Meriter

Favén, Yrjö Antti, f. 20 maj 1882 i Helsingfors, Finland, d. 17 okt. 1948 i Stockholm (Finska förs.). Föräldrar: universitetslektorn Oskar Favén och Ida Bertha Hildegard Hjelt. Mogenhetsex. vid Finska reallyceet, Helsingfors, 1900; studier vid Helsingfors' universitet under, två år; konststudier vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1900–01; erhöll Hovingska resestipendiet 1902; bosatt i Paris 1902–13, studieresor dit 1930 och 1936; erhöll finska statens resestipendium 1905 och 1909 och ånyo Hovingska stipendiet 1910; 1:a pris i finska statens tävlan i figurmåleri s. å.; deltog i utställningar av finsk konst i Köpenhamn 1919, i Stockholm 1929, i Kiel s. å., i Milano och Rom 1937, i Göteborg 1939; deltog i utställningar av finsk grafik i Budapest och Wien 1937; överflyttade till Sverige 1939 och bosatt i Stockholm till sin död; retrospektiv utställning i Akademien för de fria konsterna i Stockholm sommaren 1940; utställde i Mässhallen i Stockholm aug. 1941; separatutställning i Galerie Moderne mars 1943; svensk medborgare 25 okt. 1946. – Figur-, landskaps- och porträttmålare samt tecknare och grafiker.

G. 1917 (skilsmässa) m. Maria Vivica Scalon.

Biografi

Antti F. hörde till den konstnärstyp, som med utomordentlig lätthet och snabbhet lärde sig att tekniskt behärska måleriets uttrycksmedel. Samtidigt som han bedrev universitetsstudier, gick han på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors, och redan två år efter sin studentexamen ställde han 20 år gammal ut sina första arbeten och ansågs tillräckligt kvalificerad för ett konstnärsstipendium. Denna brådmogenhet var synbarligen ett släktdrag. F:s släkting Aukusti Uotila, som dog redan 1886 vid tjugoåtta års ålder, var en av de friskaste målarbegåvningarna i dåtida finsk konst. Av Uotilas franska arbeten – han vistades i Frankrike samtidigt som många av de svenska opponenterna – fick F. säkert redan i barn- domen bestående intryck. Det var också till Paris, som F. själv förlade sina studier, då han 1902 fick det Hovingska stipendiet. Han stannade där till året före det första världskrigets utbrott, och flera av hans konstnärligt starkaste arbeten utfördes då. Den unge skandinaven ställde också ut på Salongen i Paris, blev en uppmärksammad och uppskattad porträttmålare, inte minst inom den franska societeten.

Den långa Frankrikevistelsen gav F:s konst en påfallande internationell prägel, mindre vanlig bland dem av hans jämnåriga finska målarkamrater, som blivit kända i Sverige. Medan de särpräglade finska målarna i den s. k. Novembergruppen, bland dem Tyko Sallinen, Alvar Cawén och Marcus Collin, trots kontakt med Paris och franskt konstliv, trots drag av både expressionism och kubism, aldrig lättade på den finska tyngden i kolorit och teckning, förblev F. i sin konst en renodlat kosmopolitisk naturalist, t. o. m. när han tog upp ett så nationellt tema som grupporträttet av Gustaf Mannerheim på inspektion vid fronten tillsammans med sina generaler, en målning som F. lär ha påbörjat redan 1920, men som målades färdig i Stockholm krigsvintern 1940.

Under Parisåren kom F. i kontakt med flera svenska och skandinaviska konstnärer, bland dem Ivar Arosenius och Christian Krogh. Av övriga svenskar i Paris vid denna tid kom särskilt Sven Boberg att stå F. nära, och deras vänskap varade i många år. I Paris utförde F. bland annat den stora figurkompositionen »Schackspelarna» (1912–13). Han gjorde otaliga skisser på det berömda Café de la Régence, där schackspelare från alla håll brukade råkas. I denna stort upplagda målning (3,5 X 2,5 m.) visar F. prov på den skarpa karakteriseringsförmåga, som utmärker hans talrika porträtt och som under många år kom att göra honom till Finlands mest anlitade och uppburne porträttmålare.

