Maria Charlotta Erikson

Född:1794-02-11 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1862-04-21 – Tyskland (i Düsseldorf)

Skådespelare, Teaterlärare


Band 14 (1953), sida 363.

Meriter

Erikson, Maria Charlotta, f. 11 febr. 1794 i Stockholm (Ad. Fredr.), d. 21 april 1862 i Düsseldorf, Tyskland. Moder: Christina Halling. Elev vid K. teatern 1805; skådespelerska där 1 april 1812—1 juli 1834 och 1836—42, vid Djurgårdsteatern 1835—36, vid Wallinska och Gilleska landsontstruppen, på Djurgårdsteatern och Mindre teatern i Stockholm samt gästspel vid K. teatern 1842—55; lärarinna i deklamation för K. teaterns elever 1837—41; studieresor till Paris och Italien.

G. (lysning 13 mars) 1812 (skilsmässa 12 sept. 1821) i Stockholm (Hovförs.) m. kormästaren Johan Fredric Wikström, f. 3 april 1779, d. 19 maj 1865.

Biografi

Charlotta E. anges i litteraturen som dotter av en traktör Lambert. Modern var vid tiden för hennes födelse i tjänst hos konsertmästaren vid K. teatern P. J. Lambert, vilket kanske förklarar anknytningen till namnet Lambert. Någon traktör med detta namn kan emellertid ej spåras i Stockholm vid denna tid. Då modern 1797 gifte sig med kammartjänaren, sedan vaddfabrikören Emanuel Ericsson, kom Charlotta att bära styvfaderns namn. Hon antogs 1805 som elev vid K. teatern, och 1812 erhöll hon engagemang som skådespelerska. Hennes avgörande insats skulle komma att helt falla inom det dramatiska området, men som elev erhöll hon även utbildning i sång samt medverkade också, särskilt i början av sin bana, i ett antal av K. teaterns lyriska program. Sålunda återfinnes hon som en tärna vid det första svenska framförandet av Mozartoperan Trollflöjten (30 maj 1812), och 1824 tolkade hon Papagena i samma opera. Sin första mera betydande uppgift som dramatisk skådespelerska hade hon som Beata Trolle i P. A. Granbergs »Svante Sture och Märta Lejonhufvud» (31 okt. 1812). Under de följande åren blev hon alltmera uppmärksammad på grund av ett antal rollframställningar, varibland kunna nämnas Sally i »Hartford och Sally» (en dram av Zschokke; 31 aug. 1814), kejsarinnan Sofia i A. F. Skjöldebrands bekanta »Herman von Unna» (13 april 1817) samt en norna i »Balder» av J. D. Valerius (med musik av E. Du Puy; 26 jan. 1819). Om hennes artistiska utveckling under dessa första år vet man föga på grund av den knappa tillgången på uppgifter. Som en konjektur kan man antaga, att den bör ha stått i visst beroende av E. Du Puy, eftersom hon (närmast enligt M. J. Crusenstolpe) var intimt lierad med denne, vilken förbindelse blev orsaken till skilsmässa (1821) i det äktenskap som hon 1812 ingått med kormästaren Johan Fredric Wikström; orsaken till att hon en period under våren och sommaren 1822 drog sig tillbaka från scenen skall ha varit sorgen över Du Puys bortgång.

Charlotta E:s egentliga genombrott ägde rum åren omkring 1820. Vid denna tid medverkade hon. t. ex, i titelrollen i den berömda första svenska föreställningen av Schillers »Maria Stuart» (2 maj 1821); dennas betydelselåg, som särskilt understrukits av O. Wieselgren, i att en ny generation skådespelare (jämte Charlotta E. främst N. W. Almlöf, O. U. Torsslow och Sara Strömstedt) här erhöll tillfälle att manifestera sig samt genom sina sinsemellan besläktade prestationer varslade om genombrottet av den nya spelstil, som avlöste traditionerna från den gustavianska tiden. En annan av Charlotta E:s rollskapelser, som blev mycket omtyckt av publiken, var hennes gestaltning av titelrollen i Weber-Wolffs »Preciosa» (20 okt. 1824). Hon medverkade t. ex. även som Ofelia i Shakespeares »Hamlet» (17 okt. s. å.), som Beata i A. Lindebergs »Blanka» (18 mars 1822) samt som Sofia i G. Åkerhjelms »Valdemar» (19 nov. 1824).

