Meriter

2. Axel (von) Faltzburg, son till föregående i hans andra gifte, f. i juni 1645, d. 18 sept. 1728 i Halmstad. Hovjunkare i juni 1670; vice introduktör för främmande sändebud mars 1675; regementskvartermästare vid Livgardet 22 febr. 1676; kapten där 9 dec. s. å.; kammarherre 1677; major 12 maj 1686; överste och chef för Drottningens livreg. till fot 30 dec. 1693; tillika kommendant i Malmö 3 jan. 1694; vice guvernör i Skåne juli 1700–18 sept. 1707; landshövding i Älvsborgs län 4 dec. 1708, i Hallands län 30 aug. 1710; generalmajor och friherre (Faltzburg) s. d.

G. 31 maj 1682 i Stockholm (Ty.) m. Sofia Örnestedt, dp 19 dec. 1662 där (ibid.), levde ännu 1712, dotter av hovkanslern Frans Joel, adlad Örnestedt, och Anna von der Deilen.

Biografi

F. blev efter några års hovtjänst våren 1676 regementskvarter-mästare vid Livgardet, »den förste som vid guardiet varit», och deltog med stor utmärkelse i Karl XI:s skånska krig. Han var med i slagen vid Halmstad och Lund och uppsändes vintern 1676 till Stockholm med de fanor och standar, som erövrats under dessa strider. F., som några dagar efter segern vid Lund utnämndes till kapten vid gardet, tog även del i slaget vid Landskrona och erövringen av Hälsingborg följande år och kommenderade en styrka under striderna kring skansen vid Långa bron utanför Kristianstad sommaren 1678. Under hela 1680-talet deltog han i det intensiva utbildningsarbetet vid gardet och lärde i grunden känna de nya principerna för exercis och uppställning under konungens täta inspektioner och mönstringar av förbandet. F., som 1686 befordrades till major, kommenderade gardet vid drottningens jordfästning i okt. 1693. Några månader senare utnämndes han till överste och chef för Drottningens livregemente till fot, ett värvat garnisonsregemente i Malmö, och blev tillika kommendant i staden. F. arbetade nitiskt på sitt regementes beklädnad, utrustning och utbildning och fick i febr. 1700 tillstånd att antaga ett visst antal skåningar till förbandet. Han tog även del i byggnadsarbetena vid Malmö fästning men höll styvt på sin rang och sina rättigheter och hade därför ständiga sammanstötningar med fortifikationsbefälhavaren i staden, Gerhard von Buhrmann (se SBL, 6, s. 764).

Sommaren 1700, sedan guvernören Carl Gustaf Rehnskiöld lämnat Skåne, fick F. sig anförtrodd den svåra och otacksamma uppgiften att som viceguvernör leda krigsansträngningarna i provinsen. Han ägnade sig med stort nit åt regementenas komplettering, utskrev nya soldater och beställde kläder och vapen åt fältförbanden. Han ledde också inkvarteringen av de regementen, som 1702 förlades i Skåne, föreslog samma år, att proviantmagasin skulle inrättas i provinsen och uppköpte året därpå hästar på landsbygden åt fälthären. Han ömmade för de skånska rusthållarna och klagade i februari 1704 över svårigheterna att anskaffa rekryter till armén till följd av allmogens utblottade tillstånd. I Skåne fordrades mera folk än annorstädes på grund av de »stora och vidlyftiga» jordbruken, förklarade han, och när inte någon annan utväg funnits, hade rusthållarna själva måst gå ut i fält.

F. sökte förstärka kavalleriregementenas rusthåll och fick i maj 1705 tillstånd av konungen att tilldela de svaga rusthållen räntor från kronans ograverade hemman. Åren 1706–07 var på hans initiativ en indelningskommission verksam i landet, som omvandlade odugliga hemman till hästehemman åt officerarna och insatte dittills ograverade hemman som nya rusthåll. Arbetet underkändes emellertid av den nye guvernören Magnus Stenbock. År 1704 fick F. order att indriva 58 000 daler silvermynt till rekryternas munderingar. Trots noggrann undersökning och tingsintyg över varje rusthållares tillstånd kunde han endast anskaffa 30 000 daler. Då konungen emellertid krävde, att hela beloppet skulle utbetalas, och rusthållarna voro pressade till det yttersta, lät F. tillgripa kyrkornas, skolornas och hospitalens medel och använde även sin kredit för upplåning av pengar hos privatpersoner. I maj 1705 godkände konungen hans ansträngningar.

