Raymond (Raimond) Faltz

Född:1658-07-04 – Stockholms stad, Stockholms län (dp i Tyska församlingen, Sthlm.)
Död:1703-05-21 – Tyskland (i Berlin)

Medaljgravör


Band 15 (1956), sida 319.

Meriter

Raymond (Raimond) Faltz, f. 4 juli 1658 i Stockholm (dp 7 juli i Ty.), f 21 maj 1703 i Berlin. Föräldrar: hovjuveleraren hos änkedrottning Maria Eleonora, guldsmeden Raymond Faltz och Susanna Hartmann (Hartmännin). Lärling vid guldsmedsämbetet i Stockholm 1674—6 nov. 1678; resa till Danmark, Tyskland och Frankrike 1680—83; medaljgravör i Paris 1683—86, hemresa i maj 1686 med uppehåll i Nederländerna och England; omtalas som nyligen återkommen till Stockholm i april 1687; medaljör på den pommerska staten 12 jan. 1688; till Stettin förmodligen i slutet av 1689, till Berlin i början av 1690; medaljör i den brandenburgske kurfurstens tjänst 13 febr. 1690; uppförd på stat som svensk hovmedaljör 17 febr. 1692; avfördes från befattningen på pommerska staten i aug. 1692; besökte Sverige 1694; kontraktet med den brandenburgske kurfursten (från 1701 även konung av Preussen) förnyat 19 jan. 1700. — Ogift.

Biografi

Den viktigaste källan för F:s biografi är en i likpredikan vid hans död ingående levnadsteckning, som innehåller en rad från annat håll icke kända fakta. Det omtalas här, att F. under sina resor fört anteckningar, och det förefaller mycket troligt, att F:s biograf utnyttjat detta och annat källmaterial i F:s kvarlåtenskap. F. blev tidigt faderlös, och under sitt sjunde år sändes han till sin farbroder, regeringsrådet Johan von Faltzburg (se denne) i Stettin, där han stannade under ett och ett halvt år, varefter han på grund av moderns klenhet hemsändes. Efter hemkomsten — på återresan var den lille Raymond med om ett skeppsbrott — dog snart även modern. F. var då ännu ej nio år. Han ägnade sig nu efter vederbörliga skolstudier först åt faderns yrke och var under fyra år guldsmedslärling. Då han utskrevs 1678, arbetade han hos guldsmeden Johannes Richter. Han utbildade sig även i teckning och vaxpoussering. Det berättas, att F., som på 1690-talet under sin bästa mannaålder nedbröts av sjukdom, redan 1678 var långvarigt sjuk (16 veckor). Man har förmodat, att F. var identisk med en 1676 hos medaljgravören Arvid Karlsteen arbetande lärling (Stenström). Detta är säkerligen uteslutet, emedan F. då var i guldsmedslära. Trots att F. och hans förhållanden senare (1687—88) äro utförligt omtalade i svenska källor, saknas minsta antydan om ett lärjungeskap till Karlsteen. Enligt senare uppgifter (Lochner) skulle F. ha utfört en medalj över Mattias Palbitzki. Medaljen visar släktskap med J. G. Breuers arbeten från 1660-talet men avviker helt från F:s säkra oeuvre. Är F. dess mästare, bör den ha tillkommit före hans utlandsresa 1680.

