Erik Elfsson

Född:troligen senast på 1570-talet
Död:1618 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län (begr i Strängnäs Domkyrka)

Häradshövding, Kanslisekreterare


Band 14 (1953), sida 323.

Meriter

Erik Elfsson (Elofs son), f. troligen senast på 1570-talet, d. 1618, begr. i Strängnäs domkyrka. Kansliförvant i hertig Karls kansli senast juli 1597; deltog bland kanslipersonalen i gränsmötet med danskarna i Sjöared våren 1602; erhöll fullmakt 10 sept. 1604 att draga till Danmark och kräva utlämnande av Oswald von Grabow och Petrus Petrosa; häradshövding i Väddö och Lyhundra härader (Sth.) 1605—18, i Dalsland 1605—11; kallas sekreterare i varje fall i räkenskap för 1605; utsedd att deltaga bland kanslipersonalen i möte med danskarna i Wismar sept. 1608, men mötet blev ej av, enär danskarna farit; medlem av beskickningen för förhandlingar i Viborg med ryssarna och medavslutare av traktaten 28 febr. 1609, återkom våren s. å., ny fullmakt 24 maj s. å. att fara Ull Finland och Estland; förlänad med Björkeby, Toresunds sn (Söd.), och 13 sept. 1611 med Liebelitz socken, Keksholms norra län (Finl.); sekreterare hos änkedrottning Kristina och hertig Karl Filip 1612 (efter 4 jan., före 17 juli); förlänad 22 maj 1613 med Vaxäng, Toresunds sn (Söd.), som blev hans sätesgård, samt 19 april 1614 med Fållökna, Lilla Malma sn (Söd.), och 30 juli s. å. med Landsberga, Biskopskulla sn (Upps.); häradshövding i Häverö (Sth.) 1617—18 och i Selebo (Söd.) 1617—18.

G. senast 1607 m. Margareta Larsdotter, vilken som änka fick rätt till nådar 20 maj 1619, d. före 1650, omg. m. Daniel Andersson.

Biografi

Erik Elfsson, som kom att i hertig Karls, sedermera Karl IX:s kansli tillhöra den mest betrodda eliten av hans tjänstemän, tillhörde en för forskningen obekant borgerlig familj; nämnas bör, att den bekante Sven Elofsson och E. icke kunna visas vara släkt. Erik E. hade emellertid släktingar, vilkas namn eller ställning tyda på goda förbindelser. Sålunda var en hans syster mormor till krigskommissarien Anders Nilsson, som 1654 adlades med namnet Lillieqvist. Arkivmannen Erik Larsson, adlad Palmskiöld, räknade E. som en av sina fädernefränder (Thun). Viktigast har utan tvivel varit, att till E:s närmaste frände- och vänkrets hörde doktor Nils Chesnecopherus, som i brev från Reval 11 aug. 1609 kallar E. för »morbror, fadder och gode vän» (och 7 okt. s. å. åter för »fadder») — fadder betyder vid denna tid och i detta sammanhang säkerligen kusin (»Vetter»), d. v. s. frände på något sätt. Arten av denna släktskap synes nämligen, trots morbrorsnamnet, icke kunna uppklaras — den kan ju t. ex. också ha varit en frändskap genom gifte — men den nära förbindelsen är påtaglig. Också kom E. att i sin verksamhet på det närmaste sammanhöra med doktor Nils. Emellertid kan tilläggas att i brev 1614 från Erik Jöransson Tegel till doktor Nils och E. kallar denne dem: »Käre Her Cantzler och Her Secreterare, tilförlåtne gode vänner och faddrar» (Loenbom). Huruvida »fadder» här betyder verklig släktskap eller blott är en intensifierad vänskapsbenämning, lämnas därhän. E:s samhörighet med den stora sekreterarkretsen synes dock samtidigt vara tänkbar även i ett annat, viktigt hänseende. Av de hans fyra barn, som uppräknas i gravskriften över E. (Thun, s. 18), nämligen Elf Eriksson, Lars Eriksson, Hans Eriksson och Carl Adolph Eriksson, fortlevde i varje fall Hans Eriksson, som möter i andra sammanhang efter E. och då med namnet Hans Eriksson Lælius. Den enda äldre person i tiden, som heter Laelius, är den kände professorn vid Johan III :s kollegium på Gråmunkeholmen Laurentius Johannis Lælius (son av borgaren och rådmannen Jöns Andersson i Stockholm), som tillika var k. sekreterare. Då nu E:s maka, Hans Lælius' mor, hette Margareta Larsdotter, frågar man sig, om hon var professor Lars Lælius' dotter och Hans således upptagit morfaderns namn. Denna teori är f. n. icke bevisbar, men då Erik E. som äldre går i änkedrottning Kristinas och hertig Karl Filips tjänst och den senare har en sekreterare (nämnd i varje fall 1617—20) Anders Larsson Laelius, torde man i denne ha en professor Laurentius Lælius' son och kanske en E:s svåger.