Både Ateneum i Helsingfors och Åbo konstmuseum ha i sina samlingar virtuosmässigt utförda porträttkompositioner redan från åren 1905–07 (»Två damer», Helsingfors, »Mina tre bröder», Åbo). Det är få av Finlands prominenta personligheter från 1900-talets första decennier – inom politik, konst och vetenskap – som inte ha suttit modell för F. Han har målat flera av det självständiga Finlands första statsöverhuvuden, K. J. Ståhlberg, Pehr Evind Svinhufvud, Kyösti Kallio och Gustaf Mannerheim, diktarna Eino Leino och Bertel Gripenberg, av vilka särskilt det av Eino Leino framstår som ett betydande verk, hållet i svartgrå och bruna toner, men ändå intensivt och brännande som uttryck för en lidelsefull diktarsjäl, en karakteristik som ligger ovanför det realistiska planet. Tonsättaren Jean Sibelius var en annan av hans berömda modeller. F. berättar från Sibelius' sittningar, att denne ville avbryta arbetet på porträttet, därför att han sett sig själv i spegeln och fann sitt eget ansikte så fruktansvärt brutalt.

År 1930 utförde F. det bekanta porträttet av konung Gustav V för Ehrensvärdsällskapets stora festsal på Sveaborg. Porträttet visades i Galerie Moderne i Stockholm i november 1930, innan det sändes över till Sveaborg, och detta beställningsarbete var säkerligen en av orsakerna till, att F. senare, vinterkrigsåret 1939, lämnade Finland för att slå sig ned i Sverige med förhoppning om, att han här skulle kunna finna arbetsuppgifter, som svarade mot hans speciella begåvning. Innan han definitivt flyttade till Sverige, hade han också utfört ett annat porträtt av en av det svenska kungahusets medlemmar, nämligen prinsessan Ingeborg.

När F. i juni 1940 hade sin stora retrospektiva utställning i konstakademien, öppnades den under högtidliga och officiella former av stadsfullmäktiges dåvarande ordförande Fredrik Ström. Ursprungligen hade utställningen varit avsedd att visas i Blå Hallen i Stadshuset som ett led i Finlandshjälpen, men denna plan kunde inte genomföras. I F:s gamla hemland rådde ganska stor animositet mot konstnären för hans emigration; F. å sin sida understödde hjälpaktionerna för Finland genom att låta intäkter för försäljning av konstverk gå till Finlandshjälpen.

I Stockholm hyrde F. en ateljé vid Värtavägen med utsikt över Ladugårdsgärde. Från ateljéns fönster kunde han studera molnen, det motiv som, vid sidan av de porträttbeställningar han fick också i Sverige, intensivt sysselsatte honom under hans sista år. Han var helt besatt av sina molnkompositioner, belånade sina tidigare arbeten för att kunna måla »molntavlor». Dessa bilder ha ibland jämförts med prins Eugens molnstudier, men med den skillnaden att F. mera eftersträvade koloristiska lösningar av problemet än monumentalt-arkitektoniska. F:s utställningskollektion i Mässhallen 1941 utgjordes uteslutande av molnlandskap.

F. målade också ett stort antal kvinnoporträtt, fast de i karakteriseringens skärpa inte nå upp till mansporträtten. Han lär ha framkastat idén om ett slags nationellt kvinnoskönhetens pantheon, där ett lands skönaste kvinnor skulle vara representerade genom porträtt, utförda vid den tid i deras liv, då de tedde sig som mest tilldragande. Han sade en gång i en tidningsintervju beträffande kvinnoporträtt: »Jag skulle vilja likna henne (kvinnan) vid en sommarhimmel, över vilken molnen ständigt draga fram. Ett moln har alla moln i sig, och en kvinna har på samma sätt om inte alla så dock minst tio kvinnor inom sig och i sitt utseende». Uttalandet röjer en sällsam, nästan vegetativ inställning till motivet, och en viss brist på innerlighet i karakteriseringen kunde bli följden av denna litet kyliga estetiska värdering av kvinnan som konstnärligt objekt. Det intimt personliga kommer i F:s kvinnoporträtt mindre till sin rätt än det parant generaliserande.

I virtuosmässigt kunnande hade F. beröringspunkter med Zorn, men kanske ännu mer med anglosachsaren Sargent. I likhet med dem var han under en lång period »officiell» porträttmålare och målare av societetsporträtt. Han kunde underhålla modellerna briljant under sittningarna, som sällskapsmänniska var han mycket uppskattad för sina kvickheter, som voro eleganta, avslöjande och träffande, men aldrig elaka. Men mycket av det han målade stannade ändå vid ytan, hans porträtt ge inte tillräckligt ofta intryck av fördjupat intresse för personen. Det blir mera arrangemang än engagemang. Det var de komplicerade konstnärspersonligheterna, som lockade fram det bästa i hans eget konstnärsskap. Han kunde här nå resultat som håller, bland dem ett dubbelporträtt av den ryske målaren Ilja Repin och dennes dotter och det redan nämnda porträttet av Eino Leino.

