Hans Fersen, von

Född:1683-03-02 – Estland (i Reval/Tallinn)
Död:1736-05-25 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Arméofficer


Band 15 (1956), sida 673.

Meriter

5. Hans von Fersen, son av F. 4, f. 2 mars 1683 i Reval (huvudbanér i Riddarholmskyrkan), d. 25 maj 1736 i Stockholm (Jak.). Volontär vid Västerbottens reg. 1700; wachtmeister vid hertig Fredrik IV:s av Holstein-Gottorp drabantkår och kammarjunkare hos hertigen 1701; löjtnant vid Änkedrottningens livreg. till fot i Pommern 1 juli 1703; kapten där 15 mars (ej maj) 1705; major vid Norra skånska kavallerireg. 5 febr. 1710; generaladjutant vid bohuslänska armén (västgötaarmén) 15 febr. 1711; överste vid konung Stanislaws av Polen drabanter 10 juni s.å.; chef för Upplands (ej Skånska) ståndsdragonreg. 29 jan. 1712 (Defensionskommissionens fullmakt, konfirm.-fullmakt 30 april s. å.); sekundöverste vid Västgöta kavallerireg. 15 mars 1714 (Defensionskomm: s fullm., erhöll icke konfirmation), kvarstod där till 25 nov.; åter chef för Upplands ståndsdragonreg. 30 april s.å.; generalmajor av kavalleriet 29 april 1719 (jfr s. 674); guvernör över Narva 5 jan. 1720, men tillträdde ej; generallöjtnant 26 jan. s.å.; president i Svea hovrätt 21 (ej 28) juni 1731. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1713—14 (sekr. utsk.), 1719 (sekr. utsk.), 1720, 1723, 1726—27, 1731 (sekr. utsk.) och 1734 (sekr. utsk., mindre sekr. deputationen).

G. 22 maj 1715 i Stockholm m. grevinnan Eleonora Margaretha Wachtmeister af Mälsåker, f. 10 okt. 1684, begr. 23 dec. 1748 där (Ridd.), dotter av k. rådet fältmarskalken greve Axel Wachtmeister af Mälsåker och friherrinnan Anna Maria Soop af Limingo.

Biografi

F., som var född i Reval och vars antavla visar typiskt baltiska adelsnamn (jfr Personhist. tidskr., 1905, s. 20 ff.), synes tidigt ha tagits över till Sverige av fadern. Han vistades i Paris 1698—1700 (brev o. räkenskaper i Stavsundssaml., RA). F. började sedan sin militärbana som volontär vid faderns regemente, Västerbottens, år 1700 och togs snart ut i kriget. Sålunda var han med om övergången av Duna 9 juli 1701 (HH, 9, s. 376). Han blev s.å. 'wachtmästare' vid hertig Fredrik IV: s av Holstein-Gottorp drabantkår och hertigens kammarjunkare, något som tydligen för framtiden kom att spela en viss roll för F: s politiska orientering. Sedan hertigen stupat vid Kliszów 1702, överflyttades F. till Änkedrottningens livregemente i Stettin. Som kapten vid detta var han med i slaget vid Fraustadt 1706 och blev vid Kalisz i okt. s.å. svårt sårad, i det han fick »7 dödel. blessurer» (HH, 9, s. 376). Överstelöjtnant Zachris Franc meddelar i sina anteckningar (KFÅ, 1927, s. 47 f.), att då han själv efter affären vid Kalisz vistades sårad i Glogau i Schlesien, var F. där, han »också illa blesserat». De passerade där sin tid »i pina och värk tillsammans». F. fick sedan resa till »varma baden» för att kureras. Huruvida F. återvänt till hären i Polen synes vara ovisst. I varje fall var han från febr. 1710 major vid Norra skånska kavalleriet. Han tjänstgjorde därpå som generaladjutant vid bohuslänska eller västgötaarmén mot Norge. Konung Stanislaw, som förmodligen kände F. från Polen, kallade honom sommaren 1711 till överste för sina drabanter (HH, 9, s. 376). Stanislaw höll 1711—12 hov i Kristianstad. Rådet föreslog 6 juli 1712 F. till överste för Västgöta kavalleri med motiveringen, att han fått »farliga blessyrer» och vore »en av de skickeligste och exakteste» officerare, som man kunde åstunda. Emellertid blev han i stället chef för Upplands ståndsdragoner (ej Skånska ståndsdragonerna) enligt Defensionskommissionens fullmakt nyåret 1712, då regementet nyuppsattes; konungen bekräftade fullmakten i april s.å. Däremot fick han ånyo bakslag, då han fått kommissionens chefsfullmakt på Västgöta kavalleri 1714, och satt därför där blott några månader, varpå han på hösten återgick till dragonerna. Det hade s.å. varit tal om, att låta dragonerna uppgå i ett annat regemente, men Karl XII befallde i juni (HH, 14, s. 190), att F: s dragoner, »ehuru svage de ock äre», likväl skulle förbli ett eget regemente. Efter konungens död utnämnd till generalmajor 1719 (diskussion om F: s befordran i sekr. utsk. 2 och 4 maj; fullm. ante-daterad) försvarade han s. å. framgångsrikt Eda skans i Värmland mot dansk-norska styrkor (Malmström, 1, s. 153). Fullmakten som guvernör i Narva nyåret 1720 kom givetvis ej till användning, och Nystadfreden måste ha känts som ett allvarligt slag för balten F. Han hade emellertid vid denna tid också starka försänkningar i Sverige genom sitt 1715 ingångna gifte med den rika arvtagerskan Nora Wachtmeister, enda kvarlevande barn till fältmarskalken och presidenten greve Axel Wachtmeister af Mälsåker. Hennes mor, Anna Maria Soop, änka sedan 1699, var från 1706 omgift med k. rådet greve Carl Gyllenstierna, varigenom F. alltså fick nära anknytning till den högsta rådsaristokratiens gamla svenska familjer. Om de gods, som tillföllo familjen F. genom detta gifte se nedan (s. 678).