I hertig Karls registratur har Sjödin konstaterat E:s skrivarhand för tiden juli—dec. 1597, och han var alltså då fullt verksam som kansliförvant där. I avlöningslista 1598 står E. näst sist och måste fördenskull likväl vara ganska nyantagen i kansliet. När den svenska delegationen till danskarna inträffade i Ulvsbäck 31 mars 1602, leddes kansliet av Johan Jöransson (Rosenhane) och sekreteraren Peder Nilsson, men med voro även doktor Nils Chesnecopherus, som redan spelade en framträdande roll, och E.; gränsmötet hölls i Sjöared. När Karl 1604 ville söka förmå danskarna att utlämna de båda äventyrarna Oswald von Grabow och Petrus Petrosa, blev det åt E. som uppdraget anförtroddes i september s. å., och när Petrosä stod inför rätta i Stockholm nov. 1605, var E. åklagare å konung Karls vägnar. I april 1607 sändes E. till Åbo för att undertrycka myteri bland de tyska trupperna där. Han medföljde även den delegation, som skulle möta Christian IV :s ombud i Wismar 1608; mötet kom emellertid ej till stånd, enär danskarna redan farit vid de försenade svenskarnas ankomst dit. Messenius, som var avogt stämd mot Chesnecopherus, E. och Tegel, uppger, att dessa levat i sus och dus i Kalmar och därigenom avsiktligt försummat tiden för mötet; anklagelsen är icke styrkt och förefaller ej befogad (jfr Berg i SBL, 8, s. 433).

När under upplösningstillståndet i Ryssland tsar Vasilij aug. 1608 beslöt att antaga Karl IX:s flera gånger lämnade anbud om svensk hjälp, inleddes förhandlingar. Konungen utsåg ombud, och med instruktion för dem sändes E. till Finland (Waaranen, 2, s. 405 f.; Almquist, 1907, s. 130 f.) och erhöll samtidigt en del andra uppdrag. Med Viborgsdelegationen, ledd av Jöran Boije, följde E., och den 28 febr. 1609 avslöts förbundsfördraget mellan Karl IX och tsaren, varvid Teusinafreden bekräftades; ryssarna skulle utrymma Keksholms stad och län. E. sändes på våren till Stockholm för att meddela konungen de händelser som inträffat. Efter förhandlingar med rådet i de ryska frågorna skickade Karl åter ut E. (memorial 24 maj 1609) till Finland och vidare till Estland för att handlägga en rad ekonomiska angelägenheter samt övervaka trupp- och förnödenhetstransporter,, slutligen också för att förbereda en konungens planerade resa till rikets östra delar (Tham, s. 176). E. kvarblev nu länge i Finland. När förhandlingar öppnats med staden Reval av en delegation med Axel Oxenstierna och Chesnecopherus i spetsen, biträdde E. här från mitten av juli månad 1609 och kvarblev till omkring 5 augusti. Han reste då åter hem, medförande Oxenstiernas skrivelse till Karl IX. För tredje gången utsändes E. i sept. s. å. för att handlägga en del av den militära förvaltningen. Han samarbetade med Henrik Tönnesson (Wildeman) och förhörde sig hos kommissarierna i Narva, om något kunde uträttas mot Ivangorod. När Henrik Tönnesson i november gick från Viborg in i Ryssland, synes E. ha följt med.

