Axel Joachim Erdmann

Född:1814-08-12 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1869-12-01 – Nikolai församling, Stockholms län

Geolog, Mineralog


Band 14 (1953), sida 24.

Meriter

1. Axel Joachim Erdmann, f. 12 aug. 1814 i Stockholm (Tyska), d. 1 dec. 1869 där (Nik.). Föräldrar: grosshandlaren Joachim Friedrich Ehregott Erdmann och Anna Fredrika Flygarson. Elev vid privatskola i Stockholm; student vid Uppsala univ. 21 nov. 1829; hovrättsex. där 30 maj 1833; bergsex. 9 juni 1836; auskultant i Bergskollegium 4 juli s. å.; ord. elev vid bergsskolan i Falun 1837–38; arbete på Berzelius' laboratorium vintern 1839–40; deltog i av Brukssocieteten föranstaltade geologiska undersökningar inom Sverige 1841–48; förordnades att ha tillsyn över Bergskollegii bibliotek och mineralkabinett 6 juli 1846; förordnades som 3:e lärare vid bergsskolan i Falun 28 nov. 1850–2 febr. 1859, som lärare i kemi vid Högre artilleriläroverket å Marieberg 31 dec. 1852–16 dec. 1858; professors namn 27 april 1854; chef för de geologiska undersökningarna inom landet (Sveriges geologiska undersökning) 23 febr. 1858. LVA 1846 (preses 8 april 1868 för ett år); RNO 1853; LVS 1856; LLA s. å.; LFS 1865; HedLLA 1869; KNO s. å. Erhöll Jernkontorets stora guldmedalj 1859; innehade även utländsk orden.

G. 28 nov. 1839 i Bergs sn (Vm.) m. Sophia Charlotta Nyström, f. 16 mars 1816 i Uppsala, d. 15 april 1886 i Stockholm (Nik.), dotter av mönsterskrivaren vid Livreg:s dragonkår Elias Nyström och Anna Sophia Robsahm.

Biografi

Axel E:s fader (se släktart.) var förmögen, och. sonen hade därför som ung inga ekonomiska svårigheter. Redan under skoltiden hade E. visat en obetvinglig lust att anställa kemiska experiment, och även senare blevo kemi och mineralogi hans älsklingsämnen. Odelat kunde han dock ej få ägna sig åt dessa förrän efter avlagd hovrättsexamen. Han inrättade då i sin studentbostad i Uppsala ett litet laboratorium. Sommaren 1836 gjorde han en mineralogisk resa i Sverige och södra Norge, och 1839 begav han sig åter till Norge, där han i den mineralrika trakten kring Bamle av pastor Esmark, en känd norsk mineralog, erhöll ett flertal nyupptäckta mineral, med anmodan att kemiskt undersöka dessa. Detta gjorde E. också vintern 1839–40, då han åtnjöt förmånen att få arbeta på Berzelius' laboratorium i Stockholm. Resultaten av analyserna framlade E. i förtjänstfulla uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar.

Från 1841 till början av 1848 deltog E. i den av Brukssocieteten anordnade geologiska kartläggning av Sverige, som då pågick under ledning bergshauptman J. H. af Forsselles i Sala. E. blev därvid Forsselles' mest verksamme medarbetare och genomreste dels ensam, dels i sällskap med honom nästan alla Sveriges provinser.

I högre grad än förut kom E. härvid in på viktiga och svårlösta spörsmål rörande bergarterna och bestämningen av de i dessa ingående mineralen. De mikroskopisk-petrografiska undersökningsmetodernas tid var ännu ej inne, men i E:s skickliga händer lämnade redan de äldre undersökningsmetoderna beaktansvärda resultat, ett förhållande, varom hans avhandling 1846 "Öfver de i Sverige förekommande bergarter, som föra hornblende och augit" vittnar. För denna hedrades han med den av Vetenskapsakademien utdelade Lindbomska belöningen (som han även fick 1843 och 1850).