F. skötte även i övrigt en guvernörs alla åligganden. Han hade ögonen på den danska propagandan i provinsen, föreslog kyrkoherdar till de regala gällen och bevakade kronans intressen vid fartygsstrandningarna. Vid utskrivningsmötena sökte han besätta ödegårdarna med bonddrängar, mönstrade trupper och lät varje år reparera vägarna i länet. Om sina »sju års svåra förrättningar» i Skåne berättade han utförligt i sin ämbetsrapport den 13 maj 1708. F. hade emellertid stora svårigheter att kontrollera de tjänstemän, som skulle utföra hans uppdrag, och av Stenbocks rapport 1708 framgår, att talrika övergrepp förövats mot allmogen under de förflutna åren. Mot F. själv riktades inte någon anmärkning, men att kontrollen från hans sida varit slapp framgår av, att en befallningsman och en länsman fått behålla sina tjänster, trots att det tidigare bevisats, att de bestulit kronan. F. åberopade som ursäkt, att svårigheterna varit »mångahanda, medhjälparna däremot få och arbetet mycket». Han vidtog flera åtgärder för att stävja oredligheten, frågade allmogen vid utskrivningarna om de hade några klagomål att framföra mot sina befallningsmän och uppmanade sina tjänstemän att inte pålägga befolkningen några godtyckliga skatter. Han tycks emellertid ha saknat tillräcklig kraft och auktoritet för att skydda befolkningen mot olaga utpressningar.

F. stod i gunst hos Magnus Stenbock, som redan i mars 1704 anhöll om generalmajors titel för F., »som mig första gången musköten i handen satt». Han utnämndes till landshövding i Älvsborgs län i december 1708 men kvarstannade i Skåne ytterligare ett år. Under sin korta vistelse i Vänersborg tog han livlig befattning med de ryska krigsfångar, som 1709 förflyttats till länet. I januari 1711 kunde han berätta om en farsot, som nått Lerums och Björlanda byar genom hemvändande båtsmän från Karlskrona och som redan krävt människoliv. Det var böldpesten, som börjat härja i hans län, och han lovade att noga följa de utfärdade förordningarna.

I augusti 1710 förflyttades F. som landshövding till Hallands län och befordrades samtidigt till generalmajor samt upphöjdes i friherrligt stånd. Först i juli 1711 anlände han till Halmstad. Här måste han genast gripa sig an med den besvärliga uppgiften att utskriva manskap och anskaffa proviant till den svenska armé, som låg posterad vid den norska gränsen. Han klagade bittert över alla trupptransporterna, som utarmade bönderna, förstörde deras kreatur och lade gårdar öde. Han begärde förbud mot officerarnas friskjutsar, som utgjorde en stor oförrätt mot allmogen, och lättnader i soldatinkvarteringarna. En följd av kriget var också de flyktingskaror, som sökte sig från Bohuslän till hans provins, och F. lät insamla medel till »de fattiga och fördrivna» liksom också till de svenska krigsfångarna i Ryssland genom insamlingar och kollekter i kyrkorna.

