Erik

Född:troligen senare hälften av 1360-talet
Död:1397-07-26 – Klinte församling, Gotlands län (på Klinteholm (Landeskrone) Slott)

Hertig


Band 14 (1953), sida 313.

Meriter

5. Erik, svensk kungason och tilltänkt tronföljare, hertig av Mecklenburg, f. trol. i senare hälften av 1360-talet, d. 26 juli 1397 på slottet Klinteholm (Landeskrone), Gotland. Föräldrar: Albrekt av Mecklenburg, svensk konung 1363—89, och dennes första gemål Rikardis (Rixa), dotter av greve Otto av Schwerin. Namnes första gången 12 juni 1385; faderns ställföreträdare i Sverige under senare halvåret 1388; blev jämte denne tillfångatagen vid Falköping 24 febr. 1389 och delade till 1395 sin faders fångenskap i Danmark; fördes vid frigivningen till Mecklenburg men slog sig ned på Gotland 1396.

G. 12 (?) febr. 1396 i Schwerin m. Sofia av Pommern-Wolgast, f. trol. på 1370-talet (dödsår okänt), dotter av hertig Bogislav VI av Pommern-Wolgast och dennes gemål i första giftet Jutta av Sachsen-Lauenburg samt omg. m. Nikolaus V av furstehuset Werle-Waren.

Biografi

Enligt trovärdig tysk tradition var E. född i Sverige efter faderns tronbestigning där, och på svensk mark tillbragte han med all säkerhet hela sin barndom och tidiga ungdom. Han var tydligen uppkallad efter sin faders morfader, den svenske hertig Erik Magnusson (om honom se ovan s. 308 ff.); men namnet torde tillika ha avsett att befordra hans framtida succession i kungavärdigheten. Själv namnes han allra först som konung Albrekts följeslagare under dennes långvariga besök i Mecklenburg 1385—86. Sedan utsändes han av Albrekt i slutet av 1386 eller i början av 1387 på en beskickning till det preussiska ordenslandet, varunder han en tid uppehöll sig i Danzig. Återkommen därifrån, var han 1388 jämte sin kusin hertig Johan IV av Mecklenburg förordnad till interimsregent i Sverige, medan hans fader vistades i Mecklenburg för att samla trupper till den förestående krigiska kraftmätningen med drottning Margareta och Bo Jonssons testamen-tarier. Åtskilligt tyder på att han redan vid den tiden var i en eller annan form utsedd att en gång efterträda Albrekt på den svenska tronen.

Detta mål nådde E. emellertid aldrig. Slaget vid Falköping i febr. 1389 blev en katastrof för det mecklenburgska väldet i Sverige. Både konung Albrekt och hans son togos härvid till fånga, och E. fick så dela faderns mer än sexåriga martyrium i danska fängelser. Deras första egentliga förvaringsplats var Hälsingborgs slott; senare voro de inspärrade på bl. a. fästet Lindholmen i sydvästra Skåne. På hösten 1395 (troligen 26 sept.) slog äntligen frihetens timma för dem bägge. I Hälsingborg blevo de då av Margareta överlämnade till befullmäktigade ombud för de sju hansestäder, som åtagit sig att vara garanter för ett omsider ingånget treårigt stilleståndsfördrag mellan mecklenburgarna och de nordiska rikena. Villkoren för deras frihet voro hårda: efter de tre årens förlopp skulle Stockholm, som ännu inte betvingats av Margareta, överlämnas till unionsdrottningen, såvida Albrekt och E. då inte ville ånyo inställa sig som fångar på ettdera av fyra uppräknade danska slott (Kalundborg, Vordingborg, Hälsingborg, Nyborg) eller alternativt gäldade en drygt tilltagen lösesumma. I fördraget tycks man vidare ha förutsatt, att de båda kungliga fångarna inte under stilleståndstiden skulle få vistas på nordiskt område, och genom hanseaternas försorg fördes de alltså omedelbart efter frigivningen till Mecklenburg, E. till Wismar och Albrekt till Rostock.

E. höll sig nu stilla i arvlandet till fram på sommaren 1396, dock med avbrott för en resa i faderns sällskap till hansedagen i Lybeck i okt. 1395. I febr. 1396 firade han under stora festligheter sitt bröllop i den mecklenburgska residensstaden Schwerin. Det var en dubbel familjehögtid: E. äktade prinsessan Sofia av Pommern-Wolgast, dotter till den 1393 avlidne hertig Bogislav VI, och hans fader, som blivit änkling, gifte samtidigt om sig med Sofias styvmoder, Bogislav VI:s änkehertiginna Agnes av Braunschweig. Denna dynastiska allians med Pommern-Wolgast får ses mot bakgrunden av de intima förbindelser, som på 1380-talet hade varit rådande mellan Bogislav VI och konung Albrekt: truppsändningar från Bogislav hade ingått i Albrekts här i slaget vid Falköping (Sverges traktater, 2, s. 476 f.), och kontrakt om Ers giftermål med Bogislavs dotter förelåg måhända redan då.