På initiativ av Berzelius, som 1845 vistades en tid i Karlsbad och därvid erhöll meddelanden om i Schlesien pågående geologiska undersökningar, vilka borde samordnas med de svenska i avseende på nomenklatur m. m., beviljade Jernkontoret E. 1846 ett belopp på 500 riksdaler såsom bidrag till en vetenskaplig resa till Tyskland, vilken han därefter företog mars–juli s. å. Resans egentliga syfte vanns visserligen icke, men färden blev dock intressant och lärorik. I Berlin uppehöll sig E. i sex veckor, och därifrån anträdde han sedan en geologisk rundresa på två månader, vilken förde honom genom de viktigaste gruvdistrikten och de geologiskt mest intressanta lokalerna i Sachsen, Böhmen, Bayern och Rhentrakterna och gav honom tillfälle att bese museer och samlingar samt göra personlig bekantskap med Tysklands mest framstående forskare inom ifrågavarande vetenskapsgrenar.

Då E. nu vunnit en betydligt ökad geologisk erfarenhet och i frågor av sådan art nu ansåg sig berättigad att hysa en mera självständig uppfattning, kom han i viss opposition till den vetenskapliga ståndpunkt, som Forsselles företrädde och ej var böjd att modifiera. Detta förhållande ledde i början av år 1848 till en viss brytning, då E. lämnade sin ställning som medarbetare i det Forsselleska kartläggningsföretaget. Något väsentligt avbräck led däremot icke det personliga goda förhållandet mellan E. och Forsselles.

E. övergick till att i detalj studera vissa intressanta mindre områden av landet och utreda bestämda geologiska spörsmål. För dessa forskningar, med synnerligen förtjänstfulla utredningar av malmernas och de malmförande bergarternas förekomst vid ett flertal mera kända mellansvenska malmfält (Tunaberg, Dannemora, Utö, Dalkarlsberg), åtnjöt E. 1850–58 ett särskilt, årligt arvode av 500 rdr bko av Brukssocieteten. Beskrivningarna över de nyssnämnda malmfälten trycktes i Vetenskapsakademiens skrifter 1848–56. Som ett slutligt erkännande av E:s stora förtjänster i fråga om de svenska järnmalmernas geologi lät Brukssocieteten 1859 till honom överlämna Jernkontorets stora medalj i guld.

Ända till 1850 hade E. utövat sin så framgångsrika geologiska och mineralogiska verksamhet helt som privatman. Hans stora duglighet togs nu i anspråk för offentliga värv. Mot slutet av nämnda år förordnades han till 3:e lärare vid bergsskolan i Falun, med undervisningsskyldighet i mineralogi, geognosi (geologi), markscheideri och gruvbrytning. Med denna nyinrättade befattning var förenad tjänstgöringsskyldighet blott tre månader om året, varför E. fortfarande kunde ha sitt hem i Stockholm. Vid Stockholm blev han f. ö. vid årsskiftet 1852–53 bunden genom ett förordnande att vara lärare i kemi vid Högre artilleriläroverket å Marieberg. Med samma samvetsgrannhet, som han visade i andra delar av sin verksamhet, skötte E. även sina lärarbefattningar, och han gjorde allt för att höja undervisningen i sina ämnen. Närmast för att underlätta elevernas mineralogiska studier författade han en omfattande och för sin tid mycket god lärobok i mineralogi (1:a uppl. 1853). Den var ett viktigt bidrag till kännedomen om Sveriges mineralogiska förhållanden, vann stor spridning och rönte mycket erkännande. År 1855 följde E:s för sin tid utmärkta »Vägledning till bergarternas kännedom», ett arbete, som har karaktär av källskrift med bestående värde.

Ett geologiskt spörsmål, som i hög grad intresserade E., var frågan om nivåförändringarna i Norden. Han fann, att ändamålet med de gamla inhuggna vattenmärkena längs kusten icke kunde uppnås, förrän Östersjöns medelnivå blivit nöjaktigt bestämd. I detta syfte väckte han 1847 i Vetenskapsakademien förslag, att dagliga vattenhöjds- och meteorologiska observationer skulle anställas vid fyrbåksstationerna. År 1851 kommo sådana mätningar till stånd, och dessa övervakades av E. på Vetenskapsakademiens vägnar intill 1860.