När Charlotta E. (8 dec. 1831) spelade Thekla i Schillers »Wallensteins död» skrev t. ex. Heimdall: »Fru E., vilken, genom konvenansen av sitt spel och det bildade i maneret, är så lycklig i den högre komedien, har ej samma förmåga i tragedien, särdeles i en så romantisk karaktär som Theklas, hos vilken man nu ej heller fann allt det luftiga och poetiska. Thekla är en späd och eterisk varelse, som lever i poesiens värld, ej i salongens». Likartade invändningar gjordes ofta mot henne, när hon uppbar roller i den seriösare repertoaren. Trots den uppskattning, som i och för sig kunde möta henne i dylika uppgifter, kom hennes speciella talang först fullt till sin rätt i den för epoken så karakteristiska repertoaren av samtida dramer och komedier, vilken vid denna tid, mestadels importerad från Frankrike, började tränga fram i K. teaterns spelplaner samt där behöll en mycket framskjuten plats åtskilliga decennier framåt. Till hennes mest uppskattade rollframställningar inom denna genre kunna under hennes tidigare verksamhetsperiod räknas framför allt Amelie i den ytterligt tidstypiska och därför också omåttligt populära dramen »Trettio år af en spelares lefnad» av Ducange och Dinaux (25 nov. 1833), om vilken det i Aftonbladet heter: »Fru E. utvecklade som Amelie mera värma, innerlighet och nyansering än man vanligtvis finner hos henne i roller av patetisk natur, och var i alla dess situationer lika intressant, utan att därföre vara sig alltid lik». Andra uppskattade prestationer inom denna genre var hennes Luise i Schillers »Kabal och kärlek» (3 juni 1833), titelrollen i »Thérèse eller den fader- och moderlösa flickan från Genève» av V. Ducange (21 dec. 1820), den blinda flickan i »Valérie» av Scribe och Mélesville (26 febr. 1824) samt Berta örindur i Adolf Müllers »Skulden» (17 maj 1830).

Att fru E. lyckades bäst inom samtidsrepertoaren berodde uppenbarligen på att hon som personlighet saknade förutsättningarna för den inre värme och den bärighet i känslan, den tragiska inlevelse och den stil, som inte minst under denna epok krävdes i den klassiska tragedirepertoaren, medan däremot hennes naturliga uttrycksmedel kommo sällsynt väl till sin rätt i moderna roller, särskilt på salongskomediens plan. Hon synes ha förfogat över ett klart och framför allt livligt och rörligt intellekt, en mindre vanlig allmänbildning samt ett för tiden osedvanligt naturligt spelsätt, vilket allt i förening med en synnerligen fördelaktig apparition och en högt driven klädkultur gjorde att publiken med stort nöje såg henne som kultiverad dam i salongskomediens högreståndsmiljöer. Särdeles karakteristiskt för samtidens uppfattning om hennes talang torde sålunda följande omdöme i Dagligt Allehanda vara, när hon (25 maj 1839) spelade titelrollen i dramen »Louise de Lignerolles» av Dinaux och Légouvé: »Vad åter utförandet beträffar, så göra vi all rättvisa åt det berömvärda sätt, varpå Fru E. gav titelrollen. Hon röjde här alla de förtjänster, som i allmänhet utmärka den fransyska eller rättare Marsska skolan, som även i de varmaste momenter åldrig förgäter säkerhet och elegans i hållning, och ett spel, studerat och beräknat även i dess finaste nyanser och likväl så otvunget och naturligt att knappt ett spår röjes av en dylik beräkning. I dessa delar av konsten förtjänar Fru E. att förehållas som ett mönster. Man anar visserligen även i hennes sätt att utföra denna roll, att det ges en ännu högre scenisk fullkomlighet, geniets och inspirationens ".