F. blev nyåret 1720, några månader före Fredrik I: s tronbestigning, generallöjtnant — väl som belöning för försvaret av Eda skans; ett försök 1728 att bli generalfälttygmästare (Biogr., RA) misslyckades. Med frihetstidens ingång förvandlades F., liksom så många andra karoliner, till en ivrig och verksam partigängare. Till en början uppträdde han 1719 som en av Arvid Horns och den starka rådsmaktens anhängare samt, i anslutning till C. G. Dücker, som skarp oppositionsman mot arvprinsen Fredrik och dennes fraktion. F. karakteriseras sålunda som en av de ivrigaste motståndarna till förslaget om samregering mellan Ulrika Eleonora och maken (Thanner, s. 240). Redan vid denna tid hade F. en viss holsteinsk orientering. Då hertig Karl Fredrik våren 1719 lämnade Sverige, ålade han nämligen de kvarvarande holsteinska geheimeråden J. Banér och J. C. Fritz (i de för dem givna instr.) att i viktiga frågor överlägga med general Ducker och överste v. F. (meddel. av förste arkivarien S. Landahl). F. satt 1719 i sekreta utskottet. Han visade redan typiskt frihetstida fasoner, då han och C. E. Lewenhaupt vägrade att bege sig till sina regementen före riksdagens slut (Thanner, s. 260). Den svensk-baltiska adeln höll vid denna tid samman och spelade härigenom en viss roll, så att den betraktades som ett särskilt parti (Valentin i HT 1915, s. 169 f.). F. var en ivrig målsman för rådets intressen och var bland dem, som yrkade, att man i kansliordningen skulle specificera, vad som skulle räknas som råds-, respektive kabinettsärenden, en fråga som definitivt reglerades först i kansliordningen 1720. I sekreta utskottet verkade F., bl.a. tillsammans med Conrad Ribbing, mycket för Horns återinträdande i rådet. När rådet 1720 utsett tre ambassadörer till kongressen i Braunschweig och fråga uppstod, om sekreta utskottet kunde ändra beslutet, yttrade F. i debatten, att ständerna ju »gjort kansliordningen, skulle de då ej hava makt att nämna ministrar», och denna mening segrade.