I juni 1855 avled Forsselles i Stockholm. Frågan om en statlig allmän geologisk undersökning av hela Sverige väcktes kort tid efteråt. Sjunde allmänna lantbruksmötet, som hölls i Uppsala i juli s. å., uttalade sig för en sådan undersökning, liksom Lantbruks- och Vetenskapsakademierna. K. M:t, som redan tidigare under året mottagit en anhållan från Hushållningssällskapet i Uppsala län om statsbidrag för anställande av en geologisk undersökning av länet, tilldelade nu Hushållningssällskapet ett statsanslag för åren 1856 och 1857, samtidigt som K. M:t gjorde det uttalandet, att den geologiska undersökningen i länet borde ställas under E:s ledning, vilket direktiv givetvis följdes. Undersökningen och kartläggningen, vid vilken E. hade två biträden, ägde rum 1856, och den försöksvis upprättade kartan, "Geologisk karta öfver Fyrisåns dalbäcken", vann gillande (tr. maj 1857). Den blev i fortsättningen prototyp för Sveriges geologiska undersöknings kartor i skalan 1: 50 000 och var en kombinerad jord- och bergartskarta. Den anses vara den första geologiska karta, som – så inom som utom Sverige – på ett praktiskt sätt löst ett gammalt problem, huru man på en och samma karta skall kunna ge en redig framställning av både de skilda bergarternas och de olika jordslagens beskaffenhet och utbredning.

I dec. 1857 beslöto rikets ständer anställandet av statliga geologiska undersökningar inom riket, för vilka E. 23 febr. 1858 utsågs till chef, och vilka han organiserade. Under hans ledning utvecklades de till ett bestående ämbetsverk, Sveriges geologiska undersökning, åt vilket E. i fortsättningen helt ägnade sina krafter. För att kunna odelat ägna sig åt sitt nya verksamhetsfält tog han avsked från sina lärarbefattningar i Falun och vid Marieberg. I slutet av sept. 1858 uppmanades han att söka den efter L. P. Walmstedt lediga uppsalaprofessuren i mineralogi och geologi, vilken professur icke ansågs oförenlig med E:s ställning som chef för de geologiska undersökningarna; han avböjde dock detta. Likartat blev förhållandet, när intendentbefattningen vid Riksmuseets mineralogiska avdelning mot slutet av år 1858 skulle besättas efter professor C. G. Mosanders frånfälle. E. var då icke blott den mest kompetente, utan även den ende svensk, som kunde komma i fråga – som bekant blev det finländaren A. E. Nordenskiöld som erhöll befattningen.

Under hela det senare skedet av sin levnad var E. Sveriges mest framstående geolog. Efter den utländska vetenskapliga resan 1846 dröjde det till 1853, innan han företog någon ny sådan. Färden 1853, som han gjorde på egen bekostnad, förde honom till Böhmen, Österrike med Steyermark och Salzburg, Bayern, Rhentrakterna och England. Sommaren 1857 gjorde han, denna gång med statsbidrag, en fem månaders vetenskaplig resa till England, Belgien, Schweiz och Frankrike. År 1854 hedrades han med professors titel. Av Vetenskapsakademien blev han ledamot redan 1846 och av Lantbruksakademien 1856.

Som chef för Sveriges geologiska undersökning, vilket verk han helt skapade, inövade E. under de första fem åren personligen i fält de efter hand anställda biträdande geologerna. Emellanåt företog han längre översiktsresor med en eller några av dem i sänder. Ensam gjorde han varje sommar vidlyftiga översikts- och forskningsresor inom skilda delar av Sverige. Vintertiden i verkets lokaler i Stockholm arbetades vid skriv- och ritbordet med bearbetandet av sommarens iakttagelser, kartornas iordningsställande för tryckning m. m. Själv uppsatte E. alla utgående skrivelser, och under flera år renskrev han dem även ständigt själv. I detta samband förtjänar kanske nämnas,  att E:s valspråk var »själv är bästa dräng». Under de senaste åren före sin död sökte han i Sverige införa de mikroskopiska metoderna för bestämning av mineral och bergarter och lade upp en visserligen primitiv, men icke obetydlig samling av vid Sveriges geologiska undersökning tunnslipade bergartspreparat, avsedda för undersökning under mikroskopet. Hans tal vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien den 14 april 1869 utgjordes också av en redogörelse för bergarternas undersökning med mikroskopet och för de slutsatser, som därav kunde dragas med avseende på sättet för deras bildning. Det blev honom dock icke förunnat att fullfölja dessa arbeten, för vilka han ännu på dödsbädden varmt nitälskade.