I juni 1610 befunno sig Chesnecopherus och E. i Karl IX :s närmaste omgivning. Konungen, som illa insjuknat aug. 1609, då han blivit slagrörd, var från denna tid ännu mer än förut beroende av sina förtroendemän av sekreterartyp, såsom Chesnecopherus, E. och Tegel. De båda förra deltogo i riksdagen i Örebro 1610. Förhållandet till Danmark hade sedan 1609 försämrats, och Chesnecopherus' beskickning till Christian IV 1610 misslyckades. Det anses, att Chesnecopherus' och E:s maktställning, som stärktes genom Svante Bielkes död 1609 och sekreteraren Peder Nilssons överflyttande till Reval 1610 och död där 1611 (jfr SBL, 8, s. 433 f.), bidragit till att skärpa Karls antidanska inställning. Då den slagrörde konungen i Örebro den 16 dec. 1610 skulle tala till ständerna, skedde det med sådan möda, att hans ord måste tolkas av Chesnecopherus och E. När danska krigsförklaringen kom 1611, framstodo de båda kansliherrarna för många såsom dess främsta tillskyndare. En motståndare som Messenius antyder, att de skulle ha vilselett konungen genom att hävda, att Christian icke skulle våga gripa till vapen; traditionen härom styrkes i detta fall av övriga kända omständigheter (Ahnlund, 1940). I juli 1611 var E. med konung Karl i Kalmar. Kommendanten där Christer Some, som snart därefter överlämnade slottet till Christian IV, var särskilt förbittrad på Chesnecopherus och E. samt deras skrivarvälde. Den ovilja, som de båda kanslitjänstemännen tidigare vållat hos adeln, bl. a. redan genom sin ofrälse börd, ökades nu genom den politiska utvecklingen, i synnerhet som kriget ju i flera hänseenden gick illa. Den grupp, som fylkade sig kring Axel Oxenstierna, stod därför färdig att vid första tillfälle söka avlägsna dem.

Tillfället kom genom konung Karls död okt. 1611. Ers och hans frände hovkanslerns maktperiod var nu förbi. De gingo båda 1612 i änkedrottning Kristinas tjänst. Då hon samtidigt var förmyndare för hertig Karl Filip, kom deras tjänstgöring att gälla ärendena i bådas gemensamma kansli. Under riksdagen 1614 i Örebro var det Chesnecopherus och E., som uppsatte änkedrottningens betänkande angående förslaget till rättegångsordning; de lyckades bevara vissa förmåner för de hertigliga domstolarna (Hallenberg, Posse; Berg i SBL, 8, s. 435). Båda genomdrevo också å sin härskarinnas vägnar, att rätt till oinskränkt utrikeshandel tillerkändes Tälje i Karl Filips hertigdöme och Gävle i Kristinas livgeding. Änkedrottningen, hos vilken Chesnecopherus och E. voro inflytelserika, visade den senare sin bevågenhet genom flera förläningar. Han fick bl. a. maj 1613 Vaxäng, Toresunds sn (Söd.) under bröstarvingerätt och med tillstånd att bygga sätesgård där. Den var färdig 1615. Hans barn hade 1622 i socknen ej mindre än femton gårdar, sammanlagt över sex mantal, och dessutom inom frihetsmilen fyra smågårdar inom Strängnäs landsförsamling. Förläningen fanns kvar ännu 1629, men blev kort därpå indragen, ehuru E:s son Hans Eriksson Lælius levde ännu i början av 1640-talet.

E. var en typisk representant för den äldre Vasatidens sekreterarregemente. För Karl IX, av vilken han och kollegerna före dennes slaganfall 1609 varit helt beroende, har E. säkert varit ett förträffligt instrument, arbetsam och nitisk. Samtidigt var han, såsom framhållits, illa sedd av Oxenstierna och gruppen kring honom, av Messenius och andra. Den mot E. fientliga traditionen tillvitade honom bl. a. politisk förföljelse av Sigfrid Aronus Forsius.