Sin utbildning inom medaljöryrket fick F. under den långa utrikesresa, som han började 6 juni 1680 med Stockholm som utgångspunkt. I Köpenhamn, där han vistades till 29 sept., och Hamburg, där de första längre uppehållen gjordes, började F. att ägna sig åt vaxmodellering även i förvärvssyfte. Vid årsskiftet 1680—81 gick hans resa vidare över Wolfenbüttel, Erfurt, Koburg, Bamberg och Nürnberg — senare besökte han även München — till Augsburg, faderns hemstad, där F. sedan vistades till slutet av 1682, sysselsatt med bl. a. att, såvitt man vet för första gången, utbilda sig i stålgravyr, d. v. s. konsten att skära medalj- och myntstampar, samtidigt som han fortfarande sysslade med guldsmedsarbete, särskilt drivning. Han hade i Augsburg som beskyddare en rådsherre Leonhard Weiss, över vilken han utförde en medalj, som redan i huvuddragen förebådar F: s senare stil (ex. i Wien). Det säges — och allt vad man i övrigt vet om F. styrker detta — att han inte enbart utnyttjade sin peregrination till yrkesutbildning utan ivrigt studerade allt vad som enligt tidens term kunde kallas »curieust», d. v. s. vackert, bildande, intressant. Efter sejouren i Augsburg begav han sig över Ulm till Strassburg, där han stannade för franska språkstudier, och i början av 1683 över Lothringen till Paris, dit han ankom i mars. Här vistades han sedan till 1686 blott med avbrott för en längre resa till Mellan- och Sydfrankrike med en avstickare sjöledes till Italien (Genua). I Paris arbetade F. först i Louvren som lärjunge till Frankrikes då främste medaljmästare Francois Chéron, men snart etablerade han sig på egen hand. I likhet med en annan medaljgravör från Stockholm, Anton Meybusch, blev F. nu engagerad i samtidens största medaljföretag, den »histoire metallique», som Ludvig XIV vid denna tid lät utföra i medaljens form, och där konungens historia skildrades — och förhärligades — år från år, ja månad för månad allt ifrån trontillträdet. Strax innan F. lämnade Paris 25 maj 1686, fick han med 1,332 livrés betalt för tre punsar och tre stampar, och det berättas, alt han genom Louvois fick en årlig »pension» på 1,200 livrés. I en förteckning från 1698 över bevarade stampar för denna historia metallica kan man urskilja åtta arbeten, fyra porträtt (tre av konungen och ett av dauphin) och fyra frånsidor, av F. Därtill komma ytterligare två—tre frånsidor upptagna i senare förteckningar över F:s verk. I likhet med sin lärare Chéron har F. här, såsom genren krävde, uppgivit sin konstnärliga individualitet — för tidens konstnärer torde detta i allmänhet inte varit något stort offer — och anpassat sig till denna medaljgenres officiella stil med monarken omgiven av apoteosens skimmer och frånsidornas händelseskildring utförd i allegoriens form med symboliska gestalter i barockens rörliga stillastående eller dramatiska förflyttning. Vid privata beställningar gåvo sig konstnärerna friare tyglar. Liksom hos Chéron är detta lätt att iakttaga hos F. Just under Paristiden 1685—86 utförde F. sålunda porträtt både av sig själv (2 olika) och sin vän diplomaten och skalden Christoffer Leijoncrona. Man finner på dessa ett elegant, levande och med mjuka linjer och ytor (man erinrar sig ibland, att F. utbildat sig till guldsmed) återgivet hårsvall samt mantelveck inramande fast modellerade unga ansikten, på vilka livet ännu icke satt djupare spår. Självporträttet från 1686 har dock mera av karaktär och realism. Som ambitiös yrkesman var F., som det synes, alltid starkt intresserad av sin konstgrens tekniska frågor. Det säges, att han i Paris genom spionage lärt sig en arbetsbesparande metod, som just under denna tid ofta var föremål för nyfiket dryftande, nämligen konsten att skära ut medaljreliefer positivt i stål, varigenom en patris erhölls, som möjliggjorde ett mekaniskt framställande av den med det traditionella arbetssättet mycket svårgjorda stampen (matrisen), varmed medaljerna präglades.

I maj 1686 begav sig F. på hemväg. Resan gick över Bryssel och Holland. Härifrån gjorde han en tur till London och reste slutligen från Holland sjövägen till Stockholm, dit han säkerligen kom någon gång under det första kvartalet 1687. I Sverige, där han nu gjorde en resa för alt studera bergverken, blev han föremål för mycken uppmärksamhet från banken, som vid denna tid innehade privilegium på medaljpräglingen. Man sökte få honom att genom arrende övertaga denna tillverkning. F. avböjde under hänvisning till, att han t. ex. i Hamburg kunde alldeles fritt ägna sig åt medaljörens yrke, och under påpekande av, att bankens stampförråd endast delvis var användbart. F. avsåg då Karlsteens stampar, medan de äldre från 1660-talet av Breuers hand voro helt odugliga. En annan plan, som dryftades i banken, gick ut på att Karlsteen och F. tillsammans skulle utföra en medaljserie över de svenska konungarna under nyare tiden. Planen verkställdes ej i denna form, utan Karlsteen utförde sedan ensam denna regentlängd.

