Meriter

2. Ericus Erici d. y., son till E. 1 i hans första gifte, f. omkr. 1580, troligen i Gävle. Elev i Åbo katedralskola, inskriven vid Rostocks univ. jan. 1600, vid Wittenbergs 6 maj s. å., vid univ. i Jena redan s. å.; inträdde i Collegium Germanicum i Rom 1607, utdimitterad därifrån 1610; trol. kapellan i Polen på 1620-talet.

Biografi

E. hör till de icke alldeles fåtaliga katolska konvertiterna i det svenska riket omkring sekelskiftet 1600. Född på den tiden fadern var rector scholæ i Gävle, har han i späda år följt fadern till Finland, där denne från år 1583 såsom biskop i Åbo och administratör över Viborgs stift skulle intaga en ledande social position. I Åbo har han tydligen besökt katedralskolan. Finge man tro den dedikation rektorn i Björneborgs skola, sedermera kyrkoherden i Kumo, Johannes Clementis Mentzius riktar till honom 22 sept. 1598, hade han varit en genom uppfostran och dygder utmärkt yngling, då han vid denna tid begav sig till utlandet för att bedriva studier. Dedikationen måste likväl läsas med kritik. Den målar i själva verket mera den ställning den unge mannen som biskopens son intog i sin omgivning, en ställning som ofördelaktigt skulle påverka hans karaktärsdaning.

De källor vi ha till belysande av E:s person äro både knappa och subjektiva. Utom Mentzius' tillägnan utgöras de för det första av trenne brev från E., avsända från Rom till kusinen och ungdomskärestan Klara Salomonsdotter, till fadern och till fränden biskop Olaus Bellinus, dessutom av vissa anteckningar i jesuiternas arkiv samt i ett kort omnämnande i Sigfrid Forsius' gratulationsdikt till fadern vid dennes andra giftermål.

I slutet av sept. 1598 har E. haft för avsikt att resa till utlandet för att idka studier. Om, såsom det synes, resan blev av, har E. kommit till Sverige just när stilleståndet mellan Sigismund och hertig Karl stod i begrepp att brytas till följd av konungens snart inträffade flykt till Polen. Förbindelsen med hemmet har därmed synbarligen för en tid avbrutits. Detta förklarar, varför E. sökte sig till Västerås, där hans moster Anna Halvarsdotter, änka efter domprosten Salomon Birgeri, var bosatt. Här har han vistats någon tid och bl. a. legat sjuk. Härunder inleddes ett intimt kärleksförhållande till kusinen Klara Salomonsdotter. E. har också skaffat sig andra bekantskaper. Utom med faderns gamle vän och frände Olaus Bellinus har han trätt i förbindelse med det förnäma herrskapet (Bååt) på Tidö; de adliga jungfrurna där hälsas av honom i brevet till Bellinus. Till samma tid hänför sig tydligen bekantskapen med jungfrurnas broder Johan Åkesson (Bååt), vars död i Jena han beklagar i ett av sina brev. Till Tyskland har E. tydligen begivit sig på senhösten 1599, vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till det beträngda läge fadern (se denne) för tillfället befann sig i. Än mer anmärkningsvärt är, att biskopen nu eller de närmaste åren kunde understödja sonen med 500 dlr, vilka voro slut 1603 eller 1604. – E. begav sig till Rostock, vid vars universitet han inskrevs i jan. 1600, sedan till Wittenberg, där vi finna honom i maj och därifrån till Jena redan samma år. Det snabba bytet av universitet gör intryck av en adlig peregrination mer än lärd studievistelse. Det synes också, som om arbetet försummats för nöjet, ty år 1607 lovar E. att numera icke uppträda så »splendidus» som i Wittenberg utan allvarligare i klädsel och verksamhet. Kanske är det på sitt »överdådiga» uppträdande under de första studieåren E. syftar, då han i brevet till kusinen säger, att modern sörjt ihjäl sig för hans skull. Att detta icke hade samband med hans resa till katolska länder, framgår av att denna anträddes först efter moderns död. Också i Leipzig har E. uppehållit sig.

Studievistelsen i Tyskland avbröts år 1602 eller senast 1603. Under ett besök vid Sigismunds hov 1603 övergick E., övertalad av Sigismunds kapellan, den svenske jesuiten Johannes Vastovius, till katolicismen och reste sedan till Italien och Rom. Intressant vore att känna E:s motiv. Själv säger han i ett brev, att moderns död gjort honom nästan halvgalen och att han alltid haft i sinnet att se Frankrike och Välskland (Italien) och fortsätter: »Ty efter ingen var som mer var rädd om mig, därföre ville jag antingen vara död eller veta så mycket som en min jämnlike.» Äventyrslystnad, vetgirighet och längtan efter erfarenhet skulle alltså haft sin del i E:s beslut att bege sig på resa och så bryta förbindelserna med hemlandet. Att längtan efter experiens på adligt vis spelat en viktig roll synes antagligt. Men det har funnits andra motiv, som det icke var opportunt att draga fram. Att religiös övertygelse influerat vid E:s övergång till katolicismen, synes knappast troligt med tanke på andan i hans brev till hemlandet. Politisk opposition mot den nya regimen kan möjligen ha påverkat E. liksom hans kamrat i Rom, den avsatte ärkebiskop Angermannus' son Jacobus Abrahami. Förmodligen har han ej blott hoppats utan trott på att Karls välde i Sverige icke skulle bli långvarigt. E:s övergång har skett i en tid, då emigranterna hyste gott hopp om det hertigliga väldets kullstörtande. Slutligen kunna vi tänka oss, att de hemifrån erhållna medlens sinande förmått E. att söka nya utvägar genom att följa Vastovius' råd. E. vistades i Italien fyra år. Att han rest omkring, från Venedig och Milano till Rom och Neapel,, synes framgå av brevet till fadern. Han uppträdde som svensk adelsmän och antog släktnamnet Flaminius, en latinsk ombildning av namnet Brandini, som enligt hans uppgift burits i fädernesläkten. Omdömet från katolskt håll var, att E. var fåfäng, »vanus». E. stod i förbindelse med polska hovet och med de ledande svenska emigranterna.