Arméerna krävde ständiga kompletteringar i manskap och utrustning. I mars 1712 förhandlade F. med den halländska adeln om uppställande av ett dragonregemente, samtidigt som han genom utskrivningar lät uppställa ett infanteriregemente. Hallands aderton gästgivare måste betala dryga kontributioner liksom städernas borgare. Ett gott tillskott till regementena fick han genom krigsfångar, som togos i slaget vid Hälsingborg. Efter konungens hemkomst ställdes krav på ytterligare militära prestationer av länet, och F. var under de följande åren ständigt sysselsatt med rekryteringar, utskrivningar och mönstringar. Efter Karl XII:s död och krigens slut vidtog arbetet med att hemförlova trupperna och likvidera med allmogen om skjutsar och inkvarteringar, och F. ivrade för att de uttagna bondesoldaterna snarast skulle »lösgivas» för sina hemmans »kultur». Han övervakade båtsmansindelningen i länet 1720, lät reparera vägar och broar och återställde provinsen på fredsfot. Hans sista insatser gällde avhjälpandet av den nöd, som uppstått genom missväxten under åren 1726–27. F., som en längre tid plågats av sjukdom, anhöll i oktober 1727 om avsked med pension för att bättre vårda sin hälsa och föreslog kommerserådet friherre Gabriel Gyllengrip till sin efterträdare. Han hann dock inte avgå utan avled i sin tjänst följande år.

F. var genom nit, obesticklighet och kungalydnad en god representant för den sista generationen av stormaktstidens militära och civila ämbetsmän. Han delade deras intresse för rangstrider och brottades liksom de flesta av dem hela sitt liv med ekonomiska bekymmer. Under sin vistelse i Skåne arrenderade han kungsgården Smedstorp i Ingelstads härad. I likhet med den övriga ämbetsmanna-adeln intresserade han sig livligt för kreatursskötsel och stallade långt över hundra oxar åren 1702–08. Han hade svårt att utfå lön, och flyttningarna till Vänersborg och Halmstad drogo stora kostnader, varjämte han under missväxttiderna var underkastad daglig gästning i sitt hem. Då han verkställt stora reparationer på Smedstorp, befriades han från arrendeavgiften 1708. Under guvernörstiden i Halmstad arrenderade han kungsladugården Biskopstorp i Halmstads härad. Gården var enligt F. förfallen och saknade torpare och dragdjur, och han bad därför om ett sänkt arrende, för att hans döttrar »kunde ha något att luta sitt huvud under, medan jag eljes varken hus eller fast gods å något ställe själv äger».

Författare

Alf Åberg.

Arkivuppgifter

Ett flertal strödda brev från F. finnas i Uppsala universitetsbibliotek, däribland 14 st. till J. A. Meijerfelt. I Lunds univ.-bibliotek finnas 5 brev 1702–03 från F. till Margareta Barnekow, f. von Ascheberg, De la Gardieska saml.: Barnekow 4.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Skrivelser till Karl XII, Biographica, Arméns meritförteckningar, Administrativa handl. rör. armén: Drottningens livreg. till fot 1694–1705, Guvernörens över Skåne skrivelser till K. M:t 1700–08, Landshövdingens över Älvsborgs län skrivelser till K. M:t 1709–11, Landshövdingens över Hallands län skrivelser till K. M:t 1711–28, Statskontorets skrivelser till K. M:t 1687 och 1726, RA; Likvidationer, KA; Rullor, Generalmönsterrullor, KrA; Tyska förs:s i Stockholm dopbok 1662, vigselbok 1682, SSA; Skånska generalguvernementskansliets arkiv: koncept till utgående skrivelser 1700–07, Landsarkivet i Lund. — Karl XI:s almanacksanleckningar, utg. av S. Hildebrand (1918). – S. P. Bexell, Hallands historia och beskrifning, 1 (1817–18), s. 308; O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart 1660–1720 (1945), s. 225; A. Cronholm, Skånes politiska historia, 2 (1851), s. 388, 407; K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid (1889), s. 11 f.; O. Mannerfelt, Anteckningar om Kongl. Elfsborgs regemente 1680—1815 (1887), s. 31; C. G. [von] Plåten, Kungl. Skånska dragonregementets historia, 2 (1911); W. Ridderstad, "Gula gardet" 1526–1903 (1903); F. Wernstedt, Kungl. Svea livgardes historia, 4. 1600–1718 (1954); A. Åberg, Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658–1700 (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Faltzburg (von), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-05-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15130
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Faltzburg (von), urn:sbl:15130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-05-11.