Efter Nystadfreden 1721 beslöt Hans v. F. att kvarstanna i Sverige. Då Peter den store upphävt reduktionen för Estlands del, lyckades F. få sina från fadern reducerade gods tillbaka (v. Versen, 1, s. 417 ff.). F. reste nämligen 1722 till Moskva och erhöll kejserlig konfirmation på sin äganderätt till godsen. Han sålde 24 juni 1723 Palloper med Dückershof för 8.000 dlr specie. F. träffade i Moskva även Henning Friedrich von Bassewitz, vilken som ombud för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp köpte F: s (den 20 aug. 1722 resti-tuerade) gods Poll 23 nov./4 dec. 1723 för 11.000 daler hamburger kurant. Härigenom uppstodo dock stora förvecklingar (närmare hos v. Versen, 1, s. 417 f.), ty Bassewitz betalade ej. Ännu 1729 hade F. icke fått betalt och klagade då i Holstein samt fick även exekution i Bassewitz' gods där och i det honom tillhöriga Preberedde i Mecklenburg. Bassewitz appellerade nu mot F. hos rikshovrätten i Wien. F. hade själv redan klagat hos kejsar Karl VI; stridsskrifter i frågan trycktes även (v. Versen, s. 418) och ett kejserligt reskript 9 jan. 1731 uttalade sig för F. Om Poll och processen mot Bassewitz finnas 2 buntar handlingar i Stavsundssamlingen.

Med undantag för släktens hus i Reval, som F. ej vågade återkräva, enär det förlänats till en av tsarens gunstlingar, lyckades F. emellertid återfå all övrig fast egendom. Marth sålde F. för 20.000 rdr bko, Wallküll och Jeglecht (vilka restituerats 16 aug. 1722) såldes också, det förra 26 nov. 1725. När Abbia såldes, var det släktens sista besittning i Balticum. Vad angår Laupa, tilldömdes det F. 11 sept. 1724 (brevet tr. hos v. Versen, 2, Urkundenbuch, s. 350), samtidigt som han fick rätt att sälja det inom släkten. F. sålde därför Laupa genom kontrakt 22 juli 1724 och 11 juni 1725 till en sin frände Hans Heinrich v. Versen för 5.000 rdr, vilken summa dennes änka utbetalade till Hans F. (v. Versen, 1, s. 419). Med behållningen för de försålda baltiska godsen köpte F. 1730 det stora godset Ljung i Ljungs sn (Ög.), till vilket han även 1733 genom byten kunde foga en del av dess forna landbogods (Beskrifning öfver säteriet Ljung, 1868; A. Kempe, E. Apelqvist & O. Sjögren, Sverige, 2, 1917, s. 922; Almquist, 3: 2, s. 900). Han förvärvade även andra egendomar (jfr också nedan, s. 678).

Vid riksdagen 1723 framträdde F. som avgjord anhängare av holsteinska partiet (jfr ovan s. 675) och visade stort nit för hertig Karl Fredriks sak. Han hade efter besöket i Ryssland 1722 undfägnat sekreta utskottet med en lovordande skildring av hertigens arbetsamhet, obenägenhet för lustbarheter och inflytande hos tsaren. År 1725 var F. en av grundarna av Alingsås manufakturverk. På riksdagen 1726—27 var F., som nu ej var med i sekreta utskottet, mycket emot den föreslagna hannoveranska alliansen. Sedan fördraget i mars 1727 godkänts av sekreta utskottet, var det slut med holsteinska partiets inflytande. F: s försök att få saken prövad i stånden avvisades med motiveringen, att sekreta utskottet hade rätt avsluta dylika saker. Genom fördraget kastade Sverige loss från Ryssland och knöt sin politik till England och Frankrike. Under den försonligare anda, som rådde vid valen till sekreta utskottet 1731, togo emellertid de forna holsteinarna och bland dem F. plats i utskottet vid sidan av dem, som verkat för alliansen.

År 1731 närmade sig emellertid fd. holsteinaren F. konung Fredrik genom att gynna dennes förbindelse med Hedvig Taube. Presidenten O. R. Strömfelt och F. skaffade sålunda i sina hus konungen tillfälle att träffa fröken Taube och kommo härigenom på förtrolig fot med monarken. Med förvåning såg samtiden män som C. Gyllenborg, D. N. von Höpken och F. favoriseras av konungen, medan Horn och andra, som mot deras önskan tidigare understött konungen, nu bemöttes med köld. F., som ej nått önskad militär befordran, sökte nu nå en hög civil post och fick härvid konungens stöd. Det gällde presidentskapet i Svea hovrätt. Mot rådets ganska välgrundade föreställning utnämnde konungen F. till president 21 juni s.å. När Fredrik I ett par dagar senare avreste till sitt arvland Hessen, är det betecknande för den nya situation, som uppstått, att bland dem, som följde honom, var den nyutnämnde hovrättspresidenten Hans F.

