom, Några teckningar till »Kung Fjalar» (Vårdträdet, 2, utg. av Åbo Akademis studentkår 1936); C. Snoilsky, Några minnen om S. F. (Brokiga blad 3 utg av Konstnärsgillets skriftställarloge, Hfors 1901); J. J. Tikkanen, Finska Konstföreningen 1846–1896 (Hfors 1896).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Severin Gabriel Falkman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15110, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Bergh.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15110
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Severin Gabriel Falkman, urn:sbl:15110, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Bergh.), hämtad 2024-04-23.