E:s och hans familjs grav i Strängnäs domkyrka förstördes 1709 —11; av det i graven funna silvret gjordes ett par ännu befintliga silverljusstakar med inskriften »Ex argfento] sepulc[rali] E. Elai conflatum A:o 1709» (Fehr).

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser: Karl IX :s tid, Kungl, arkiv: hertig Karl Filip, RA; Räkenskaper frän hertig Karls räntekammare samt Räntekammarböcker, Handl. rör. drottning Kristina d. ä :s livgeding (Räkenskaper över hovförtäringen, avlöningsregister m. m., 1615—2ö), KA; Palmsklöld, 205, s. 633 (jfr s. 625), TJB; P. M. ang. Erik Elfsson av docenten I. Svalenius, Lund, SBL:s arkiv. — J. Bureus, Anteckningar (Samlaren, 4, 1883), s. 21; Handlingar till konung Gustaf II Adolfs historia, ,1* (1784) ; Historiskt archivum, [utg. av S. Loenbom], 2 (1774), s. 3—6 ; Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexllng, 1:2 (1896) ; Samling af urkunder rörande Finlands historia, utg. af J. E. Waaranen, 2—3 (1864—66) ; Svenska riksdagsakter, ser. 1, avd. 1, del 4 (1909—38), och avd. 2, del 1 (1931— 32) ; Sverges traktater med främmande magter, 5 (1890—1909). — N. Ahnlund,. Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672 (Sveriges riksdag, ser. 1, bd 3, 1933) ; dens., Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940) ; H. Almquist, Sverge och Ryssland 1595^-1611 (1907) ; dens., Karl IX och Petrus Petrosa (Personhist. tidskr., 14, 1912) ; J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523— 1630, 3 (1917—22) ; dens., Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:2, 2:2 (1931, 1935) ; J. E. Almquist, Domsagor och häradshövdingar i Stockholms och Uppsala län (1946) ; E. Anthoni, Konflikten mellan hertig Carl och Finland. Avvecklingen och försoningen (Sv. litt.-sällsk. i Finl., 262, 1937) ; T. Berg, Johan Skytte. Hans ungdom och verksamhet under Karl IX :s regering (1920) ; N. Eden, Den svenska centralregeringens utveckling till kollegial organisation i början af sjuttonde århundradet (1602—1634) (1902) ; I. Fehr, Strengnäs kyrkomuseum samt notiser om staden och dess domkyrka. Grafvarna i domkyrkan (3:e uppl., 1902), s. 45, 54; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 5 (nationaluppl., 1900) ; J. Hallenberg, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, 3 (1793), bl. a. s. 142; F. Lindberg, Kring Petrus Petrosa (Personhist. tidskr., 31, 1930) ; S. Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939) ; Sven A. Nilsson, Reaktionen mot systemskiftet 1611 (Scandia, 20, 1950, tr. 1951) ; S. U. Palme, Sverige och Danmark 1596—1611 (1942) ; J. A. Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia från slutet af sextonde århundradet till stadfästelsen af 1734 års lag (1850), s. 39 ff.; H. Schiick, Messenius (1920), s. 195; W. Tham, Axel Oxenstierna, hans ungdom och verksamhet intill år 1612 (1935) ; J. Thun, Imago ... Erici Palmskiöldil (1707), s. 17 f.; I. Wadén, Berättande källor till Calmarkrigets historia (1936), s. 94 f.; dens., Henrik von Falkenbergs anteckningar om danskarnas belägring av Kalmar 1611 (Personhist. tidskr., 38, 1937) ; G. Wittrock, Gustav II Adolf (Sveriges historia till våra dagar, 6, 1927), s. 77, 98. — Meddel. av professor N. Ahnlund och arkivrådet E. Nygren. — Se även källor vid art. Chesnecoplherus, Nils, i SBL 8, s. 438 f.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Elfsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15397
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Elfsson, urn:sbl:15397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se