Som arbetsledare var E. ganska fordrande, icke minst på sig själv. Kartläggningen och därmed sammanhängande arbeten fortskredo därför också från början synnerligen raskt. Redan 1862, sålunda blott fyra år efter verkets grundande, voro de fyra första geologiska kartbladen med tillhörande beskrivningar tryckta, och under vart och ett av de följande åren utkommo fyra eller fem sådana kartblad (vart och ett omfattande 6,61 kvadratmil), så att deras antal vid E:s frånfälle 1869 utgjorde 32. Framsynt var att E. på kartbladen lät utmärka också platser för fornlämningar. E. har vidare utgivit en översiktskarta över glaciallerans utbredning inom. södra delen av Sverige (1865) samt det omfattande och betydelsefulla arbetet »Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar» (1868), vilket ger en ingående redogörelse för de under det första årtiondet av Sveriges geologiska undersöknings verksamhet av E. och hans kartbladsgeologer vunna vetenskapliga resultaten av det rörande de lösa jordlagren insamlade materialet. Detta arbete måste betecknas som ett monumentalverk för sin tid och utgör en verklig milstolpe i den svenska kvartärgeologiska forskningens historia.

E. var av medellängd, kraftigt byggd, något magerlagd, med markerade, anletsdrag och högvälvd panna. Han hade ett vänligt, vinnande sätt, och med musikalisk begåvning förenade han en fin musikalisk bildning. Hans lynne var känsligt. När E. vid 55 års ålder efter ett par månaders sjukdom avled, hade det förunnats honom blott elva års verksamhet för den väsentliga del av hans livsverk, som den av honom grundade och solitt uppbyggda Sveriges geologiska undersökning utgjorde. Såsom hans son Edvard E. framhållit, omfattade E. sin nämnda skapelse med en kärlek och ett intresse, inför vilket allt annat fick vika. »Ända in till det sista, ägnade han», säger Edvard E., »hela sin själs tankar och sin kropps krafter åt verkets och arbetenas ordnande, fullföljande och utveckling». – Efter E. äro mineralet Erdmannit och Erdmanns tundra på Spetsbergen uppkallade.

Författare

Nils Zenzén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek (bl. a. ett 60-tal till L. F. Svanberg 1844–69, i G 268 a och Y 7 l) och i Vetenskapsakademiens bibliotek (bl. a. 20 brev 1841–50 till J. H. af Forsselles och 44 brev 1853–66 till H. von Post).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se VA Levnadsteckningar, Bd 2 (1878–85), s. 524–529. Dessutom: Jättegrytorna vid Gunnebo (VA öfversigt, Årg. 9, 1852: [No 40], s. 23S–239). – Berättelse om de geologiska undersökningarna på Dal sommaren 1861 (Elfsborgs läns norra kongl. hushållningssällskaps årsber., 1861, tr. 1862, s. 62–68). – Berättelse om de geologiska undersökningarne i Elfsborgs län sommaren år 1862 (ibid., 1862, tr. 1863, s. 107–115). – D:o 1863 (ibid., 1863, tr. 1864, s. 110–128). – D:o 1864 (ibid., 1864, tr. 1865, s. 72–83). – D:o 1865 (ibid., 1865, tr. 1866, s. 70–76). – D :o 1866 (ibid., 1866, tr. 1867, s. 70–75). – Catalogue d'une collection de 50 échantillons cubiques de roches suédoises, pré-sentés å l'exposition universelle de 1867 ä Paris. Sthm 1867. 8 s.

Källor och litteratur

Källor: Tyska förs:s i Stockholm födelsebok 1814, dödlista för Stockholm söder 1886, SSA; Bergs förs:s vigselbok 1839 och husförhörslängd 1831–41, Landsarkivet i Uppsala; Nikolai förs;s i Stockholm dödbok 1869; konsistorieprotokoll 1833 och 1836, Uppsala univ.; Edvard Erdmanns matrikel över Sveriges geologiska undersöknings tjänstemän, handskr. i detta verks arkiv. – Bergshögskolans elever under dess första 100-årsperiod, utg. av G. Indebetou (1919) ; E. Erdmann, Sveriges geologiska undersökning. Femtio-årsbok (1908); A. E. Törnebohm, Axel Joachim Erdmann (VA Lefnadsteckningar, 2, 1878–85).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Joachim Erdmann, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15321
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Joachim Erdmann, urn:sbl:15321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se