Wolmar Farensbach

Född:1586-02-09 – Lettland (i Neuenburg i Kurland)
Död:1633-05-21 – Tyskland (i Regensburg)

Äventyrare


Band 15 (1956), sida 363.

Meriter

Wolmar Farensbach, f. sannolikt 9 febr. 1586 på Neuen-burg i Kurland, d. (avrättad) 21 maj 1633 i Regensburg. Föräldrar: krigsöversten Jürgen Farensbach och Sophia von Fircks. Elev vid lutherska skolan i Dorpat; åtföljde fadern i fält 1602; kommendant på Wolmar 1607 och Riga 1608; guvernör över polska Livland 1 sept. 1611; svor trohetsed till svenske konungen sannolikt dec. 1616; hertig Vilhelms guvernör över Kurland 1 april 1617; åter i polsk tjänst hösten s. å.; därefter omväxlande i polsk, siebenbürgisk, venetiansk, fransk, kejserlig och svensk tjänst; sv. sändebud till Siebenbürgen 1628.

G. m. Agnes von Eberstein (F. gifte sig 1610, men det är ej bekant, om det var med Agnes von Eberstein eller om hon var hans maka i ett senare gifte).

Biografi

F:s fader var protestant och uppfostrade sin son i den lutherska läran. Redan 16-årig började F. sin militära bana på den polska sidan i kriget mot Sverige. Han försvarade 1607 tappert Wolmar mot Jesper Matsson (Kruus) och utmärkte sig i striderna kring Pernau och Dünamünde 1609. F:s karriär främjades av, att han genom sin maka blev befryndad med den mäktige polske överbefälhavaren Chodkiewicz. Hösten 1611 blev F. guvernör över polska Livland men missbrukade sin ställning. Genom sin maktlystnad och självrådighet kom han på kant med det inflytelserika borgerskapet i Riga och väckte konung Sigismunds misstroende. Konungen beslöt alt avsätta F. från guvernörsposten, ett beslut som dock ej verkställdes. F:s position stärktes, sedan han plötsligt övergått till katolicismen och gjort sig känd som en fanatisk renegat. Han lyckades för en tid återvinna Sigismunds ynnest, dock utan att uppge sin självständiga politik, som syftade till ett alltmera vidgat inflytande i Livland. Tvisterna med rigaborgarna fortsatte, och F. demonstrerade öppet sitt missnöje med Sigismund genom att med egna trupper besätta de båda fästningarna Dünamünde och Neuermühlen, som konungen vägrat att upplåta åt honom.

F:s fördomsfria maktsträvan drev honom snart in på förrädiska underhandlingar med svenskarna och med hertig Vilhelm av Kurland, som vid denna tid var inblandad i en allvarlig tvist med polackerna. Förmedlare mellan den svenska regeringen och F. voro främst Adam Schraffer och Bernhard Helffrich. På svensk sida ägde man en ingående kännedom om F. Det förtjänar påpekas, att denne här hade frändskapsanknytningar; en halvsyster till honom, Sofia von der Recke, var sålunda förmäld med Casper von Tiesenhausen, som tidigare varit gift med Axel Oxenstiernas faster Märta Gabrielsdotter (Oxenstierna). Rikskanslerns karakteristik av F. 1616 är säkerligen grundad på goda källor. F. vore »en slett, privat, geldhbundhen karl, aff inge egne medell, aff ingen stat, aff inted anseendhe heller myn-digheett, den där anten med rådh heller dådh någott förmå i Lijfflandh sedhan i Polneske chronan» (AOSB, 1:2, s. 278). I ledande kretsar på svensk sida betraktade man honom därför från början med stor misstro men ville ej avvisa en möjlighet att utnyttja honom för den länge förberedda men av hänsyn till det pågående ryska kriget uppskjutna brytningen med polackerna. F. erbjöd svenskarna Dünamünde, som var den naturliga infallsporten mot Riga. I gengäld krävde han pengar och krigsfolk samt ställningen som generalfältöverste och ståthållare över Livland. Sannolikt i dec. 1616 undertecknade han sin trohetsed till Gustav Adolf. Då hertig Vilhelm i april 1617 tvingades att lämna Kurland, utnämnde han F. till sin ställföreträdare och guvernör. Denne lät omedelbart besätta de kurländska fästningarna Windau och Goldingen. I juni s. å. mottog han svenska trupper i Dünamünde. Kontakten med F. blev utgångspunkten för en begränsad militär aktion i Livland på sommaren s. å.; med F:s hjälp lyckades det den svenske överbefälhavaren Nils Stiernsköld att varaktigt erövra Pernau. F. kom att för en kort tid spela en betydelsefull roll i de svenska krigsrådsöverläggningarna där. Resultatet av dessa blev att han själv återvände till Dünamünde, medan Stiernsköld kvarstannade i Pernau.

