Biografi

Fellman, finländsk släkt, sannolikt ursprungligen österbottnisk. Dess två första medlemmar voro Simon Olai, kapellan i Närpes vid tiden för Uppsala möte 1593, och hans bror Jacob Olai (anges ha dött 1615), kapellan i Storkyro (Vasa län), sedan 1581 kyrkoherde i Ijo (Uleåborgs län). Den sistnämndes son Mansuetus Jacob i (anges 25 juni 1651 ha dött »för någon tid sedan») efterträdde fadern som kyrkoherde i Ijo 1616, blev kyrkoherde i Paldamo 1620 men avskedades för fylleri m.m. 1628. Han blev dock senare predikant i Sotkamo (Uleåb.) 1630 och dess förste kyrkoherde 1647. Hans son Esaias Mansueti Fellman (f. 1620, d. 1697) blev präst i Lappmarken 1648, där han och efterkommande, med korta avbrott, verkade till 1832, alltså i nära 200 år. Esaias Mansueti var född i Ijo, varför han själv även kallade sig Ijander, Ijåander och stundom Bothniensis. Han blev student i Åbo 1648 och förordnades av biskop I. Rothovius s.å. att, jämte Jacobus Erici Lapodius, tjänstgöra i Kemi Lappmark. Regeringen hade då låtit där bygga kyrkor i Enare och Kemijärvi. E. M. F. stationerades på förra stället, Lapodius på det senare. I grunden voro lapparna ännu hedningar, men de båda prästerna ägnade sig med stort nit åt omvändelsearbetet och sökte därjämte lära lapparna finska, så att de skulle kunna läsa finska läroböcker i kristendom.E. M. F. bodde mitt i församlingen, vid Kolmakangasjavre. Då Lapodius dog 1660, flyttade han till Kemiträsk, mycket saknad i Enare, där en »vacker början» gjorts. Han bestred nu en tid ensam tjänsten i Lappmarken och reste vintertiden mycket omkring, varemot lapparna sommartiden skulle infinna sig vid kyrkan i Kemiträsk. År 1669 fick Esaias Mansueti en ny medhjälpare i Gabriel Tuderus, som blev kapellan i Enare. Vid rannsakning 1687 i rikets lappmarker befunnos lapparna i Enare och omgivande trakt stå mycket högre än annorstädes. Efter 49 års arbete i höga Norden dog E. M. F. i Kemijärvi 1697. Om sin verksamhet har han efterlämnat anteckningar, delvis tr. i Suomi 1846. I Kemijärvi gifte han sig med Lapodius' änka Anna Hansdotter (d. 1707). De hade två döttrar, döda unga, och sonen Esaias F. (f. 1675, d. 1736), som blev kapellan i Kemiträsk 1698. Av dennes söner blev Esaias F. (f. 1700, d. 1756) fil. magister primus i Åbo 1729, kyrkoherde i Limingo (Uleåb.) 1749 och prost, medan den yngre sonen Nils F. (f. 1718, d. 1799) blev kyrkoherde i Sodankylä (Uleåb.) 1764, i Uleåborg 1768 och prost, sedan kyrkoherde i Limingo 1779 och kontraktsprost. Han skrev en beskrivning om församlingarna i Kemi lappmark och kapellgället i Kemiträsk, tryckt 1906 av Jacob F. (d. 1875; se nedan s. 577).

Nils F:s två söner bildade var sin släktgren. Den äldre Esaias F. (f. 1745, d. 1819) blev magister i Åbo 1766, kyrkoherde i Rovaniemi (Uleåb.) 1785, jubelmagister 1819 och s.å. prost (se vidare A nedan). Yngre sonen Jacob F. blev handels- och rådman i Brahestad (se vidare nedan under B).