År 1828 deltog Charlotta E, i den konflikt mellan ledningen för K. teatern och ensemblen, som brukar gå under namnet Torsslowska bråket. Med sina kamrater bland skådespelarna undertecknade hon den protestskrivelse av 4 juli 1828, som åstadkom mycken debatt inom pressen. Tillsammans med de övriga återgick hon emellertid i tjänst, när tvisten temporärt bilades. När konflikten ånyo blossade upp några år senare, hörde fru E. till de artister, som 1834 avlägsnades ur ensemblen under teaterledningens förebärande av nödvändiga inskränkningar inom utgiftsstaten. Under en period (fr. o. m. 2 maj 1835) uppträdde hon nu hos O. U. Torsslow på Djurgårdsteatern, där hon bl. a. (5 sept. 1835) medverkade i dennes omtalade föreställning av Scribes »Strozzi och Martino». Emellertid beklagades hennes bortovaro från K. teatern djupt både inom teatern och bland publiken. Åtgärden att entlediga henne ansågs förhastad och olycklig, och det väckte allmän tillfredsställelse, när hon redan 1836 antog ett erbjudande om reengagemang.

Under den återstående delen av sin kontinuerligt fortsatta teaterbana kvarstannade Fru E. vid den kungliga scenen, ända till dess hon 1842 valde att mer eller mindre draga sig tillbaka. Ur vissa synpunkter ansågs hon under dessa år nå höjdpunkten inom sin konstnärliga karriär, i det hennes konst nu nådde full blomning. Hon hade då också företagit ett par studieresor till Paris, vilka sannolikt med rätta ansågos i hög grad ha berikat hennes konst. Visserligen riktades även under denna period då och då en viss kritik mot hennes spel, men detta sammanhängde med att hon såsom ensembleaktris alltjämt måste uppträda inom rollfack, där hon ej kunde nå sitt yppersta. Situationen poängterades genom att Sara Strömstedt lämnat ett svårfyllt rollfack efter sig, när hon tillsammans med sin make O. U. Torsslow lämnade K. teatern. Redan under Charlotta E:s tidigare år hade pressen gjort för henne olyckliga jämförelser med Sara Strömstedt, med vars emotionellt våldsamma, intill det patetiska temperamentsfyllda spel hon ej kunde tävla. Då fru E. nu hunnit upp i medelåldern och teatern ej hade andra krafter att sätta in, måste hon vid flera tillfällen uppta roller, som tidigare innehafts av Sara Strömstedt, och därvid följde henne de ofördelaktiga jämförelserna.

Å andra sidan hade K. teatern i Emilie Högqvist fått en ingenue, som utgjorde ett mycket allvarligt hot mot Charlotta E. på den andra fronten. Den yngre, tidigt populära skådespelerskan övertog sålunda flera av Fru E:s ingenueroller, t. ex. Thekla i »Wallensteins död» och Ofelia i »Hamlet»; i den senare föreställningen (1837) fick Fru E. i stället övertaga Gertruds roll. När dramen »Victorine» av Dumersan, Gabriel och Dupeuty uppfördes (11 april 1836), gjorde Teater och Musik följande mycket belysande uttalande: »Fru E. och Mamsell Högqvist lära båda varit uppförde på förslaget till Victorines roll, vilken sluteligen gavs åt Mamsell Högqvist, och vi tro, att detta val i ett avseende var lyckligare. Fru E:s talang är, som man vet, mest lysande i den högre komedien, ehuru hon visserligen även utfört sina roller väl i åtskilliga dramer — t. ex. Trettio år af en spelares lefnad. Mamsell Högqvist besitter däremot icke den belevade ton, den där känslan av comme il faut, vilken Fru E. i så hög grad äger, men hon äger återigen en mera livlig, mera svärmisk känsla, och i de rent sentimentala rollerna förstår hon ofta att röra åskådaren ända till tårar».