Banken såg i F. en rival, som genom att visa kungen sina skådepenningar eventuellt för egen del kunde utverka rätt att också slå medaljer. För att motverka detta köpte man en medaljstamp av honom för 300 dlr smt, vilket var mer än vad Karlsteen brukade få. Trots detta blev emellertid F. i jan. 1688 utnämnd till medaljör på den pommerska staten. Visserligen hade han som sådan i främsta rummet skyldighet att förse myntverket i Stettin med stampar, men han skulle också utföra medaljer och fick för detta i bostaden bruka sin egen press, ett högt bevis på förtroende, då det är känt, att man i liknande fall varit mycket misstänksam inför risken för falskmyntning. F. var föga hågad att flytta till Stettin. I nov. 1688 skrev han till generalguvernören över Pommern greve Nils Bielke och omtalade, att han i Stockholm utfört myntstampar med konungens bild, men att man i Stettin utan en sådan press, som brukades vid myntverket i Stockholm (förmodligen ett stötverk), ej kunde göra myntet »curieust». En press skickades sedan verkligen till Stettin. Själv infann han sig där antagligen först i slutet av 1689 (i aug. s. å. var han ännu i Stockholm) men fann, att utan en nybyggnad kunde pressen ej brukas, och att hans estetiska krav sålunda ej kunde tillgodoses vid den där bedrivna mycket vårdslösade, typiska inflationsmyntningen.

F., som redan 1688 fått anbud att träda i dansk tjänst och sedan med Leijoncrona, från 1688 kommissionssekreterare, och målaren Michael Dahl, då båda i England, diskuterade möjligheten att få tjänst där, begav sig nu med permission av Bielke till Berlin, där han nästan genast fick fast anställning som medaljör hos kurfurst Fredrik III. Enligt sitt kontrakt fick F. en årslön på 500 thaler (därjämte vissa sportler) — med skyldighet att utföra stampar för myntverket samt årligen dessutom en stor och en liten medalj. I aug. nästa år inrymdes åt F. en bostad på slottet, och samtidigt anförtroddes honom myntningsmaskineriet. Egendomligt nog utnämndes han i febr. 1692 till svensk hovmedaljör med en lön av 500 thaler om året, vilket belopp verkligen sedan lär ha utbetalats till honom, trots att han definitivt stannade vid tjänsten i Berlin. År 1694 återvände han med permission av sin nye herre till Sverige, det sista besöket i hemlandet.

Tydligt är att F. med saknad lämnade landet för att utrikes tjäna sitt levebröd. Sålunda skriver han till Leijoncrona: »Iag älskar Sverige för mycket till att quittere särdeles när jag täncker på die sköna öijar åch wattenfall.» F:s produktion med svenska ämnen måste efter allt att döma dateras till 1687—89 samt 1694. Medaljer över drottningen och kronprinsen daterade 1690 kunna ha fullbordats utomlands, men det är dock ej uteslutet, att F. under åren 1690—92 besökt Stockholm.

I likhet med många av sina yrkesbröder var F. vaxpoussör. I vax utförde han förarbeten till sina medaljer men dessutom åtskilliga andra porträtt. Materialets lättförgänglighet har medfört, att hans verk ej är bevarat i sin helhet. Intresserade samlare ha dock sörjt för, att åtskilliga av hans vaxporträtt — intet sådant är nu känt från hans svenska tid — bevarats i form av metallavgjutningar. Från F:s tid i Sverige finnas medaljer över Karl XI, drottning Ulrika Eleonora, kronprins Karl, Nils Bielke (möjligen utförd i Tyskland), Leijoncrona samt landshövdingen friherre Olof Thegner. I metallavgjutningar efter vaxpousseringar ha bevarats porträtt av bl. a. systrarna Aurora och Amalia v. Königsmarck (den senare g. ni. generalen C. G. Lewenhaupt), deras kusiner systrarna Eleonora (g. m. generalen greve Erik Stenbock) och Ebba Maria De la Gardie, Nikodemus Tessin d. y., diplomaten Johan (Paulinus) Lillienstedt, målaren David Richter samt F:s svåger och syster guldsmeden Baltzar Grill och hans maka Elisabeth.