Det nygifta unga parets vistelse i Mecklenburg blev inte långvarig. Drottning Margaretas adoptivson Erik av Pommern-S tolp valdes i juni—juli 1396 på hennes bedrivande till Sveriges konung, och mecklenburgarna sågo häri icke utan skäl ett brott mot 1395 års stilleståndsavtal. Delvis därav torde det ha varit en följd, att E. med sin gemål på eftersommaren 1396 (troligen i augusti, se »Die Recesse der Hansetage», 4, s. 354, 356 ff., 366) flyttade över till Gotland i avsikt att från denna ö för sin egen och dynastiens räkning återerövra det svenska riket. Nämnas bör, att han i det följande i samtida brev och akter ofta omtalas med konunganamn (»den unge konungen», »konung Erik»).

På Gotland var vid Ers ankomst situationen den, att Visby fördragsenligt hölls mecklenburgarna till hända, medan landsbygden innehades av drottning Margaretas hövitsman Sven Sture. Mot denne gick E. nu till anfall. Han uppförde vid Klinte på öns västkust en borg, kallad Klinteholm eller Landeskrone, som i fortsättningen var hans residens. Från den härmed vunna stödjepunkten bekämpade han Sven Sture så framgångsrikt, att Sven efter några månader helt gav upp striden och gick i Ers tjänst. Numera herre över hela ön, gjorde E. på sommaren 1397 ett stort anlagt försök att genom en från Gotland utsänd flottexpedition erövra Stockholm, som jämlikt 1395 års fördrag interimistiskt var i de hanseatiska stilleståndsgaranternas värjo. Han förberedde expeditionen bl. a. genom en kupp mot staden Visby: av misstro till Visbyborgarnas obetingade lojalitet satte han sig 11 juni med vapenmakt i besittning av stadens egna försvarsverk. Och så lät han flottan utlöpa; den skall ha räknat mer än fyrtio fartyg med 1 200 krigsmän ombord. Efter ankomsten till Stockholmsskären 28 juni sökte flottbefälhavarna genom underhandlingar vinna tillträde till Sveriges huvudort för sig själva och sina trupper. Men försöket misslyckades, och hela företaget gick definitivt om intet därigenom, att E., enligt uppgift drabbad av en pestsjukdom, under tiden avled på Klinteholm 26 juli. Han dog barnlös. Sin grav fick han i Mariakyrkan i Visby.

För drottning Margareta innebar budskapet om E:s död en stor lättnad; dennes förehavanden hade på kröningsmötet i Kalmar juni —juli 1397 givit anledning till av allt att döma mycket bekymrade överläggningar mellan henne och de tre rikenas män. För konung Albrekt återigen var den ende sonens oförmodade bortgång ett förkrossande slag: »då förgicks hans hopp att återvinna sitt rike», heter det med rätta i en krönika. Även Gotlands förlust blev för mecklen- burgarna en följd av E :s frånfälle. Den dödes unga änka sökte i fortsättningen förgäves bevara ön åt makens dynasti. På våren 1398 nödgades hon överlämna Gotland till Tyska orden, varvid hon själv för alltid lämnade Norden.

Författare

Gottfrid Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Annales Danici medii sevi, ed. Ellen J0rgensen (1920), s. 191; Das; Rostocker Weinbuch 1382—1391, brsgeg. von E. Dragendorff u. L. Krause (1908) ; Die Chronica novella des Hermann Korner, hrsgeg. von J. Schwalm (1895) ; Die Recesse und andere Akten der Hansetage von 1256—1430, 4 (1877) ; Mecklen-burgisches Urkundenbueh, 21—23 (1903—11) ; Scriptores rerum Svecicarum medii revi, 1:1 (1818), s. 46; 3:1 (1871—76), s. 191 f., 278, 287, 294, 300 f. r C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens hist., 2 (1864) ; Sv. riks-archivets perga-mentsbref från och med år 1351, 2—3 (1868—72) ; Sverges traktater med främmande magter, 2 (1883). — G. Carlsson, Senare medeltiden, 1. Tidsskedet 1389— 1448 (Sveriges historia till våra dagar, 3:1, 1941) ; dens., Ätten Gädda i Gäddeholm (Personhist. tidskr. 48, 1950; ang. kon. Albrekts mecklenburgska resa 13S5—86) ; K. Erslev, Dronning Margrethe (1882) ; A. Hofmeister, Die Töchter Herzog Bogislavs VI. von Wolgast (Pommersche Jahrbiicher, 34, 1940) ; V. A. Nordman, Albrecht, Herzog von Mecklenburg, König von Schweden (1938) ; C. Teske, Die Wappen des grossherzoglichen Hauses Mecklenburg (1893) ; M. Wehrmann, Genealogie des pommerschen Herzogshauses (1937) ; F. Wigger, Stammtafeln des grossherzoglichen Hauses von Mecklenburg (Jahrbuch des-Vereins fur mecklenburgische Geschichte, 50, 1885).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15390
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik, urn:sbl:15390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se