F. ville synbarligen ej dra konsekvenserna av sitt förräderi och stödja en svensk aktion mot Riga. Hans konspirationer hade äventyrat hans ställning i Polen. Borgerskapet i Riga kände sig dödligt hotat av de svenska trupperna i Dünamünde. En polsk styrka under Kristoffer Radziwill hotade F. Denne ansåg sig ej ha vunnit de favörer, om vilka han gjort sig förhoppningar genom anslutningen till svenskarna. Försiktigt återknöt han till polackerna. När det i sept. 1617 blev uppenbart, att han övergett den svenska saken, kom detta för svenskarna knappast som en överraskning; hans »underliga huvud» hade som nämnts alltid ingett dem misstro.

F:s »dubbla förräderi» innebar för honom stora personliga risker. Borgerskapet i Riga väckte process mot honom för hans konspirationer med svenskarna, och endast tack vare sina gamla inflytelserika förbindelser vid det polska hovet lyckades det F. att bli frikänd i rättegången i Warszawa.

F:s fortsatta liv är en enda vävnad av brokiga äventyr. Han deltog i det polska fälttåget mot Turkiet, togs 1620 tillfånga och hölls två år inspärrad i Blå tornet invid Konstantinopel. F:s vidsträckta relationer kommo honom emellertid väl till pass. På framställning av den engelske ambassadören i Turkiet Thomas Roe befriades han 1622 nr fängelset. Han kvarstannade för en tid i den turkiska huvudstaden, nu som förespråkare för polackernas fiende Bethlen Gabor i Siebenbürgen, med vilkens agent, Henrik Matthias von Thurn, F. trätt i förbindelse. Under några år tjänade han Bethlen Gabors intressen, bl. a. som medagerande i dennes giftermålshandel med prinsessan Katarina av Brandenburg.

Snart erbjöd emellertid F. sina tjänster åt nya herrar. Efter ett dunkelt mellanspel i venetiansk och fransk tjänst återfinnes han som överste i Wallensteins armé. Han blev i den egenskapen 1626 tillfångatagen av den protestantiske fältherren Ernst av Mansfeld och överlämnades av denne till den danske konung Christian IV, vilken i sin tur överantvardade honom till Gustav Adolf. F. fördes till Sverige och insattes på Gripsholms slott men blev snart till följd av Bethlen Gabors i sammanhanget svårförklarliga intervention frigiven och kunde i okt. 1626 vända tillbaka till Tyskland. Han återinträdde där i Wallensteins tjänst — för att ej långt därefter ånyo falla i danskarnas händer, denna gång dock blott för en kortare tid. Det är ej förvånande att finna F. mer eller mindre invigd i sin herres dubbelbottnade politik. Han var ej blott ett redskap för Wallensteins flottplaner utan även engagerad i dennes strävanden att splittra de båda nordiska huvudmakterna. F:s hänsynslösa självhävdelse förde honom emellertid i konflikt med Wallenstein, vilken ej kunde godkänna de pressande kontributioner, som han självrådigt pålade invånarna i Schlesien. I den nordiska politiken fullföljde F. sin egen linje. Han utnyttjade sina gamla kontakter med Gustav Adolf och erbjöd denne att söka vinna Bethlen Gabor som bundsförvant i kriget mot Polen. Resultatet blev att den svenske konungen, som i slutet av 1628 personligen sammanträffade med F. i Preussen, avsände denne som utomordentligt sändebud till Siebenbürgen. Beskickningen, som för övrigt förde F. även till Nederländerna, Paris, Schweiz, Mantua och Venedig, blev utan resultat; Bethlen Gabor förrådde t. o. m. för kejsaren F:s uppdrag, som därmed blev bekant även för polackerna. Med oförrättat ärende måste F. återvända till Sverige, där under tiden hans maka åtnjutit stor gästvänskap. Misslyckandet undergrävde självfallet hans aldrig starka ställning. På sommaren 1630 lämnade F. landet på väg till Tyskland, bistod en tid skotten James Hamilton, som värvade trupper för svensk räkning, och kom i det sammanhanget också till England. Han tröttnade dock snart på sitt uppdrag, började konspirera med de kejserliga mot svenskarna och vann småningom som överste och chef för ett infanteriregemente anställning i Tillys armé. F:s häftiga lynne och opålitlighet bragte honom nu definitivt i fördärvet. Han råkade i tvist med kommendanten på Ingolstadt och tvekade då ej att som så många gånger förut försöka knyta an till fienden. På order av kurfurst Maximilian av Bayern blev F. 1633 insatt i fängelse. Denna gång hjälpte ej hans vältalighet och förhandlingsskicklighet. Efter ett års fängelse blev F. under dramatiska omständigheter avrättad i Regensbürg.