Frånsidorna till F:s skådepenningar ha under detta skede föga konstnärligt intresse. Att de i fråga om innehåll väl i allmänhet ej voro självständigt komponerade är ett vanligt fenomen inom denna konstform. Sålunda vet man, att medaljen över Bielke och en över drottning Ulrika Eleonora med en paradisfågel på F:s begäran inventerats av Leijoncrona. Men vare sig det gäller allegoriska kvinnogestalter i släkt med dem från Ludvig XIV:s historia metallica eller landskapsbilder, äro F:s reverser i varje fall fullt i nivå med tidens bättre skapelser på detta område. Det är emellertid porträtten, som fånga nästan hela vårt intresse. Man vet, att F. vid avbildandet av en person gärna gjorde direktstudier, sålunda av Karl XI på rikssalen 1687 och likaledes vid sitt besök i Sverige 1694, då han passade på och fångade kungens drag, när denne stod inbegripen i samtal, samt av de brandenburgska och hannoveranska kurfurstarna. På F:s svenska porträttskildringar återfinner man samma grunddrag som under Paristiden: apoteosen och realismen, men båda i mycket rikare nyansering. Gudomliggörandet av Karl XI blir aldrig så genomfört, realismen smyger mer eller mindre in i skildringen, och ett porträtt från 1694 har t. o. m. senare fått höga lovord för träffande likhet. På andra bilder har realismen drivits mycket långt. På porträtten av Thegner, Bielke och Lillienstedt har han sålunda inte skytt att nästan överbetona fula, disharmoniska drag i fysionomierna. Bilderna av drottningen visa en kvinnlig mjukhet, som erinrar om den mildhet, för vilken Ulrika Eleonora var känd. Av kronprinsen har F. gjort ett friskt barnporträtt. Samma kärlek till den unga människans livlighet och fräschör, som kommer till synes här och i parisporträtten från 1685—86, märkes i hög grad vid skildringen av den ovan nämnda kvartetten unga damer ur en ej blott aristokratisk utan även vitter krets från 1680-talets Stockholm. Det är att beklaga, att vi ej ha kvar originalen i vax, eller att dessa ej utfördes som medaljer. Men även de delvis ganska underhaltiga kopiorna ge en värdefull illustration från ett skede, vars strävhet ej uteslöt bildningsintresse och kultursträvan även utanför de specifikt lärda kretsarna. De fyra ungdomarnas charmfulla porträtt ha en markerad verklighetsprägel. Tydligast kommer detta fram i bilden av Aurora v. Königsmarck, där den ungdomliga gracen paras med ett tydligt drag av sensualism. En grupp för sig bildar porträtten av David Richter och F:s syster och svåger, paret Grill. De ha tecknats med tunna, spröda linjer i låg relief och ge ett intryck av högtidlig stilisering, som knappast annars förekommer hos F.

Om F:s arbetsförhållanden i Berlin har man praktiskt taget ingen kännedom. Under hans ledning utbildades tvenne medaljgravörer Chr. Fr. Lüders och Friedrich Marl, båda senare F:s efterträdare vid myntverket. Vid sin död synes F. ha varit en rik man. Det är tydligt, att han från 1694, då han drabbades av slaganfall och sedan av tilltagande dövhet och andra krämpor, alltmer blev en isolerad innesittare, medan han tidigare varit mycket road av umgängesliv. För sin sjukdom sökte F. bot genom flera resor till Karlsbad i Böhmen (1693, 1694 och 1698).