År 1606 eller senast 1607 har E. fått nog av Romvistelsen och; vidtagit anstalter för en hemresa. Han säger sig i okt. 1607 redan sex gånger ha skrivit till fadern, för att denne skulle sända honom pengar för resan, men i mer än ett år förgäves ha väntat på ett livstecken från fadern. E:s tidigare brev ha förkommit, men i tre brev av maj, juni och oktober 1607, riktade till Klara Salomonsdotter, fadern och biskop Bellinus meddelar han sin önskan att återvända till hemlandet, blott han finge medel till hemresan. I alla omtalar han, att han fullbordat sina studier och att han fått nog av Romvistelsen. Det framhålles, att E. icke kunde komma hem utan »tärepenningar», vilka han intet eljest kunde få utan av konungen, »och då måste han draga till hovet i Polen och tjäna konungen». »Men jag vill hellre bo i Sverige än i Polen. Därföre om jag visste, att konungen aldrig finge igen Sverige, då ville jag ju förr ju bättre komma hem igen, men eljest intet.» Uttalandet talar för att politiska överväganden från början haft sin del i E:s anslutning till katolicismen. När förhoppningarna att komma åter med Sigismund begynte svika, har tanken att genast återvända fått makt över E. Uppenbart har E. också ryggat tillbaka för inträdet i jesuitseminariet Collegium Germanicum i Rom, som för flera år skulle binda honom vid den klosterliknande skolan. Därför heter det i det första brevet, att pengarna borde komma honom till hända inom ett år, om E. någonsin skulle komma hem. Också efter inträdet i Collegium Germanicum har E. genom Bellinus försökt förmå fadern att sända penningar. Breven ha troligen intercipierats och i varje fall ej fått önskad påföljd. Att E. haft allvar med resplanerna, visas av hans intresse för att fadern genom Karl ville förskaffa sig en förbättring av sitt adliga vapen. Det är icke blott de 200 dukater eller 100 ungerska gyllen han ber om, som få honom att skriva till hemlandet. Tvärtom tycks en stigande oro över svårigheterna att återvända ta sig uttryck i E:s brev. Men det är betecknande, att han vill få så mycket medel, att han kan resa som adelsman över Frankrike, England och Holland. Detta visar hans fortsatta vilja att skaffa sig ex-periens. Vid sidan av fåfängan och reslusten framträder ett behov att skryta med sig själv. Hans löfte att sluta sin käresta i lönndom i sin famn, om han icke kunde äkta henne offentligen, är också betecknande för hans syn.

Då ingen hjälp erhölls från fadern, genomgick E. sin kurs vid Collegium Germanicum, avläggande såväl teologisk som filosofisk examen. Han stannade därefter någon tid i Rom. Hans förbindelser med emigranterna i Sigismunds hov göra det troligt, att han slutligen sökte sig dit och att han är den »h. Erich Erichson Capellan eine Pape, finne», som namnes i en förteckning över flyktingar i Polen från tiden omkr. 1623. – E. saknade synbarligen ej begåvning – hans brev äro livfulla – men karaktär och omdöme.

Författare

Eric Anthoni.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: E:s egna brev, senast tr. av K. G. Leinberg i uppsatserna: Om finske studerande i Jesuitcollegier (Historiall. arkisto 11, 1891) och Några tillägg till uppsatsen »Om finske studerande i Jesuitcollegier» i Historiallinen arkisto XI (Historiall. arkisto 18, 1903). – E. Antboni, En förteckning över flyktingar i Polen i början av 1620-talet (Hist. Tidskr. f. Pinl. 27, 1942) ; H. Biaudet, Om finske studerande i Jesuitcollegier (Historiall. arkisto 19, 1905); S. A. Porsius, Reverendo ... D. N. M. Erico, Episcopo Aboense ... sponso . .. hymseneo carmine (1602); O. Hartwig, Album academire Vitebergensis, 2 (1894); A. Hofmeister, Die Matrikel der Universität Rostock, 2 (1S91); J. C. Mentzius, Synopsis Rhetorica; Å. Tallei et dialectie» P. Rami (Wittenberg 1600); R. Ohlsson, Abraham Angermannus. En biografisk studie (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Erici d.y., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15384, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15384
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Erici d.y., urn:sbl:15384, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-19.