Vid riksdagen 1734 hade Horns motståndare övervikt i sekreta utskottet. Mindre sekreta deputationen, utrikesärendenas »hemligaste verkstad», uppfylldes av Horns förnämsta fiender, till vilka F. nu hörde (Malmström, 2, s. 184).

Sedan efter August II: s död 1733 en polsk tronföljdsfråga uppkommit, blev Stanislaw Leszczynski Frankrikes kandidat, bl.a. emedan han var Ludvig XV: s svärfar. Han valdes i sept. s.å., men bladet vände sig och Stanislaw sökte skydd i Danzig. Där hoppades man också på svenskt stöd. Ständerna sammankallades febr. 1734. Kanslikollegium tillstyrkte också en sådan hjälpsändning, men Horn övergav tanken på ingripande. Ehuru Danzig föll juni 1734, upptogs småningom av sekreta utskottet tanken på förbund med Frankrike. Ivrigare än någon annan hade F. från början och sen alltfort gått i elden för allians med Frankrike. Ett fördrag skulle enligt hans mening komma att innehålla sådana försiktighetsmått, att Sverige ingalunda behövde befara att bli invecklat i krig, men däremot skulle man få anslag att sätta landet i försvarsskick (Danielson, s. 296). Franske ministern Casteja hade vid denna tid, i oktober 1734, bildat ett verkligt parti, grunden till det senare hattpartiet. Mutor begärdes och utdelades. Alliansfrågan upptogs till behandling i sekreta utskottet 18 oktober. I utskottet uppkom emellertid en skarp duell mellan F. och C. G. Tessin, som bl.a. försiktigt fordrade, att defensionsdeputationens försvarsplan skulle granskas. De långdragna förhandlingarna slutade med, att man utan att alldeles avböja ett förbund, likväl begärde för många garantier, så att Casteja i sin tur gav ett negativt svar. Först i juni 1735 kom en svensk-fransk subsidiekonvention till stånd men blev denna gång utan verkan genom det av Horn i augusti föranstaltade fördraget med Ryssland.

THans F., som satsat av sina stora rikedomar för att befordra sitt partis planer, fick ej uppleva dess seger. Han avled i maj 1736. F. begrovs i sin svärfar Axel Wachtmeisters gravkor i Riddarholms-kyrkan (Olsson, s. 595). Strax före F: s död hade han och hans maka genom hennes mödernearv och därmed sammanhängande transaktioner blivit en av landets rikaste familjer. Grevinnan Nora F: s mor, som dog i juni 1735 — då såsom änka efter greve Carl Gyllenstierna af Steninge — efterlämnade nämligen en mycket stor förmögenhet i fast egendom till detta sitt enda kvarlevande barn. I Stockholm hade grevinnan Nora redan vid arvskiftet 1700 efter fadern k. rådet greve Axel Wachtmeister af Mälsåker erhållit tomten Kungsträdgårdsgatan 2 A—C (F. U. Wrangel, s. 67, 84). Efter modern ärvde hon 1735 tillika tomterna Blasieholmstorg 9 och 11, Stallgatan 4, Arsenalsgatan 7 och 9 samt S. Blasieholmshamnen 10 — d.v.s nuv. kvarteret Fersenska terrassen — jämte Blasieholmstorg 8 och N. Blasieholmshamnen 11 (ibid., s. 110; jfr nedan s. 683, 688). I jordegendom ärvde Nora F. efter modern Soopgodsen Mälsåker (Söd.), med sitt förnämliga Tessinslott, Finnåkers bruk i Fellingsbro sn (Ör.), Granhammar (Upps.), det stora godset Vuojoki norr om Raumo i Finland, m.m. Beträffande det uppländska Gyllensliernagodset Steninge, som varit grevinnan Anna Maria Soops morgongåvogods, är äganderättshistorien mera invecklad. Genom moderns testamente tillföll nämligen besittningsrätten och inventarierna hennes dotter Nora F. Själva egendomen däremot såldes av Carl Gyllenstiernas brorsdotter grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna af Ericsberg den 4 mars 1736 till greve Hans F. Då denne dog redan i maj, var blott en ringa del av köpesumman inbetald. Det blev därför Nora F. själv, som fick likvidera större delen av köpesumman, men därigenom blev även godset Steninge hennes eget. Redan maken Hans F. hade planerat fideikommisstiftelser för sönerna. Dessa kommo nu till stånd genom Nora F: s testamenten 1747 och 1748, varvid Steninge tillföll äldre sonen Carl R. F. (F. 6) — att ärvas på manssidan — medan Ljung tillföll yngre sonen F. Axel F. (F. 7); för närmare uppgifter om fideikommissen och fideikommissbreven se släktart. ovan (s. 648). Angående tomterna på Blasieholmen se under F. 6 och F. 7 nedan. Tomten vid Kungsträdgårdsgatan tillföll Hans v. F: s dotter Anna Sophia v. F. (f. 1717, d. 1751), g.m. sedermera frih. och överståthållaren J. A. von Lantingshausen; hon ärvde därtill Granhammar (Stavsundssaml.; Wrangel, s. 67, 83).