F. är en av sin tids mest äventyrliga och hänsynslösa lycksökare, fullständigt samvetslös, då det gällde att tillgodose sina egna intressen. Han var en extrem representant för de baltiska adelsmän, som under striderna mellan Sverige och Polen förlorade sina ärvda godsbesittningar och därmed den djupare känslan för all slags politisk och religiös samhörighet. Trots sin äventyrlighet och opålitlighet saknade han dock ej vissa positiva egenskaper. Nils Ahnlund, som ägnat en ingående studie åt F:s levnad, framhåller, »att hans obestridda, svåra moraliska lyten parats med talangfullhet, energi och tapperhet». Ett tilltalande drag i F:s stormiga liv är det vackra förhållandet mellan honom och hans maka Agnes von Eberstein.

En mindre rest av F:s papper har efter växlande öden hamnat i Skoklostersamlingen, numera i Riksarkivet. I detta arkiv finnas likaledes några brev från F. till Gustav Adolf (skrivelser till Kungl. Maj:t„ Transsylvanica) och till Axel Oxenstierna.

Författare

Bertil Broomé.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor (utom ovan nämnda) : Riksreg., P. Sondén, Biografiska notiser frän 1600-talet, 1—2, RA. — Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:2 (1896), 1:4 (1909), 1:5 (1915), 1:6 (1918), 1:9 (1946), 2:1 (1888),. 2:3 (1890), 2:5 (1893), 2:9 (1898), 2:10 (1900); Svenska riksrådets protokoll, 1 (1878), 2 (1880). — N. Ahnlund, Krigare, diplomat och statsfånge (Personhist. tidskr., 19, 1917; omtryckt i dens., Storhetstidens gryning, 1918); dens., Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); dens., Axel Oxenstierna intill Gustaf Adolfs död (1940); B. Broomé, Ett bidrag till kännedomen om Volmar Farensbachs papper (Personhist. tidskr., 47, 1949); dens., Nils Stiernsköld (1950); H. Hall-wich, Funf Biicher Geschichte Wallensteins, 2, 3 (1910); J. Kordzikowski, Aus den Studien im Rigaschen Stadtarchiv (Sitzungsberichte der Gesellschaft fiir Geschichte und Altertumskunde der Ostseeprovinzen Russlands, 1913); R. Lilje-dahl, Svensk förvaltning i Livland 1617—1634 (1933); A. Seraphim, Der Kurländer Wolmar Farensbach (E. und A. Seraphim, Aus der kurländischen Ver-gangenheit, 1893); Sveriges krig 1611—1632, utg. av Generalstaben, 2—6 (1936— 39); C. Wibling, Sveriges förhållande till Siebenburgen 1623—'1648 (1890), s. 30..



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wolmar Farensbach, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15147, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15147
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wolmar Farensbach, urn:sbl:15147, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se