Det har ansetts, att F:s konst under de senare åren visar en avmattning. En granskning av F: s oeuvre under berlintiden — mycket bättre känt än från den svenska tiden, i det att hans vaxpousseringar, såväl i form av förarbeten till medaljer som självständiga verk, i stort antal äro bevarade — motsäger detta. F: s medaljfrånsidor från denna tid äro genomgående av högre kvalitet än tidigare. Detta gäller särskilt påtagligt de allegoriska bilderna, där vi ha möjlighet till direkt jämförelse med hans tidigare verk, t. ex. medaljen med inskriften »Tutela Belgii» 1690 och en odaterad över berlinakademien med en levande skildring av en vandrande Herkules. En helt ny bildgenre visar han sig nu dessutom kunna ypperligt bemästra: perspektiviska stads- och arkitekturbilder, fängslande återgivna med. en livlighet, som emellertid förenas med stor noggrannhet i detaljerna. Mästerstycket bland reversbilderna visar kurfurstinnan Sofia Charlotta med den lille kronprinsen på knäet, en scen vars lekfulla grace är mera ovanlig inom den högtidliga medaljkonsten. F:s porträttbilder från hans tid i brandenburgsk tjänst äro till sin art påfallande lika hans tidigare: kurfursten är återgiven med olika grader av realism men ofta nästan helt apoteoserad, medan kurfurstinnan är skildrad med utpräglad gemytlighet. Av den unge kronprinsen, senare Fredrik Vilhelm I, finns en bild visande barnets ännu ej färdiga anletsdrag, sprittande av liv. I F:s verk vilar stundom karakteristiken mera på profilens linjeteckning än på reliefens genomarbetning. Man märker sålunda på vissa medaljer ännu den glatta vaxytan. De friska, omedelbara vaxbilderna ha ibland förlorat på att stängas in i medaljinskriftens trånga begränsning.

F. säges även ha verkat som kopparstickare, elfenbenssnidare (de enda direkta vittnesbörden äro emellertid elfenbensbilder, som överensstämma med F: s vaxpousseringar), silverstiftstecknare och miniatyrmålare (det bevismaterial som framlagts härför är för närvarande ej kontrollerbart). Som sigillgravör är han känd i åtminstone ett fall. Sålunda utförde han 1688 i Stockholm ett sigill för Kungl. Borgrätten. Det berättas även, att han ägnade sig åt musik. Säkert är, att han i Berlin samlade medaljer och att dessa samlingar av F. donerades till hans herres myntkabinett. Före andra världskriget fanns i Staatliche Museen i Berlin en omfattande samling (ett fyrtiotal verk) av F:s egna vaxpousseringar. F. skall även ha sysslat med arbeten för en medaljkonstens historia och lär ha varit en säker kännare av de olika medaljmästarnas stil. Man märker tydligt, med vilken noggrannhet han satt sig in i sitt yrkes olika aspekter, t. ex. i ett brev från 1701, där han visar en välgrundad skepsis mot lekmannens förmåga att utan närmare studium bedöma ett porträtts likhet med originalet eller att förstå medaljreliefens estetiska värden. Som en förmögen man kunde F. noggrant bestämma om sin begravning, om likpredikan etc, och efter hans testamentariska förordnande uppsattes i S:t Petri-kyrkan i Cölln vid Berlin, där han jordfästes, ett dyrbart monument över honom utfört av Balthasar Permoser, en känd konstnär. Redan 1730 förstördes emellertid detta minnesmärke genom eldsvåda. Genom testamente ihågkom F. frikostigt de fattiga och skänkte sina möbler och nipper till hovdamerna, medan relativt litet av hans förmögenhet blev över åt de närmaste släktingarna, hans tre systrar. Både samtid och eftervärld (särskilt Levertin) ha satt F. utomordentligt högt både på grund av hans stora konstnärliga begåvning och hans framstående yrkesskicklighet. F:s sociala och kulturella ambitioner äro påfallande, och det gick i yttre avseende honom mycket väl i händer. Sjukdomen ger dock en tragisk belysning åt hans senare år. Det är gripande att jämföra självporträtt av F. från 1692 och 1701, det förra visande en ung, elegant världsman, det senare en nedbruten man, åldrad i förtid, med grova, av lidandet präglade drag.