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Stavsundssaml., Riksarkivet, finnas efter Hans F. bl.a. två foliobuntar med diverse papper samt brev till honom från sönerna Carl och Axel F., likaså betydande räkenskapsserier (jfr närmare på släktart. ovan s. 650), av vilka hans »Huvudbok» även är av politiskt intresse (t.ex. rörande F: s ekonomiska förhållande till hertigen av Holstein). Även F: s fullmakter och bouppteckning finnas i Stavsundssaml., liksom bouppt. och arvskifte efter hans maka. F: s bibliotek (specific. i bouppt.) såldes efter änkans död på Stockholms bokauktionskammare 30 april och 4 maj 1751 (Stavsundssaml.).

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda arkivalier; Riksregistr., Krigsexp:s registr., Inrikes civilexp:s registr., Biographica, Militaria: ansökningar och merittörteckningar, RA; Jakobs förs:s i Stockholm dödbok 1736 och Riddarholmsförs:s begravningsbok 1748, SSA. — Brefvexling mellan konung Carl XII och rådet (Hist. handl., 7, 9, 10, 11:2, 14—15, 1870, 72, 79, 89, 92, 95); Riksdagen i Stockholm år 1719 jämte Bih., utg. av P. G. Cederschjöld (1825,26); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, 17 (1902); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll från och med år 1719, 1—11 (1875—89). — [Z. Franc], överstelöjtnant Zachris Francs självbiografiska anteckningar 1687—1719, medd. av H. Brulin (Karol. förb:s årsbok, 1927), s. 47 f. — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1—3 (1931—47); E. Andrén, Mälsåker. Ett Tessinslott vid Mälaren (Nord. mus. handl., 21, 1945); N. Belfrage, Kungl. Västgöta regemente, 1. Biografiska uppgifter... 1540—1723 (1947); Hilding Danielson, Sverige och Frankrike 1727—1735 (1920); B. Furtenbach, Eda skansar (Skrifter utg. av Värmlands museum, 4, 1956); V. Hamilton m.fl., Namnlistor över officerskårerna vid sv. s.k. männingsregementen till häst och ståndsdragoner under stora nordiska kriget (1915); E. Hjärne, Ämbetsmannaintressen och politiska doktriner på 1719 års riksdag (Hist. tidskr., 36, 1916), s. 13 f., 149; W. Holst, Carl Gustav Tessin under rese-, riksdagsmanna- och de tidigare beskickningsåren (1932); dens., Fredrik I (1953); dens., Ulrika Eleonora d.y. (1956); Th[yra] K[linckowström], Hans von Fersens anträd (Personhist. tidskr., 7, 1905); C. A. Klingspor & B. Schlegel, Uplands herregårdar (1877—81); Sigrid Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie (1911), s. 72 f.; A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (1920—21); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till stats-hvälfningen 1772, 2:a uppl., 1—2 (1893—95); Martin Olsson, Riddarholmskyrkan, 2 (1937, Sveriges kyrkor, Stockholms kyrkor, 2:2); B. Sallnäs, Samuel Åkerhielm d.y. (1947); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); L. Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); H. Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915); dens., En samtida teckning af 1720 års ständer (Hist. tidskr., 35, 1915); F. v. Versen, Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen, 1—2 (1885— 1909); F. U. Wrangel, Blasieholmen och dess inbyggare (1914). —¦ Meddel. av förste arkivarien Sten Landahl och docent L. Thanner.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Fersen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15294, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15294
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Fersen, von, urn:sbl:15294, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se