På sitt eget speciella område behövde Charlotta E. emellertid icke frukta konkurrens. Där var hon oslagbar och vann också den ena segern efter den andra. Bland dylika framgångsrika rollprestationer kunna anföras dels den redan nämnda Louise de Lignerolles, dels Katarina II i Ch. Birch-Pfeiffers effektfulla historiedram »Gunstlingen» (6 april 1840), men framför allt den skapelse, som väl för eftervärlden står inte blott som hennes mest framgångsrika utan också som den konstnärligt yppersta och mest karakteristiska, genom att hennes spel där måste ha varit fullt kongenialt med styckets anda, nämligen hertiginnan av Marlborough i Scribes bekanta »Ett glas vatten» (27 maj 1841).

År 1842 lämnade fru E. den kungliga scenen, och i stort sett kan hennes konstnärsbana därmed anses avslutad. Ett par år vistades hon i Italien. Visserligen uppträdde hon många år framåt, men det skedde till stor del sporadiskt. Dels hade hon engagemang vid resande teatersällskap i landsorten (A. G. Wallins och W. T. Gilles trupper), dels spelade hon vid Mindre Teatern i Stockholm, där hon bl. a. med framgång (20 febr. 1847) spelade titelrollen i Birch-Pfeiffers »Markisinnan de Vilette». Vid några tillfällen gästspelade hon också på K. teatern, och hennes sista framträdande ägde rum på hennes gamla scen år 1855. In i det sista hade hon kvar publikens hela bevågenhet. Sina sista år tillbragte hon i Düsseldorf, där hennes son studerade målarkonst. — Fru E. har även översatt några franska komedier för scenbruk (jfr Dahlgren).

Såsom konstnärlig personlighet hade Charlotta E. sin klara begränsning, men hon ägde också den tilltalande form av mästerskap, som yttrar sig i kännedom om denna begränsning och i förmåga att skapa det yppersta inom de gränser naturen en gång uppdragit. De samtida tidningsrecensionerna, varav här några prov givits, äro också från årgång till årgång och från publikation till publikation osedvanligt överensstämmande, varför de även för övrigt måste tillmätas en ovanligt hög grad av sanningsvärde. — Även från mera privat håll ha vi bevarade uttalanden, som ge uttryck åt samma uppfattning som de citerade recensenterna och sålunda ge sitt stöd åt dessa. Ett vittnesbörd om dampublikens uppfattning har man i ett uttalande av Marianne Ehrenström: »Le joli son de voix de M:me E., sa sensibilité touchante et sa grace naturelle, en font une comédienne tres aimée. » L'élegance de sa toilette est en parfaite harmonie avec sa taille svelte avec ses bras moélleux et ses jolis pieds». Till detta fogar sig osökt ett uttalande som detta av M. J. Crusenstolpe: »Fru E. målas fotografiskt träffande med det enda ordet: elegans. Den genomströmmade hela hennes väsende, uttryckte sig i varje hennes åtbörd, framlyste till och med i hennes klädsel, alltid omväxlande, aldrig överlastad med prål och bjäfs.»

Författare

Stig Torsslow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Adolf Fredriks förs:s i Stockholm födelsebok 1794, taxeringslängd för Stockholm (Lambert) 1794, bouppteckning efter E. Ericsson 1819, skiljebrev för Charlotta E. i Hovkonsistoriets prot. 21 sept. 1821, SSA; brev från P. D. A. Atterbom till E. G. Geijer 3 maj 1821, Ep. A. 14. KB. — N. Arfvidsson, Teaterbilder från fordom (1885) ; M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882) ; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866) ; Marianne Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suéde (1826) ; F. Hedberg, Svenska skådespelare (1884) ; J. F. Lundgren [TJller], Från en lång teaterbana (1886) ; G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1—2 (1917—18) ; N. Personne, Svenska teatern, 3—8 (1915—27) ; C. H. Widerström, Minne af Kongl. Dramatiska teatern (1825) ; O. AVieselgren, Teater och skådespelarkonst under 1800-talet (Svenska folket genom tiderna, 9, 1939) ; dens., Svensk teater från 1500 till 1900 (Svenska konstnärer inom teaterns, musikens och filmens värld, 1943) ; J. F. Wikström, Svenska theaterminnen (1859). — Samtida teaterrecensioner.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Maria Charlotta Erikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15420, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow.), hämtad 2022-11-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15420
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Maria Charlotta Erikson, urn:sbl:15420, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow.), hämtad 2022-11-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se