Författare

N. L. Rasmusson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Tre brev från F. till Christoffer Leijoncrona (1689, 1690, 1694) finnas i Anglica, Riksarkivet, och ett brev till Nils Bielke (1688) i Bielkesamlingen där.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: [Brev 11/6 1701 till en hannoveransk ämbetsman] (i: E. Fiala, Munzen und Medaillen der Welfischen Lande, 7: 1, Prag 1912, s. 49).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; Stockholms guldsmedsämbete, B 598: 12, KB; Bankofullmäktiges protokoll 25/4, 2/5, 27/6 1687, 20/2, 4/5 1688, Riksbankens arkiv; C. R. Berch, R. F:s lefwerne, avskr. i S. L. Gahm, Biografiska samlingar, T. 16, vol. 3, sign. X 221, UB. — E. Bahrfeldt, Die Miinzen- und Medaillensamm-lung in der Marienburg, 2 (1904), s. 4, not 2; G. R. Berch, Nachricht von den Schwedischen Medailleurs (i J. D. Köhler, Historischer Miinzbelustigung, 9, 1737), s. 108 ff.; J.-J. Guiffrey, La monnaie des médailles (Revue numismatique 1888), s. 308 ff.; A. Julius, R. F., en karolinsk medaljör (Konstvetenskapliga essayer och studier lillägn. August Hahr, 1928); F. Kugler, Beschreibung der in dem Königl. Kunstkammer zu Berlin vorhandene Kunst-Sammlung (Berlin 1838), s. 264; Leben des beriihmlen Medailleur R. F. (Sammlung merkwiirdiger Medaillen, 1737, herausgeg. von J. H. Lochner, Vorrede; med oeuvreförteckn. omfattande 47 verk); O. Levertin, Svensk och fransk medaljkonst under 1600-talet (Nordisk tidskr. 1903); T. Lindgren, Riksbankens medaljstampar (Nord. numismat. årsskr. 1941); J. P. v. Ludewig, Einlcitung zu dem deutschen Miinzwesen mitllerer Zeiten (Ulm 1752), s. 279; F. J. Lütkens, Der in seincr Liebe getreue Gott, bey der Beerdigung . . . Raimond Faltzens . . . in einer Leich-Predigt fiirgestellet (Berlin 1703); J. Menadier, Die Schausammlung des Munzkabinetts im Kaiser-Friedrich Museum (Berlin 1919), s. 2; Nova literaria Germaniai 1704, jan. (oeuvreförteckn. omfattande 44 nr); N. L. Rasmusson, R. F. (Svenskt konstnärslexikon, 2, 1953); C. Scherer, R. F. (Allgemeines Lexikon der bildenden Kiinstler. . . begr. von U. Thieme & F. Becker, 11, 1915); F. v. Schrötter, Die Miinzen Friedrich Wilhelms des grossen Kurfursten und Friedrichs III. von Brandenburg (Berlin 1922), s. 387; dens., Das preussische Munzwesen im 18. Jahrhundert, 1 (Berlin 1904), s. 28; S. Stenström, Arvid Karlsteen (Nord. numismat. årsskr. 1945); S. Strömbom, Svenska kungliga porträtt, 1 (1943); Thieme-Becker, so Scherer; B. Thordeman, Svensk medaljkonst, 1 (Almanack för alla 1934); dens. i: Medaljen genom tiderna (1942). — En stor del av F:s verk äro avbildade i: M. Bernhardt, Selbstbildnisse deutscher Medailleure (Blätter fur Munzfreunde 1938); B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor, 1—2 (1905—15, Numismatiska meddel., 17); J. Menadier, Schaumiinzen des Hauses Hohenzollern (1901); F. W. F. Volbach, Die Elfenbeinbildwerke, 1 (1923); W. Vöge, Die deutschen Bildwerke und die der anderen clsalpinen Länder (1910).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Raymond (Raimond) Faltz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15128, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15128
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Raymond (Raimond) Faltz, urn:sbl:15128, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se