A. Äldre grenen. Prosten E. F. (d. 1819) hade tre söner, som blevo köpmän och sjöfarande i Uleåborg (jfr Halila); även hans fjärde son kapellanen i Limingo Nils F:s (f. 1774, d. 1832) avkomlingar slogo sig ned som affärsmän där; en av dessa grenar lever (se släkttavlan). Prostens yngste son Jacob F. (f. 1795, d. 1875) blev kyrkoherde i Utsjoki och Enare (Uleåb.) 1819, i Lappajärvi (Vasa län) 1833, titulär prost 1842, tjänstledig 1873. Han hade studerat i Åbo som ung men måst avbryta studierna på grund av faderns död 1819. Som kyrkoherde i Utsjoki, en ansträngande befattning, utvecklade J. F. en ovanlig verksamhet. I stället för att – såsom dittills skett vid själavården med lapparna i Finland – använda tolk lärde sig J. F. själv lapska, predikade på detta språk och skrev en lapsk a-b-c-bok (manuskriptet förkommet). Han började även översätta evangelierna till lapska och utgav ett prov därav vid prästmöte i Åbo. Slutligen översatte han katekesen till lapska, vilket arbete han dock först 1856, på egen bekostnad, kunde utgiva. Han var den förste, som i skrift använde den dialekt, som talas i finska Lappmarken. Även om församlingens materiella intressen vårdade han sig med stor omsorg. Han publicerade en uppsats »Om hushållningen i Utsjoki» (Finska hushållningssällskapets underrättelser 1826). Starkt vetenskapligt intresserad förde J. F. anteckningar om alla förhållanden i Lappmarken: etnografiska, arkeologiska, filologiska, naturalhistoriska. Sonen presidenten N. I. F. (se nedan) utgav 1906 J. F:s »Anteckningar under min vistelse i Lappmarken» (1–4), kompletterade med »Handlingar och uppsatser angående finska Lappmarken och lapparne» (1–4, 1910–15). I ryska publikationer (Bulletin de la Société impériale des naturalistes de Moscou) offentliggjorde J. F. botaniska studier rörande Lappmarken (så i T. 8, 1831, om ryska Lappmarkens flora, och T. 8, 1835, om finska Lappmarkens). Efter flyttningen till Lappajärvi fick J. F. mindre tid att odla sina kulturella intressen. Han äktade 1835 Helena Augustina Tawaststjerna. J. F. hade fyra söner: 1) Carl Jacob F. (f. 1836, d. 1890), apotekare och industriidkare, vars gren fortlever i Finland. – 2) Abraham August F. (f. 1839, d. 1912), stabskapten, hovråd, gods- och sågverksägare, led. av lantdagarna 1891–97 (bankoutsk.); hans gren fortlever i Finland. – 3) Nils Isak F. (f. 1841, d. 1919), fil. magister (i naturvetenskap) 1864 i Helsingfors, sedan en framstående ämbetsman, slutligen senator och led. av Senatens justitiedepartement 1887 och president i Vasa hovrätt 1900–02 samt finsk adelsman (nr 275) 1902. Om hans tryckning av faderns skrifter se ovan. Hans ätt lever. – 4) Gustaf Esaias F. (f. 1843, d. 1916), likaledes en framstående ämbetsman, titulärt statsråd 1894, guvernör i Uleåborgs län 1897 samt senator och chef för Senatens kammarexpedition 1900–05. Även han adlades, 1904 (nr 279). Denna ätt fortlever också. Med rätta bära båda ätterna F. bl.a. Lapplands vildman i vapnet. En G. E. F:s sonson är Gustaf Yrjö F. (f. 1906), juris licentiat, vice häradshövding och vice verkst. direktör i Finlands industriförbund.

B. Yngre grenen. Prosten i Limingo Nils F:s (d. 1799, se ovan) yngre son Jacob F. (f. 1753, d. 1803) blev handels- och rådman i Brahestad. I gifte med Maria Freitag hade han två söner, bekanta som köpmän och donatorer i Brahestad, nämligen Johan F. (f. 1781, d. 1870) och Baltzar F. (f. 1789, d. 1862). Johan F. var först till sjöss, slog sig ned i Brahestad och idkade handel (burskap 1810) och rederi. Baltzar erhöll 1817 burskap där och arbetade tillsammans med brodern (Söderhjelm, s. 238 f.). De voro ogifta och bodde tillsammans. Firman Joh. Fellman blev stadens näst största, exporterade tjära och pottaska, importerade holländska kolonialvaror, porslin, salt och järn. År 1850, då Johan F. lämnade redarskapet, voro bröderna delägare i sex stora fregatter. Baltzar lämnade vid sin död 1862 en stor förmögenhet, överstigande 71,000 rubel, åt Johan. I enlighet med bådas intentioner bildade Joh. F. en fond för en borgar- och handelsskola i Brahestad genom gåvobrev 1863. Fonden ökades genom Johan F:s testamente och av hans arvtagare rådman L. F. Leufstadius och hade 1882 stigit till mer än en miljon mark, varför Brahestads borgar- och handelsskola nu kunde öppnas.

Släktens ofrälse grenar äro genealogiskt behandlade i A. Bergholms Sukukirja, 1 (1901), och Släktkalender, utg. av P. E. Gadd (Hfors 1949), och adelsgrenarna i T. Carpelans ättartavlor; släkten har även biografiskt behandlats i Finsk biografisk handbok (1, 1903) av Carpelan.

Författare

Bengt Hildebrand. O. Nikula.

Källor och litteratur

Källor (jfr även ovan): Album nationis ostrobotniensis, 1–4 (1946–49); Pehr Kalms brev till samtida, 1 (1914). – Affärsmän i Finland, 1, 3 (1930, 1936); H. J. Boström, Wasa hofrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän (1915); T. Carpelan, Finsk biografisk handbok, 1 (1903); dens., Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna, efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna (1942); J. Fellman, Anteckningar om Fellmanska slägten (1847); Finlands forstmäslare 1851–1931 (1931); Finlands jurister 1949 (1949); Finlands läkare jämte tandläkare, utg. av Hj. Bergholm (1917); Finlands ridderskaps och adels kalender, 1953, utg. av T. G, Aminoff; A. Halila, Oulun kaupungin historia, 2 (Uleåborg 1953); E. Haller, Svenska kyrkans mission i Lappmarken under frihetstiden (1896), s. 11, 53; F. Heikel, Johan och Baltzar Fellman (1887); dens., Johan och Baltzar Fellmans donationsbrev (1889); Kansallinen elämäkerrasto, 2 (1929); V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel, 1 (1889–91); A. J. Sjögren, Anteckningar om församlingarne i Kemi lappmark (1828); Gunnar Suolahti, Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen (1927); Alma Söderhjelm, Brahestad 1649–1899 (1911).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fellman, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. O. Nikula.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15238
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fellman, släkt, urn:sbl:15238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. O. Nikula.), hämtad 2024-04-16.