F. kunde alltså bli intensivt gripen av en människas personlighet, och då kommer det också fram i hans måleri. Man kan emellertid i F:s egen karaktär finna förklaringar till den avmätthet i fråga om känsla, som framträder i så många av porträtten. F. hade lätt för att vinna vänner – och behålla dem – men han var ingen familjemänniska. Hans äktenskap var kortvarigt och barnlöst, han hade tre bröder, men han talade sällan om dem och stod dem inte nära. Varmast, känslomässigt uppfattat, var han när han fick förbli halvt anonym. Det var för honom en självklar sak att hjälpa sina konstnärskamrater under tider, då han själv var framgångsrik, och han gjorde det ytterst diskret och osjälviskt. Måttfullheten i hans karaktär gjorde sig också gällande i hans materiella livsföring; han var lika försiktig med mat och dryck som med att fälla omdömen om andra. Han hade en naturlig dragning till elegans, och det är betecknande för honom, att han hade ridning och gymnastik som hobbies.

Sedd i ett vidare perspektiv torde F. framstå som bättre tecknare än målare. Som karikatyrtecknare kunde han vara överdådig, värd att nämnas i bredd med Europas bästa karikatyrister, och i Finland fanns ingen medtävlare i genren. Hans stora tekniska säkerhet gjorde det möjligt för honom att med antydningar träffa det karakteristiska för sina modeller. Hans linje har en sällsynt spänst och livfullhet. Under senare år ansåg han dock själv, att karikatyren inte var någon värdig konstform – kanske därför att han själv var så litet elak – den gjorde våld på sanningen, och i Sverige var det egentligen bara hans privata vänner, som fingo se prov på denna sida av hans kunnande. Han avvisade ett anbud om publicering av ett album med reproduktioner av sina karikatyrer, fast han genom ett sådant album skulle ha varit i tillfälle att bli känd för anglosachsisk publik.

F. blev svensk medborgare, men samma uppskattning som han hade fått som konstnär i sitt födelseland fick han inte uppleva här. Han fick visserligen också i Sverige hedrande porträttbeställningar – bland dem porträttet av Fredrik Ström, som utfördes i två versioner 1942, av vilka det ena finns i Stadshuset i Stockholm, och porträttet av kammarrättsrådet Conrad Carleson, färdigt i december 1944 och uppsatt i Sveriges litografiska tryckeriers direktionsrum – men kritiken ställde sig i allmänhet hövligt reserverad till hans konst, då den inte var rent kallsinnig. Han blev djupt sårad över att bli förbigången vid en utställning av finsk konst i Nationalmuseum under kriget. Hans öde var inte olikt andra konstnärers, som haft både Finland och Sverige som hemland under tidigare epoker – man kunde nämna G. W. Finnberg eller R. W. Ekman. I en modern tids hovsammare form fick F. efter uppskattning och framgång dra sig fram under ekonomiska svårigheter. Men han var för stolt för att utföra porträttbeställningar till andra pris än sina egna och avstod hellre helt och hållet från uppdragen. I stället gick han upp i sina helt människotomma landskap med dominerande molnhimlar. F. beklagade sig aldrig, han förklarade att han trivdes bra i Sverige, men besvikelsen över att han inte lyckades slå igenom i sitt nya hemland, så som han hade hoppats, präglade dock hans sista år. – Efter eldbegängelse i Stockholm fördes den finsk-svenske konstnärens stoft till Helsingfors. Han begravdes sedan i Kylmäkoski.^[1]

Författare

Brita Knyphausen.

Källor och litteratur

Källor: A. Favén, Tjugutre porträtt (med inledn. av A. Gabriels; Helsingfors 1930); Brita Knyphausen, Yrjö Antti Favén (Svenskt konstnärslexikon, 2, 1953); L. Wennervirta, Finlands konst (1926). – Tidningsartiklar och personliga meddelanden.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Yrjö Antti Favén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15158, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Knyphausen.), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15158
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Yrjö Antti Favén, urn:sbl:15158, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Knyphausen.), hämtad 2024-11-06.